Omklädningsrum

Jag har aldrig tyckt om att vara i omklädningsrum, det är väl ett nödvändigt ont för att kunna gå på äventyrsbad eller spela basket då och då (t.ex), men det är något med dynamiken där inne bland nakna främlingar som obrytt går omkring med skrevet före och nästan verkar få ut nånting av det som jag inte gillar. När jag själv är i omklädningsrummen håller jag mig mest på min kant och ser till att vara både diskret och pryd gentemot omgivningen som tycks hantera situationen mycket bättre än jag... Jag kom i alla fall just ihåg hur hur en kompis i mellanstadiet också var obekväm med omklädningsrum men hade ett mer extrovert sätt att hantera det på, han levde ut det med sitt slags geni-humor som jag aldrig kommer att glömma. Istället för att duscha satte han sig naken ned i fosterställning i ett av hörnen medans alla välanpassade duktiga klasskamrater hängde upp handdukarna och ställde sig vant under strilarna och gnuggade schampot under armarna, och så låtsades han yla och STORGRÅTA istället, han ylade och tjöt som ett traumatiserat barn i hörnet av det ekande lilla duschrummet. "WÄÄÄÄHHH.... WÄÄÄÄHHH... WÄÄÄÄÄÄHH..." så att alla kollade dit. Det var en overklig syn och särskilt roligt för mig som var en av hans få kompisar som skrattade med honom i situationen, jag förstod på något sätt vad han gjorde. Han trotsade obekvämligheten och mobbade tillbaka känslan på sitt egna vis. De flesta undrade såklart bara vad han höll på med, avfärdade honom som galen och skakade på huvudet. Ibland reste han sig upp och sprang sidledes med grodbens-liknande steg istället, dragandes i sig själv nedåt och uppåt med galna gester och sökte ögonkontakt med folk. Det var oförglömligt och briljant gjort av honom tyckte jag redan då men inser ännu mer idag när jag tänker tillbaka på hur före sin tid han var. Sen dess har han suttit i fängelse i merparten av de senaste åren faktiskt och inte alltid haft det lätt. Men han var en av de som formade min humor på den tiden, och gjorde mig till den jag är idag.

Antecknat från kursen

Jag gick en ergonomi-kurs för ett par månader sen, det var inspirerande och lärorikt på flera sätt märker jag när jag tittar tillbaka i anteckningsblocket:

Upp, ned men framåt (Erika och Mason)

Jag har en lillesyster som heter Erika, hon skriver och målar och gör musik och har plötsligt även börjat med en rolig personlig dagboks-serie på youtube, "Upp, ned men framåt". Hon och Mason gör upptåg och filmar och klipper ihop dem till avsnitt. Nu senast besökte de mig och fick en rundtur i lägenheten:

Rekommenderar även tidigare avsnitt, #2 (Dricka hela dagen) och #3 (Baktävlingen) har varit bäst hittills förutom rundturen hos mig. Här är länken till youtube-kanalen.

Dämpat amöbaskrik

Jag hade en ost liggande i kylskåpet en gång, nån som hade haft med sig den och inte ätit upp. Jag vet inte så mycket om ostar förutom att jag tycker att de flesta är obehagliga eller i alla fall inget för mig. Men den fick vara kvar, jag antog väl att personen skulle komma tillbaka och äta upp sin ost till slut? Det hände i alla fall aldrig och efter en tid började jag besväras av den, varje gång jag öppnade kylskåpet kom en allt fränare illalukt slående emot. Och till slut tittade jag närmare på den en dag och petade med en gaffel, och konsistensen var verkligen konstig. På ena sidan var den hård och torr, och aningen missfärgad, och på den andra sidan var den mjukare och efter att ha nuddat den kunde jag nästan uppfatta rörelse. Det verkade som att den låg och pyste och skvalpade och tänkte, som att något levde därinne. Kanske något amöbaliknande? Uuaaahh!! Ordet "amöbaliknande." Det avgjorde saken, osten skulle slängas på direkten. Det gick fort och enkelt, jag la den bara i en plastpåse och knöt, och i sin tur la jag den påsen i en annan plastpåse och knöt, och kunde äntligen kasta det lilla knytet i sopnedkastet. Det var bara det att medan den föll föreställde jag mig skämtsamt hur det kunde ha hörts ett dämpat amöbaskrik inifrån påsen, och jag blev då med uppspärrade ögon väldigt snabb att stänga luckan igen och vrida om handtaget och stirra på det. Faktiskt var det en oerhört ryslig tanke, ett skräckfyllt sista anklagande dämpat amöbaskrik från en ost. Sen dess har jag fortsatt gå omkring med uppspärrade ögon och haft ett post-traumatiskt syndrom kring den där osten, och själv skrikit till vid ostdiskar jag råkat gå för nära i affärer, och undrat om händelsen kommer att förfölja mig.

Som ett klockspel med mina systrar

Jag mötte upp två lillesystrar igår, Sandra och Erika heter de, och vi hamnade på Bara Bistro Bar vid Medborgarplatsen. Sandra beställde våra första öl och jag gick upp och hittade ett bord på balkongvåningen ovanför, då satt det två killar och en tjej vid bordet intill som mest verkade prata om när baren kanske skulle stänga. Sen vände de sig till mig och frågade, "Hej, vet du när baren stänger?" och jag hade varit försjunken inne i mitt eget huvud men svarade på mitt obekväma uppriktiga sätt som ser ut så här

att vi just hade fått beställa så det ska säkert vara öppet ett tag till... Då svarade en av dem bara med nånting konstigt på låtsas-spanska, som att jag hade pratat otydligt eller nåt antar jag? Då tappade jag intresset direkt och slutade prata med dem, återgick till mitt. Och så kom mina två systrar upp med ölen och vi fortsatte med vårt. Men min ena syster Sandra hade lagt märke till att de sa nåt eller hånskrattade åt mig i smyg när hon var på väg, och hon är tuff så hon påtalade det direkt till dem, och då skämdes de och blev tysta. Sen satt vi bara och pratade tills nån väktare kom upp och annonserade att det här övre balkong-planet nu skulle stängas och det skulle endast vara öppet där nere. Så vi drack upp våra öl och började gå nedför trappan. Och då stod de där i trappan, de tre från tidigare, de två tuffa killarna och tjejen, och tydligen har min andra syster sett serien Orphan Black och älskar en "psycho bitch"-karaktär där i, så hon hade känt av deras märkliga nedlåtande energi innan och valde nu att gå förbi med "psycho bitch"-ögon på tjejen i gänget så att de tuffa killarna skärrat fick ställa sig emellan. Och de måste ha fattat varför direkt. OCH, det var först efteråt utanför när Erika nämnde vad hon hade gjort som vi pusslade ihop hur vi alla hade samverkat, på ett helt rätt sätt, och det var alltså att 1) jag svarade inte ens på deras hån 2) Sandra sa istället till dem så att de skämdes 3) Erika av alla personer skrämde dem en sista gång så att de ryggade tillbaka. Det hela hade gått till som ett klockspel, som en reaktion från en enda vacker organism som heter DON'T EVER FUCK WITH ME AGAIN. För vi är som ett klockspel.

Skräckspelskräcken

På tal om skräckspel fick jag för ett par veckor sen idén om att försöka komma över min skräckfilms- och skräckspelsskräck. Det började med att jag satt uppe första natten när jag hade köpt PS4:an och laddade hem demos, t.ex "P.T." som hade en bild på en skogsdunge. Kanske var det något gemytligt naturspel? NEJ... Klockan var 03:30 hemma i soffan, och scenen direkt var att man vaknar i ett mörkt kallt rum och tar sig ut i en hemsökt lägenhet där det uppdagas ondskefulla rysliga ledtrådar, en rutten kvinna hoppar fram ibland, det är verkligen meningen att du ska må dåligt... Dörrar leder tillbaka till samma hall och det är en krypande stämning hela tiden, hoppa själva in någon minut i videon så förstår ni direkt:

För några kvällar sen spelade vi det hemma hos mig, jag och tre från jobbet.

Bilden är tagen med plötslig blixt i mörkret och är inte arrangerad, vi var verkligen livrädda under timmarna det tog att klara igenom hela "P.T."-demot och nu i efterhand förstår jag för första gången tjusningen med skräck när man går igenom den tillsammans. Bara det att det fortfarande inte är värt det i slutändan för alla associationer och hjärnspöken som hänger kvar i huvudet när man är ensam i mörkret senare. Nu har det redan hänt sen dess att jag drömde en mardröm, och att jag skrek rakt upp mot nattbrevbäraren genom brevinkastet när en DN-tidning slängdes ned genom brevinkastet och våra blickar möttes för en kort sekund då jag satt i badrummet mittemot dörren och tittade tillbaka, och snabba ekande steg snart hördes nedför trappan där utanför. Men jag blev bara så rädd. Och snart är det väl även dags för The Last of Us på multiplayer med Anna. Det är något med det jag bara inte kan motstå längre. I'm going in. Help me.

Sopsäck full av skräckspel

Tack vare en soprumsfynds-älskande pappa har jag kommit över en sopsäck full med dataspel, vilket först lät ganska coolt och sen mest blev obehagligt. Det fanns några kvalitetsspel och WoW-fuskböcker, men det mesta visade sig vara olika slags mörka skräckspel, survival horror och torture simulations. Det mest chockerande av spelen ser ut som en obehaglig VHS-kassett i fodralet och det står "MANHUNT" på den, ser ut som en snuff-film från Nicholas Cage-filmen om någon minns, och efter att ha googlat ska det tydligen vara ett av de blodigaste spelen som har gjorts och förbjudits i flera länder. OCH INTE MINST, två saker till: För det första en cd-rom som heter "Sveriges dödsbok 1947-2003" med data insamlat från myndigheter om avlidna personer mellan de åren, och sen två cd-väskor med brända skivor av olika slag. Jag har inte kollat skivorna än, men vilken upptäckt! De ligger i högar på mitt vardagsrumsgolv och jag vet inte vad jag ska göra med dem. Jag undrar bara vem de kan ha tillhört och varför de har slängts, om det antingen kan ha varit en väldigt mörk person som till slut tröttnade och bestämde sig för att göra av med allt det deppiga, eller om det var en ljusskygg krake med lädermask och dålig hållning som dog i sitt pojkrum och föräldrarna inte visste vad de skulle göra med alla obehagliga spel och slängde dem. Hursomhelst har det börjat kännas som början på vilken parapsykologisk erotisk förbannelse-thriller eller cosplay-film som helst här hemma i vardagsrummet. Ibland mitt i en ofrivillig dans kan jag råka titta "ovetande" mot högen som att jag inte känner av att den svarar, och ger kommandon om att prova spelen och titta närmare på skivorna osv, men jag vet egentligen bättre och det här kan leda vartsomhelst *tittar ned på bilden igen* iiihh!!

Juckarn

Det händer om dagarna att nån kommer fram och ska presentera sig, t.ex någon nyanställd på jobbet, och jag gillar att skapa en myt om mig själv så jag brukar bara dra dem i handen och svara "FOLK KALLAR MIG FÖR JUCK-STEFAN eller BORG-NYPET!!" med ett motbjudande hetsigt garv, för att få de omkring att kanske börja skratta och säga "oh, you old dog!!" med belönande high fives. Men på min arbetsplats är det knappt några som gör det och de flesta har slutat hälsa på mig. Vad fan. Så det framstår som att jag är galen. Och det verkar som att alla är femnister eller vad det var de sa.
I alla fall, "jucka" är ett roligt ord. En romantisk tanke jag har fått är att jag ska börja bli känd som "Juckarn" på min arbetsplats, och t.ex att en dialog i fikarummet när jag inte är där i framtiden ska kunna låta så här:
- Var fan har vi Stefan då?
- Ingen aning, han står väl och juckar mot nån jävla vägg nånstans...


*ekande obehagligt hetsigt garv genom korridorerna*

Stormar och orkaner

När jag jobbade på B1ltema för några år sen kom det in en märklig gammal man ibland, han kan ha hetat Kjell eller Holger och var en lång och smal föredetta raggare med grått hår som gillade att hålla låda några minuter och sen gå igen utan att handla nånting. Han hade haft en fin Amazon en gång men behövt sälja den av nån anledning, men gillade fortfarande att hänga i bilaffärer. Det var i alla fall verkligen en av mina favoriter. Han hade en lågmäld karisma och såg väldigt rolig ut, efter varje påstående ryggade han bak ett steg som av en rekyl åt det han hade sagt och blinkade stelt med ena ögat så att det skulle låta ännu fräckare än det egentligen var. Men jag förstod och skrattade, kanske var det därför han alltid sökte upp just mig i butiken. I alla fall så brukade han som gammal raggare återkomma till det här med kärlek och fruntimmer och frugan han hade varit gift med i många år, och det landade oftast i det återkommande tipset om att "Det är okej om det stormar, bara det inte blir orkaner" innan han ryggade bak igen. Och jag nickade och höll med och sa att jag skulle ta till mig av den visdomen. Och det gjorde jag, det har uppenbarligen fastnat i minnet. Och idag kan jag undra vad det blev av honom, om det fortsatte storma lugnt med frugan eller om det blev några orkaner till sist, eller vad ännu mer som kan ha hänt under åren när jag inte har fått en chans till uppdatering. Det är sånt där som händer i livet, vissa följetänger faller åt sidan medans andra skapas och de gamla har plötsligt bara blivit något man kan se tillbaka på och undra vad det blev av dem. Jag hoppas i alla fall att han mår bra och fortfarande berättar om sin gamla amazon för folk, och har fortsatt ge av sina goda råd.

2005-2015

2015! Toppen av världen-känsla att säga siffran. Det känns levande att ha anlänt hit, till tioårsjubiléet av året då jag brukar säga att mitt liv verkligen kom igång, år 2005 när lunarstorm-dagboken var mitt livsverk, jag hade köpt en egen dator med futuristiskt blått sken från power-knappen och levde för Naruto och olika hip hop-forum, fick jobb på B1ltema och snabbt blev kemiavdelnings-ansvarig, sprang som en ninja på bron till jobbet om morgnarna med armarna utsträckta bakåt och ändå alltid kom försent, flyttade hemifrån, blev kär i rödhåriga kassörskor och mormontjejer, kände hur livet fylldes av absurd glädje och riktning av serier som nya amerikanska The Office, Entourage och The Comeback, och hur jag levde mitt i bloggrevolutionen med dagliga uppdateringar av favoriter som Wayne Nilsson, citronmuffin, Felicia, och jag hade landat i en ny tid helt enkelt, tog mig an världen på nytt efter gymnasiet och blev STEFANMEDO när jag började leva ut mina inre formuleringar på arbetsplatser och i möten med nya människor och kände en frihet och ett rus över reaktionerna det fick. Åren framför mig kändes som en väldigt öppen och formbar tid där jag fortfarande hade kunnat börja gå på gym och lyfta hantlar och förvandlas till en gigantisk bodybuilder om jag ville, eller satsa på att bli proffs i någon sport jag tyckte om, men kände i just den här perioden att jag definitivt börjat se mig själv som en författare.

Sen gick åren, upp, upp, upp, 2006-2007-2008 var en stigande drömutveckling för den unge lovande författaren, med flytt ned till Skåne för Fridhems Folkhögskolas skrivarlinje och allt det förde med sig, innan tillvaron kraschade kort efter hemkomsten 2009-2010 (sparken från B1ltema pga denna blogg, mamma sjuk) och jag fick börja om. 2012 kom den riktiga nystarten med gammalt drömjobb förverkligat på biografen, och sen dess har det gått upp, upp, upp igen, 2014 kom jag ikapp mig själv ännu mer och nånting stabiliserades. Nu i början av 2015 står jag på kanske toppen av mitt liv hittills. Och tar ingenting för givet längre, allting kan verkligen vara över imorrn men det ger en annan sorts lycka över de stunderna man får vara med om. Jag gillar utvecklingen i att landa i en större klokhet inombords eller vad man ska säga och samtidigt hålla kvar i den inre rösten. Jag är 31 nu, ett helt nytt decennium har pårböjats och på senaste tiden har jag träffat en supercool söt äldre tjej som inspirerar mig varje dag, skaffat en PS4 med NBA 2K15 och är väldigt glad över min nystartade personliga filmklubb (med bara två officiella medlemmar än så länge men det räcker bra, vi vill ju inte ens vara för många). Det känns bra, och om jag fortfarande skriver här om fem år kan jag knappt föreställa mig hur många livsförändringar som kommer att ha hänt, men nu kör vi ett år i taget. 2015, LET'S GOOOOO *bakåt-kullerbyttor ut ur bild*