behövde ett glas vatten

Jag hade just tagit en fisherman's friend och behövde ett glas vatten.

Det var natt och kallt ute i mörkret, jag hade hamnat utanför någons trapp. De verkade sova eller nåt där inne, jag kände mig hemsk men bestämde mig ändå för att knacka på. Jag behövde ju ett glas vatten.

Dörren öppnades försiktigt och jag harklade mig. "Hej! Jag har just tagit en fisherman's friend och behöver ett glas vatten."

SCENARIO 1: en hand sträcks ut och gör några snabba rörelser som tycks mena att jag ska vänta ett slag. Så jag väntar först, men så händer ingenting, och sen inser jag att det bara hade menats att jag skulle ge mig iväg, så jag går.
SCENARIO 2: en muntergökerska öppnar, hon ger mig ett glas vatten och släpper även ned en isbit. Medan jag dricker upp det betraktar hon mig med ett leende.
SCENARIO 3: dörren sparkas upp från glänt och en arg främling står där och vill inte hämta nåt vatten om jag inte presenterar mig först, men när jag gör det så skrattar han bara åt namnet och stänger dörren igen.

Samtliga scenarion slutar olyckligt då jag senare dör på vägen hem :( Men vilket ska man välja?

dans från någonstans

När och var som helst kan det komma att dyka upp. Alltid lika plötsligt.

Det smyger sig på från ingenstans, letar sig dovt vibrerande in genom ryggraden och pulserar snart runt i hela kroppen genom blodet. Vibrationerna blir till ett dunkande, kraftigare och kraftigare, och rytmerna blir alltmer befallande. Det kittlar, bränner till. Det spritter i benen, rycker i höfterna. Jag blir alldeles varm. Något vill ta kontrollen över mig och jag kan i förvirringen inte avgöra vad detta något är, men rytmerna insisterar: Det är okej, släpp taget bara och ge dig hän till musiken! En inombords orkester spelar på ångest, eufori, desperation och värme. Impulsen sjuder, tillvaron stegrar, och till slut håller jag panikartat med. Måste bara få skaka av mig energin på något sätt. Andetagen ökar med intensiteten. Jag strutsar framåt och bakåt på ett spänstigt manér, svänger runt, stampar igång med fötterna. Det ska bli ett mäktigt nummer. På några ögonblick har jag virvlat in mig i min senaste dans på liv och död.

När jag väl kommer igång är det från hjärtat. Varje steg betyder något, allt annat är irrelevant, det här är verkligheten på sin spets. Klackarna slår förbaskat mot golvet. Jag sparkar bakut med benen, stångar med huvudet, frustar och fnyser. Fäktande armar, frantiska kliv. Mina rörelser är hastiga men kontrollerade, de hattande stegen växlar mellan det ömsint fjäderlätta och det stormigt bastanta. Dansen är uttrycksfull, vacker, elegant. Den är hisnande, krigisk, förtäljande. Jag blir ju så känslomässigt involverad! Tårarna strömmar till de vemodiga stegen åt söder, lyckan kommer över mig då jag flaxar fenix åt andra hållet. Det djuriska kommer fram, jag morrar och jag skriker när allting kulminerar i en ursinnig schimpansdans.

Det här är mitt sätt att protestera. Det här är mitt arga brev till Göran Persson. Jag vill att han tittar på mig, ser – nej, KÄNNER suget i min blick. Ilskan i mitt tripp trapp. När jag dansar är det inte bara på rosor; det är på törnar, kvistar, spikar och ELD. Jag blottar min plågade själ, den bränns vid av elden under mina fötter. Passionen. Men jag kan ta det. Jag har härdats genom alla dessa år, dagar, minuter, sekunder och stunder av förkrossande smärta och sorg. Rytmerna piskar mig: Du hejade ju på Göran. Och han bara snackade. Men politik är bara skit för det mesta, jag dansar vidare till nästa ämne istället. Joggar på plats tills jag kommer på något – och inom kort har jag ihärdigt börjat dra min livshistoria i en magisk final.

Jag arbetar mycket med underkroppen. Händerna sprattlar som förtvivlat då jag mästerligt målar upp min livslånga inre kamp, min brinnande låga. Det är säkert jätterörande. Jag får med allt, de korta lyckliga stunderna och den eländiga resten. Mina många misslyckanden. Men tragedierna till trots får jag det att verka storartat med majestätiska inslag, sentimentalt med inlevelse och dynamik. Föreställningen är gripande, och fängslande. Den är hänförande, fulländad. Värd applåder faktiskt. Jag ler till publiken! Den utgörs av kamrater från det förgångna som inte längre finns kvar. Om de tomma stolarna bara visste vilka som EGENTLIGEN sitter där och tittar på mig. Beundrar min kropp i månskenet. Den är naken för övrigt, jag vet inte hur det gick till.

Det hela brukar väl pågå i ett par intensiva minuter, sen får jag kramp och måste avbryta. Då morphas allt tillbaks. Jag vaknar motvilligt upp hungrig, gråtandes, fysiskt medtagen och tillbakaryckt till alldagligheten. Ett folkhop står och stirrar. Någon sitter bekymrat hukad framför mig, hon frågar hur det är fatt och räcker mig sin hand. Jag biter den ilsket och springer därifrån som en panter. Sen hittar jag en stillsam tillflyktsort någonstans och antecknar det här i väntan på nästa. Det är så jag lever. Ständigt i väntan på nästa dans.

Vi behöver alla en ärlig skymt av den ibland. Verkligheten genom en dröm.

vårtecken

Jag satt i kassan idag, och så kom det en sån där goth (hårdrockare med svart hår och svart långrock som vill vara blek som en vampyr). Han köpte solskyddsfilm att sätta upp i bilfönstrena, och jag tyckte såklart att det var roligt så jag började vifta med händerna och ropa "AAAAHH!! BORT MED SOLEN!" för att skämta lite. hehe. De gillar ju inte solen, de där. Roligt. Fast han skrattade inte.

Sen tänkte jag inte mer på det under dagens gång utan mest på hur våren verkar ha kommit nu. Det handlas vårsomriga saker i affärerna, det grillas och cyklas, och vissa spelar golf. Solen är tillbaka och strålar värme, fåglarna kvittrar och kraxar och tjejerna får äntligen komma ur sina vinteroveraller. Det är en bra tid som har börjat.

Efter jobbet när jag hade lämnat in kassan och tackat för mig, så kom jag ut på parkeringen och la genast märke till en kista en bit bort på handikappsplatsen. Jag gick dit för att se vad som stod på, och tänkte att det måste vara gothgrabben som låg bakom spektaklet. Jag lyfte kistlocket och mycket riktigt var det han som låg där i. Stackarn såg upp på mig med en tom blick, han var uppenbart härjad och besegrad med solskyddsfilmen höjd mot ansiktet, som en sista barriär mot sin ärkefiende där uppe ca 15 miljoner mil bort, och till slut suckade han bara uppgivet och tittade åt sidan. Efter alla dessa år av desperat värjande mot solen, naivt kastandes isbitar mot den som barn och senare de stilla dystra nätterna i sin uppdiktade skuggornas dal i försök att gömma sig från den, verkade det nu ha gått upp för honom att hans kamp hade varit förgäves. Solen har återvänt, det kommer den alltid att göra så länge vi lever här. "När solen dör så dör även vi, och det vill väl inte ens du?" undrade jag vetgirigt till dysterkvisten, men han svarade inte. Och då han låg där i självömkande misär så valde jag kort sagt att se det som ett vårtecken. Det var vackert. Solen hade segrat, gothgrabben hade valt fel motståndare att tampas med. Jag stängde locket och önskade honom lycka till, men egentligen stod jag självklart på solens sida i kampen. Självklart tog jag egentligen parti för våren. För pånyttfödelsen! För oss alla.

Man blir ju bara så glad av våren. Bestämde mig för att liksom honom också agera vårtecken idag. Jag och min kropp. Jag tog en naken promenad bredvid vägen. "Jadå!" till bilarna, "Trevlig vår på er!" Det är april.

attackerna är tillbaks

Ibland kommer perioderna från ingenstans. Det kittlas lite i näsan, jag undrar vad det är, känner efter och konstaterar att det inte är en fluga som klättrar omkring där inne, men upptäcker istället till min besvärade förfäran en röd fläck på handen! Åh nej! Då är det såklart näsblodet som är tillbaks igen, som det är alltid gör någon gång i halvåret och fortsätter komma några dagar i sträck de perioder som det väl börjar återkomma. Ofta i samband med förkylning har jag börjat pussla ihop. Minst en gång om dagen får jag då springa in på badrummet och bli stående med huvudet över handfatet en kvart eller två. Det är ingen idé att kämpa emot med papper eller bakåtböjt huvud, om blodet vill ut så vågar jag inte behålla det i mig ifall det senare då skulle vantrivas innanför kroppen och börja göra uppror vad det nu skulle innebära... Men om det är trist att bara stå och vänta där ovanför handfatet? Ja, va fan. Så därför brukar jag nysa ibland bara för att se vad som händer! Hur mycket blod kommer det egentligen, och vad blir det för mönster på spegeln och i handfatet den här gången? Så är det bara att torka bort de unika mönstrena innan de torkar och fastnar... I alla fall, nu har det börjat en sån period för mig, ville jag bara få sagt.

"är du vänsterhänt?"

Jag köpte frukt till lunchen på jobbet idag. Ett par saftiga päron. Men senare i fikarummet när jag koncentrerat gjorde bitar av dem med en kniv fanns det tydligen åsikter kring min knivteknik. ”Är du vänsterhänt?” hörde jag plötsligt försiktigt från Martin mitt emot. VAD ÄR DET FÖR EN FRÅGA? ”jo...du verkar skala lite osäkert med höger hand” förklarade han perplext, och då gjorde jag det jäääävligt klart för honom hur bra jag hanterar kniven. Visserligen hann han inte leva länge med den insikten utan förblödde snabbt och dog. Men det är okej. Hej då!

det blir roligt på skånska

Jag kom just ihåg när vi var små i mitt gamla område och lekte burken en kväll, då hade någons familj besök från Skåne så två pojkar därifrån fick vara med. Förutom att det hela utspelade sig på Kristallen, en förskola vid min baksida, är mitt klaraste minne från den kvällen när den ena av dem presenterade sin tystlåtna lillebror. Det lät så roligt när han på sin märkliga skånska sa att ”Han heter egentligen Sebastian men ni kan kalla honom Sejpe.”

äckligaste kattmaten

Ibland måste man bara få komma hemifrån ett tag. Som för mig i förrgår.

Jag stod inte ut med katten, vi hade bråkat non-stop hela morgonen och den låg bara och åmade sig och jamade, klagade. ”Väääx upp!” väste jag argt i örat på den och kungjorde att jag skulle iväg ett slag. Till affären och handla lite. ”jaHA?,” hördes tjurigt från katten. Jag virade en halsduk kring min nakna kropp och hann bara något steg utanför dörren innan jag insåg att det var minusgrader ute, inte läge för ’dress code casual’ alltså, så jag vände in och bytte om till finaste kostymen. Och så gav jag mig äntligen iväg sen, slängde igen dörren efter mig med all min kraft så att handtaget gick sönder.

Affären låg några kvarter bort. Det var ett himla elände att ta mig dit, jag fick ta till vandringspinnen flera gånger för att mota bort diverse kattdjur och passiva töntar som stod i min väg, plus att det var iskallt. Jag fick gå förbi en statoil och en bro för att komma fram. Såg en gammal bekant stå och låsa upp sin bil på parkeringen, fick ducka och hålla mig gömd tills bilen var långt utom synhåll. Det var min bästa vän.

Väl inne i varuhuset strövade jag mest omkring till en början, försökte finna ett syfte, en ursäkt till att vara där. Kände att jag var något på spåret när jag hittade några dåliga frukter. Jag samlade ihop de värsta i en påse för att bestämt konfrontera och se vad de hade att säga om saken, sen knackade jag någon praktikant på ryggen och sa att jag ville tala med hans högsta chef, men så var chefen tydligen på semester och jag kunde återkomma om 3 veckor. Jag la tillbaks frukterna.

Gick till godishyllan istället. Trevligt. Jag ryckte åt mig en provkaramell från en box, smakade på den och skrockade förtjust. En sån god karamell hade jag då rakt inte ätit på många många år! Men just då kom en isande känsla över mig, en känsla av att jag var iakttagen. Och visst var det så, jag hade snart lokaliserat de onda ögonen och det visade sig vara ett litet barn som hette Sebastian. Han hade blivit tillsagd av sin mamma när han själv skulle ta en godis, så nu stod han istället och blängde avundsjukt på mig. Så lågt. ”Ge dig iväg!” sa jag och gav honom en klackspark i nyllet. Han dog. Jag hade tagit i lite väl hårt.

Skyndade mig därifrån och hamnade bland kattmaten. Det fick bli den äckligaste eftersom jag var osams med min. Sen lät jag ögonen irra omkring lite efter rea-priser tills en mamma plötsligt började gasta om en Sebastian, då fick det vara sluthandlat för idag. Jag insåg allvaret i situationen; uppståndelsen skulle bli för mycket för mig, gjort var gjort, det var ingen idé att stanna och tjafsa. Nej, jag ville bara hem istället. Även om katten där hemma var ett arsel.

Jag gick fram till kassan och smög upp kattmaten på bandet. Lite kort om pengar så jag la en plastkasse över den och hoppades att kassörskan inte skulle se burken. Men det gjorde hon. Jag spände ögonen i henne och påpekade att burken var ganska kantstött så jag tar rabatt på den där. -2 kr. Hon verkade velig så jag sa ”JO” innan hon ens hann svara. Övertygande nog tydligen, den timida unga kvinnan sa okej. ”Då blir det 7 kronor då.” Det stod visserligen 4:80 på monitorn, och visst blir man förbannad när man måste drabbas av det där avrundningssystemet de kör med, men 20 öre är väl inget att bråka om tänkte jag och gav henne 5 kronor jämnt. Nöjde mig med att låta en anklagande blick tala för sig.

Ut i rusket igen. Över bron, förbi statoil, raka vägen hem till mitt galna gamla kyffe.

När jag kom in upptäckte jag att katten inte hade legat och kvidit för inte. Tydligen hade den varit med barn och nu låg det en liten kattpojke bredvid på hallgolvet. Vi var alla så lyckliga.

en fågelhistoria

Jag skulle ta en buss idag och kände mig väldigt obekymrad, stod bara och väntade i vårsolen. Då kom det snart en skata flygande och landade på en gren en bit längre upp bredvid busshållplatsen. Mm? Jag tittade på den en stund. Liksom mig verkade den trivas i solskenet och gjorde en kraxning som de gör. Roligt. Jag bestämde mig för att svara till den, lyckades härma det kraxande lätet ganska bra och tittade upp mot fågeln med ett nickande leende på vilket den såg tillbaka på mig med uppspärrade ögon. Wow! Jag gillade verkligen tanken på att kommunicera med fågeln, så jag gjorde om lätet vad det nu betydde på fåglarnas språk. Men, något vänligt betydde det nog inte. Fågeln stirrade plötsligt ilsket på mig. Det var uppenbart att jag hade gjort ett misstag. Några sekunder hann passera väldigt intensivt, ögonkontakten bröts inte och jag förstod ingenting, men till slut rasade den plötsligt ned mot mig med ett skärande attackskri! Hade det inte varit för mina snabba ninjareflexer med vilka jag grabbade tag i dess näbb och vred om tills det brast, hade jag säkerligen inte lämnat scenen levande. Den landade livlös på marken med mig stående kvar med näbb-delen mellan mina fingrar. Jag kunde bara stirra på den. Kände mig hemsk, men vad gör man. Nu vet jag varför jag är så rädd för fåglar.