"du var fantastisk, Konrad."

va fan. jag heter ju stefan.

när jag springer

1995. Vi skulle springa 100 meter på idrotten. Jag ställde mig i startfältet och väntade på visslingen. Klassen stod bredvid och såg på, jag var hypad. Visslingen ljöd snart och jag var genast på språng! Springstilen var bredbent trampande och skärande. Kroppsvikten pendlade från höger till vänster, vänster till höger, och det måste ha sett väldigt klumpigt ut. Fötterna var riktade utåt, rörelserna såg i stort sett ut som om jag åkte skridskor. Vilket var precis vad jag gjorde också.... på ett sätt. De andra fattade ingenting. När jag kom tillbaks fnissade några tjejer om att jag definitivt spelade hockey. Det var ett av mina stoltaste ögonblick den dagen. Att bli erkänd som en hockeyspelare var allt.

De som känner mig vet att jag är typen som går in för idéer lite väl mycket ibland. Exemplet ovanför är från när jag spelade ishockey som grabb, och för övrigt även samlade hockeybilder, skrev egna hockeytidningar, skjöt puckar på en planka varje dag, spelade hockeyspel på super nintendot, spelade in intervjuer med mitt framtida hockeyproffsjag på en bandspelare (och sjöng hockeylåtar!), och visste ungefär allt som fanns att veta om NHL och varje enskild spelare i ligan. Liknande vesäntliga perioder har involverat basket, hip hop, ninjor, final fantasy, sage francis, naruto, charles bukowski, och ungefär alla tjejer jag någonsin har varit mer eller mindre kär i (evelina, johanna, elin, åsa, rosanne, malin, sandra, jonna, cecilia, och alice hittills). Många av de här brinnande passionerna finns ju fortfarande kvar någonstans, men lite mer balanserat. De har ju alla varit med och format en på ett eller annat sätt.

2005. Jag var försenad till jobbet. Några hundra meter kvar, och jag hade just kommit till en lång bro som ledde till byggnaden jag skulle till. Andfådd, uppjagad, och utan att ens tänka på det började jag springa som en ninja. Armarna sträckta bakåt, överkroppen lutandes framåt och benen galopperandes galet. Jag hade sett dem göra det i Naruto... Det verkade fungera! Motvikten från armarna gav bättre balans i framåtlutningen, och eftersom överkroppen lutade så långt framåt hade benen inget annat val än att kuta på till max -- annars ramlade jag ju. Det gick snabbare och jag kände mig mäktig där i mörkret på bron med all morgontrafik nedanför. Men tyvärr kom jag ändå försent.

Jag, tönt?!

nya skor, nya vägar att gå

Det är så skönt med nya skor. Jag var ute till stan och köpte dem idag, väldigt slaskigt och blåsigt för övrigt, och sen kom jag hem till lugnet och katten igen. Nu är det kväll, jag är hemma och hämtar mig. Snörade just på mig skorna och traskade omkring i lägenheten för att prova. Härligt. Ställde mig i badrummet framför spegeln och klippte skägget med en sax. Och då jag stod där, naken med krökt rygg i mina nya skor och hanterade saxen i närbild framför ansiktet i spegeln, kunde jag inte annat än att tänka att det går framåt för mig. Jag är nästan helt återställd efter höstens plågsamma tumult i huvudet. De här skorna var ett stort steg i rätt riktning.

Jag köpte ett par vita k-swiss platinum förr-förra sommaren. De var mina bästa skor hittills, jag har talat många gånger om hur snygga de var, och hur bländande vita och rena jag höll dem så länge, som till exempel den där femte veckan när en kompis kom cyklandes på avstånd och skrattade till åt mina "nya" skor. Jag var så stolt. Och sen var det den där sommaren med världens sötaste och coolaste.... så jag köpte samma vita k-swiss platinum förra sommaren också, och hade dem under en minst lika skön tid, så hågkomstena och associationerna sitter fortfarande kvar i just den där modellen.

Nu hittade jag ett par nya som jag gillar. Dags att gå vidare i dem.

jag gav dem mitt blod

Jag satt fastbunden på en hård brits och visste inte vad jag gjorde där. Sparkade med benen, ryckte med armarna, försökte komma loss, men inget hjälpte. Den elaka systern skrockade och frågade om jag tyckte om blod, jag sa nej, men så drog hon upp en stor nål och började vifta. Jag skrek.

Nej, så farligt var det inte. Det var faktiskt en ganska dräglig pers på det stora hela. Blodbussen var inbjudande och gemytlig, sterilt dekorerad helt i min smak. Tanterna kacklade lyckligt när jag kom, sätet var bekvämt, och jag blev mottagen som en hjälte. De fjäskade för mig och skämde bort mig med sockerhaltiga drycker. Någon av dem nuddade mitt ben så att jag fick en orgasm. Jag fick fylla i ett formulär, visa legitimation, osv, och sen var jag beredd. Då kom hon med nålen, en kraftig nål med en slang fäst i den, och jag som hade förträngt det momentet fick en smärre chock av synen, så det blev lite stirrigt och förvirrat till en början. Men det gick bra, och snart låg jag där och klämde på en svamp och skrattade olustigt för mig själv. Blodet pumpade. Jag lyssnade på Jewel. ”Goodbye Alice In Wonderland” sjöng hon medans jag stirrade ut på motorvägen genom rutan och drömde mig bort. Nice. Och det dröjde inte länge förrän det var klart, systern kom och satte kompress på armen, jag fick lite mer att dricka, en karta järntabletter som tydligen gör en konstig i magen, och så fick jag en rolig teddybjörn som tack för blodet. Jag sa varsågod och tackade för teddybjörnen.

Sen blev det kassan på jobbet. Teddybjörnen satt bredvid och såg på. Vi pratade. Vid ett tillfälle blev jag arg på en kund, slängde teddybjörnen i huvudet på honom och ropade ”attack!” Lite roligt. Men så var kunden töntig och ville inte ge tillbaks min teddybjörn. Människor... efter allt man gör för dem. Respect the blood giver!

2007 måste bli bra

Jag var uppjagad redan när jag vaknade. Sparkade av mig täcket och rusade upp för att göra mig i ordning, men så snubblade jag över katten och kraschlandade i hallen utanför sovrummet. Katten väste och försvann in under sängen medans jag rumlade omkring bland skorna och jämrade mig ett tag, förtvivlad, funderade på att ge upp. Men jag insåg snart att det inte fanns tid för sånt så jag sprang istället upp och fortsatte vansinnesfärden runt i lägenheten, fick på mig alla käder och attiraljer, stoppade ned allt som behövdes i den tuffa ungdomliga midjeväskan jag köpte till mig själv i julklapp, spände på mig den, och sen var jag iväg.

2005 var bäst, 2006 red på vågen. Nu har jag tänkt göra 2007 lika bra som de två senaste åren tillsammans, och då får man jobba lite.

En ung grannkvinna stod ute på tomten med sin hund. Jag ropade "hej då och gott nytt år" när jag sprang förbi, och tyvärr fortsatte jag springa så jag vet inte om hon svarade någonting. Kanske ville hon ha mig? Jag fortsatte i alla fall ut på gatan för att stoppa en taxi. Den tvärstannade framför mig, och chauffören såg förbannad ut men det kunde inte hjälpas. Jag skyndade runt och hoppade in i baksätet bakom honom, sen befallde jag i nacken på honom att köra mig till närmaste storstad, men han vägrade. "Kör bara, köööör, det är bråttom, KÖÖÖÖÖÖRRRRRR!!!!" fortsatte jag, men han ville bara inte. Han verkade väldigt töntig, och

--

(neeeeeeeeej... skrev detta på en annan sida, och något hände så att resten gick förlorat. får skriva om det senare, nu vill jag bara sova. ÅTERKOM!!)