För några veckor sen var jag i en tv-spelsaffär och köpte en ny handkontroll. "Har du bonuskortet?" undrade en kille kassan. "Ja, men det ligger hemma tyvärr" svarade jag och la märke till en rolig affisch bakom kassan. Sen tittade jag upp och såg att han blängde irriterat. "ALLTSÅ, HUR BARA GLÖMMER MAN BONUSKORTET EGENTLIGEN?" Och jag trodde han skämtade först, men efter några långa sekunder insåg jag att han menade allvar trots allt. Han tog upp ett platt silvrigt litet etui och visade menande hur han själv brukar förvara sina kort... "HAR DU INGEN SÅN HÄR?" Duktigt, tänkte jag och frågade "Men det är okej, jag kan väl köra utan bonuskortet då?" Och så räckte jag fram mitt Visa, han tog emot kortet, och så började han trycka det väldigt hetsigt och hårdhänt genom terminalen på ett märkligt sätt, fram och tillbaka, alldeles för hårt som sagt, i flera sekunder. Jag förstod verkligen ingenting. Ville han ha sönder kortet som hämnd för att jag glömde bonuskortet? När han räckte tillbaks det och vi var klara hade jag en olustig känsla, jag var lite för paff för att ha något att säga och gick bara. Men mycket riktigt skulle det visa sig att magnetremsan har fungerat dåligt sen dess! Funkar varken i bankomater eller vanliga terminaler längre, kassörskorna måste knappa in för hand när jag handlar numera, det är inte så kul! Jag lämnade in kortet på banken idag och får vänta några dagar på det nya! Va fan. Och jag VET att det var han som gjorde det, är ganska säker i alla fall. Så vad gör jag? Borde jag döda Bill? (Han hette Bill.) Nej, det borde jag såklart inte, men jag borde gå tillbaks och säga nånting i alla fall. Så där kan man ju inte göra.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar