jag lät som en samurai

Jag skulle till tandläkaren idag.

Man vet ju aldrig med tandläkare, när man minst anar det är det en sexig dam av något slag, så jag bestämde mig för att göra mig fin. Duschade länge och sjungande, klippte naglarna och fick på mig mina bästa boxershorts. Hade även lite gammalt colgate-vatten som jag ville använda och medan jag stod och gurglade framför spegeln noterade jag en antydan till ett oönskat hårstrå i näsan, ganska exakt från den vinkeln som min trånande tändläkarinna skulle arbeta från, så jag tog en pincett och gick ut till den bättre spegeln i vardagsrummet. Med colgate-vattnet fortfarande i munnen hittade jag mycket riktigt ett synligt strå där inne och fick snabbt tag i det med pincetten, och drog långsamt ut det tills hårsäcken gav vika och det lossnade med ett ryck. Det sved till i det känsliga innerområdet i näsan. Obehagligt. MEN, vad jag inte förutsett var den kraftiga nysen som obehaget tvunget skulle framkalla, och med munnen fortfarande full av munskölj kom det såklart olägligt. Det var försent för att springa tillbaks till badrummet så jag insåg att min enda chans var att hålla munnen stängd till varje pris. Jag kände hur nysen var på väg, blundade och koncentrerade mig förfärat på att stå emot, men som vem som helst kan förstå hade jag inte en chans mot krafterna. Nysen var explosionsartad, inte ens mina händer rådde på den och med ett splash stänkte det istället upp i ansiktet på mig och även på min lilla Playstation 2 som stod i närheten. Jag böjde mig bedrövat ned för att granska konsolen (som jag visserligen bara har använt två gånger det senaste halvåret) och kunde gudskelov konstatera att den var välbehållen, men just då kom en andra kraftig attack som fick mig ur balans och jag landade på den med knäet så att plasten krossades trots allt. Jag lät som en samurai av förfäran. Sen var det över.

Det påminner om en morgon förut när jag gick upp tidigt och skulle inleda dagen gemytligt med en risifrutti framför datorn. Jag var naken och hade just upptäckt risifrutti. Så jag satt där och läste väl någonting, gäspade antagligen i stilla välbehag medan jag öppnade förpackningen, fortsatte läsningen och satte lugnt i skeden för att ta lite, men så hade kylen tydligen varit ovanligt kall under natten vilket hade haft någon konstig verkan på konsistensen så hela innehållet följde med upp och landade i mina bara knän istället. "iiihh!!" Väldigt kallt tyvärr. Och det var den morgonen.

Eller som när jag skulle lägga några smutsiga strumpor i tvättkorgen en gång och tänkte på annat, och råkade slänga dem i toaletten. Eller som när jag hade köpt en choklad i Handen centrum och sen skulle slänga pappret i papperskorgen utanför ingången men såklart slängde växeln på 13 kr istället. Eller som nu när jag just dammsög upp mina oanvända svarta skosnören som låg i hallen. "Oh, for fuck's sake!" Så i ren panik smällde jag påsen och fick upp snöret, det yrde omkring damm och smuts i luften så att jag började hosta och gråta, och nu i efterhand tycker jag inte ens längre att det var värt det. Vill helst bara lägga mig i soffan och sucka uppgivet för mig själv. Men ingen hör min självömkan... och nu är det snart kväll.

Tandläkarbesöket i sig blev en annan historia. Kort sagt hade mina ansträngingar varit förgäves. Men till tantens försvar var hon trevligare än hon såg ut och tyckte att jag hade fina tänder.

mathias med ögonen

hahaha. ett annat bra minne.

För några år sen hade jag och min blyga gamla klasskamrat Mathias hamnat tillsammans i ett program på arbetsförmedlingen. Det talades om vikten av fast handslag, ögonkontakt och så vidare, och handledaren bad slumpmässigt Mathias att se honom i ögonen i en agerad intervju. Problemet var att Mathias inte var så bra på det där, han såg väl mest ned på bänken när han talade i vanliga fall, men han var däremot duktigt begåvad med den agressiva varianten. Så det blev istället ett argt stirr som brände igenom hela rummet, stämningen blev påtagligt mordisk, och det blev tyst. Alla såg på. Mathias kände sig obekväm. Jag började skratta. Handledaren skrattade också lite, Mathias fattade ingenting. Handledaren kommenterade, alla började skratta, kalabalik utbröt och det var bara så väldigt roligt. Jag skrattade ännu mer. Då vände sig Mathias och såg på mig istället, fortfarande samma mordiska blick. Han skrattade inte. haha. Jag insåg allvaret och lugnade snabbt ned mig.

Han var som en vanlig människa ibland också alltså, han var inte så där hela tiden. Men just den gången blev det bara så fel.

mitt bästa isbitsminne

När jag var i Kalifornien förut och var i restauranger brukade jag alltid beställa "just one ice cube" i min dricka. Jag hade hört något om att man får mer, och tyckte bara att det lät så bra. Sen när de gav mig det så sa jag "thanks, I appreciate it."

Det är mitt bästa isbitsminne.

ett basketminne

Jag och en kompis brukade spela basket på baksidan av Hagaskolan för några år sen, på en basketplan med låga korgar. Det åkte förbi bussar på vägen ibland och då måste man såklart göra nånting snyggt, eftersom vi föreställde oss att alla satt där inne och såg åt vårt håll. Sen om man hade dunkat hängde man gärna kvar och blängde ditåt ett tag som om man hade gjort ett argt statement till dem. Och när bussen var utom synhåll släppte man och landade, och så skrattade vi. Men det var det, att antingen lyckades man och eller så missade man och det blev en förkrossande förödmjukelse inför publik. Det kunde ju ha suttit nba-scouter, tjejer, rivaler, grannar, vänner, föräldrar, vänners föräldrar, föräldrars vänner, fiender, agenter, lärare, coacher eller vilka som helst i den där bussen. Man visste aldrig vilka det var som satt där inne och noterade misslyckandet. Men jag undrar hur många det var som såg oss egentligen.

panik i kassan

Jag vet inte vad som kom över mig idag.

Brukar vanligtvis hålla mig cool och klar i huvudet när jag står i kassan, och det var inte stressigare idag än annars, men någonstans mellan en osedvanligt illaluktande kund och insikten att mina tjugolappar var slut fick jag plötsligt panik. Det var lång kö, telefonerna fungerade inte, och Harriet som hade problem med sin kortterminal skulle iväg till kontoret för att hämta kassachefen. Då blev det för mycket. "LÄMNA MIG INTE!!" skrek jag och viftade febrilt fläktande med händerna framför mina varma kinder och kippade efter luft, kunde knappt andas. "Jag får panik!!" Men Harriet hade redan försvunnit bakom hyllorna och hörde mig inte.

Kvar befann jag mig i ett alltför välbekant läge; ensam och uppjagad mot en hel rad av stirrande kunder som alla verkade tro att jag var galen. Den illaluktande kunden framför suckade, en tjock vedervärdig dimma sänktes ned över mig. Jag blev som förstenad. Min röst var svag och grötig, hörseln likaså, och jag började tappa känseln. Det oborstade åbäket framför mig försökte säga något, min blick åkte upp mot hans gulsprängda ögon, och sen kunde jag inte ta bort blicken. Han fortsatte prata, det gick i slow motion, men allt jag kunde fokusera på var att överleva stanken som vällde ut på mig. Detta var verkligen en ruggig typ. Hans ögon brände hål i min panna där blicken tycktes vara fäst. Munnen gapade och stängde, otäcka salivsträngar bildades där innanför mellan de smutsiga tänderna, och stankpustarna bara puffade mot mig. Jag har sällan varit så rädd, kunde inte uppfatta ett ord av vad han sa, och det sista jag minns är att flera otåliga röster från kön också började gasta åt mitt håll. Just när jag tänkte vända huvudet ditåt och svara försvann all förbindelse för mig, ögonen och öronen slutade fungera i ett abrupt knäpp, och världen bara slocknade.

När jag vaknade var det lugnt igen. Harriet satt i sin kassa, Kerstin hade tagit min plats. Gudrun, kassachefen, satt hukad över mig och frågade vad som hade hänt. Jag blinkade upp mot henne och bad om ett glas vatten. Det fanns inget. "Men var är min personliga kopp?" undrade jag oroligt och såg mig yrvaket omkring. Det visste hon inte. Då blev jag fly förbannad, tappade besinningen och kom på fötter, gav mig iväg på jakt efter koppen. Jag sprang genom trånga gångar och krockade med vagnar, tacklade kunder och klippte till en medarbetare på vägen dit, sen kom jag fram till fikarummet och slängde upp skafferiet för att hämta den. INTE DÄR. FÖR ANDRA GÅNGEN IDAG. Så jag tog mig tillbaks, genom samma gångar och förbi samma människor som återigen var ivägen, och så kom engelskan fram igen som vanligt när jag skulle konfrontera Harriet.

"WHO DID IT? WHO PLANNED IT?" och så hytte jag med näven, gjorde en irrig handledsgest för att visa att det var koppen jag talade om. Jag hade helt enkelt fått nog. Nog av komplotter, nog av rävspel och kycklingtjafs. Harriet spelade oskyldig och förvirrad, som alltid. "Vad menar du, Stefan?!" Då fick jag återigen nog. "JAG VET ATT DET VAR MIN KOPP DU VAR OCH GJORDE NÅT MED FÖRUT!"

Gudrun sa någonting där bakom mig. Kunderna stod runt omkring. Allting stannade upp. Harriet satt där som ett ängsligt frågetecken. Och jag vet inte vad det var med mig just idag, men plötsligt brast alla barriärer igen. Jag kände på mig att någonting inte stämde, deras blickar var som om de genomskådade mig. Men vad var det de såg egentligen? Verkligen obehagligt. Jag satte handen i fickan, och där låg såklart den lilla koppen. Jag skämdes. "TITTA INTE PÅ MIG!!" skrek jag och satte fart därifrån med panikartat ryckiga rörelser. Gudrun ropade någonting igen, men jag valde att inte lyssna. Sprang raka vägen till badrummet istället och gömde mig där ett tag för att gråta ut lite, hämta andan och samla tankarna. Sen fyllde jag min kopp med ljummet vatten och gick tillbaks och låtsades som ingenting, de andra verkade vara med på det. Bra. Jag höjde koppen mot Harriet och tog en klunk, fast hon såg det inte, och sen körde jag på resten av dagen som vanligt. Skönt att få avreagera sig ibland, det behövs allt oftare.

Jag börjar nog närma mig gränsen.

min personliga kopp

Idag hittade jag min personliga kopp i diskhon på jobbet. Jag såg det som en krigsförklaring. Den ska ALLTID stå på min inrutade plats i skafferiet, jag har ett system efter vilket jag ställer koppen där så fort jag har druckit ur den. Nu hade någon tagit den ur skåpet och lagt den i diskhon bara för att tråkas, det hade lika väl kunnat handla om ett häftstift på min stol. Det var väldigt symboliskt och jag förstod genast vad det betydde. Startade en utredning i smyg.

brände mig på ugnen

Jag kom hem sent förut, ohyggligt hungrig, och tänkte värma pitabröd i ugnen för att ha sallad eller någonting i. Ugnen blev varm snabbt, jag tog bröden ur frysen och placerade dem på gallret, men så råkade jag lyfta lite väl högt med handen! Knogen på långfingret brändes till när den kom i kontakt med det glödheta ugnstaket. Ett tsss-ljud uppstod när huden brändes sönder. Ninjasnabbt ryckte jag bort handen och stirrade skärrat på den, men det var försent! Jag konstaterade brännskadan, skrattade nervöst. Såret stank av bränd hud och det var mycket otrevligt eftersom jag sen kände lukten varje gång jag tog en brödbit till munnen för att ta en ny tugga.

talande konversation

therese: du är envis.
stefan: varför avslutar du inte meningen för?
therese: vad snackar du om?
stefan: ”du är En vIs mEniskA.”

ibland får man till det.