textsamtal

strandsatt i lund

Klockan är 3:15 och jag sitter i en hotellobby i Lund!

Pågatåget som skulle ta mig hem från Malmö till Svalöv gick tydligen inte längre än till Lund (halvvägs) eftersom det var söndag. Så 23:50 fick jag gå av och insåg att nästa tåg hem skulle gå 05:39... Fan, fan fan, helvete, särskilt med katterna där hemma som väntar på att få mat... Men det kunde inte hjälpas, det var bara att börja vandra i natten för att fördriva de sex timmarna till nästa tåg. Jag var på spöklika bakgator bland rännstenar och mörka gränder och medeltida byggnader, fick ducka för kråkor som flaxade förbi ljudlöst på låg höjd och visade sig totalt orädda. Jag kände hur kyrkan stirrade på mig när jag gick förbi, det var kusligt. Jag kände mig som en utfryst stackars gycklare som hade överlämnats till mörkret och inte hade någonstans att ta vägen. Skulle vargarna komma jagandes? Eller en jättelik uggla från målningarna och visorna som skulle dyka ned och slita mig i stycken? En häxa eller gast eller en yrkesmördare eller skrattande små elaka pysslingar osv osv... Det var halvt på skämt, halvt på allvar som jag inte kunde sluta leva mig in... Men det var bara att vandra vidare och efter ett tag såg jag lite rörelse där framem, en vanlig man kom gåendes. Jag stoppade honom och berättade min historia, frågade om det fanns nånstans man kunde gå och värma sig i väntan på tåget. Han tipsade om en nattöppen mack en bit bort. Jag fortsatte dit han hade pekat, och det kändes meningsfullt att  ha ett mål att vandra mot, men i efterhand måste jag väl ha gått förbi den där macken för någon sådan blev det ingen skymt av. Däremot, efter en ännu längre vandring längs de här ödsliga gatorna hittade jag ett hotell istället. Det lyste nere i lobbyn och verkade vara någon där. Jag ringde på klockan för att fråga vad en natt kostade, dels för att få prata med nån och dels för att fördriva tid och värma mig. De tog tydligen ca tvåtusen per natt, så, nja... Men då var den här receptionisten så vänlig att jag fick komma in och sitta i lobbyn om jag ville! I värmen, så länge det behövdes, och jag fick till och med en kaffe och kunde låna en dator för att få tiden att gå snabbare. Det var ganska rörande för mig att få uppleva det här bemötandet i den här utsatta situationen får jag säga, och nu sitter jag här med en trött luftliknande sorts atmosfär innanför huvudet, dricker lite från kaffet och skriver det här. Om en halvtimme ska jag försöka hitta tillbaka till tågstationen igen. Katterna Tyoutin och Jeltsin där hemma har inte fått nån mat som sagt, det är det som stressar. Men snart är jag hemma, grabbar. Snart är jag på väg.

UPPDATERING (07:19):
Äntligen hemma. Tyoutin och Jeltsin blev glada för sin mat.
Hotellet hette First Hotel. I'll never forget.
Oh, Malmö! Det var värt det. Bästa helgen på länge.
Och det var det äventyret. Hej!

'tönte' på skåpet

Just det, en krigshistoria från jobbet under påsklovet: När jag kom tillbaks hade någon tagit över mitt skåp! Någon annans jacka hängde där inne och det satt ett nytt namn på skåpet istället för mitt. Det stod 'Tönte' nu, nån ny kille. Jag tog det extra hårt eftersom ledningen har börjat beté sig konstigt mot mig, och verkar hoppas på att bli av med mig. Om två månader är jag ju tillbaka på heltid, och de verkar inte glada över min fasta anställning.

Jag gick och frågade chefen, men han visste inget om skåpet. Jag frågade vidare, ingen i ledningen hade någon aning om vad som hänt. Hmm. Så den här 'Tönte' skulle bara ha gått in på kontoret och gjort namnskylten själv menade de? Någon ljög, de där skyltarna delades bara ut av ledningen. Men då var det väl bara att ta tillbaka mitt skåp helt enkelt. Var var den här Tönte? Jag gick ut i butiken och frågade runt. Medarbetarna pekade mig vidare bland hyllorna och det kändes lite som en film, jag navigerade bland montrarna och ville nästan ropa "I KNOW HE HERE SOMEWHERE" medan jag stormade fram. Till slut hittade jag honom, den här lilla Tönte som jag hade sett i förbifarten nån gång. Den skygge lillae prao-eleven Tönte, egentligen snäll och mest ett offer för situationen, men det kunde inte hjälpas. Han var ca 15-16 år och liknande en tjock liten mullvad, med runda glasögon och livrädd uppsyn.
Han såg mig när jag kom.
"Hej Tönte!"
"hej..."
"Hade du fått mitt skåp?"
"... mjo..."
Pojken var nervös, det var tydligt.
"Men jag kan väl bara få tillbaka det så hittar vi ett nytt till dig?"
"just det..."
Då var skåpet ordnat. Men nånting stämde inte och jag var inte beredd att släppa i det! Han hade fått en utskriven namnskylt att sätta upp ovanför skåpet, och en sån går inte en prao-elev bara in och gör själv och sätter på ett upptaget skåp. Någon högre upp var inblandad i det här, och jag ville veta vem!
"Förresten, hur gick det till? Det gör inget, men vem gjorde skylten?"
"... j-jag kommer inte ihåg... vem det var..."
Då förstod jag det: någon måste ha pratat med honom. Någon hade varnat honom för mig, sagt att Stefan skulle komma en dag. Killen var redan förlorad till dem.
"... det var... d-det kanske var ett missförstånd..."
"Okej. Men säg till om du minns, det vore kul att få veta bara!"
"ja... jag tror det bara... var ett missförstånd..."

Hade det varit en film hade jag tappat fattningen här och kastat runt honom bland montrarna tills han började snacka. Men det gjorde jag såklart inte. Jag gick och ordnade en ny skylt med 'STEFAN' på och satte den på skåpet. Sen kom det aldrig fram under lovet hur det hade gått till, men egentligen är det oväsentligt för jag vet redan ändå att ledningen är ute efter mig. Det här är helt sant: Dagen efter fick jag en skriftlig varning från chefen, för en ynka 13 minuters försening. Han vill verkligen ha bort mig! Jag blev arg och sa att jag visste att han var ute efter mig, och han antydde han att han kommer att vara på mig som en hök hädanefter och vi har varit öppet osams sedan dess. Det är så sjukt, men det verkar dra ihop sig för krig till min stora återkomst till heltid igen den 15e juni.

zacke över gatan

När jag gick medieprogrammet i gymnasiet behövde vi åka iväg och göra reportage ibland, två och två. En gång matchades jag ihop med Zacke som var en kraftig typ som bara tyckte om dödsmetall och Djurgårdens IF. Han var ganska ruskig och hade säkert bitit huvudet av en fågel om han fick chansen, och låtit stycket krasa mellan tänderna med välbehag innan han svalde det med näbb och hull och hår. Så obehaglig var han. I alla fall så gick vi runt någonstans kring Mariatorget för att hitta en intervju. Trafiken var hysterisk, bilarna kunde dundra förbi fast man just skulle över gatan ibland, det var rent av farligt. Men det bekom aldrig Zacke. Varje gång vi kom till ett övergångsställe såg jag hur han aldrig stannade upp, han bara gick rätt ut över vägen så att bilar fick tvärnita och tuta framför honom medan han bara fortsatte gå nonchalant med händerna i fickorna. Förklaringen jag fick när jag hann ikapp var att han hade lagen på sin sida, bilarna ska stanna och om de ändå körde på honom skulle han få en massa pengar från försäkringar och skadestånd från idioterna som körde på honom. Dessutom var risken att man dör i en bilolycka inte särskilt stor, sa han, han visste vad han gjorde. Jag sa okej, och tänkte what the fuck!!! Det var i alla fall en av alla historier jag minns av den ruskiga typen som hette Zacke.

standardrepliker i kassan 2009

”Jag har glömt hur varorna stod”, när jag råkar välta en trave varor.

”Kasta så tar jag lyra”, när de ska betala med mynt.

”Du är inne på green nu, putta i den där jäveln!” när det grävs efter det sista myntet.

”Hehe”, när någon drar ett töntigt återkommande skämt.
(”Är det gratis idag?” ”Det första man blir blind på är väl ögonen!” ”Det står att ’kassörskan drar kortet’, är det du som är kassörskan?” ”Du ser trött ut, har du inte sovit inatt?” "Jag ska hem och dricka den här spolarvätskan ikväll! höhö")

”Den är ok”, på frågan om en vara är bra.

”Ni får ta en annan kassa! Jag ska stänga här!” när det blir för stressigt.

”Jag hade kommit åt en knapp”, om varför jag måste blippa om alltihop.

”Stackars kräk”, med ett rått skratt när en tjuv leds iväg av en vakt.

”Lycke till”, istället för lycka till, när jag önskar någon lycka till. Det låter lite roligare. Nästan lite norskt.

lägesrapport

Gokväll allihopa, var och en av er, jag menar det!

En snabb lägesrapport: Jag är Stockholm över lovet och har blivit kraftigt förkyld tyvärr, så det är inget kul att befinna sig i min kropp. På jobbet måste jag hela tiden snörvla och snyta mig. Jag brukar nog aldrig använda ordet "bedrövlig", men det passar bra för hur det känns just nu. Bedrövligt!

Chefen är ute efter mig som vanligt, med ovanligt låga metoder, som till exempel att ge mig en varning för att jag kom 13 minuter sent. Han kallade in mig på kontoret med en färdigskriven rapport där det stod "Stefan skulle ha börjat 7:50 men ankom till jobbet 8:03", och så fick skriva under på det. True story. Och om han läser det här, vilket jag kan tänka mig, så tar jag tillbaks mitt "Gokväll allihopa" eftersom han då är ett undantag. Så ligger det till och jag gör ingen hemlighet av det för honom heller. Det är beklagligt men så ser det ut just nu.

Jag bor hos farmor medan jag är här. Hon skämmer bort mig som vanligt, med maten för det första, och ibland ställer hon till och med fram chokladbitar på ett fat bredvid min säng. Ibland känner jag mig som författaren som gifte sig rikt när jag sitter här och smattrar som bäst och hon kommer in och frågar om jag vill ha nånting. "Hmm, ja gärna lite kaffe", svarar jag och hamrar vidare med korvfingrarna på tangentbordet tills hon kommer in med det. Det är fint. Vi lever ett stilla och bra liv, vi ser på tv och kommenterar det vi ser och har även haft en del riktigt bra samtal på balkongen.

TACK till Wayne Nilsson som nyligen skickade boken Ristat i Damm av John Fante. Bandini gick rätt in i hjärtat... Och en annan upptäckt i år var Dvärgen av Pär Lagerkvist, som jag började läsa en kväll och hade läst ut några timmar senare på morgonen eftersom den inte gick att lägga ifrån.

Den 13e april åker jag tillbaks till Skåne. Hej då!