red bull mot försovningar

I gymnasiet försov jag mig ofta, och på morgnarna brukade mamma stå i trappen och ropa. Till slut sa hon att jag verkligen måste ta tag i det där. Då gick jag till affären och köpte några red bull, så istället för att behöva stå där och ropa kunde hon bara komma upp och väcka mig och räcka över en burk. Och så vaknade jag och drack den sömnigt med huvudet knappt uppe från kudden, under tiden som ögonen vande sig med ljuset och den kall red bullen började verka. Det var ett mycket behagligt sätt att vakna. Så kom jag upp till skolan och det var på det hela taget en väldigt gemytlig tid. Men sen tog burkarna slut efter några dagar och framförallt hade mamma fått nog, så det var det med den metoden.

43 armhävningar

Igår gjorde jag 43 riktiga armhävningar i rad.
Det är ett av mina bästa rekord.

Innan avslutningen om en vecka tänker jag klara 50.

istället för "prosit"

Tycker ingen annan att "prosit" verkligen är ett töntigt svar på när någon nyser? Jag vet inte ens vad prosit betyder. Det har alltid stört mig. Så istället brukar jag bara säga "schhh!" eller "å, fy!" när det händer i min närvaro. Eller åtminstone ett förskräckt "OOH! gud..." om någon gör det för plötsligt. Bättre det än att pjoska och ställa sig in med ord man inte ens vet vad de betyder.

barnet och tanten

Det lilla barnet sitter och ritar. En fågel som flyger ikapp ett flygplan. Tanten kommer in.
- hej stefan! har du roligare nu?
Barnet svarar inte.
- stefan?
Barnet skriver besvärat på en lapp och räcker fram det.
- mm? tappat talförmågan och rösten?
Barnet nickar.
- det går nog över ska du se. samma sak hände walter en gång, när han hade förlorat båda tummarna i en toalettolycka. han kunde inte prata på flera dar. trauma eller vad det var. men sen släppte det och nu är han i stort sett i samma skick som förut, förutom det där med tummarna.
Barnet skriver på lappen igen.
- okej. ska jag stänga dörren efter mig? okej.
Det lilla barnet andas uttråkat och fortsätter att rita fågeln. Den är snart klar. Tiden går, sakta.

odågan christoffer

På min gård när jag var liten bodde det en jobbig liten odåga som hette Christoffer. Runt ansikte och blont hår, gäll hög röst, och han sprang alltid omkring naken på gården och ropade irriterande med uppspärrade ögon och rullande uttal i sina r. Plus att han nog var lite förtjust i min lillesyster Sandra, för han brukade ropa efter henne. "SANDRRRA! SANDRRRA!" En sommarkväll hade han tjatat om att få låna mitt Nintendo och mamma hade till slut övertygat mig, för att få slut på tjatet. Så hade han spelat Super Mario på det, och min familj satt i köket och åt mat, ytterdörren var öppen. Då hörde vi och såg plötsligt genom fönstret hur han kom springande mot oss över gården. "SANDRRRA! SANDRRRA! SÄG TILL DIN MAMMA ATT JAG HAR KLARAT DRAKEN!" Och mammas bestick slog med en bestört smäll mot bordet, hon tittade menande upp på oss med omisstagbar avsky över vad hon just hade hört. Hon hade hört "Sandrrra! Sandrrra! Säg till din mamma att jag är naken!"

romantiker

Det är söndag och jag har en glassbomb på skrivbordet och även en påse chips. Tanken var från början att jag skulle fira en eventuell lottovinst, men så blev trisslotten en NIT istället och det var det. Nu får det bli plan B: att vara besviken och arg och äta glass av den anledningen istället. Och även äta massor av chips. Och i kylskåpet har jag en rabarb. Fuck it.

Fönstret är öppet. Jag hör sommaren pågå där utanför och måste medge att det finns ju mycket fint med sommaren. Så långt är vi väl överens! Faktiskt låter jag mig ryckas med av bilderna som osökt börjar fladdrar omkring i huvudet: en jordgubbe  handen att bita på, gräset under fötterna, fåglar som seglar omkring och solsken över staden med alla damer som guppar omkring och stönar i lyckliga parader på gatorna osv. Och så minns jag vad någon en gång sa till mig:
”Du är en romantiker, Stefan. Låt ingen jävel säga något annat.”
Och det kan mycket väl vara den största komplimangen jag någonsin har fått. Men det ligger även något av en förbannelse i ordet. Romantiker. Okej om man har en romans att roa sig med, men om inte? För vad är väl sommaren utan någon att frusta med tillsammans i välbehag?

Jag blir arg igen. Jag tänker på alla par som har picnick i parkerna, lyckligt grillandes kyckling, med sina filtar och korgar och små grillar, och hur de skyltar med sina enfaldiga kärlekar som om det vore ett ofantligt offentligt spektakel för hela befolkningen. Snåla kräk dessutom, som inte ens kan slänga ett kycklingben åt mitt håll när jag knackar på axlarna och ber om ett. Inget till övers för en ensam?

Nej, jag stänger fönstret och dämpar ut ljudet en aning. Sätter mig framför datorn och låter korvfingrarna smattra, får till några irriterade rader och stirrar upp i taket ett par minuter. Tänker på kycklingben och rabarben i kylskåpet. Sen slår det mig. Nitlott? Otur i spel, som det heter? Jo, visst hade jag väl just en hemsk och förskräcklig otur i ett spel. Plötsligt känner jag mig mycket vidskeplig. Det känns som när jag köpte trisslotten tidigare under dagen, om inte bättre. Jag kraxar med ännu ett chips, sträcker mig girigt efter skeden och äter mer glass. Kanske firar jag just något i förväg.

Sommaren är kommen.

angående matematik

I gymnasiet hade jag två mattelärare.

Den första minns jag inte namnet på men han var slående lik Barney Granit i Flintstones och såg alltså mycket rolig ut. Underlig typ, men oförtjänt ogillad på det stora hela, och så försvann han tidigt på första höstterminen efter rabalder om att han brukade gå ut och ta en klunk whisky vid sin bil ibland mellan lektionerna. Men jag kommer aldrig att glömma honom eller hans komiska utseende.

Sen fick vi Helge. Han var en legend, för han hade fått en blixt i huvudet och blivit ett geni. På riktigt. Så han kunde det där med matematik och brukade verkligen gå upp i varv över talen han skrev på tavlan och gestikulera häftigt så att håret fladdrade vilt på huvudet. Det var en mycket underhållande syn, och jag glömmer såklart aldrig den mannen heller. Helge, jubelgeniet.

Själv var jag inte så förtjust i ämnet. Det blev IG, och Helge var lite bekymrad, men det var okej. Sen har åren gått och bara det viktigaste består.

foxtrot

Antologin kom från tryckeriet igår. GRYYYMT. Jag har 10 sidor i den och en bild. Om någon vill ha kan den beställas av skolan för 50 kr, eller av mig för 70 kr inklusive frakt. Den heter Foxtrot och är mycket bra. Det är allt.

(nu blev det ingen överraskning, Alexi, men fuuck it)

rockymästare

Jag var förresten obesegrad flera veckor i rad på Rockyspelet tills en kväll nyligen när någon utifrån kom och tog ned mig från tronen. Det skärrade mig mer än väntat, och mitt i förvirringen kom till och med Gabriel och fick ned mig en match, och efter det var jag officiellt mänsklig. Myten var bruten. Och det är lite löjligt att gå ned sig för ett tv-spel kanske, men det kändes tungt. Det gick ett par veckor, sen bestämde vi för några dagar sen att det skulle avgöras en gång för alla i en ny stor titelmatch oss emellan. YES. Förväntningarna byggdes upp, jag jobbade upp mig med training mode och knockade datastyrda spelare en efter en, och Gabriel likaså när jag var borta. Så var det äntligen dags ikväll 23:00 för det stora mötet. Och hur tror ni det gick? Jo, som jag skulle ha gjort för länge sen. "Uppercuts to the body! THE BODY!" Och stackars Gabriel hade inte en chans, ett par minuter in och så var ordningen återställd igen, och likaså min bortvillade lycka.

Men det Gabriel inte visste var att den lilla katten Tyoutin hade gått fram till mig och mjauat "Win", det var därför jag inte kunde förlora.

en bingohistoria

Det händer väldigt sällan att jag spelar bingo. Sällan. Inte ofta. Sällan. Men det händer.

Och när det väl händer brukar jag slå på stort och gå på massage först. Skämmer bort mig själv, låter mig smörjas in med krämer och oljor, blir knådad på, frustar, fokuserar intensivt på bingon med ett stirr mot väggen där framför. Jag funderar på hur jag ska lägga upp spelet, lever mig in i vilken bokstav i B-I-N-G-O jag tycker bäst om när de säger.

Väl vid bingohallen bankar jag på dörren tills jag blir insläppt, struntar i deras klagomål och snack om att dörren egentligen var olåst. Slår mig ned vid bästa bordet och blir uppvaktad med lottförsäljning av värdinnan. Nekar till den första lotten, och även den andra och tredje, brukar till sist rycka åt mig den fjärde hon sträcker fram. Det är viktigt att man väljer rätt lott från början, annars blir det fel vilket är lika med förlust. ”Jag hoppas på vinst”, säger jag till henne med tummen i luften. Hon förstår. Sen är spelet igång.

Det kan bli ganska stressigt och förvirrande ibland. Spelet går så fort. Man stirrar sig blind och kanske inte hittar en viss siffra eller så, men rösten tar ingen hänsyn utan fortsätter bara snabbt från nummer till nummer. Snart har man missat fler siffror än man kan hålla reda på, och då är det kört. Jag slår pennan i bordet med vrede.

Men vad som verkligen är förbaskande är när jag får problem på grund av rösten i högtalaren. Ibland byter ju utroparna av, så rösterna varierar från trevliga till obehagliga, roliga till tråkiga, tydliga till sluddrande. Kommer en dålig röst är ofta hela spelet förstört. Värst är det när jubelidioten dessutom håller mikrofonen fel så att det sprakar och det bara hörs hackiga delar av vissa ord och siffror! Man stirrar irriterat upp mot högtalarna och spetsar öronen, försöker tyda men det går inte. Och när man som mest förtvivlat irrar omkring med pennan efter till exempel ”Ivar 22” nånstans på pappret plingar det dessutom till, allting stannar upp och tanten några bord bort ropar som vanligt "BINGO", lycklig som en tönt på cirkus. "Jättekul, grattis...", mumlar jag otåligt och bankar till i bordet. Fuck it. Nästa spel. Det sprakar vidare och jag fortsätter förlora. Förlorar sammanlagt 70 kr. Fuck it igen.

Jag lägger ned för stunden, lutar mig trotsigt tillbaka med armarna i kors i väntan på nästa utropare. Samma tant vinner till slut även nästa spel, såklart, och jag bara suckar. Visst, alla är där och gör sitt bästa och det är ju kul när någon vinner, men det är ju inte så kul om bara samma person vinner hela tiden. Inte en person med den frisyren i alla fall. Det är en bingohall, ingen freak show, skriver jag elakt på baksidan av en lott som jag funderar på att be värdinnan gå och räcka över till henne.

Men då, äntligen, hör jag den plötsligt igen. Den underbaraste rösten! Den återkommande damen med den varma ljuva stämman har tagit vid från högtalarna, och hon vet däremot hur man hanterar en mikrofon. Jag blundar och ler när jag lever mig in i vad hon säger, eller sjunger kanske jag ska säga att hon gör, hon sjungpratar på ett hypnotiskt, förföriskt sätt: ”IVAR TJUUGOO...” och ”BERTIL FYYRAAA...” med melodisk skön stämma. Jo men visst. Jag föreställer mig att hennes namn är Maluma eller något liknande exotiskt: Maluma, den sexiga sångfågeln från söder. Så lugn och behaglig, hon vaggar säkert långsamt ett glas rödvin framför mikrofonen innan hon lutar sig fram igen och säger nästa ord: ”GUSTAAAV FEMTIO-EEETT...” Det låter som att det är mig hon talar direkt till, och vet vad hon gör med mig. Ingen annan verkar höra det i alla fall. Så jag fortsätter lyssna noga och tar in stämningen, och jag tänker mig tillbaka till massagen, och-

Just då kommer någon och lägger en hand på min axel. Jag sprattlar till och får en orgasm. Det är värdinnan som undrar om jag vill ha en ny lott inför nästa gång. Jag frustar till och mumlar nåt om "hrm, nej..." Sen ändrar jag mig och säger att "jo, en sista 20-kronors då" för att inte vara oartig. Spelar vidare, helt matt i kroppen efter vad jag just hade varit med om, och Maluma fortsätter att sjunga sina siffror, den omättliga skökerskan. Men jag försöker ignorera henne och koncentrerar mig istället med en sista ansträngning på den lotten, och ta mig fan om det inte är en vinnare! Yes! Jag har prickat in en hel rad och ropar med nöje ”BINGO” åt tanten en bit bort. Hon vänder sig och ser förskräckt ut. Jag skrockar. Och tydligen har jag vunnit 90 kronor, exakt så mycket som jag hade lagt, och jag bestämmer mig för att låta jämnt vara jämnt. Och så går jag bara hem helt enkelt. Hej!

FROG PUNCH - THE VICTORIOUS BLOW!

Nu finns det inget mer jag kan göra.
Ansökan är inlämnad.
Men det känns bra.
Eller ja, okej åtminstone.
Nej, jag vet inte.
Men vi får se.
FUCK IT.

spider rico is back

Förresten är spindeln tydligen inte alls död. Survivor Rico! För några dagar sen kröp han omkring i badrummet igen som ingenting och inspekterade smuts på väggarna. Coolt! Han var snabbare och större och inte alls lika blyg längre, jag blev mycket stolt. Jag välkomnade honom lyckligt som en siciliansk gammal farfar, log varmt och fridfullt med händerna framför mig, fick äntligen utbrista "my boy! you came back..." med svag åldrig röst. Det kändes bra. Sen försvann han igen på kvällen, in i något gömställe i ventilationen antar jag, men nu vet jag i alla fall att det älskvärda lilla krypet fortfarande lever.

krigar i det tysta

I tre dagar har jag suttit inlåst på kammaren. På måndag är det deadline för att söka till tvåan, och då måste man även ha ett längre utdrag ur sitt projekt. Jag vill ladda upp det med all min kraft till en mäktig frog punch. Men just nu vill jag bara att det ska bli natt så att jag kan gå och göra en nattmacka. Mest för namnet, nattmacka är ju ett ganska roligt ord, men också för att jag är så hungrig.