en bingohistoria

Det händer väldigt sällan att jag spelar bingo. Sällan. Inte ofta. Sällan. Men det händer.

Och när det väl händer brukar jag slå på stort och gå på massage först. Skämmer bort mig själv, låter mig smörjas in med krämer och oljor, blir knådad på, frustar, fokuserar intensivt på bingon med ett stirr mot väggen där framför. Jag funderar på hur jag ska lägga upp spelet, lever mig in i vilken bokstav i B-I-N-G-O jag tycker bäst om när de säger.

Väl vid bingohallen bankar jag på dörren tills jag blir insläppt, struntar i deras klagomål och snack om att dörren egentligen var olåst. Slår mig ned vid bästa bordet och blir uppvaktad med lottförsäljning av värdinnan. Nekar till den första lotten, och även den andra och tredje, brukar till sist rycka åt mig den fjärde hon sträcker fram. Det är viktigt att man väljer rätt lott från början, annars blir det fel vilket är lika med förlust. ”Jag hoppas på vinst”, säger jag till henne med tummen i luften. Hon förstår. Sen är spelet igång.

Det kan bli ganska stressigt och förvirrande ibland. Spelet går så fort. Man stirrar sig blind och kanske inte hittar en viss siffra eller så, men rösten tar ingen hänsyn utan fortsätter bara snabbt från nummer till nummer. Snart har man missat fler siffror än man kan hålla reda på, och då är det kört. Jag slår pennan i bordet med vrede.

Men vad som verkligen är förbaskande är när jag får problem på grund av rösten i högtalaren. Ibland byter ju utroparna av, så rösterna varierar från trevliga till obehagliga, roliga till tråkiga, tydliga till sluddrande. Kommer en dålig röst är ofta hela spelet förstört. Värst är det när jubelidioten dessutom håller mikrofonen fel så att det sprakar och det bara hörs hackiga delar av vissa ord och siffror! Man stirrar irriterat upp mot högtalarna och spetsar öronen, försöker tyda men det går inte. Och när man som mest förtvivlat irrar omkring med pennan efter till exempel ”Ivar 22” nånstans på pappret plingar det dessutom till, allting stannar upp och tanten några bord bort ropar som vanligt "BINGO", lycklig som en tönt på cirkus. "Jättekul, grattis...", mumlar jag otåligt och bankar till i bordet. Fuck it. Nästa spel. Det sprakar vidare och jag fortsätter förlora. Förlorar sammanlagt 70 kr. Fuck it igen.

Jag lägger ned för stunden, lutar mig trotsigt tillbaka med armarna i kors i väntan på nästa utropare. Samma tant vinner till slut även nästa spel, såklart, och jag bara suckar. Visst, alla är där och gör sitt bästa och det är ju kul när någon vinner, men det är ju inte så kul om bara samma person vinner hela tiden. Inte en person med den frisyren i alla fall. Det är en bingohall, ingen freak show, skriver jag elakt på baksidan av en lott som jag funderar på att be värdinnan gå och räcka över till henne.

Men då, äntligen, hör jag den plötsligt igen. Den underbaraste rösten! Den återkommande damen med den varma ljuva stämman har tagit vid från högtalarna, och hon vet däremot hur man hanterar en mikrofon. Jag blundar och ler när jag lever mig in i vad hon säger, eller sjunger kanske jag ska säga att hon gör, hon sjungpratar på ett hypnotiskt, förföriskt sätt: ”IVAR TJUUGOO...” och ”BERTIL FYYRAAA...” med melodisk skön stämma. Jo men visst. Jag föreställer mig att hennes namn är Maluma eller något liknande exotiskt: Maluma, den sexiga sångfågeln från söder. Så lugn och behaglig, hon vaggar säkert långsamt ett glas rödvin framför mikrofonen innan hon lutar sig fram igen och säger nästa ord: ”GUSTAAAV FEMTIO-EEETT...” Det låter som att det är mig hon talar direkt till, och vet vad hon gör med mig. Ingen annan verkar höra det i alla fall. Så jag fortsätter lyssna noga och tar in stämningen, och jag tänker mig tillbaka till massagen, och-

Just då kommer någon och lägger en hand på min axel. Jag sprattlar till och får en orgasm. Det är värdinnan som undrar om jag vill ha en ny lott inför nästa gång. Jag frustar till och mumlar nåt om "hrm, nej..." Sen ändrar jag mig och säger att "jo, en sista 20-kronors då" för att inte vara oartig. Spelar vidare, helt matt i kroppen efter vad jag just hade varit med om, och Maluma fortsätter att sjunga sina siffror, den omättliga skökerskan. Men jag försöker ignorera henne och koncentrerar mig istället med en sista ansträngning på den lotten, och ta mig fan om det inte är en vinnare! Yes! Jag har prickat in en hel rad och ropar med nöje ”BINGO” åt tanten en bit bort. Hon vänder sig och ser förskräckt ut. Jag skrockar. Och tydligen har jag vunnit 90 kronor, exakt så mycket som jag hade lagt, och jag bestämmer mig för att låta jämnt vara jämnt. Och så går jag bara hem helt enkelt. Hej!