brevet till henne

ninjor på taket, monster under sängen.
upp-och-nedvända spöken uppe på vinden.
konstiga ljud från kylskåpet.
telefonen är säkerligen avlyssnad, internet övervakat,
och ibland känns det som att TVn stirrar tillbaks på mig.
jag är inte så ensam som jag tror.

hittade ett långt hårstrå i sängen imorse.
så jag drömde det inte?

verkligheten stämmer inte riktigt överrens med sig själv längre.
inte sen hon försvann.

nu sitter jag vid datorn. det är midnatt.
borde sova, men jag skriver. för att kunna sova sen.
ser mig omkring, finner det meningslöst.
jag tycker mig fortfarande se henne i soffan ibland.
men det var då.

samma gamla brev, som alltid till henne.
försöker hitta ett avslut.
allting förändras, de gamla meningarna tappar relevans,
och så börjar jag om. måste hitta nya.
men egentligen finns det bara en enda sak jag vill säga.

äh, det kommer när det kommer.

liten och förkyld

Lite hemskare minne, från när jag var 7-8 och gick på fritids:

Det var mellanmål och vi satt samlade allihopa och åt äppelpaj, dessvärre i svåra förkylningstider så jag kände knappt smaken. Jag minns att jag snörvlade. Det var inte en särskilt kul situation, men tydligen lyckades jag finna någon humor i något för plötsligt skrattade jag bara till helt plötsligt. Näsan var inte beredd och kunde inte hålla tillbaks, så en massiv slemmig snorbubbla kom ned ända över hakan på mig! Det kan även ha kommit lite på äppelpajen. Det blev i alla fall en chockartad tystnad och alla såg på mig, tjejen jag var kär i också. Det är ett sånt overkligt minne men jag minns så väl hur allt kring bordet stannade upp och tystnade till. Var de äcklade eller imponerade? Det var inte direkt att jag stannade och spekulerade, jag reste mig bara och skyndande chockat till badrummet och stängde in mig i ett bås, därinne satt jag ett tag och begrundade hur min värld gick under. De andra hade börjat skratta där ute igen. Barn kan vara så grymma ibland.

snyggt, stefan-kun!

Jag kommer ihåg när jag var liten, vilken klantig grej. Jag var 7-9 år och skulle tjuvknacka på Johans dörr för att sen springa och gömma mig bakom elskåpet några meter bort. Men när jag knackade och satte fart därifrån så måste Johans mamma Leena ha stått precis innanför dörren, för jag hann bara iväg några steg innan den öppnades, så mitt i språnget vände jag bara på huvudet och frågade stressat men oskyldigt ”Hej, är Johan hemma?!!!” som ingenting och gick tillbaka till den öppna dörren för att ställa mig och vänta. Hahaha, vad hon måste ha genomskådat mig.

citat jag just kom ihåg

För ett tag sen satt jag ensam i någons bil och radion var på. Det var oväntat kul, man talade 90-talsskandaler och nämnde bland annat hur Stakka Bo hade tagits på bar gärning en gång och åkt fast när han stod och rökte nånting olagligt utanför en klubb. Senare ska han ha försvarat sig till nån tidning med att "egentligen är jag emot droger”. HAHA, vilken hjälte. Skrattade högt.

Det påminde mig om en annan roligt citat, när Mike Tyson med sårad röst hade irriterat sig på en artikel om honom: ”He called me a 'rapist' and a 'recluse'. I’m not a 'recluse'.” Och stackars Tyson men det är verkligen så sjukt roligt sagt. I alla fall om man tänker sig honom frustandes det till Michael Jackson i en avlång soffa med en guppande näsduk.

psykiskt instabil?

jaHA? Då är man tydligen "psykiskt instabil" nu också. BARA FÖR ATT MAN BLIR ARG och säger ifrån när folk inte fattar. Körde en fly-kick i magen på Henry för att han inte hörde vad jag sa. Men psykiskt instabil? Hur funkar logiken egentligen när de säger så? Förut var det "galen," "oschysst," "bråkig" eller "otrevlig" på sin höjd, men aldrig såna ord. De gick för långt den här gången, hur kan man säga så till en arbetskamrat? Jag blir så olycklig och måste få gråta. Ett sånt där påhopp på sin arbetsplats, vad fan. Men varför är jag ledsen egentligen, det var ju jag som vann diskussionen det började med, skådespelaren heter faktiskt Joe Pesci och INTE Danny DeVito!! Så jag är nog ganska glad faktiskt, och även stolt. Glad och stolt över att man åtminstone har koll, till skillnad från dem SOM INTE FATTAR!! Nej, nu tar jag på mig täckjackan och stövlarna och springer tillbaks genom regnet, tar med mig ett videobandsfodral så att de kan läsa namnet själva.