Idag var jag hemma och ville bara ta det lugnt.
Det var behövligt efter många dagar i rad på arbetet. Min kropp har börjat deformeras: skavande fötter, puckelrygg, vildvuxen frisyr och oproportionerligt stora händer har jag börjat märka, och värst av allt har jag krympt fem centimeter på en månad.
Jag har ju inte sagt så mycket om det nya jobbet. Det är i alla fall ett stort lager i en stor stor byggnad med hundratals människor och jag trivs för det mesta. Luften är torr och ljuset är hårt och kvinnorna är hårda och grånade och kortklippta, precis som jag gillar det. Det är lite av en fängelsestämning och det åker hela tiden förbi truckar medan jag går bland avdelningarna och lever mig in. Egentligen är jag van vid att vara älskad och högaktad på arbetet, så det är en omställning att vara en i den stora mängden bland alla reptilblickar och morrande fångar. Men jag försvarar mig bra. Så fort jag känner mig trängd blir jag lätt stirrig bakom glasögonen och rycker till mot dem, knyter mina små nävar och säger "what do you want motherFUCK?!!" med tänderna stängda. Sen om de bara går förbi så har man klarat sig, men om de stannar får det väl bli upp till kamp antar jag. Jag tänker mig att det ändå skulle gå rätt fort och smärtfritt, när de lyfter upp min lilla förkrympta deformerade kropp och kastar in mig i nån av alla domedagsmaskiner som skränar och blixtrar här och var. Men de skulle inte komma undan utan ett hugg i axeln med min lilla dolk ska jag säga, som jag förvarar i fickan. Hursomhelst har jag överlevt i en månad än så länge.
Men idag vaknade jag ledig som sagt, utsövd och med hela dagen framför mig. Jag låg kvar ett tag och tänkte ut nya tårtrecept, om man skulle ta och svänga ihop något fast jag aldrig har gjort en egen tårta tidigare. Ett bakverk kanske det skulle få bli.
Jag kom upp och började stöka runt i köket. Tog fram kaveln, bunken, mjölet och jästen. Och det skulle bli så gott, föreställde jag mig och satte igång, tills jag såg att det saknades socker. Åh nej! Då fick det bara bli att springa ned snabbt till grannen. Jag frågade artigt, och hon hade snart hämtat sin påse.
"Hur mycket?" frågade hon.
"En munfull räcker", sa jag och ryckte åt mig påsen.
Jag stack ned huvudet och läppjade i mig så mycket det gick att få in. Det tog mig några sekunder. När jag lämnade tillbaks påsen la jag märke till hennes arga stirrande.
"Var det där nödvändigt?" frågade hon till slut.
"Mm," sa jag med munnen full.
Så sprang jag upp för trapporna. Hon ville fortsätta diskutera, men jag hann inte.
"Stanna! Kom tillbaks!" ropade hon.
Jag låste dörren efter mig och kunde fortsätta bakningen. Jag stod uppe på pallen vid diskbänken och knådade och bankade och kavlade degen, sen plockade jag upp degen och formade degen, skulpterade degen, musiken stegrade från högtalarna, och till sist hade jag lyckats få till degen i en miniatyr av mig själv in i minsta detalj. Jag ställde in den på plåten i spisen och väntade på att det skulle bli en fin färg. Jag följde nogsamt utveckligen där inne. Men så märkte jag snart hur delar av degen tappade form, små detaljer började långsamt vanställas och ena axeln sjönk ned lite. Vad fan? När jag väl tog ut plåten hade klumpen börjat härdas till ett mycket osmickrande exemplar. Inte alls som jag hade tänkt! Den såg mer ut som en förvriden Quasimodo, och det var då det slog mig, att det var ju förfärligt likt min egna kroppsliga utveckling på sistone och den hade alltså bara blivit mer lik på ett sätt. Det VAR ju jag, eller kanske vart jag var på väg.
"Nej! Nej, nej, nej...!" började jag säga i vanmakt och backade ifrån den... Då knackade det på dörren igen och grannen verkade vilja ha en grannfejd och sa genom brevinkastet att jag skulle öppna, men jag var för uppriven och förmådde inte att prata med någon. Hon fick inte se mig så här!
"PRATA INTE MED MIG!!" ropade jag och sprang in på sovrummet istället, och kastade mig raklång på min bädd med händerna för ansiktet. Sen grät jag mig till sömns.
Imorgon blir det lagret igen. Förvandlingen bara fortsätter...
lördag, oktober 03, 2009
tisdag, september 22, 2009
cykel från ingenstans
Jag gick den vanliga gångvägen hemåt, och så plingade det plötsligt från en cykelklocka bakom mig. "Oooh!" tjöt jag förskräckt och skuttade åt vänster för att inte bli påkörd, men problemet var bara att cykeln också hade tagit till vänster. Som tur var landade jag sittande i cykelkorgen och cykeln rullade bara vidare några meter innan den kunde stanna och släppa av mig... Nära men ingen skada skedd. Jag fortsatte hemåt som om inget hade hänt.
söndag, september 06, 2009
detta har hänt
I början av juni var sista dagen på Fridhems Folkhögskola och höjdpunkten hittills i mitt liv var över. Två år hade gått fort, och det finns en stor sammanfattning jag kommer att kunna göra om några år över hur mycket jag var med om där nere. Men i alla fall, jaha, då var det över, hem till frugan och barnen i Stockholm då.... Men så hade jag inga barn! Och ingen fruga heller! Vad fan. Så jag flyttade bara in på femte våningen i ett höghus och skulle fortsätta på jobbet igen den 15e juni.
Så var det dags för min första arbetsdag tillbaka (på jobbet numera kallat "-------"), men då hade det hänt något. De hade hittat hit, till självaste stefanmedo, och hittat halmstrået de behövde för att bli av med mig. Chefen satt och tog så illa vid sig han bara kunde av att jag drar på mig kunders MC-hjälmar och jonglerar med mynt, skriker "NICHT" på arbetsplatsen och liknande, för exakt så måste det ha gått till i verkligheten! Och det är ju direkt förtal att dessutom skriva att man kan ha tråkigt på sin arbetsplats eller nämna att man har en konflikt med chefen! Så får man inte skriva! Detta förklarade han vresigt och viftande för mig där vi satt på kontoret, och det höglästes citat och texter för mig och stämningen var hätsk, och kort sagt så behövde jag antingen säga upp mig eller så skulle han väcka åtal. Och det var en splittrad situation för mig eftersom jag hade tänkt sluta förr eller senare ändå men inte på det här sättet. Det som gjorde mig så arg var att han menade att man inte får skriva och göra vad man vill, att man alltså kan råka illa ut för en blogg där man i sin egen värld bara har dokumenterat roliga idéer från sin vardag. Hur kan det vara olagligt? Det var som ett slag rakt in i själen och är fortfarande nånting jag inte har hämtat mig från, att samhället kan slå ned på något som jag själv har uppfattat som så roligt och bra. Det var inga företagshemligheter eller skvaller jag höll på att sprida eller så, det var bara texter om mig själv som råkade utspela sig på ------- eftersom det var där jag höll till om dagarna. Så jag blev argare och argare och var orubblig i min övertygelse, och chefen gick under samtalet från att försöka skrämma mig med sin hotfulla vresiga ton till att beklagande och nästan ångerfullt börja skylla på att han har press uppifrån att göra sig av med mig osv, och det är inte upp till honom längre. Men efter att ha fått allting sagt och kommit överens om en extra månadslön som fallskärm (alldeles för lite har jag fått reda på i efterhand), så gick jag till slut med på att skriva på papprena om uppsägningen. Det kändes både fel och rätt, både spännande och skrämmande och en ny vändning i livet hade kommit helt enkelt. Och dessutom: "If you're gonna go out, that's how you go out..." Jag vet att en och annan kund gillade mig och hade gärna varit där när de som brukade hälsa på mig som "chefen", "legenden" och "författaren" osv frågar efter mig och nån berättar vad som har hänt. Kanske är jag nåt slags grizzly man här men jag hoppas att de kommer att skratta åt hur galen jag verkligen var och tänka att det säkert kommer att ordna sig för den där killen ändå. "Kanske kommer vi att läsa om det här i en bok i framtiden" eller nåt.
Sommaren fortsatte i alla fall och jag hade dagarna fria. Jag vände upp och ned på dygnet, satte mig och skulle spela Metal Gear (Snake Eater) och hade snart suttit 36 timmar i sträck och klarat spelet i en sittning. Förmodligen hade det att göra med chocken efter att mattan hade ryckts undan från mig att det var skönt att få åka in i en annan värld. På samma sätt tog jag äntligen tag i tv-serien The Sopranos och det blev en period jag aldrig kommer att glömma. Jag såg avsnitt efter avsnitt och alla sex säsonger på bara ett par veckor medan dygnen hade sin gång och solen åkte upp och ned där ute, och jag bodde på femte våningen i ett höghus som sagt och kunde ibland ställa mig på balkongen i morgonrocken och titta ut över Brandbergen i soluppgångarna. The Sopranos handskas mycket med depression och jag hade själv mycket att komma underfund med efter att världen hade ställts på ända som den gjorde med uppsägningen. Så dygnen bara gick och jag hade fått in två månadslöner på kontot, och förutom att The Sopranos innehåller en hel värld och karaktärer som förändrade mitt liv, så kommer jag alltid att minnas den här perioden för de där ensamma stunderna på balkongen där jag tittade ut och kände absolut ingenting.
Sen åkte jag och Gabriel på en road trip till Malmö för att rädda katterna Tyoutin och Jeltsin. De var fortfarande skrivna på mig, och det hade börjat ringa från folk eftersom tjejen som tog över dem inte orkade ha koll på dem. De rymde gång på gång och hon började beklaga sig över olika problem över telefon, så till slut höll det inte längre. Vi gjorde det till en road-trip och lämnade först av Gabriels bror Emil på High Chaparral eftersom han skulle producera nån reklamfilm där, sen åkte vi vidare förbi Göteborg och överraskade Pät med att plötsligt knacka på, och vi träffade även Johanna innan vi slutligen kom fram till Malmö och Björn to the Manx, Tova och bla bla bla, det var i alla fall mycket roligt att återse dem. För Gabriels skull vallfärdade vi till Zlatans park i Rosengård där han ville nudda marken, och jag fick ännu en gång träffa drottningen citronmuffin, och så ringde det plötsligt från Stockholm om ett lagerjobb till hösten, det kändes bra. Slutligen åkte vi och besökte Fridhem tillsammans med Björn och jag kommer särskilt minnas kvällen när vi satt i mörkret vid fotbollsplanen och reflekterade över vad som varit, och vad som lika slumpmässigt inte kunde ha varit. Alla hade vi historier om hur märkliga slumpar hade lett till att vi hamnade på Fridhem, och vi kunde alla konstatera sätt det hade förändrat våra liv till det bättre på. Det var ett bra snack.
Men i alla fall, anledningen till att vi hade åkt överhuvudtaget var ju katterna. Nån som hette Daniel hade hittat Jeltsin och hört av sig, så vi åkte dit och det blev ett overkligt möte. Jeltsin stod i köket vid vattenskålen och hade växt till sig, han såg ut som ett litet lejon nu, och han kände igen oss. Han skulle med hem. Men då fick vi höra att Tyoutin däremot var bortsprungen igen för tillfället, så Daniel visade oss runt i området och pekade på platser där han kunde vara. Men ingen ängslig gullig liten svart katt hittade vi tyvärr, som hade vädjat och ropat mot oss med uppspärrade ögon som han brukade göra. Hursomhelst gick det upp för mig och Gabriel medan vi gick där att den här Daniel verkade väldigt lugn, seriös och ansvarsfull, och det slutade med att vi åkte hem dagen efter med varken Jeltsin eller Tyoutin i bilen som vi hade tänkt. De hade fått ett nytt hem nu, Daniel var bra. Han skulle hämta upp Tyoutin nästa gång någon ringde och han gick med på följande krav: 1. De måste få vara tillsammans. 2. De heter Tyoutin och Jeltsin. 3. Vi får hälsa på när vi vill. Och det var varken ett lätt eller roligt beslut, men det var rätt beslut. Och därmed var uppdraget slutfört och vi kunde åka hem. Vi hade i alla fall farit runt på vägarna och känt att vi levde och hade ett mål, Gabriel och jag, och jag kan önska lite att vi hade filmat det här äventyret för det kändes verkligen som att vi levde i en dokumentär där vi kämpade för någonting viktigt.
Väl hemma i Stockholm ringde den här Daniel ett par dagar senare och hade "goda och dåliga nyheter". Han hade hade polisanmält Tyoutin som försvunnen och polisen hade fått in honom, men nu krävde de 1700 i borgen! For fuck's sake. Så det var bara att dela på betalningen och så släppte de ut honom från finkan, Tyoutin som alltid skulle hamna i trubbel... Snart fick vi i alla fall bilder på katterna som var återförenade där nere och allt var förlåtet.
Vad mer? Jag upptäckte parken i Tantolunden för första gången, spelade i en fotbollscup med ett korpenlag med världens märkligste coach, fyllde år, skaffade äntligen glasögon, och nu till hösten började jag på det nya jobbet för två veckor sen. Det är ett stort lager, och jag får väl hoppa över att säga namnet pga alla byråkrater och advokater där ute som har kärleksaffärer med nakna akrobater, men en ny del av min livsberättelse har väl börjat kan man säga, och det är där vi är nu.
THE END/ THE BEGINNING
/ stefan, the rebel
Så var det dags för min första arbetsdag tillbaka (på jobbet numera kallat "-------"), men då hade det hänt något. De hade hittat hit, till självaste stefanmedo, och hittat halmstrået de behövde för att bli av med mig. Chefen satt och tog så illa vid sig han bara kunde av att jag drar på mig kunders MC-hjälmar och jonglerar med mynt, skriker "NICHT" på arbetsplatsen och liknande, för exakt så måste det ha gått till i verkligheten! Och det är ju direkt förtal att dessutom skriva att man kan ha tråkigt på sin arbetsplats eller nämna att man har en konflikt med chefen! Så får man inte skriva! Detta förklarade han vresigt och viftande för mig där vi satt på kontoret, och det höglästes citat och texter för mig och stämningen var hätsk, och kort sagt så behövde jag antingen säga upp mig eller så skulle han väcka åtal. Och det var en splittrad situation för mig eftersom jag hade tänkt sluta förr eller senare ändå men inte på det här sättet. Det som gjorde mig så arg var att han menade att man inte får skriva och göra vad man vill, att man alltså kan råka illa ut för en blogg där man i sin egen värld bara har dokumenterat roliga idéer från sin vardag. Hur kan det vara olagligt? Det var som ett slag rakt in i själen och är fortfarande nånting jag inte har hämtat mig från, att samhället kan slå ned på något som jag själv har uppfattat som så roligt och bra. Det var inga företagshemligheter eller skvaller jag höll på att sprida eller så, det var bara texter om mig själv som råkade utspela sig på ------- eftersom det var där jag höll till om dagarna. Så jag blev argare och argare och var orubblig i min övertygelse, och chefen gick under samtalet från att försöka skrämma mig med sin hotfulla vresiga ton till att beklagande och nästan ångerfullt börja skylla på att han har press uppifrån att göra sig av med mig osv, och det är inte upp till honom längre. Men efter att ha fått allting sagt och kommit överens om en extra månadslön som fallskärm (alldeles för lite har jag fått reda på i efterhand), så gick jag till slut med på att skriva på papprena om uppsägningen. Det kändes både fel och rätt, både spännande och skrämmande och en ny vändning i livet hade kommit helt enkelt. Och dessutom: "If you're gonna go out, that's how you go out..." Jag vet att en och annan kund gillade mig och hade gärna varit där när de som brukade hälsa på mig som "chefen", "legenden" och "författaren" osv frågar efter mig och nån berättar vad som har hänt. Kanske är jag nåt slags grizzly man här men jag hoppas att de kommer att skratta åt hur galen jag verkligen var och tänka att det säkert kommer att ordna sig för den där killen ändå. "Kanske kommer vi att läsa om det här i en bok i framtiden" eller nåt.
Sommaren fortsatte i alla fall och jag hade dagarna fria. Jag vände upp och ned på dygnet, satte mig och skulle spela Metal Gear (Snake Eater) och hade snart suttit 36 timmar i sträck och klarat spelet i en sittning. Förmodligen hade det att göra med chocken efter att mattan hade ryckts undan från mig att det var skönt att få åka in i en annan värld. På samma sätt tog jag äntligen tag i tv-serien The Sopranos och det blev en period jag aldrig kommer att glömma. Jag såg avsnitt efter avsnitt och alla sex säsonger på bara ett par veckor medan dygnen hade sin gång och solen åkte upp och ned där ute, och jag bodde på femte våningen i ett höghus som sagt och kunde ibland ställa mig på balkongen i morgonrocken och titta ut över Brandbergen i soluppgångarna. The Sopranos handskas mycket med depression och jag hade själv mycket att komma underfund med efter att världen hade ställts på ända som den gjorde med uppsägningen. Så dygnen bara gick och jag hade fått in två månadslöner på kontot, och förutom att The Sopranos innehåller en hel värld och karaktärer som förändrade mitt liv, så kommer jag alltid att minnas den här perioden för de där ensamma stunderna på balkongen där jag tittade ut och kände absolut ingenting.
Sen åkte jag och Gabriel på en road trip till Malmö för att rädda katterna Tyoutin och Jeltsin. De var fortfarande skrivna på mig, och det hade börjat ringa från folk eftersom tjejen som tog över dem inte orkade ha koll på dem. De rymde gång på gång och hon började beklaga sig över olika problem över telefon, så till slut höll det inte längre. Vi gjorde det till en road-trip och lämnade först av Gabriels bror Emil på High Chaparral eftersom han skulle producera nån reklamfilm där, sen åkte vi vidare förbi Göteborg och överraskade Pät med att plötsligt knacka på, och vi träffade även Johanna innan vi slutligen kom fram till Malmö och Björn to the Manx, Tova och bla bla bla, det var i alla fall mycket roligt att återse dem. För Gabriels skull vallfärdade vi till Zlatans park i Rosengård där han ville nudda marken, och jag fick ännu en gång träffa drottningen citronmuffin, och så ringde det plötsligt från Stockholm om ett lagerjobb till hösten, det kändes bra. Slutligen åkte vi och besökte Fridhem tillsammans med Björn och jag kommer särskilt minnas kvällen när vi satt i mörkret vid fotbollsplanen och reflekterade över vad som varit, och vad som lika slumpmässigt inte kunde ha varit. Alla hade vi historier om hur märkliga slumpar hade lett till att vi hamnade på Fridhem, och vi kunde alla konstatera sätt det hade förändrat våra liv till det bättre på. Det var ett bra snack.
Men i alla fall, anledningen till att vi hade åkt överhuvudtaget var ju katterna. Nån som hette Daniel hade hittat Jeltsin och hört av sig, så vi åkte dit och det blev ett overkligt möte. Jeltsin stod i köket vid vattenskålen och hade växt till sig, han såg ut som ett litet lejon nu, och han kände igen oss. Han skulle med hem. Men då fick vi höra att Tyoutin däremot var bortsprungen igen för tillfället, så Daniel visade oss runt i området och pekade på platser där han kunde vara. Men ingen ängslig gullig liten svart katt hittade vi tyvärr, som hade vädjat och ropat mot oss med uppspärrade ögon som han brukade göra. Hursomhelst gick det upp för mig och Gabriel medan vi gick där att den här Daniel verkade väldigt lugn, seriös och ansvarsfull, och det slutade med att vi åkte hem dagen efter med varken Jeltsin eller Tyoutin i bilen som vi hade tänkt. De hade fått ett nytt hem nu, Daniel var bra. Han skulle hämta upp Tyoutin nästa gång någon ringde och han gick med på följande krav: 1. De måste få vara tillsammans. 2. De heter Tyoutin och Jeltsin. 3. Vi får hälsa på när vi vill. Och det var varken ett lätt eller roligt beslut, men det var rätt beslut. Och därmed var uppdraget slutfört och vi kunde åka hem. Vi hade i alla fall farit runt på vägarna och känt att vi levde och hade ett mål, Gabriel och jag, och jag kan önska lite att vi hade filmat det här äventyret för det kändes verkligen som att vi levde i en dokumentär där vi kämpade för någonting viktigt.
Väl hemma i Stockholm ringde den här Daniel ett par dagar senare och hade "goda och dåliga nyheter". Han hade hade polisanmält Tyoutin som försvunnen och polisen hade fått in honom, men nu krävde de 1700 i borgen! For fuck's sake. Så det var bara att dela på betalningen och så släppte de ut honom från finkan, Tyoutin som alltid skulle hamna i trubbel... Snart fick vi i alla fall bilder på katterna som var återförenade där nere och allt var förlåtet.
Vad mer? Jag upptäckte parken i Tantolunden för första gången, spelade i en fotbollscup med ett korpenlag med världens märkligste coach, fyllde år, skaffade äntligen glasögon, och nu till hösten började jag på det nya jobbet för två veckor sen. Det är ett stort lager, och jag får väl hoppa över att säga namnet pga alla byråkrater och advokater där ute som har kärleksaffärer med nakna akrobater, men en ny del av min livsberättelse har väl börjat kan man säga, och det är där vi är nu.
THE END/ THE BEGINNING
/ stefan, the rebel
söndag, juli 26, 2009
tårtor till min ära
Jag skickade just ett sms till min gamla rektor Svante: "Tack för det stora grattis jag har fått av dig idag. Det är faktiskt min födelsedag. Backstabber!"
Men har inte fått nåt svar än.
--
Och idag hade jag besök av mamma och två lillesystrar, och några till. Men de tre första jag sa hade gjort en varsin tårta till mig:
erikas^^^^^^^ sandras^^^^^ mammas^^^^^^^^
Ser ni det där? GANSKA BRA FÖDELSEDAG... Fast nu väntar de sig förstås att jag ska utse en vinnare under dagen. Det har varit mycket rävspel och backstabbing going on idag. Råttor i natten som viskar kritik om varandras tårtor och sen ler vänligt när den andra kommer in i rummet och ger falskt beröm. "Din var faktiskt jättegod, jag kanske tar en bit till, hehehe" och så ler de igen och går. Förutom mamma som spelar oberörd, som bara hade gjort "en tårta och inget mer med det, nån tävling vet jag ingenting om". Vi får väl se.
Uppdatering: Det blev delad förstaplats mellan lillesystrarna!!! Mammas var också bra egentligen, men jag gjorde ett exempel av henne för att hon inte respekterade mitt storhetsvansinne. Jag kallade hennes tårta regelvidrig och patetisk och sa att den knappt ens var god. På så sätt verkade det inte så diplomatiskt med den delade förstaplatsen. Fast när jag tänker tillbaks på tårtorna så var kanske mammans egentligen bäst ändå trots allt. Hm.
Men har inte fått nåt svar än.
--
Och idag hade jag besök av mamma och två lillesystrar, och några till. Men de tre första jag sa hade gjort en varsin tårta till mig:
erikas^^^^^^^ sandras^^^^^ mammas^^^^^^^^
Ser ni det där? GANSKA BRA FÖDELSEDAG... Fast nu väntar de sig förstås att jag ska utse en vinnare under dagen. Det har varit mycket rävspel och backstabbing going on idag. Råttor i natten som viskar kritik om varandras tårtor och sen ler vänligt när den andra kommer in i rummet och ger falskt beröm. "Din var faktiskt jättegod, jag kanske tar en bit till, hehehe" och så ler de igen och går. Förutom mamma som spelar oberörd, som bara hade gjort "en tårta och inget mer med det, nån tävling vet jag ingenting om". Vi får väl se.
Uppdatering: Det blev delad förstaplats mellan lillesystrarna!!! Mammas var också bra egentligen, men jag gjorde ett exempel av henne för att hon inte respekterade mitt storhetsvansinne. Jag kallade hennes tårta regelvidrig och patetisk och sa att den knappt ens var god. På så sätt verkade det inte så diplomatiskt med den delade förstaplatsen. Fast när jag tänker tillbaks på tårtorna så var kanske mammans egentligen bäst ändå trots allt. Hm.
min födelsedag idag
För många år sen var jag en liten miniatyrversion av mig själv, visserligen med samma huvudstorlek men mycket mindre kropp. Jag var fyra år och såg ganska rolig ut, men hursomhelst så var jag hos en dagmamma på dagarna.
Redan då tyckte jag om tårta väldigt mycket, så jag brukade försöka ljuga och säga att "Jag fyller år idag" när jag ville ha en. Det lyckades såklart bara en enda gång, den första gången, men den där första och enda gången gjorde hon faktiskt en tårta till mig, med fyra ljus i, och det blev en tillställning som jag älskade och minns än idag. Barnen sjöng runt mig vid bordet i den dämpade belysningen där jag satt på kortsidan i min rutiga keps och lyste med ögonen ikapp med ljusen på tårtan. Sen frågade dagmamman om jag ville blåsa ut ljusen, med kameran beredd att ta en bild. Och barnen började hetsa mig, "Blås, blås, blås, blås!" men jag ville inte, så jag doppade bara fingrarna i ett dricksglas och släckte ljusen mellan tummen och pekfingret. Sen minns jag kamerablixtar och att jag fick ta första tårtbiten. "Den var verkligen god" var mitt utlåtande mellan tuggorna. Sen när vi hade ätit ställde jag mig på en stol och bad om ett tomtebloss. Dagmamman tog fram ett. Jag tände det så att gnistorna slog framför mig, de andra barnen stod runtomkring och tindrade och det var då storhetsvansinnet kom över mig så att jag höjde tomteblosset och började vrålskratta i triumf över hur livet hade nått nya höjder! Och att jag var ett geni ! Och att tårtan var så god, så jag såg även fram emot nästa tårta om några månader när jag egentligen fyllde år, HAHAHA! Men då reagerade dagmamman och allt var plötsligt förstört. Hon tände lyset och började skälla och hela ceremonin var över tyvärr. Jag fäktade mot henne med det sista av tomteblosset men det hann brinna ut, hon grep det ur mina små händer och sa åt mig att lämna köket. Omedelbart! Så kunde jag bara stå och se på genom glasdörren hur de andra glupskt fyllde sina små råttmunnar med det sista av tårtan, till min stora sorg. Tårtan som just hade varit min.
Men nu är det den 26e juli 2009 och jag fyller faktiskt år på riktigt, ingen jävel kan säga något annat. Och tydligen ska mina lillesystrar tävla om vem som gör bästa tårtan till mig... Bra dag att vara stefanmedo!
Redan då tyckte jag om tårta väldigt mycket, så jag brukade försöka ljuga och säga att "Jag fyller år idag" när jag ville ha en. Det lyckades såklart bara en enda gång, den första gången, men den där första och enda gången gjorde hon faktiskt en tårta till mig, med fyra ljus i, och det blev en tillställning som jag älskade och minns än idag. Barnen sjöng runt mig vid bordet i den dämpade belysningen där jag satt på kortsidan i min rutiga keps och lyste med ögonen ikapp med ljusen på tårtan. Sen frågade dagmamman om jag ville blåsa ut ljusen, med kameran beredd att ta en bild. Och barnen började hetsa mig, "Blås, blås, blås, blås!" men jag ville inte, så jag doppade bara fingrarna i ett dricksglas och släckte ljusen mellan tummen och pekfingret. Sen minns jag kamerablixtar och att jag fick ta första tårtbiten. "Den var verkligen god" var mitt utlåtande mellan tuggorna. Sen när vi hade ätit ställde jag mig på en stol och bad om ett tomtebloss. Dagmamman tog fram ett. Jag tände det så att gnistorna slog framför mig, de andra barnen stod runtomkring och tindrade och det var då storhetsvansinnet kom över mig så att jag höjde tomteblosset och började vrålskratta i triumf över hur livet hade nått nya höjder! Och att jag var ett geni ! Och att tårtan var så god, så jag såg även fram emot nästa tårta om några månader när jag egentligen fyllde år, HAHAHA! Men då reagerade dagmamman och allt var plötsligt förstört. Hon tände lyset och började skälla och hela ceremonin var över tyvärr. Jag fäktade mot henne med det sista av tomteblosset men det hann brinna ut, hon grep det ur mina små händer och sa åt mig att lämna köket. Omedelbart! Så kunde jag bara stå och se på genom glasdörren hur de andra glupskt fyllde sina små råttmunnar med det sista av tårtan, till min stora sorg. Tårtan som just hade varit min.
Men nu är det den 26e juli 2009 och jag fyller faktiskt år på riktigt, ingen jävel kan säga något annat. Och tydligen ska mina lillesystrar tävla om vem som gör bästa tårtan till mig... Bra dag att vara stefanmedo!
fredag, juli 03, 2009
nickade en boll
Jag nickade en fotboll sex gånger i rad idag. Jag stötte bara till den med huvudet så att den studsade upp, högt, så sprang jag och nickade igen, och igen, och igen och igen och IGEN, sex gånger bara sådär. Hahaha, yes. Det var hisnande och jag älskade det, och jag skrek rätt ut av glädje när det hände. Jag var ensam och naken på gården.
måndag, juni 29, 2009
bitch på pressbyrån
Igår hade jag bråttom till en buss men behövde köpa tuggummi först. Det var inga kunder inne på pressbyrån och kassörskan stod bara och sopade golvet bakom disken, så det skulle ju gå snabbt tänkte jag. Jag skyndade till närmaste kassan och la upp tuggummit med kortet beredd att betala. Men hon sopade bara vidare där bakom och tog verkligen sin tid.
"Den andra kassan", sa hon till slut eftersom den här tydligen var stängd. Jaha, så jag flyttade mig den där korta metern till vänster och la upp tuggummit där då, men så tog det ännu ett tag innan hon ställde ned kvasten och kom och blippade tuggummit. Redan här var jag irriterad. Jag drog kortet i terminalen men så var man tvungen att använda chip eller vad det var. Hon tryckte i kortet på nåt visst sätt. Och så var det bara att knappa in min kod, så jag gjorde det, men när jag tittade upp igen hade hon återgått till sopandet och börjat ta sin tid igen, som en riktig bitch, så ordet bitch var allt jag började tänka i mitt arga huvud vid det här laget, och nu väntade terminalen på ett godkännande från henne, så hon kom och tryckte på nånting och köpet gick igenom. Nu kunde jag äntligen gå därifrån, men först ville jag bara säga ett menande irriterat "Tack..." för att markera mitt missnöje. Det gjorde jag också, men utan att hinna tänka la jag även till "...BITCH" med inlevelse! Hon tittade förvånat upp, och jag var lika förvånad själv men kände inte att jag ångrade nånting, och sen var jag tvungen att springa iväg för att hinna med bussen och undvika konflikten.
"Den andra kassan", sa hon till slut eftersom den här tydligen var stängd. Jaha, så jag flyttade mig den där korta metern till vänster och la upp tuggummit där då, men så tog det ännu ett tag innan hon ställde ned kvasten och kom och blippade tuggummit. Redan här var jag irriterad. Jag drog kortet i terminalen men så var man tvungen att använda chip eller vad det var. Hon tryckte i kortet på nåt visst sätt. Och så var det bara att knappa in min kod, så jag gjorde det, men när jag tittade upp igen hade hon återgått till sopandet och börjat ta sin tid igen, som en riktig bitch, så ordet bitch var allt jag började tänka i mitt arga huvud vid det här laget, och nu väntade terminalen på ett godkännande från henne, så hon kom och tryckte på nånting och köpet gick igenom. Nu kunde jag äntligen gå därifrån, men först ville jag bara säga ett menande irriterat "Tack..." för att markera mitt missnöje. Det gjorde jag också, men utan att hinna tänka la jag även till "...BITCH" med inlevelse! Hon tittade förvånat upp, och jag var lika förvånad själv men kände inte att jag ångrade nånting, och sen var jag tvungen att springa iväg för att hinna med bussen och undvika konflikten.
torsdag, juni 11, 2009
hela äpplet
När jag var liten åt jag ett helt äpple en gång, med skruttet och pinnen och allt. Jag var 4 år tror jag. Det var ju ganska galet.
tisdag, maj 05, 2009
jag själv eller ölglaset
En gång när jag satt i en bar och var full tog jag en rejäl klunk ur ölglaset och ställde ned det på bordet, men så sprängdes det i samma ögonblick som jag satte det ned. Kort därefter blev jag utslängd och jag vet fortfarande inte om det var mig eller glaset det var fel på.
torsdag, april 30, 2009
måndag, april 27, 2009
strandsatt i lund
Klockan är 3:15 och jag sitter i en hotellobby i Lund!
Pågatåget som skulle ta mig hem från Malmö till Svalöv gick tydligen inte längre än till Lund (halvvägs) eftersom det var söndag. Så 23:50 fick jag gå av och insåg att nästa tåg hem skulle gå 05:39... Fan, fan fan, helvete, särskilt med katterna där hemma som väntar på att få mat... Men det kunde inte hjälpas, det var bara att börja vandra i natten för att fördriva de sex timmarna till nästa tåg. Jag var på spöklika bakgator bland rännstenar och mörka gränder och medeltida byggnader, fick ducka för kråkor som flaxade förbi ljudlöst på låg höjd och visade sig totalt orädda. Jag kände hur kyrkan stirrade på mig när jag gick förbi, det var kusligt. Jag kände mig som en utfryst stackars gycklare som hade överlämnats till mörkret och inte hade någonstans att ta vägen. Skulle vargarna komma jagandes? Eller en jättelik uggla från målningarna och visorna som skulle dyka ned och slita mig i stycken? En häxa eller gast eller en yrkesmördare eller skrattande små elaka pysslingar osv osv... Det var halvt på skämt, halvt på allvar som jag inte kunde sluta leva mig in... Men det var bara att vandra vidare och efter ett tag såg jag lite rörelse där framem, en vanlig man kom gåendes. Jag stoppade honom och berättade min historia, frågade om det fanns nånstans man kunde gå och värma sig i väntan på tåget. Han tipsade om en nattöppen mack en bit bort. Jag fortsatte dit han hade pekat, och det kändes meningsfullt att ha ett mål att vandra mot, men i efterhand måste jag väl ha gått förbi den där macken för någon sådan blev det ingen skymt av. Däremot, efter en ännu längre vandring längs de här ödsliga gatorna hittade jag ett hotell istället. Det lyste nere i lobbyn och verkade vara någon där. Jag ringde på klockan för att fråga vad en natt kostade, dels för att få prata med nån och dels för att fördriva tid och värma mig. De tog tydligen ca tvåtusen per natt, så, nja... Men då var den här receptionisten så vänlig att jag fick komma in och sitta i lobbyn om jag ville! I värmen, så länge det behövdes, och jag fick till och med en kaffe och kunde låna en dator för att få tiden att gå snabbare. Det var ganska rörande för mig att få uppleva det här bemötandet i den här utsatta situationen får jag säga, och nu sitter jag här med en trött luftliknande sorts atmosfär innanför huvudet, dricker lite från kaffet och skriver det här. Om en halvtimme ska jag försöka hitta tillbaka till tågstationen igen. Katterna Tyoutin och Jeltsin där hemma har inte fått nån mat som sagt, det är det som stressar. Men snart är jag hemma, grabbar. Snart är jag på väg.
UPPDATERING (07:19):
Äntligen hemma. Tyoutin och Jeltsin blev glada för sin mat.
Hotellet hette First Hotel. I'll never forget.
Oh, Malmö! Det var värt det. Bästa helgen på länge.
Och det var det äventyret. Hej!
Pågatåget som skulle ta mig hem från Malmö till Svalöv gick tydligen inte längre än till Lund (halvvägs) eftersom det var söndag. Så 23:50 fick jag gå av och insåg att nästa tåg hem skulle gå 05:39... Fan, fan fan, helvete, särskilt med katterna där hemma som väntar på att få mat... Men det kunde inte hjälpas, det var bara att börja vandra i natten för att fördriva de sex timmarna till nästa tåg. Jag var på spöklika bakgator bland rännstenar och mörka gränder och medeltida byggnader, fick ducka för kråkor som flaxade förbi ljudlöst på låg höjd och visade sig totalt orädda. Jag kände hur kyrkan stirrade på mig när jag gick förbi, det var kusligt. Jag kände mig som en utfryst stackars gycklare som hade överlämnats till mörkret och inte hade någonstans att ta vägen. Skulle vargarna komma jagandes? Eller en jättelik uggla från målningarna och visorna som skulle dyka ned och slita mig i stycken? En häxa eller gast eller en yrkesmördare eller skrattande små elaka pysslingar osv osv... Det var halvt på skämt, halvt på allvar som jag inte kunde sluta leva mig in... Men det var bara att vandra vidare och efter ett tag såg jag lite rörelse där framem, en vanlig man kom gåendes. Jag stoppade honom och berättade min historia, frågade om det fanns nånstans man kunde gå och värma sig i väntan på tåget. Han tipsade om en nattöppen mack en bit bort. Jag fortsatte dit han hade pekat, och det kändes meningsfullt att ha ett mål att vandra mot, men i efterhand måste jag väl ha gått förbi den där macken för någon sådan blev det ingen skymt av. Däremot, efter en ännu längre vandring längs de här ödsliga gatorna hittade jag ett hotell istället. Det lyste nere i lobbyn och verkade vara någon där. Jag ringde på klockan för att fråga vad en natt kostade, dels för att få prata med nån och dels för att fördriva tid och värma mig. De tog tydligen ca tvåtusen per natt, så, nja... Men då var den här receptionisten så vänlig att jag fick komma in och sitta i lobbyn om jag ville! I värmen, så länge det behövdes, och jag fick till och med en kaffe och kunde låna en dator för att få tiden att gå snabbare. Det var ganska rörande för mig att få uppleva det här bemötandet i den här utsatta situationen får jag säga, och nu sitter jag här med en trött luftliknande sorts atmosfär innanför huvudet, dricker lite från kaffet och skriver det här. Om en halvtimme ska jag försöka hitta tillbaka till tågstationen igen. Katterna Tyoutin och Jeltsin där hemma har inte fått nån mat som sagt, det är det som stressar. Men snart är jag hemma, grabbar. Snart är jag på väg.
UPPDATERING (07:19):
Äntligen hemma. Tyoutin och Jeltsin blev glada för sin mat.
Hotellet hette First Hotel. I'll never forget.
Oh, Malmö! Det var värt det. Bästa helgen på länge.
Och det var det äventyret. Hej!
onsdag, april 22, 2009
'tönte' på skåpet
Just det, en krigshistoria från jobbet under påsklovet: När jag kom tillbaks hade någon tagit över mitt skåp! Någon annans jacka hängde där inne och det satt ett nytt namn på skåpet istället för mitt. Det stod 'Tönte' nu, nån ny kille. Jag tog det extra hårt eftersom ledningen har börjat beté sig konstigt mot mig, och verkar hoppas på att bli av med mig. Om två månader är jag ju tillbaka på heltid, och de verkar inte glada över min fasta anställning.
Jag gick och frågade chefen, men han visste inget om skåpet. Jag frågade vidare, ingen i ledningen hade någon aning om vad som hänt. Hmm. Så den här 'Tönte' skulle bara ha gått in på kontoret och gjort namnskylten själv menade de? Någon ljög, de där skyltarna delades bara ut av ledningen. Men då var det väl bara att ta tillbaka mitt skåp helt enkelt. Var var den här Tönte? Jag gick ut i butiken och frågade runt. Medarbetarna pekade mig vidare bland hyllorna och det kändes lite som en film, jag navigerade bland montrarna och ville nästan ropa "I KNOW HE HERE SOMEWHERE" medan jag stormade fram. Till slut hittade jag honom, den här lilla Tönte som jag hade sett i förbifarten nån gång. Den skygge lillae prao-eleven Tönte, egentligen snäll och mest ett offer för situationen, men det kunde inte hjälpas. Han var ca 15-16 år och liknande en tjock liten mullvad, med runda glasögon och livrädd uppsyn.
Han såg mig när jag kom.
"Hej Tönte!"
"hej..."
"Hade du fått mitt skåp?"
"... mjo..."
Pojken var nervös, det var tydligt.
"Men jag kan väl bara få tillbaka det så hittar vi ett nytt till dig?"
"just det..."
Då var skåpet ordnat. Men nånting stämde inte och jag var inte beredd att släppa i det! Han hade fått en utskriven namnskylt att sätta upp ovanför skåpet, och en sån går inte en prao-elev bara in och gör själv och sätter på ett upptaget skåp. Någon högre upp var inblandad i det här, och jag ville veta vem!
"Förresten, hur gick det till? Det gör inget, men vem gjorde skylten?"
"... j-jag kommer inte ihåg... vem det var..."
Då förstod jag det: någon måste ha pratat med honom. Någon hade varnat honom för mig, sagt att Stefan skulle komma en dag. Killen var redan förlorad till dem.
"... det var... d-det kanske var ett missförstånd..."
"Okej. Men säg till om du minns, det vore kul att få veta bara!"
"ja... jag tror det bara... var ett missförstånd..."
Hade det varit en film hade jag tappat fattningen här och kastat runt honom bland montrarna tills han började snacka. Men det gjorde jag såklart inte. Jag gick och ordnade en ny skylt med 'STEFAN' på och satte den på skåpet. Sen kom det aldrig fram under lovet hur det hade gått till, men egentligen är det oväsentligt för jag vet redan ändå att ledningen är ute efter mig. Det här är helt sant: Dagen efter fick jag en skriftlig varning från chefen, för en ynka 13 minuters försening. Han vill verkligen ha bort mig! Jag blev arg och sa att jag visste att han var ute efter mig, och han antydde han att han kommer att vara på mig som en hök hädanefter och vi har varit öppet osams sedan dess. Det är så sjukt, men det verkar dra ihop sig för krig till min stora återkomst till heltid igen den 15e juni.
Jag gick och frågade chefen, men han visste inget om skåpet. Jag frågade vidare, ingen i ledningen hade någon aning om vad som hänt. Hmm. Så den här 'Tönte' skulle bara ha gått in på kontoret och gjort namnskylten själv menade de? Någon ljög, de där skyltarna delades bara ut av ledningen. Men då var det väl bara att ta tillbaka mitt skåp helt enkelt. Var var den här Tönte? Jag gick ut i butiken och frågade runt. Medarbetarna pekade mig vidare bland hyllorna och det kändes lite som en film, jag navigerade bland montrarna och ville nästan ropa "I KNOW HE HERE SOMEWHERE" medan jag stormade fram. Till slut hittade jag honom, den här lilla Tönte som jag hade sett i förbifarten nån gång. Den skygge lillae prao-eleven Tönte, egentligen snäll och mest ett offer för situationen, men det kunde inte hjälpas. Han var ca 15-16 år och liknande en tjock liten mullvad, med runda glasögon och livrädd uppsyn.
Han såg mig när jag kom.
"Hej Tönte!"
"hej..."
"Hade du fått mitt skåp?"
"... mjo..."
Pojken var nervös, det var tydligt.
"Men jag kan väl bara få tillbaka det så hittar vi ett nytt till dig?"
"just det..."
Då var skåpet ordnat. Men nånting stämde inte och jag var inte beredd att släppa i det! Han hade fått en utskriven namnskylt att sätta upp ovanför skåpet, och en sån går inte en prao-elev bara in och gör själv och sätter på ett upptaget skåp. Någon högre upp var inblandad i det här, och jag ville veta vem!
"Förresten, hur gick det till? Det gör inget, men vem gjorde skylten?"
"... j-jag kommer inte ihåg... vem det var..."
Då förstod jag det: någon måste ha pratat med honom. Någon hade varnat honom för mig, sagt att Stefan skulle komma en dag. Killen var redan förlorad till dem.
"... det var... d-det kanske var ett missförstånd..."
"Okej. Men säg till om du minns, det vore kul att få veta bara!"
"ja... jag tror det bara... var ett missförstånd..."
Hade det varit en film hade jag tappat fattningen här och kastat runt honom bland montrarna tills han började snacka. Men det gjorde jag såklart inte. Jag gick och ordnade en ny skylt med 'STEFAN' på och satte den på skåpet. Sen kom det aldrig fram under lovet hur det hade gått till, men egentligen är det oväsentligt för jag vet redan ändå att ledningen är ute efter mig. Det här är helt sant: Dagen efter fick jag en skriftlig varning från chefen, för en ynka 13 minuters försening. Han vill verkligen ha bort mig! Jag blev arg och sa att jag visste att han var ute efter mig, och han antydde han att han kommer att vara på mig som en hök hädanefter och vi har varit öppet osams sedan dess. Det är så sjukt, men det verkar dra ihop sig för krig till min stora återkomst till heltid igen den 15e juni.
tisdag, april 21, 2009
zacke över gatan
När jag gick medieprogrammet i gymnasiet behövde vi åka iväg och göra reportage ibland, två och två. En gång matchades jag ihop med Zacke som var en kraftig typ som bara tyckte om dödsmetall och Djurgårdens IF. Han var ganska ruskig och hade säkert bitit huvudet av en fågel om han fick chansen, och låtit stycket krasa mellan tänderna med välbehag innan han svalde det med näbb och hull och hår. Så obehaglig var han. I alla fall så gick vi runt någonstans kring Mariatorget för att hitta en intervju. Trafiken var hysterisk, bilarna kunde dundra förbi fast man just skulle över gatan ibland, det var rent av farligt. Men det bekom aldrig Zacke. Varje gång vi kom till ett övergångsställe såg jag hur han aldrig stannade upp, han bara gick rätt ut över vägen så att bilar fick tvärnita och tuta framför honom medan han bara fortsatte gå nonchalant med händerna i fickorna. Förklaringen jag fick när jag hann ikapp var att han hade lagen på sin sida, bilarna ska stanna och om de ändå körde på honom skulle han få en massa pengar från försäkringar och skadestånd från idioterna som körde på honom. Dessutom var risken att man dör i en bilolycka inte särskilt stor, sa han, han visste vad han gjorde. Jag sa okej, och tänkte what the fuck!!! Det var i alla fall en av alla historier jag minns av den ruskiga typen som hette Zacke.
standardrepliker i kassan 2009
”Jag har glömt hur varorna stod”, när jag råkar välta en trave varor.
”Kasta så tar jag lyra”, när de ska betala med mynt.
”Du är inne på green nu, putta i den där jäveln!” när det grävs efter det sista myntet.
”Hehe”, när någon drar ett töntigt återkommande skämt.
(”Är det gratis idag?” ”Det första man blir blind på är väl ögonen!” ”Det står att ’kassörskan drar kortet’, är det du som är kassörskan?” ”Du ser trött ut, har du inte sovit inatt?” "Jag ska hem och dricka den här spolarvätskan ikväll! höhö")
”Den är ok”, på frågan om en vara är bra.
”Ni får ta en annan kassa! Jag ska stänga här!” när det blir för stressigt.
”Jag hade kommit åt en knapp”, om varför jag måste blippa om alltihop.
”Stackars kräk”, med ett rått skratt när en tjuv leds iväg av en vakt.
”Lycke till”, istället för lycka till, när jag önskar någon lycka till. Det låter lite roligare. Nästan lite norskt.
”Kasta så tar jag lyra”, när de ska betala med mynt.
”Du är inne på green nu, putta i den där jäveln!” när det grävs efter det sista myntet.
”Hehe”, när någon drar ett töntigt återkommande skämt.
(”Är det gratis idag?” ”Det första man blir blind på är väl ögonen!” ”Det står att ’kassörskan drar kortet’, är det du som är kassörskan?” ”Du ser trött ut, har du inte sovit inatt?” "Jag ska hem och dricka den här spolarvätskan ikväll! höhö")
”Den är ok”, på frågan om en vara är bra.
”Ni får ta en annan kassa! Jag ska stänga här!” när det blir för stressigt.
”Jag hade kommit åt en knapp”, om varför jag måste blippa om alltihop.
”Stackars kräk”, med ett rått skratt när en tjuv leds iväg av en vakt.
”Lycke till”, istället för lycka till, när jag önskar någon lycka till. Det låter lite roligare. Nästan lite norskt.
tisdag, april 07, 2009
lägesrapport
Gokväll allihopa, var och en av er, jag menar det!
En snabb lägesrapport: Jag är Stockholm över lovet och har blivit kraftigt förkyld tyvärr, så det är inget kul att befinna sig i min kropp. På jobbet måste jag hela tiden snörvla och snyta mig. Jag brukar nog aldrig använda ordet "bedrövlig", men det passar bra för hur det känns just nu. Bedrövligt!
Chefen är ute efter mig som vanligt, med ovanligt låga metoder, som till exempel att ge mig en varning för att jag kom 13 minuter sent. Han kallade in mig på kontoret med en färdigskriven rapport där det stod "Stefan skulle ha börjat 7:50 men ankom till jobbet 8:03", och så fick skriva under på det. True story. Och om han läser det här, vilket jag kan tänka mig, så tar jag tillbaks mitt "Gokväll allihopa" eftersom han då är ett undantag. Så ligger det till och jag gör ingen hemlighet av det för honom heller. Det är beklagligt men så ser det ut just nu.
Jag bor hos farmor medan jag är här. Hon skämmer bort mig som vanligt, med maten för det första, och ibland ställer hon till och med fram chokladbitar på ett fat bredvid min säng. Ibland känner jag mig som författaren som gifte sig rikt när jag sitter här och smattrar som bäst och hon kommer in och frågar om jag vill ha nånting. "Hmm, ja gärna lite kaffe", svarar jag och hamrar vidare med korvfingrarna på tangentbordet tills hon kommer in med det. Det är fint. Vi lever ett stilla och bra liv, vi ser på tv och kommenterar det vi ser och har även haft en del riktigt bra samtal på balkongen.
TACK till Wayne Nilsson som nyligen skickade boken Ristat i Damm av John Fante. Bandini gick rätt in i hjärtat... Och en annan upptäckt i år var Dvärgen av Pär Lagerkvist, som jag började läsa en kväll och hade läst ut några timmar senare på morgonen eftersom den inte gick att lägga ifrån.
Den 13e april åker jag tillbaks till Skåne. Hej då!
En snabb lägesrapport: Jag är Stockholm över lovet och har blivit kraftigt förkyld tyvärr, så det är inget kul att befinna sig i min kropp. På jobbet måste jag hela tiden snörvla och snyta mig. Jag brukar nog aldrig använda ordet "bedrövlig", men det passar bra för hur det känns just nu. Bedrövligt!
Chefen är ute efter mig som vanligt, med ovanligt låga metoder, som till exempel att ge mig en varning för att jag kom 13 minuter sent. Han kallade in mig på kontoret med en färdigskriven rapport där det stod "Stefan skulle ha börjat 7:50 men ankom till jobbet 8:03", och så fick skriva under på det. True story. Och om han läser det här, vilket jag kan tänka mig, så tar jag tillbaks mitt "Gokväll allihopa" eftersom han då är ett undantag. Så ligger det till och jag gör ingen hemlighet av det för honom heller. Det är beklagligt men så ser det ut just nu.
Jag bor hos farmor medan jag är här. Hon skämmer bort mig som vanligt, med maten för det första, och ibland ställer hon till och med fram chokladbitar på ett fat bredvid min säng. Ibland känner jag mig som författaren som gifte sig rikt när jag sitter här och smattrar som bäst och hon kommer in och frågar om jag vill ha nånting. "Hmm, ja gärna lite kaffe", svarar jag och hamrar vidare med korvfingrarna på tangentbordet tills hon kommer in med det. Det är fint. Vi lever ett stilla och bra liv, vi ser på tv och kommenterar det vi ser och har även haft en del riktigt bra samtal på balkongen.
TACK till Wayne Nilsson som nyligen skickade boken Ristat i Damm av John Fante. Bandini gick rätt in i hjärtat... Och en annan upptäckt i år var Dvärgen av Pär Lagerkvist, som jag började läsa en kväll och hade läst ut några timmar senare på morgonen eftersom den inte gick att lägga ifrån.
Den 13e april åker jag tillbaks till Skåne. Hej då!
onsdag, februari 04, 2009
tjong! kanske
För några månader skulle jag skriva om fäktning, något gripande, om en läromästare som lever sig in för mycket i en duell och råkar döda sin elev. Det skulle bli ett mästerverk. Men så ville jag hitta ordet för när svärden slog mot varandra, kling eller klang eller vad det nu kunde ha varit, men jag kom inte på något bra! Så i frustration ringde jag mamma och frågade om hon hade nåt förslag... och nej, inget av dem funkade tyvärr, tack ändå... och sen återgick jag till texten, försökte sätte mig in i den hisnande dramatiska scenen och mimade ljud för mig själv, och det hann gå en stund, men så pep det slutligen till från mobilen. Jag tog upp den och läste.
"tjong! kanske"
Och det var bara roligare och roligare ju mer jag tänkte på det.
"tjong! kanske"
Och det var bara roligare och roligare ju mer jag tänkte på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)