Skräckspelskräcken

På tal om skräckspel fick jag för ett par veckor sen idén om att försöka komma över min skräckfilms- och skräckspelsskräck. Det började med att jag satt uppe första natten när jag hade köpt PS4:an och laddade hem demos, t.ex "P.T." som hade en bild på en skogsdunge. Kanske var det något gemytligt naturspel? NEJ... Klockan var 03:30 hemma i soffan, och scenen direkt var att man vaknar i ett mörkt kallt rum och tar sig ut i en hemsökt lägenhet där det uppdagas ondskefulla rysliga ledtrådar, en rutten kvinna hoppar fram ibland, det är verkligen meningen att du ska må dåligt... Dörrar leder tillbaka till samma hall och det är en krypande stämning hela tiden, hoppa själva in någon minut i videon så förstår ni direkt:

För några kvällar sen spelade vi det hemma hos mig, jag och tre från jobbet.

Bilden är tagen med plötslig blixt i mörkret och är inte arrangerad, vi var verkligen livrädda under timmarna det tog att klara igenom hela "P.T."-demot och nu i efterhand förstår jag för första gången tjusningen med skräck när man går igenom den tillsammans. Bara det att det fortfarande inte är värt det i slutändan för alla associationer och hjärnspöken som hänger kvar i huvudet när man är ensam i mörkret senare. Nu har det redan hänt sen dess att jag drömde en mardröm, och att jag skrek rakt upp mot nattbrevbäraren genom brevinkastet när en DN-tidning slängdes ned genom brevinkastet och våra blickar möttes för en kort sekund då jag satt i badrummet mittemot dörren och tittade tillbaka, och snabba ekande steg snart hördes nedför trappan där utanför. Men jag blev bara så rädd. Och snart är det väl även dags för The Last of Us på multiplayer med Anna. Det är något med det jag bara inte kan motstå längre. I'm going in. Help me.