För några dagar sen hade Amanda i tvåan releasefest för sin nya bok, Hey Dolly. Det var roligt. Men sen missade jag tåget hem och fick irra tillbaks genom city istället. Då fortsatte kvällen inte lika roligt, för till exempel försvann min mp3-spelare någonstans på KB! Jag var mycket bedrövad när jag äntligen hade hittat hem till Linnea och Anna och somnade på en madrass i köket.
När jag vaknade var bedrövelserna kvar. Ont i huvudet och elände. Jag låg och jämrade mig ett tag men kom till slut upp och lämnade en lapp på diskbänken där jag tackade för kvällen men insisterade på att jag måste gå. Sen gick jag. Solen sken alldeles för starkt och jag kände mig inte alls upplagd för promenaden. Det borde bara ha tagit ca 45 minuter men blev säkert uppemot 2 timmar istället då jag stannade upp då och då och satte mig på trappsteg och bänkar och stannade till vid olika affärer. Det enda positiva var att jag hittade ett Rocky-spel till playstation 2 på vägen hem.
På tåget från stan ville jag egentligen bara lägga mig över sätena och somna, men satt självklart upprätt som man ska. Så kom ett barn och började jollra framför mig, lyfte upp en nallebjörn mot mig och skrattade. Bedårande på ett sätt, lite störande på ett annat. Jag rullade ihop en tidning och måttade ett slag så att det skulle lämna mig ifred, men så började det gråta och mamman kom och skällde istället. Ja, ja.
Jag kom hem och slog på spelet. GRYMMMT, och där började det kännas bättre. Boxning är bättre än vanliga fighting-spel har jag insett, det är mycket enklare och tydligare. Och Rocky-stämningen gjorde ju även sitt. Jag körde movie mode och tog mig igenom alla motståndare från filmerna, det kunde gå väldigt intensivt till mot vissa av dme. För intensivt till och med, ett problem är att jag hela tiden skav hårt på tummen medan jag spelade. Efter ett tag hade det uppstått en blåsa som efter ett tag hade blivit till ett sår. Fan. Så jag tänkte "Yo, Rocko! Should I stop the fight?" Och jag föreställde mig hur han ropade till mig, "DON'T STOP THE FIGHT!" och naturligtvis fortsatte jag. Och nu får det bli vårdcentralen imorgon tyvärr.
Men nu verkar i alla fall bakfyllan ha hunnit lämna kroppen. Det är bra.
2 kommentarer:
du kommer alltid vara min favorit! bortviftandet av ungen är bara en av tusen anledningar.
hoppas du inte har missat att the office har kört några veckor nu?
haha. nej då, jag är helt med i matchen. det känns bra, ingen höjdare än men de har alltid haft en hög lägsta nivå. stackars michael med sin TV!
Skicka en kommentar