mina mystiska byxor

Idag köpte jag ett par nya byxor. Manchester, ungefär. Vilken färg? Jo, det var just det som var så hysteriskt lustigt, ska ni veta, för jag har ett jäkla problem att avgöra det själv. Antingen är de mörkgröna eller så är de bruna, det beror helt på vilket ljus man håller upp dem mot. Ganska sexigt faktiskt, jag gillar mystiken.

runt brandbergen på 14:56

JAG GJORDE DET.

Jag har brottats med uppgiften i över ett år och ville verkligen fixa det här. Ni anar inte. Det krävdes ett inspirerat ryck och extremt mycket vilja. Jag var läskigt nära att kollapsa den där sista biten, på riktigt, överansträngd och mörbultad som jag var, men om man ska vara sin personliga hjälte måste man kunna imponera på sig själv ibland, så jag bara fortsatte. Spurtade krampaktigt in i mål med endast 4 sekunder kvar innan allt hade varit förgäves, och glädjen var total! Ännu ett legendariskt mål uppnått... jag gjorde det.

"YATTTAAAA!!!"

Tack, Ippo.
Tack, mig själv.

Nu går jag vidare.

trötta ögon i kassan

Jag har hemskt dålig syn.

Imorse var det ovanligt lugnt i kassan. Bara någon kund då och då, knappt några köer för det mesta. Jag var trött och disträ, satt mest med tom blick och väntade, gäspade, somnade, tänkte mig bort till roligare världar. Minuterna gick långsamt och alldeles för stilla. Inte så kul. Vid något tillfälle nickade jag till och vaknade med ett ryck.

Jag var så trött.

Gäspade igen. Harklade mig, blinkade, drack vatten ur min kopp.

Då kom en jäktig affärsman och började lasta upp. Jag sa ”hallå,” satte igång bandet och började blippa varorna, rutinerat och på automatik, med så vana händer att jag inte ens behövde använda ögonen. Som vanligt lät jag dem istället bara passivt irra omkring efter något bättre.

Snart hade jag låtit mig distraheras av någon barbent jänta jag skymtade på avstånd. Mycket imponerande. Men så försvann hon bakom någon hylla och jag blev ganska bedrövad, uppgiven, suckade vemodigt. Det kändes som att jag nog aldrig skulle få se henne igen.

”Hallå?” hörde jag efter några sekunder.
”VAD ÄR DET OM?” svarade jag uppriktigt förbannat.

”Får jag betala eller?”

”Ja.”

Jag fortsatte blicka tomt bortåt hyllorna där jag hade skymtat henne.

”Men hallå?!”

”VA FA... ja, okej.”

Jag vände huvudet mot kunden, ryckte åt mig sedlarna, gav honom växeln och sa hej då. Han tackade för sig och gick.

Sen satt jag där igen. Behövde en fisherman’s friend men hade ingen, och koppen var tom. Elände! Jag undrade hur lång tid det var kvar, kollade upp mot klockan på väggen, men min syn var så grumlig att jag knappt kunde urskilja visarna! Jag har verkligen dåliga ögon. Hemskt dåliga, hur sexiga de än må vara.

3½ timmar kvar.

Då kom den där mannen i beiga kortbyxor och hästsvans som jag nämnde tidigare. vaFAN. Det var inte alls en jänta.

Jag fattade ingenting.

sommarens projekt

Jag insåg just att det är juni.

I höstas bestämde jag mig för att bygga en stol den här sommaren, "någon gång i juni." Tanken är att jag ska köpa virke, verktyg, färg, eventuellt tyg, fisherman's friends och någon god lemonad, och sen bara sätta igång. Jag vill arbeta ute i solen på verandan, ensam i mina franska kalsonger, ihärdigt sågandes, hamrandes, skrikandes, hostandes, gråtandes, skrattandes, slipandes, målandes, snickrandes och pustandes tills jag har gjort en helt egen stol alldeles själv. Det blir mäktigt, men det blir först om två veckor kanske, nästa lediga helg. Jag uppdaterar med en bild när hantverket är klart.

Ni kommer alla att bli så stolta.

--

Och jag har ju som sagt bestämt mig för att springa runt Brandbergen på mindre än 15 minuter, helst innan jag åker till Skåne, så nu tänker jag verkligen se till att klara det. Förbereder mig bättre än vanligt! Jag har sprungit i en springmaskin i 33 minuter en gång, springer 11 minuter varje morgon när jag är försenad till jobbet, jag äter sallad till maten, och jag gör 25 armhävningar mellan varje Hajime No Ippo avsnitt. I’m in great shape, dunnie. Mätte nyligen upp exakt hur lång banan är också, med hjälp av farmors stegräknare. Jag vet inte hur tillförlitlig en sån där apparat är, men en promenad runt Brandbergen ledde till de här siffrorna:

Längd: 4,67 km.
Tid att gå runt i vanligt promenadtakt: 37:58 minuter.
Antal promenadsteg: 5191.
Mål att springa runt på, som sagt: 15 minuter.

Med andra ord, det kommer att krävas mer än dubbelt så hög genomsnittsfart, och då gick jag ändå ganska snabbt. Tungt!

Jag kommer att klara det.

--

Alltså, projekt att slutföra innan jag åker till Skåne:
1. Bygga en stol.
2. Springa runt Brandbergen på under 15 minuter.
3. Samla in alla mina utlånade pengar.
4. Ta tag i det här med den rödhåriga kassörskan.

Annat nämnvärt:
Jag har bara en påse mynt kvar att leva på till nästa lön om 9 dagar.
Jag har skrivit 4 mästerverk, men inte kunnat avsluta dem.
Jag måste hitta ett badkar att bada i, det var så länge sen.
Jag är jagad av tre efterhängsna freaks.
Jag återträffade tjejen jag är kär i. Nej, jag är inte alls över henne.

Hmm. Okej, nog med information. Vi stannar där.

som en trollkarl

I mina yngre år underhöll jag ofta tanken på mig själv som en mäktig magiker, eller åtminstone någon med en fallenhet för det häpnads-väckande, det mystiska. Jag bejakade de dolda sidorna. Det kunde handla om något så dramatiskt som kast med gafflar, brinnande hjältespring, våghalsiga hopp från min balkong och magiska skrik när jag landade, och ibland räckte det med att berätta en galen historia eller förbluffa någon med ett avancerat korttrick. Det var roligt, men det var en lek på allvar, kan man säga.

Jag är ju egentligen ingen trollkarl, jag ser bara ut som en. Det accepterade jag för länge sen. Men det händer att jag får återfall, och i den bemärkelsen har den senaste veckan varit rena nostalgitrippen. Jag har återigen insett det ädla i ett häftigt korttrick, så jag har sysslat ganska mycket med sånt den senaste tiden.

Mitt bästa trick hittills är att någon får välja ett kort, "vilket som helst," och sen ge tillbaks det till mig. Jag vänder diskret kortet uppochned och sätter in det i högen. Sen kuperar jag ett par gånger, spexar ivrigt, låtsas blanda och stirrar mystiskt på korten i min hand, och när jag har hittat det uppochnedvända kortet tar jag fram det igen och stoltserar överlägset.

Helst ser jag att offret imponerat undrar hur jag lyckades, men ibland går det som idag när ett mustaschplyte som hette Kevin genomskådade mig. "Varför vände du på kortet? Då blir de ju inge svårt." vaFAN. Förödmjukande och oerhört irriterande att höra från en 12-åring, så jag bara släppte korten till bordet och reste mig. "Fuskar du så fuskar jag" sa jag lugnt och sansat, och så gick jag.

hennes många namn

Förra veckan sa jag att jag hade trott att hon hette Mandy. Hon förstod inte varför men tyckte att det var roligt. Nu vet jag ju nu att hon heter Marie, att hon i mycket positiv bemärkelse har rött hår, fräknar och roliga tänder, att hon verkar trevlig och är den bästa sötaste kassörskan på ica. Men bara för det har jag fortsatt att säga andra namn än Marie, som idag till exempel när jag började med ett ”Hej Mandy” och avslutade med ett ”Ha det bra nu, Marianne” när jag gick. Hon skrattade, och det var ju positivt. Och idag när jag försökte betala med ett plusgiropapper studerade hon det väldigt intresserat, antagligen för att mitt namn och adress stod där tänkte jag, innan hon sa att det tyvärr inte gick och lämnade tillbaks det. Jag accepterade och drog försiktigt upp en alldeles nypressad fin tjugolapp som jag hade sparat för ett sånt här tillfälle. Sen gick jag medan hon log. Det kändes bra.