lördag, februari 22, 2014
Spöken på gården
När jag bodde i ett höghus förut kunde jag vakna mitt i natten och höra ett jääävla liv nere på gården ibland. Eller i alla fall prat och svammel där nere, som en liten släktträff som pågick bland bänkarna under träden i mörkret och nån som skrattade hela tiden, men man kunde inte se dem. Och det hände flera nätter i rad så en gång ville jag gå ut och stryka förbi diskret för att få en bättre titt. Så jag fick på mig morgonrocken och tog hissen ned, men när jag kom ut på gården var det bara tyst och tomt och öde och kusligt, ingen var där. Hade alla plötsligt sagt hej då och gått hem precis när jag var på väg ned? Och jag stod kvar och frös lite och kände mig olustig i min morgonrock. Det var då det uppdagades för mig att det kanske hade rört sig om spöken.
fredag, februari 14, 2014
Family tree of B.D's
Det roligaste på hela Lund-resan förra veckan var en intensiv timme när jag och Honken spelade NHL Arcade och plötsligt hade fått fram den här figuren, som älskar att prata om big D's och bad B's. Här skryter han om sitt lilla barns B.D:
(kommer igång på riktigt efter 40 s)
(kommer igång på riktigt efter 40 s)
fredag, januari 31, 2014
Katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor
Jag går ihop ovanligt bra med katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor har jag märkt. Det finns många sociala frekvenser jag inte behärskar helt men just de här grupperna eller vad man ska kalla det trivs jag bra med, och de bra med mig.
Katter respekterar mig ofta mer än de gör andra t.ex, vi verkar ha en tyst överenskommelse. När Bosse och Rufus på landet sitter i fönstret och stirrar på fåglar kan jag sätta mig bredvid och titta ut tillsammans med dem, då rycker jag också med blicken mot saker som rör sig och låtsas titta lika intensivt på fåglarna. När katterna först vänder blickarna undrande mot mig så kisar jag varmt och tryggt med ögonen åt dem och nickar förtroendeingivande, och jag menar det verkligen. Då kisar de till likadant och nickar de också och tittar ut igen, och sen sitter vi där tillsammans och delar stunden. Och alltid när jag kommer in i ett rum där en katt ligger ser jag till att uppmärksamma den med en hemlighetsfull nick innan jag går vidare, det är viktigt, och jag ger dem alltid space osv, det är som att vi rör oss på samma frekvens. I gengäld är det mig de brukar gilla mest och på något sätt förstår vi varann helt enkelt och det gäller de flesta katter, vi har ofta en viss kontakt som glädjer mig att tänka på.
Och på jobbet har det visat sig att jag är begåvad bland fåglar. En gång i somras kom det in en duva på biografen som flaxade omkring uppe vid taket och inte kunde ta sig ut. Jag tog på mig att lösa problemet och stod först nere vid dörrarna och avvaktade, höll koll på den långt där uppe och såg att den även droppade skit ett par gånger så jag fick skingra folk som hade tänkt gå förbi där under. Det var ganska lugnt med besökare och det här hade blivit mitt fall kan man säga, det var jag och duvan. Efter ett tag tog sig duvan längre in mot övre plan där det är närmare taket, så jag följde efter. Det var då tillfället uppenbarade sig som i en filmscen, duvan landade vid ett hörnfönster för att ställa sig och vila, en livrädd tjej sprang iväg eftersom den hade kommit så nära hennes bänk och jag minns tydligt en röst som ropade "Nån måste stoppa duvan!" Och jag tänkte inte ens, jag bara tog mig igenom och klev ut ur klungan och var snart ensam med duvan som tittade omkring och var uppenbart nervös vid hörnfönstret. Jag visste att folk tittade men just då var det var bara jag och duvan, jag närmade mig försiktigt och när jag precis var framme och duvan började göra ansatser till att flaxa i panik såg jag till att snabbt få händerna kring den med ett stadigt lugnande grepp. Det fantastiska som hände då var att duvan kom av sig direkt och verkade lita på mig. Jag förstärkte detta ännu mer med att säga "luuugn, luuugn, luuugn..." till den, och den bara fortsatte sitta stilla i mitt grepp och titta nyfiket omkring på alla människor medan jag gick förbi dem, och vi fortsatte lugnt förbi alla förvånade och hänförda uppsyner och några barn som pekade, sen ned för trapporna och slutligen ut genom entrédörren, då släppte jag bara duvan och sa "Flyg iväg" och den flaxade iväg upp över byggnaderna. Det var faktiskt underbart, och kanske min bästa upplevelse från hela sommaren.
Någon vecka senare hade det kommit in en småfågel. Den var lite svårare, lite nervösare och snabbare, och det var dagtid med många småbarn som sprang omkring och skrek så fågeln fick aldrig en chans att lugna sig. Men då gjorde jag en annan bra grej, jag såg att småfågeln hade flugit upp på en trailer-tv i den lugnare änden av biografen så jag gick dit och ställde mig strax under den och tittade på den, sökte ögonkontakt med den. När jag såg att den hade lagt märke till mig fortsatte jag titta vänligt på den och kände mig urklippt ur verkligheten, och nu såg den nyfiket tillbaka. Med bibehållen ögonkontakt började jag sakta röra mig bakåt mot en balkongdörr jag hade öppnat i närheten. Småfågeln fortsatte titta på mig och då gick jag ut genom dörren och in igen några gånger för att den skulle förstå. Sen gick jag bara iväg runt ett hörn och minuten senare när jag kom tillbaka hade fågeln flygit ut genom dörren jag hade visat. Var det en tillfällighet eller hade jag lyckats igen?
Och, ja, småhundar och gamla människor men nu har detta blivit så långt så jag fortsätter med dem en annan gång. I alla fall, håller på att ringa in nånting här, kanske är det att jag är bra på att se och bekräfta de här varelsegrupperna utan att vara för påträngande? Det känns i alla fall bra och det handlar om stunder där jag får gå in i mig själv.
Katter respekterar mig ofta mer än de gör andra t.ex, vi verkar ha en tyst överenskommelse. När Bosse och Rufus på landet sitter i fönstret och stirrar på fåglar kan jag sätta mig bredvid och titta ut tillsammans med dem, då rycker jag också med blicken mot saker som rör sig och låtsas titta lika intensivt på fåglarna. När katterna först vänder blickarna undrande mot mig så kisar jag varmt och tryggt med ögonen åt dem och nickar förtroendeingivande, och jag menar det verkligen. Då kisar de till likadant och nickar de också och tittar ut igen, och sen sitter vi där tillsammans och delar stunden. Och alltid när jag kommer in i ett rum där en katt ligger ser jag till att uppmärksamma den med en hemlighetsfull nick innan jag går vidare, det är viktigt, och jag ger dem alltid space osv, det är som att vi rör oss på samma frekvens. I gengäld är det mig de brukar gilla mest och på något sätt förstår vi varann helt enkelt och det gäller de flesta katter, vi har ofta en viss kontakt som glädjer mig att tänka på.
Och på jobbet har det visat sig att jag är begåvad bland fåglar. En gång i somras kom det in en duva på biografen som flaxade omkring uppe vid taket och inte kunde ta sig ut. Jag tog på mig att lösa problemet och stod först nere vid dörrarna och avvaktade, höll koll på den långt där uppe och såg att den även droppade skit ett par gånger så jag fick skingra folk som hade tänkt gå förbi där under. Det var ganska lugnt med besökare och det här hade blivit mitt fall kan man säga, det var jag och duvan. Efter ett tag tog sig duvan längre in mot övre plan där det är närmare taket, så jag följde efter. Det var då tillfället uppenbarade sig som i en filmscen, duvan landade vid ett hörnfönster för att ställa sig och vila, en livrädd tjej sprang iväg eftersom den hade kommit så nära hennes bänk och jag minns tydligt en röst som ropade "Nån måste stoppa duvan!" Och jag tänkte inte ens, jag bara tog mig igenom och klev ut ur klungan och var snart ensam med duvan som tittade omkring och var uppenbart nervös vid hörnfönstret. Jag visste att folk tittade men just då var det var bara jag och duvan, jag närmade mig försiktigt och när jag precis var framme och duvan började göra ansatser till att flaxa i panik såg jag till att snabbt få händerna kring den med ett stadigt lugnande grepp. Det fantastiska som hände då var att duvan kom av sig direkt och verkade lita på mig. Jag förstärkte detta ännu mer med att säga "luuugn, luuugn, luuugn..." till den, och den bara fortsatte sitta stilla i mitt grepp och titta nyfiket omkring på alla människor medan jag gick förbi dem, och vi fortsatte lugnt förbi alla förvånade och hänförda uppsyner och några barn som pekade, sen ned för trapporna och slutligen ut genom entrédörren, då släppte jag bara duvan och sa "Flyg iväg" och den flaxade iväg upp över byggnaderna. Det var faktiskt underbart, och kanske min bästa upplevelse från hela sommaren.
Någon vecka senare hade det kommit in en småfågel. Den var lite svårare, lite nervösare och snabbare, och det var dagtid med många småbarn som sprang omkring och skrek så fågeln fick aldrig en chans att lugna sig. Men då gjorde jag en annan bra grej, jag såg att småfågeln hade flugit upp på en trailer-tv i den lugnare änden av biografen så jag gick dit och ställde mig strax under den och tittade på den, sökte ögonkontakt med den. När jag såg att den hade lagt märke till mig fortsatte jag titta vänligt på den och kände mig urklippt ur verkligheten, och nu såg den nyfiket tillbaka. Med bibehållen ögonkontakt började jag sakta röra mig bakåt mot en balkongdörr jag hade öppnat i närheten. Småfågeln fortsatte titta på mig och då gick jag ut genom dörren och in igen några gånger för att den skulle förstå. Sen gick jag bara iväg runt ett hörn och minuten senare när jag kom tillbaka hade fågeln flygit ut genom dörren jag hade visat. Var det en tillfällighet eller hade jag lyckats igen?
Och, ja, småhundar och gamla människor men nu har detta blivit så långt så jag fortsätter med dem en annan gång. I alla fall, håller på att ringa in nånting här, kanske är det att jag är bra på att se och bekräfta de här varelsegrupperna utan att vara för påträngande? Det känns i alla fall bra och det handlar om stunder där jag får gå in i mig själv.
fredag, januari 24, 2014
stefanmedo2014
Just det, sammanfattning med nyckelord för att få ordning här inne: Jag lever i en ny värld numera där jag jobbar på två olika BIOGRAFER om dagarna, flyttade till GULLMARSPLAN för några månader sen, går på COMEDY CLUB på söder ibland, åker till FASTERN och har tv-kvällar på hennes enorma soffa ibland, har skaffat GLASÖGON, jobbar på en egen RADIOTEATER som heter "bernards bandspelare", har börjat hitta ord för nånting nästan religiöst jag känner inom mig med uttrycket "LIFE IS GOOD", och nu har år 2014 just börjat. Och det var det nya men btw så är jag fortfarande "ENDAST 169 CM LÅNG men starkare än jag ser ut och mycket uthållig" som jag brukar skriva i mitt cv, kan fortfarande känna att jag går runt som en MYTISK FIGUR bland människorna och lever en ENSAM EXISTENS för det mesta, kan fortfarande fastna DYGN I STRECK när jag skriver eller sätter ihop en mixskiva vilket jag anar inte är sunt, åker fortfarande till SKÅNE/LUND/MALMÖ några gånger om året för att ta själsliga andetag, och är fortfarande ett GENI INSTÄNGT I MITT EGET HUVUD och har väntat på året jag skulle att lyckas brotta mig ut ur det. Som sagt, 2014 har just börjat.
söndag, januari 19, 2014
Jävla arbetarklass
Jag kom just ihåg när Honk var i Stockholm för ett tag sen. Vi drev runt på stan och gick förbi en bar på Sveavägen som hette Lion's Bar, det var reklam utanför om billig öl så vi stannade till. Den första kommentaren Honk sa när vi kom innanför dörren var "Riktigt arbetarklasställe" och jag förstod precis vad han menade, kom att tänka på puben i The Wire säsong 2. Det kom in lite dagsljus från fönstrena men inga lampor var tända och ännu längre in i baren var det bara mörkt och avslaget, borden var glansigt rödmålade och man ville helst inte nudda nånting med jackan. Men ölen var riktigt billig som sagt, jag minns inte priset men kanske en tjuga, och vi satte oss vid nåt hörnbord och fortsatte prata om vad vi nu hade pratat om.
Sen skulle jag ta en till och gick upp till baren, då stod det en uttråkad figur i mörkret bakom disken och lyfte upp blicken. Han såg outhärdligt dyster ut, jag såg hur han gäspade ointresserat medan han hällde upp i glaset och mumlade hur mycket det kostade. Och det var nånting så filmiskt över det som att de hade ansträngt sig för att få till det så överdrivet miserabelt det bara gick för att bjuda på en upplevelse, det gjorde mig upprymd. Jag kunde knappt sätta ord på det, men när jag vände mig om och gick mot Honk kom hans beskrivning tillbaka till mig så jag HÖRDE MIG SJÄLV halvskrattande säga "Jävla arbetarklass..." med ett stort leende för att jag skulle berätta vad som just hade hänt, och det var först när jag hörde orden själv som jag insåg hur det lät om nån hörde. Roligt, roligare.
Sen skulle jag ta en till och gick upp till baren, då stod det en uttråkad figur i mörkret bakom disken och lyfte upp blicken. Han såg outhärdligt dyster ut, jag såg hur han gäspade ointresserat medan han hällde upp i glaset och mumlade hur mycket det kostade. Och det var nånting så filmiskt över det som att de hade ansträngt sig för att få till det så överdrivet miserabelt det bara gick för att bjuda på en upplevelse, det gjorde mig upprymd. Jag kunde knappt sätta ord på det, men när jag vände mig om och gick mot Honk kom hans beskrivning tillbaka till mig så jag HÖRDE MIG SJÄLV halvskrattande säga "Jävla arbetarklass..." med ett stort leende för att jag skulle berätta vad som just hade hänt, och det var först när jag hörde orden själv som jag insåg hur det lät om nån hörde. Roligt, roligare.
lördag, januari 18, 2014
50 inlägg i år
Hallå igen.
Jaha, nu har det gått mer än ett halvår till, och inte en bokstav på denna sida. Nej, det har blivit en ödslig, spöklik plats för mig på senare år, full av ambitiösa fragment från ett tidigare liv som hänger kvar utan sammanhang och ett par halvdana korta inlägg om året sen dess. Men inga absurda jobb-historier, inga vemodiga tjejen-jag-är-kär-i-den-här-perioden-uppdateringar, inga anekdoter från barndomen eller ens att jag lägger in mig själv i nånting och försöker beskriva mitt liv längre. Jag gör det fortfarande i vardagen men av olika anledningar slutade jag göra det här. Kanske är det facebook som har vattnat ut formulerandet. Men det är nog även att jag började om mitt liv för några år sen och inte har vetat vad jag skulle göra med stefanmedo sen dess. Ibland kan jag känna att jag antingen borde ha fortsatt uppdatera på riktigt eller dödat den en gång för alla för länge sen. Istället har det fått bli ett mellanting.
MEN, i alla fall, så har jag just bestämt mig...
Vi har varit med om mycket, jag och denna sida. Den har funnits i både bra och dåliga perioder, BRA som när det bästa jag visste var att vantrivas på bilt3ma och komma hem och skriva inspirerade texter om det, och DÅLIGA som när jag fick sparken från bilt3ma på grund av mina inspirerade texter. Men i alla fall så har det alltid varit en papperstunn barriär för mig från att börja skriva här igen och idag bestämde jag mig för att det känns rätt i tiden att återvända till den.
SÅ, det jag har bestämt mig för är att...
ÅR 2014 SKA JAG ÅTMINSTONE
-skriva minst 50 stefanmedo-inlägg
-publicera min radioteater
-göra nånting på en scen igen
-få till en kortfilm med the honk
Det är inte jättemycket, 50 inlägg, men det blir lite liv i alla fall. Det är bra.
I december tänkte jag kunna se tillbaka på 2014 som ett år där jag gjorde saker och slutförde saker, inte bara på meta-nivå i mitt eget huvud (som jag håller på att göra nu igen fast i skrivande form så NOG OM DET, nu kör vi bara, ni får väl se om jag fick rätt i december). Let's party.
Jaha, nu har det gått mer än ett halvår till, och inte en bokstav på denna sida. Nej, det har blivit en ödslig, spöklik plats för mig på senare år, full av ambitiösa fragment från ett tidigare liv som hänger kvar utan sammanhang och ett par halvdana korta inlägg om året sen dess. Men inga absurda jobb-historier, inga vemodiga tjejen-jag-är-kär-i-den-här-perioden-uppdateringar, inga anekdoter från barndomen eller ens att jag lägger in mig själv i nånting och försöker beskriva mitt liv längre. Jag gör det fortfarande i vardagen men av olika anledningar slutade jag göra det här. Kanske är det facebook som har vattnat ut formulerandet. Men det är nog även att jag började om mitt liv för några år sen och inte har vetat vad jag skulle göra med stefanmedo sen dess. Ibland kan jag känna att jag antingen borde ha fortsatt uppdatera på riktigt eller dödat den en gång för alla för länge sen. Istället har det fått bli ett mellanting.
MEN, i alla fall, så har jag just bestämt mig...
Vi har varit med om mycket, jag och denna sida. Den har funnits i både bra och dåliga perioder, BRA som när det bästa jag visste var att vantrivas på bilt3ma och komma hem och skriva inspirerade texter om det, och DÅLIGA som när jag fick sparken från bilt3ma på grund av mina inspirerade texter. Men i alla fall så har det alltid varit en papperstunn barriär för mig från att börja skriva här igen och idag bestämde jag mig för att det känns rätt i tiden att återvända till den.
SÅ, det jag har bestämt mig för är att...
ÅR 2014 SKA JAG ÅTMINSTONE
-skriva minst 50 stefanmedo-inlägg
-publicera min radioteater
-göra nånting på en scen igen
-få till en kortfilm med the honk
Det är inte jättemycket, 50 inlägg, men det blir lite liv i alla fall. Det är bra.
I december tänkte jag kunna se tillbaka på 2014 som ett år där jag gjorde saker och slutförde saker, inte bara på meta-nivå i mitt eget huvud (som jag håller på att göra nu igen fast i skrivande form så NOG OM DET, nu kör vi bara, ni får väl se om jag fick rätt i december). Let's party.
onsdag, mars 27, 2013
Vi behöver inte era vårtecken
Det är 2013. Kom igen.
Vi har teknologin att kunna följa väder och klimat från våra datorer numera, vi kan sitta i våra mörka rum och följa utvecklingen där utanför i minsta detalj via satellitbilder och grafer på nyhetsprogram. Vi är inte grottmänniskor eller jägare-samlare längre som behöver gå ut och lyfta blad mot solljuset för att sia om vilken årstid det börjar bli, vi har almanackor och kan se exakt vilken tidpunkt på året det är. Idag är det den 27e mars vilket innebär att det är vår, klart slut. Om några månader kommer det att vara sommar, allt det här vet vi redan. Så tänk på vad fan ni gör, ni som ger er ut och letar vårtecken utanför dörrarna för att översvämma facebook-feedarna och störa med såna ovidkommande saker i world of warcraft-chattarna :(
Vi har teknologin att kunna följa väder och klimat från våra datorer numera, vi kan sitta i våra mörka rum och följa utvecklingen där utanför i minsta detalj via satellitbilder och grafer på nyhetsprogram. Vi är inte grottmänniskor eller jägare-samlare längre som behöver gå ut och lyfta blad mot solljuset för att sia om vilken årstid det börjar bli, vi har almanackor och kan se exakt vilken tidpunkt på året det är. Idag är det den 27e mars vilket innebär att det är vår, klart slut. Om några månader kommer det att vara sommar, allt det här vet vi redan. Så tänk på vad fan ni gör, ni som ger er ut och letar vårtecken utanför dörrarna för att översvämma facebook-feedarna och störa med såna ovidkommande saker i world of warcraft-chattarna :(
fredag, mars 22, 2013
onsdag, mars 20, 2013
T-shirt idé
Jag vill göra en t-shirt där det ska stå
"HÄR UPPE ÄR JAG"
och så ska det vara en pil uppåt... Sen ska jag titta folk uppriktigt i ögonen när deras blickar åker upp till mitt ansikte.
"HÄR UPPE ÄR JAG"
och så ska det vara en pil uppåt... Sen ska jag titta folk uppriktigt i ögonen när deras blickar åker upp till mitt ansikte.
fredag, mars 15, 2013
Den lilla hunden rymde
Idag var jag på väg ut från affären med mina matkassar när det hördes ett skrik längre fram. Det var en stackars gammal dam som ropade efter sin hund när den sprang ut genom entrén med kopplet studsande efter sig. Damen skrek igen och alla kassor hade stannat upp för att titta vad som hände, men jag själv tänkte inte två gånger utan släppte mina matkassar som vilken hjälte som helst och sprang efter den, ut på parkeringen och satte fart efter hunden. Det kändes meningsfullt, jag skulle rädda situationen för tanten, så jag bara sprang och sprang med händerna efter hunden, samtidigt som den skuttade runt och runt i cirklar på parkeringen utanför. Det tog längre tid än det borde ha tagit, folk han samlas runt omkring och följde spektaklet, men till slut hade jag fått tag i hunden och hade den i famnen, en väldigt slapp liten krabat som skrattade och gläfste medan jag utmattad kunde bära tillbaka den in i affären. Jag log mitt känslosamma leende till tanten och räckte fram hunden, hon sa tack och tog kopplet, och det var då det brast för oss båda. Jag hade gjort hennes dag. Vi kramades och storgrät i varandras famnar en lång stund stund framför en förstummad kassalinje, och tryckte våra pannor mot varandra, sen klappade jag hunden snabbt innan jag tog mina matkassar och gick hem, det var precis som i en film.
fredag, mars 02, 2012
AWKWARD ARC
"Figured out I went the wrong route
so I got with a sick ass clique and went ALL OUT"
Foto: Tova Carlsson
www.AwkwardArc.com
Uppdatering 2013-03-20: Det var ett våghalsigt koncept från början, tre bigger-than-life-genier som skulle samlas på en plats och först ta över komediscenen på en lokal nivå och sen även globalt. Vi såg framför oss genialiska projekt som skulle genomföras hur enkelt som helst, vi skulle ha merchtables på events och Honken skulle extraknäcka som livscoach, vi såg fram emot att fira tioårsjubileum i Stockholm om tio år med Lil Wayne och en 60-årig Baby som hemliga gästartister, osv osv, men det skulle i efterhand visa sig ha varit en väldigt abstrakt idé med varken styrfart eller riktning, det mesta hade ägt rum i våra egna huvuden och i hisnande metasamtal långt in på nätterna när vi låg och skrattade belåtet i mörkret, Honken i sin stora säng och jag klaustrofobiskt hopträngd i hans lilla soffa när jag var på besök i Lund. Och Anna pendlade hysteriskt upp och ned mellan sina dubbla liv som animerare i Stockholm och hemmafru i Helsingborg, och kunde ibland med skräckblandad förtjusning upptäcka att vi av högaktning överlåtit många svåra idéer till henne för att rädda. Så det gick inte som vi ville i praktiken. Men kort sagt var det ett högtflygande roligt år och team-playin' var värt att prova på. Och nu får det bli stefanmedo 2.0 igen.
so I got with a sick ass clique and went ALL OUT"
Foto: Tova Carlsson
www.AwkwardArc.com
Uppdatering 2013-03-20: Det var ett våghalsigt koncept från början, tre bigger-than-life-genier som skulle samlas på en plats och först ta över komediscenen på en lokal nivå och sen även globalt. Vi såg framför oss genialiska projekt som skulle genomföras hur enkelt som helst, vi skulle ha merchtables på events och Honken skulle extraknäcka som livscoach, vi såg fram emot att fira tioårsjubileum i Stockholm om tio år med Lil Wayne och en 60-årig Baby som hemliga gästartister, osv osv, men det skulle i efterhand visa sig ha varit en väldigt abstrakt idé med varken styrfart eller riktning, det mesta hade ägt rum i våra egna huvuden och i hisnande metasamtal långt in på nätterna när vi låg och skrattade belåtet i mörkret, Honken i sin stora säng och jag klaustrofobiskt hopträngd i hans lilla soffa när jag var på besök i Lund. Och Anna pendlade hysteriskt upp och ned mellan sina dubbla liv som animerare i Stockholm och hemmafru i Helsingborg, och kunde ibland med skräckblandad förtjusning upptäcka att vi av högaktning överlåtit många svåra idéer till henne för att rädda. Så det gick inte som vi ville i praktiken. Men kort sagt var det ett högtflygande roligt år och team-playin' var värt att prova på. Och nu får det bli stefanmedo 2.0 igen.
torsdag, mars 01, 2012
stefans vinter
Idag började mars månad och två av årets tolv månader har gått. Om några månader är det sommar och då ska jag göra sånt här igen:
Men nu är det ju mörkt och kallt ute så man håller sig mest inne istället. Det här har jag gjort inomhus under vintern:
Kollat igenom serier jag hade skjutit upp genom åren, som Mad Men och Arrested Development. Spelat Playstation 3 och klarat L.A. Noire (med en jääävla inlevelse mot slutet, wow!), Batman Arkham Asylum, Fight Night Champion, Final Fantasy 7 och säkert fler spel som jag inte kommer på just nu. Lyssnat igenom många timmar av podcasts: samtliga WTF with Marc Maron och även börjat med Filip och Fredrik. Läst ut John Fante "Vägen till Los Angeles", Jay-Z "Decoded" och ett antal tidningar. Såklart sett en och annan film, osv osv… OCH vältrat mig på soffor, varit i Lund en vecka, stjälpt i mig kaffe efter kaffe på Kafferepet i Stockholm, satt ihop mixskivor till folk och vart på arbetsintervjuer och ännu mer som jag inte vet hur intressant det är att läsa om så vi sätter stopp där men: osv osv
Det jag menar är att vintern är rätt bra ändå, så det är ingen brådska. Hej!
torsdag, februari 16, 2012
söndag, november 27, 2011
jubel, jubel
Jag var i Malmö för två veckor sen och gjorde en show bland annat (HAHA, "bland annat"). Det blev i alla fall succé, och nu har recensionerna börjat ramla in:
Stefan lyckades fånga publiken i ett spindelnät av roliga historier om allt från hans tid hos Biltema till finsk humor till död och efterlivet i Prag. En berättare-performer som bokstavligt talat hade tiotals berättelser att välja från, och vars fantasi var gränslös.
http://cafemontag.blogspot.com/2011/11/cafe-montag-14112011.html
Värmande ord. Jag ska formulera ett tackbrev till recensenten, kanske skriva hennes namn i min nästa bok eller nåt.
Stefan lyckades fånga publiken i ett spindelnät av roliga historier om allt från hans tid hos Biltema till finsk humor till död och efterlivet i Prag. En berättare-performer som bokstavligt talat hade tiotals berättelser att välja från, och vars fantasi var gränslös.
http://cafemontag.blogspot.com/2011/11/cafe-montag-14112011.html
Värmande ord. Jag ska formulera ett tackbrev till recensenten, kanske skriva hennes namn i min nästa bok eller nåt.
måndag, oktober 17, 2011
dagens ord
Dagens ord: "styv". Det är roligt. Kan även användas istället för "sur", "arg", "irriterad" osv. Ex: "Nej nu blir jag fan styv!"
söndag, oktober 16, 2011
förvriden uppsyn
Jag har fått två finnar i ansiktet de senaste dagarna. De sitter olika högt på varsin kind, så det blir en subtil obalans i ansiktet och ser helt förvridet ut. Man tänker kanske inte på att det är prickarna som gör det, det är det som är det värsta. Så jag har fått förklara gång på gång efter skärrade blickar jag tycker mig uppfatta från omgivningen. Hoppas att det går över snart.
torsdag, juni 16, 2011
STEFANMEDO 2.0
"Är det nån därute? Det känns som att jag pratar med mig själv.
Ingen verkar känna till min kamp, allt jag kommer ifrån...
Kan någon höra mig? Jag antar att jag får fortsätta prata med mig själv.
Det känns som att jag håller på att bli galen. Är det jag som är den galne?
Ooohhh oooohhh oooohhh"
Hehehe... Ungefär så är det.
Det är juni 2011 och jag har haft något slags uppvaknande på sista tiden. Jag fick för mig att gå ut på en långpromenad för några kvällar sen och blev gående i tre fyra timmar genom gamla trakter jag inte hade varit i på femton år. Det är mycket som inte är sig likt längre. Jag gick och gick, vägarna ledde mig förbi gamla skolgårdar, fotbollsplaner, vårdcentraler och gångvägar från en helt annan tid. Det var som att gå in i en abstrakt filmvärld med alla välbekanta självklara platser som hade hunnit bli overkliga och förvrängda av gamla minnen. Jag kunde nu röra mig bland kulisserna där ett annat liv hade utspelat sig för länge sen, och byggnaderna hade blivit både större och mindre än jag mindes dem som. En upplevelse från den här promenaden var när jag kom till den obehagliga skogsdungen jag alltid fick springa i zick-zack förbi förut när jag skulle hem från en kompis på kvällarna, efter att ha sett något läskigt på hans tv en gång när jag var tio år och trot att det satt en mördare med en pilbåge där bland träde ni mörkret. Och nu, så många år senare, kunde jag bara stanna till på vägen när jag kom ihåg zick-zackandet och jag kunde till och med förundrat gå in i skogsdungen och ställa mig därinne i någon slags förhöjd harmoni. Jag skrattade till åt hur lugnt det var att bara stå där i mörkret nu när alla de gamla rädslorna inte var en del av situationen längre. Det är en helt ny värld man lever i nu.
Så det jag ville komma till är att jag har blivit äldre, jag är 28 år och har hunnit uppleva några saker i världen vid det här laget. Det är svindlande att tänka att det här kanske bara var början... De här två händerna jag håller framför mig, vad ska jag ta mig till med dem? Jag fick idén att gå ut och springa idag, så jag gjorde det. Och så ville jag prova att göra femtio armhävningar på den varma trottoaren, så jag gjorde det med. Jag bara gjorde armhävningarna upp och ned medan skor och fötter och klapprande sandaler fick passera bäst de ville i perifirin. Snart började jag även höra imponerade stön från nån tjej i närheten, eller om det var jag själv som började få problem mot slutet, men så hade jag till slut gjort de femtio och joggade vidare... Jag skulle nog kunna gå ut i skogen och dra upp ett träd från rötterna just nu, känns det som. Så med det sagt har jag i den här vevan valt att börja kalla den här sidan för stefanmedo 2.0 bara för att markera att jag är i en ny tid.
Ingen verkar känna till min kamp, allt jag kommer ifrån...
Kan någon höra mig? Jag antar att jag får fortsätta prata med mig själv.
Det känns som att jag håller på att bli galen. Är det jag som är den galne?
Ooohhh oooohhh oooohhh"
Hehehe... Ungefär så är det.
Det är juni 2011 och jag har haft något slags uppvaknande på sista tiden. Jag fick för mig att gå ut på en långpromenad för några kvällar sen och blev gående i tre fyra timmar genom gamla trakter jag inte hade varit i på femton år. Det är mycket som inte är sig likt längre. Jag gick och gick, vägarna ledde mig förbi gamla skolgårdar, fotbollsplaner, vårdcentraler och gångvägar från en helt annan tid. Det var som att gå in i en abstrakt filmvärld med alla välbekanta självklara platser som hade hunnit bli overkliga och förvrängda av gamla minnen. Jag kunde nu röra mig bland kulisserna där ett annat liv hade utspelat sig för länge sen, och byggnaderna hade blivit både större och mindre än jag mindes dem som. En upplevelse från den här promenaden var när jag kom till den obehagliga skogsdungen jag alltid fick springa i zick-zack förbi förut när jag skulle hem från en kompis på kvällarna, efter att ha sett något läskigt på hans tv en gång när jag var tio år och trot att det satt en mördare med en pilbåge där bland träde ni mörkret. Och nu, så många år senare, kunde jag bara stanna till på vägen när jag kom ihåg zick-zackandet och jag kunde till och med förundrat gå in i skogsdungen och ställa mig därinne i någon slags förhöjd harmoni. Jag skrattade till åt hur lugnt det var att bara stå där i mörkret nu när alla de gamla rädslorna inte var en del av situationen längre. Det är en helt ny värld man lever i nu.
Så det jag ville komma till är att jag har blivit äldre, jag är 28 år och har hunnit uppleva några saker i världen vid det här laget. Det är svindlande att tänka att det här kanske bara var början... De här två händerna jag håller framför mig, vad ska jag ta mig till med dem? Jag fick idén att gå ut och springa idag, så jag gjorde det. Och så ville jag prova att göra femtio armhävningar på den varma trottoaren, så jag gjorde det med. Jag bara gjorde armhävningarna upp och ned medan skor och fötter och klapprande sandaler fick passera bäst de ville i perifirin. Snart började jag även höra imponerade stön från nån tjej i närheten, eller om det var jag själv som började få problem mot slutet, men så hade jag till slut gjort de femtio och joggade vidare... Jag skulle nog kunna gå ut i skogen och dra upp ett träd från rötterna just nu, känns det som. Så med det sagt har jag i den här vevan valt att börja kalla den här sidan för stefanmedo 2.0 bara för att markera att jag är i en ny tid.
lördag, oktober 03, 2009
som en förvriden quasimodo
Idag var jag hemma och ville bara ta det lugnt.
Det var behövligt efter många dagar i rad på arbetet. Min kropp har börjat deformeras: skavande fötter, puckelrygg, vildvuxen frisyr och oproportionerligt stora händer har jag börjat märka, och värst av allt har jag krympt fem centimeter på en månad.
Jag har ju inte sagt så mycket om det nya jobbet. Det är i alla fall ett stort lager i en stor stor byggnad med hundratals människor och jag trivs för det mesta. Luften är torr och ljuset är hårt och kvinnorna är hårda och grånade och kortklippta, precis som jag gillar det. Det är lite av en fängelsestämning och det åker hela tiden förbi truckar medan jag går bland avdelningarna och lever mig in. Egentligen är jag van vid att vara älskad och högaktad på arbetet, så det är en omställning att vara en i den stora mängden bland alla reptilblickar och morrande fångar. Men jag försvarar mig bra. Så fort jag känner mig trängd blir jag lätt stirrig bakom glasögonen och rycker till mot dem, knyter mina små nävar och säger "what do you want motherFUCK?!!" med tänderna stängda. Sen om de bara går förbi så har man klarat sig, men om de stannar får det väl bli upp till kamp antar jag. Jag tänker mig att det ändå skulle gå rätt fort och smärtfritt, när de lyfter upp min lilla förkrympta deformerade kropp och kastar in mig i nån av alla domedagsmaskiner som skränar och blixtrar här och var. Men de skulle inte komma undan utan ett hugg i axeln med min lilla dolk ska jag säga, som jag förvarar i fickan. Hursomhelst har jag överlevt i en månad än så länge.
Men idag vaknade jag ledig som sagt, utsövd och med hela dagen framför mig. Jag låg kvar ett tag och tänkte ut nya tårtrecept, om man skulle ta och svänga ihop något fast jag aldrig har gjort en egen tårta tidigare. Ett bakverk kanske det skulle få bli.
Jag kom upp och började stöka runt i köket. Tog fram kaveln, bunken, mjölet och jästen. Och det skulle bli så gott, föreställde jag mig och satte igång, tills jag såg att det saknades socker. Åh nej! Då fick det bara bli att springa ned snabbt till grannen. Jag frågade artigt, och hon hade snart hämtat sin påse.
"Hur mycket?" frågade hon.
"En munfull räcker", sa jag och ryckte åt mig påsen.
Jag stack ned huvudet och läppjade i mig så mycket det gick att få in. Det tog mig några sekunder. När jag lämnade tillbaks påsen la jag märke till hennes arga stirrande.
"Var det där nödvändigt?" frågade hon till slut.
"Mm," sa jag med munnen full.
Så sprang jag upp för trapporna. Hon ville fortsätta diskutera, men jag hann inte.
"Stanna! Kom tillbaks!" ropade hon.
Jag låste dörren efter mig och kunde fortsätta bakningen. Jag stod uppe på pallen vid diskbänken och knådade och bankade och kavlade degen, sen plockade jag upp degen och formade degen, skulpterade degen, musiken stegrade från högtalarna, och till sist hade jag lyckats få till degen i en miniatyr av mig själv in i minsta detalj. Jag ställde in den på plåten i spisen och väntade på att det skulle bli en fin färg. Jag följde nogsamt utveckligen där inne. Men så märkte jag snart hur delar av degen tappade form, små detaljer började långsamt vanställas och ena axeln sjönk ned lite. Vad fan? När jag väl tog ut plåten hade klumpen börjat härdas till ett mycket osmickrande exemplar. Inte alls som jag hade tänkt! Den såg mer ut som en förvriden Quasimodo, och det var då det slog mig, att det var ju förfärligt likt min egna kroppsliga utveckling på sistone och den hade alltså bara blivit mer lik på ett sätt. Det VAR ju jag, eller kanske vart jag var på väg.
"Nej! Nej, nej, nej...!" började jag säga i vanmakt och backade ifrån den... Då knackade det på dörren igen och grannen verkade vilja ha en grannfejd och sa genom brevinkastet att jag skulle öppna, men jag var för uppriven och förmådde inte att prata med någon. Hon fick inte se mig så här!
"PRATA INTE MED MIG!!" ropade jag och sprang in på sovrummet istället, och kastade mig raklång på min bädd med händerna för ansiktet. Sen grät jag mig till sömns.
Imorgon blir det lagret igen. Förvandlingen bara fortsätter...
Det var behövligt efter många dagar i rad på arbetet. Min kropp har börjat deformeras: skavande fötter, puckelrygg, vildvuxen frisyr och oproportionerligt stora händer har jag börjat märka, och värst av allt har jag krympt fem centimeter på en månad.
Jag har ju inte sagt så mycket om det nya jobbet. Det är i alla fall ett stort lager i en stor stor byggnad med hundratals människor och jag trivs för det mesta. Luften är torr och ljuset är hårt och kvinnorna är hårda och grånade och kortklippta, precis som jag gillar det. Det är lite av en fängelsestämning och det åker hela tiden förbi truckar medan jag går bland avdelningarna och lever mig in. Egentligen är jag van vid att vara älskad och högaktad på arbetet, så det är en omställning att vara en i den stora mängden bland alla reptilblickar och morrande fångar. Men jag försvarar mig bra. Så fort jag känner mig trängd blir jag lätt stirrig bakom glasögonen och rycker till mot dem, knyter mina små nävar och säger "what do you want motherFUCK?!!" med tänderna stängda. Sen om de bara går förbi så har man klarat sig, men om de stannar får det väl bli upp till kamp antar jag. Jag tänker mig att det ändå skulle gå rätt fort och smärtfritt, när de lyfter upp min lilla förkrympta deformerade kropp och kastar in mig i nån av alla domedagsmaskiner som skränar och blixtrar här och var. Men de skulle inte komma undan utan ett hugg i axeln med min lilla dolk ska jag säga, som jag förvarar i fickan. Hursomhelst har jag överlevt i en månad än så länge.
Men idag vaknade jag ledig som sagt, utsövd och med hela dagen framför mig. Jag låg kvar ett tag och tänkte ut nya tårtrecept, om man skulle ta och svänga ihop något fast jag aldrig har gjort en egen tårta tidigare. Ett bakverk kanske det skulle få bli.
Jag kom upp och började stöka runt i köket. Tog fram kaveln, bunken, mjölet och jästen. Och det skulle bli så gott, föreställde jag mig och satte igång, tills jag såg att det saknades socker. Åh nej! Då fick det bara bli att springa ned snabbt till grannen. Jag frågade artigt, och hon hade snart hämtat sin påse.
"Hur mycket?" frågade hon.
"En munfull räcker", sa jag och ryckte åt mig påsen.
Jag stack ned huvudet och läppjade i mig så mycket det gick att få in. Det tog mig några sekunder. När jag lämnade tillbaks påsen la jag märke till hennes arga stirrande.
"Var det där nödvändigt?" frågade hon till slut.
"Mm," sa jag med munnen full.
Så sprang jag upp för trapporna. Hon ville fortsätta diskutera, men jag hann inte.
"Stanna! Kom tillbaks!" ropade hon.
Jag låste dörren efter mig och kunde fortsätta bakningen. Jag stod uppe på pallen vid diskbänken och knådade och bankade och kavlade degen, sen plockade jag upp degen och formade degen, skulpterade degen, musiken stegrade från högtalarna, och till sist hade jag lyckats få till degen i en miniatyr av mig själv in i minsta detalj. Jag ställde in den på plåten i spisen och väntade på att det skulle bli en fin färg. Jag följde nogsamt utveckligen där inne. Men så märkte jag snart hur delar av degen tappade form, små detaljer började långsamt vanställas och ena axeln sjönk ned lite. Vad fan? När jag väl tog ut plåten hade klumpen börjat härdas till ett mycket osmickrande exemplar. Inte alls som jag hade tänkt! Den såg mer ut som en förvriden Quasimodo, och det var då det slog mig, att det var ju förfärligt likt min egna kroppsliga utveckling på sistone och den hade alltså bara blivit mer lik på ett sätt. Det VAR ju jag, eller kanske vart jag var på väg.
"Nej! Nej, nej, nej...!" började jag säga i vanmakt och backade ifrån den... Då knackade det på dörren igen och grannen verkade vilja ha en grannfejd och sa genom brevinkastet att jag skulle öppna, men jag var för uppriven och förmådde inte att prata med någon. Hon fick inte se mig så här!
"PRATA INTE MED MIG!!" ropade jag och sprang in på sovrummet istället, och kastade mig raklång på min bädd med händerna för ansiktet. Sen grät jag mig till sömns.
Imorgon blir det lagret igen. Förvandlingen bara fortsätter...
tisdag, september 22, 2009
cykel från ingenstans
Jag gick den vanliga gångvägen hemåt, och så plingade det plötsligt från en cykelklocka bakom mig. "Oooh!" tjöt jag förskräckt och skuttade åt vänster för att inte bli påkörd, men problemet var bara att cykeln också hade tagit till vänster. Som tur var landade jag sittande i cykelkorgen och cykeln rullade bara vidare några meter innan den kunde stanna och släppa av mig... Nära men ingen skada skedd. Jag fortsatte hemåt som om inget hade hänt.
söndag, september 06, 2009
detta har hänt
I början av juni var sista dagen på Fridhems Folkhögskola och höjdpunkten hittills i mitt liv var över. Två år hade gått fort, och det finns en stor sammanfattning jag kommer att kunna göra om några år över hur mycket jag var med om där nere. Men i alla fall, jaha, då var det över, hem till frugan och barnen i Stockholm då.... Men så hade jag inga barn! Och ingen fruga heller! Vad fan. Så jag flyttade bara in på femte våningen i ett höghus och skulle fortsätta på jobbet igen den 15e juni.
Så var det dags för min första arbetsdag tillbaka (på jobbet numera kallat "-------"), men då hade det hänt något. De hade hittat hit, till självaste stefanmedo, och hittat halmstrået de behövde för att bli av med mig. Chefen satt och tog så illa vid sig han bara kunde av att jag drar på mig kunders MC-hjälmar och jonglerar med mynt, skriker "NICHT" på arbetsplatsen och liknande, för exakt så måste det ha gått till i verkligheten! Och det är ju direkt förtal att dessutom skriva att man kan ha tråkigt på sin arbetsplats eller nämna att man har en konflikt med chefen! Så får man inte skriva! Detta förklarade han vresigt och viftande för mig där vi satt på kontoret, och det höglästes citat och texter för mig och stämningen var hätsk, och kort sagt så behövde jag antingen säga upp mig eller så skulle han väcka åtal. Och det var en splittrad situation för mig eftersom jag hade tänkt sluta förr eller senare ändå men inte på det här sättet. Det som gjorde mig så arg var att han menade att man inte får skriva och göra vad man vill, att man alltså kan råka illa ut för en blogg där man i sin egen värld bara har dokumenterat roliga idéer från sin vardag. Hur kan det vara olagligt? Det var som ett slag rakt in i själen och är fortfarande nånting jag inte har hämtat mig från, att samhället kan slå ned på något som jag själv har uppfattat som så roligt och bra. Det var inga företagshemligheter eller skvaller jag höll på att sprida eller så, det var bara texter om mig själv som råkade utspela sig på ------- eftersom det var där jag höll till om dagarna. Så jag blev argare och argare och var orubblig i min övertygelse, och chefen gick under samtalet från att försöka skrämma mig med sin hotfulla vresiga ton till att beklagande och nästan ångerfullt börja skylla på att han har press uppifrån att göra sig av med mig osv, och det är inte upp till honom längre. Men efter att ha fått allting sagt och kommit överens om en extra månadslön som fallskärm (alldeles för lite har jag fått reda på i efterhand), så gick jag till slut med på att skriva på papprena om uppsägningen. Det kändes både fel och rätt, både spännande och skrämmande och en ny vändning i livet hade kommit helt enkelt. Och dessutom: "If you're gonna go out, that's how you go out..." Jag vet att en och annan kund gillade mig och hade gärna varit där när de som brukade hälsa på mig som "chefen", "legenden" och "författaren" osv frågar efter mig och nån berättar vad som har hänt. Kanske är jag nåt slags grizzly man här men jag hoppas att de kommer att skratta åt hur galen jag verkligen var och tänka att det säkert kommer att ordna sig för den där killen ändå. "Kanske kommer vi att läsa om det här i en bok i framtiden" eller nåt.
Sommaren fortsatte i alla fall och jag hade dagarna fria. Jag vände upp och ned på dygnet, satte mig och skulle spela Metal Gear (Snake Eater) och hade snart suttit 36 timmar i sträck och klarat spelet i en sittning. Förmodligen hade det att göra med chocken efter att mattan hade ryckts undan från mig att det var skönt att få åka in i en annan värld. På samma sätt tog jag äntligen tag i tv-serien The Sopranos och det blev en period jag aldrig kommer att glömma. Jag såg avsnitt efter avsnitt och alla sex säsonger på bara ett par veckor medan dygnen hade sin gång och solen åkte upp och ned där ute, och jag bodde på femte våningen i ett höghus som sagt och kunde ibland ställa mig på balkongen i morgonrocken och titta ut över Brandbergen i soluppgångarna. The Sopranos handskas mycket med depression och jag hade själv mycket att komma underfund med efter att världen hade ställts på ända som den gjorde med uppsägningen. Så dygnen bara gick och jag hade fått in två månadslöner på kontot, och förutom att The Sopranos innehåller en hel värld och karaktärer som förändrade mitt liv, så kommer jag alltid att minnas den här perioden för de där ensamma stunderna på balkongen där jag tittade ut och kände absolut ingenting.
Sen åkte jag och Gabriel på en road trip till Malmö för att rädda katterna Tyoutin och Jeltsin. De var fortfarande skrivna på mig, och det hade börjat ringa från folk eftersom tjejen som tog över dem inte orkade ha koll på dem. De rymde gång på gång och hon började beklaga sig över olika problem över telefon, så till slut höll det inte längre. Vi gjorde det till en road-trip och lämnade först av Gabriels bror Emil på High Chaparral eftersom han skulle producera nån reklamfilm där, sen åkte vi vidare förbi Göteborg och överraskade Pät med att plötsligt knacka på, och vi träffade även Johanna innan vi slutligen kom fram till Malmö och Björn to the Manx, Tova och bla bla bla, det var i alla fall mycket roligt att återse dem. För Gabriels skull vallfärdade vi till Zlatans park i Rosengård där han ville nudda marken, och jag fick ännu en gång träffa drottningen citronmuffin, och så ringde det plötsligt från Stockholm om ett lagerjobb till hösten, det kändes bra. Slutligen åkte vi och besökte Fridhem tillsammans med Björn och jag kommer särskilt minnas kvällen när vi satt i mörkret vid fotbollsplanen och reflekterade över vad som varit, och vad som lika slumpmässigt inte kunde ha varit. Alla hade vi historier om hur märkliga slumpar hade lett till att vi hamnade på Fridhem, och vi kunde alla konstatera sätt det hade förändrat våra liv till det bättre på. Det var ett bra snack.
Men i alla fall, anledningen till att vi hade åkt överhuvudtaget var ju katterna. Nån som hette Daniel hade hittat Jeltsin och hört av sig, så vi åkte dit och det blev ett overkligt möte. Jeltsin stod i köket vid vattenskålen och hade växt till sig, han såg ut som ett litet lejon nu, och han kände igen oss. Han skulle med hem. Men då fick vi höra att Tyoutin däremot var bortsprungen igen för tillfället, så Daniel visade oss runt i området och pekade på platser där han kunde vara. Men ingen ängslig gullig liten svart katt hittade vi tyvärr, som hade vädjat och ropat mot oss med uppspärrade ögon som han brukade göra. Hursomhelst gick det upp för mig och Gabriel medan vi gick där att den här Daniel verkade väldigt lugn, seriös och ansvarsfull, och det slutade med att vi åkte hem dagen efter med varken Jeltsin eller Tyoutin i bilen som vi hade tänkt. De hade fått ett nytt hem nu, Daniel var bra. Han skulle hämta upp Tyoutin nästa gång någon ringde och han gick med på följande krav: 1. De måste få vara tillsammans. 2. De heter Tyoutin och Jeltsin. 3. Vi får hälsa på när vi vill. Och det var varken ett lätt eller roligt beslut, men det var rätt beslut. Och därmed var uppdraget slutfört och vi kunde åka hem. Vi hade i alla fall farit runt på vägarna och känt att vi levde och hade ett mål, Gabriel och jag, och jag kan önska lite att vi hade filmat det här äventyret för det kändes verkligen som att vi levde i en dokumentär där vi kämpade för någonting viktigt.
Väl hemma i Stockholm ringde den här Daniel ett par dagar senare och hade "goda och dåliga nyheter". Han hade hade polisanmält Tyoutin som försvunnen och polisen hade fått in honom, men nu krävde de 1700 i borgen! For fuck's sake. Så det var bara att dela på betalningen och så släppte de ut honom från finkan, Tyoutin som alltid skulle hamna i trubbel... Snart fick vi i alla fall bilder på katterna som var återförenade där nere och allt var förlåtet.
Vad mer? Jag upptäckte parken i Tantolunden för första gången, spelade i en fotbollscup med ett korpenlag med världens märkligste coach, fyllde år, skaffade äntligen glasögon, och nu till hösten började jag på det nya jobbet för två veckor sen. Det är ett stort lager, och jag får väl hoppa över att säga namnet pga alla byråkrater och advokater där ute som har kärleksaffärer med nakna akrobater, men en ny del av min livsberättelse har väl börjat kan man säga, och det är där vi är nu.
THE END/ THE BEGINNING
/ stefan, the rebel
Så var det dags för min första arbetsdag tillbaka (på jobbet numera kallat "-------"), men då hade det hänt något. De hade hittat hit, till självaste stefanmedo, och hittat halmstrået de behövde för att bli av med mig. Chefen satt och tog så illa vid sig han bara kunde av att jag drar på mig kunders MC-hjälmar och jonglerar med mynt, skriker "NICHT" på arbetsplatsen och liknande, för exakt så måste det ha gått till i verkligheten! Och det är ju direkt förtal att dessutom skriva att man kan ha tråkigt på sin arbetsplats eller nämna att man har en konflikt med chefen! Så får man inte skriva! Detta förklarade han vresigt och viftande för mig där vi satt på kontoret, och det höglästes citat och texter för mig och stämningen var hätsk, och kort sagt så behövde jag antingen säga upp mig eller så skulle han väcka åtal. Och det var en splittrad situation för mig eftersom jag hade tänkt sluta förr eller senare ändå men inte på det här sättet. Det som gjorde mig så arg var att han menade att man inte får skriva och göra vad man vill, att man alltså kan råka illa ut för en blogg där man i sin egen värld bara har dokumenterat roliga idéer från sin vardag. Hur kan det vara olagligt? Det var som ett slag rakt in i själen och är fortfarande nånting jag inte har hämtat mig från, att samhället kan slå ned på något som jag själv har uppfattat som så roligt och bra. Det var inga företagshemligheter eller skvaller jag höll på att sprida eller så, det var bara texter om mig själv som råkade utspela sig på ------- eftersom det var där jag höll till om dagarna. Så jag blev argare och argare och var orubblig i min övertygelse, och chefen gick under samtalet från att försöka skrämma mig med sin hotfulla vresiga ton till att beklagande och nästan ångerfullt börja skylla på att han har press uppifrån att göra sig av med mig osv, och det är inte upp till honom längre. Men efter att ha fått allting sagt och kommit överens om en extra månadslön som fallskärm (alldeles för lite har jag fått reda på i efterhand), så gick jag till slut med på att skriva på papprena om uppsägningen. Det kändes både fel och rätt, både spännande och skrämmande och en ny vändning i livet hade kommit helt enkelt. Och dessutom: "If you're gonna go out, that's how you go out..." Jag vet att en och annan kund gillade mig och hade gärna varit där när de som brukade hälsa på mig som "chefen", "legenden" och "författaren" osv frågar efter mig och nån berättar vad som har hänt. Kanske är jag nåt slags grizzly man här men jag hoppas att de kommer att skratta åt hur galen jag verkligen var och tänka att det säkert kommer att ordna sig för den där killen ändå. "Kanske kommer vi att läsa om det här i en bok i framtiden" eller nåt.
Sommaren fortsatte i alla fall och jag hade dagarna fria. Jag vände upp och ned på dygnet, satte mig och skulle spela Metal Gear (Snake Eater) och hade snart suttit 36 timmar i sträck och klarat spelet i en sittning. Förmodligen hade det att göra med chocken efter att mattan hade ryckts undan från mig att det var skönt att få åka in i en annan värld. På samma sätt tog jag äntligen tag i tv-serien The Sopranos och det blev en period jag aldrig kommer att glömma. Jag såg avsnitt efter avsnitt och alla sex säsonger på bara ett par veckor medan dygnen hade sin gång och solen åkte upp och ned där ute, och jag bodde på femte våningen i ett höghus som sagt och kunde ibland ställa mig på balkongen i morgonrocken och titta ut över Brandbergen i soluppgångarna. The Sopranos handskas mycket med depression och jag hade själv mycket att komma underfund med efter att världen hade ställts på ända som den gjorde med uppsägningen. Så dygnen bara gick och jag hade fått in två månadslöner på kontot, och förutom att The Sopranos innehåller en hel värld och karaktärer som förändrade mitt liv, så kommer jag alltid att minnas den här perioden för de där ensamma stunderna på balkongen där jag tittade ut och kände absolut ingenting.
Sen åkte jag och Gabriel på en road trip till Malmö för att rädda katterna Tyoutin och Jeltsin. De var fortfarande skrivna på mig, och det hade börjat ringa från folk eftersom tjejen som tog över dem inte orkade ha koll på dem. De rymde gång på gång och hon började beklaga sig över olika problem över telefon, så till slut höll det inte längre. Vi gjorde det till en road-trip och lämnade först av Gabriels bror Emil på High Chaparral eftersom han skulle producera nån reklamfilm där, sen åkte vi vidare förbi Göteborg och överraskade Pät med att plötsligt knacka på, och vi träffade även Johanna innan vi slutligen kom fram till Malmö och Björn to the Manx, Tova och bla bla bla, det var i alla fall mycket roligt att återse dem. För Gabriels skull vallfärdade vi till Zlatans park i Rosengård där han ville nudda marken, och jag fick ännu en gång träffa drottningen citronmuffin, och så ringde det plötsligt från Stockholm om ett lagerjobb till hösten, det kändes bra. Slutligen åkte vi och besökte Fridhem tillsammans med Björn och jag kommer särskilt minnas kvällen när vi satt i mörkret vid fotbollsplanen och reflekterade över vad som varit, och vad som lika slumpmässigt inte kunde ha varit. Alla hade vi historier om hur märkliga slumpar hade lett till att vi hamnade på Fridhem, och vi kunde alla konstatera sätt det hade förändrat våra liv till det bättre på. Det var ett bra snack.
Men i alla fall, anledningen till att vi hade åkt överhuvudtaget var ju katterna. Nån som hette Daniel hade hittat Jeltsin och hört av sig, så vi åkte dit och det blev ett overkligt möte. Jeltsin stod i köket vid vattenskålen och hade växt till sig, han såg ut som ett litet lejon nu, och han kände igen oss. Han skulle med hem. Men då fick vi höra att Tyoutin däremot var bortsprungen igen för tillfället, så Daniel visade oss runt i området och pekade på platser där han kunde vara. Men ingen ängslig gullig liten svart katt hittade vi tyvärr, som hade vädjat och ropat mot oss med uppspärrade ögon som han brukade göra. Hursomhelst gick det upp för mig och Gabriel medan vi gick där att den här Daniel verkade väldigt lugn, seriös och ansvarsfull, och det slutade med att vi åkte hem dagen efter med varken Jeltsin eller Tyoutin i bilen som vi hade tänkt. De hade fått ett nytt hem nu, Daniel var bra. Han skulle hämta upp Tyoutin nästa gång någon ringde och han gick med på följande krav: 1. De måste få vara tillsammans. 2. De heter Tyoutin och Jeltsin. 3. Vi får hälsa på när vi vill. Och det var varken ett lätt eller roligt beslut, men det var rätt beslut. Och därmed var uppdraget slutfört och vi kunde åka hem. Vi hade i alla fall farit runt på vägarna och känt att vi levde och hade ett mål, Gabriel och jag, och jag kan önska lite att vi hade filmat det här äventyret för det kändes verkligen som att vi levde i en dokumentär där vi kämpade för någonting viktigt.
Väl hemma i Stockholm ringde den här Daniel ett par dagar senare och hade "goda och dåliga nyheter". Han hade hade polisanmält Tyoutin som försvunnen och polisen hade fått in honom, men nu krävde de 1700 i borgen! For fuck's sake. Så det var bara att dela på betalningen och så släppte de ut honom från finkan, Tyoutin som alltid skulle hamna i trubbel... Snart fick vi i alla fall bilder på katterna som var återförenade där nere och allt var förlåtet.
Vad mer? Jag upptäckte parken i Tantolunden för första gången, spelade i en fotbollscup med ett korpenlag med världens märkligste coach, fyllde år, skaffade äntligen glasögon, och nu till hösten började jag på det nya jobbet för två veckor sen. Det är ett stort lager, och jag får väl hoppa över att säga namnet pga alla byråkrater och advokater där ute som har kärleksaffärer med nakna akrobater, men en ny del av min livsberättelse har väl börjat kan man säga, och det är där vi är nu.
THE END/ THE BEGINNING
/ stefan, the rebel
söndag, juli 26, 2009
tårtor till min ära
Jag skickade just ett sms till min gamla rektor Svante: "Tack för det stora grattis jag har fått av dig idag. Det är faktiskt min födelsedag. Backstabber!"
Men har inte fått nåt svar än.
--
Och idag hade jag besök av mamma och två lillesystrar, och några till. Men de tre första jag sa hade gjort en varsin tårta till mig:
erikas^^^^^^^ sandras^^^^^ mammas^^^^^^^^
Ser ni det där? GANSKA BRA FÖDELSEDAG... Fast nu väntar de sig förstås att jag ska utse en vinnare under dagen. Det har varit mycket rävspel och backstabbing going on idag. Råttor i natten som viskar kritik om varandras tårtor och sen ler vänligt när den andra kommer in i rummet och ger falskt beröm. "Din var faktiskt jättegod, jag kanske tar en bit till, hehehe" och så ler de igen och går. Förutom mamma som spelar oberörd, som bara hade gjort "en tårta och inget mer med det, nån tävling vet jag ingenting om". Vi får väl se.
Uppdatering: Det blev delad förstaplats mellan lillesystrarna!!! Mammas var också bra egentligen, men jag gjorde ett exempel av henne för att hon inte respekterade mitt storhetsvansinne. Jag kallade hennes tårta regelvidrig och patetisk och sa att den knappt ens var god. På så sätt verkade det inte så diplomatiskt med den delade förstaplatsen. Fast när jag tänker tillbaks på tårtorna så var kanske mammans egentligen bäst ändå trots allt. Hm.
Men har inte fått nåt svar än.
--
Och idag hade jag besök av mamma och två lillesystrar, och några till. Men de tre första jag sa hade gjort en varsin tårta till mig:
erikas^^^^^^^ sandras^^^^^ mammas^^^^^^^^
Ser ni det där? GANSKA BRA FÖDELSEDAG... Fast nu väntar de sig förstås att jag ska utse en vinnare under dagen. Det har varit mycket rävspel och backstabbing going on idag. Råttor i natten som viskar kritik om varandras tårtor och sen ler vänligt när den andra kommer in i rummet och ger falskt beröm. "Din var faktiskt jättegod, jag kanske tar en bit till, hehehe" och så ler de igen och går. Förutom mamma som spelar oberörd, som bara hade gjort "en tårta och inget mer med det, nån tävling vet jag ingenting om". Vi får väl se.
Uppdatering: Det blev delad förstaplats mellan lillesystrarna!!! Mammas var också bra egentligen, men jag gjorde ett exempel av henne för att hon inte respekterade mitt storhetsvansinne. Jag kallade hennes tårta regelvidrig och patetisk och sa att den knappt ens var god. På så sätt verkade det inte så diplomatiskt med den delade förstaplatsen. Fast när jag tänker tillbaks på tårtorna så var kanske mammans egentligen bäst ändå trots allt. Hm.
min födelsedag idag
För många år sen var jag en liten miniatyrversion av mig själv, visserligen med samma huvudstorlek men mycket mindre kropp. Jag var fyra år och såg ganska rolig ut, men hursomhelst så var jag hos en dagmamma på dagarna.
Redan då tyckte jag om tårta väldigt mycket, så jag brukade försöka ljuga och säga att "Jag fyller år idag" när jag ville ha en. Det lyckades såklart bara en enda gång, den första gången, men den där första och enda gången gjorde hon faktiskt en tårta till mig, med fyra ljus i, och det blev en tillställning som jag älskade och minns än idag. Barnen sjöng runt mig vid bordet i den dämpade belysningen där jag satt på kortsidan i min rutiga keps och lyste med ögonen ikapp med ljusen på tårtan. Sen frågade dagmamman om jag ville blåsa ut ljusen, med kameran beredd att ta en bild. Och barnen började hetsa mig, "Blås, blås, blås, blås!" men jag ville inte, så jag doppade bara fingrarna i ett dricksglas och släckte ljusen mellan tummen och pekfingret. Sen minns jag kamerablixtar och att jag fick ta första tårtbiten. "Den var verkligen god" var mitt utlåtande mellan tuggorna. Sen när vi hade ätit ställde jag mig på en stol och bad om ett tomtebloss. Dagmamman tog fram ett. Jag tände det så att gnistorna slog framför mig, de andra barnen stod runtomkring och tindrade och det var då storhetsvansinnet kom över mig så att jag höjde tomteblosset och började vrålskratta i triumf över hur livet hade nått nya höjder! Och att jag var ett geni ! Och att tårtan var så god, så jag såg även fram emot nästa tårta om några månader när jag egentligen fyllde år, HAHAHA! Men då reagerade dagmamman och allt var plötsligt förstört. Hon tände lyset och började skälla och hela ceremonin var över tyvärr. Jag fäktade mot henne med det sista av tomteblosset men det hann brinna ut, hon grep det ur mina små händer och sa åt mig att lämna köket. Omedelbart! Så kunde jag bara stå och se på genom glasdörren hur de andra glupskt fyllde sina små råttmunnar med det sista av tårtan, till min stora sorg. Tårtan som just hade varit min.
Men nu är det den 26e juli 2009 och jag fyller faktiskt år på riktigt, ingen jävel kan säga något annat. Och tydligen ska mina lillesystrar tävla om vem som gör bästa tårtan till mig... Bra dag att vara stefanmedo!
Redan då tyckte jag om tårta väldigt mycket, så jag brukade försöka ljuga och säga att "Jag fyller år idag" när jag ville ha en. Det lyckades såklart bara en enda gång, den första gången, men den där första och enda gången gjorde hon faktiskt en tårta till mig, med fyra ljus i, och det blev en tillställning som jag älskade och minns än idag. Barnen sjöng runt mig vid bordet i den dämpade belysningen där jag satt på kortsidan i min rutiga keps och lyste med ögonen ikapp med ljusen på tårtan. Sen frågade dagmamman om jag ville blåsa ut ljusen, med kameran beredd att ta en bild. Och barnen började hetsa mig, "Blås, blås, blås, blås!" men jag ville inte, så jag doppade bara fingrarna i ett dricksglas och släckte ljusen mellan tummen och pekfingret. Sen minns jag kamerablixtar och att jag fick ta första tårtbiten. "Den var verkligen god" var mitt utlåtande mellan tuggorna. Sen när vi hade ätit ställde jag mig på en stol och bad om ett tomtebloss. Dagmamman tog fram ett. Jag tände det så att gnistorna slog framför mig, de andra barnen stod runtomkring och tindrade och det var då storhetsvansinnet kom över mig så att jag höjde tomteblosset och började vrålskratta i triumf över hur livet hade nått nya höjder! Och att jag var ett geni ! Och att tårtan var så god, så jag såg även fram emot nästa tårta om några månader när jag egentligen fyllde år, HAHAHA! Men då reagerade dagmamman och allt var plötsligt förstört. Hon tände lyset och började skälla och hela ceremonin var över tyvärr. Jag fäktade mot henne med det sista av tomteblosset men det hann brinna ut, hon grep det ur mina små händer och sa åt mig att lämna köket. Omedelbart! Så kunde jag bara stå och se på genom glasdörren hur de andra glupskt fyllde sina små råttmunnar med det sista av tårtan, till min stora sorg. Tårtan som just hade varit min.
Men nu är det den 26e juli 2009 och jag fyller faktiskt år på riktigt, ingen jävel kan säga något annat. Och tydligen ska mina lillesystrar tävla om vem som gör bästa tårtan till mig... Bra dag att vara stefanmedo!
fredag, juli 03, 2009
nickade en boll
Jag nickade en fotboll sex gånger i rad idag. Jag stötte bara till den med huvudet så att den studsade upp, högt, så sprang jag och nickade igen, och igen, och igen och igen och IGEN, sex gånger bara sådär. Hahaha, yes. Det var hisnande och jag älskade det, och jag skrek rätt ut av glädje när det hände. Jag var ensam och naken på gården.
måndag, juni 29, 2009
bitch på pressbyrån
Igår hade jag bråttom till en buss men behövde köpa tuggummi först. Det var inga kunder inne på pressbyrån och kassörskan stod bara och sopade golvet bakom disken, så det skulle ju gå snabbt tänkte jag. Jag skyndade till närmaste kassan och la upp tuggummit med kortet beredd att betala. Men hon sopade bara vidare där bakom och tog verkligen sin tid.
"Den andra kassan", sa hon till slut eftersom den här tydligen var stängd. Jaha, så jag flyttade mig den där korta metern till vänster och la upp tuggummit där då, men så tog det ännu ett tag innan hon ställde ned kvasten och kom och blippade tuggummit. Redan här var jag irriterad. Jag drog kortet i terminalen men så var man tvungen att använda chip eller vad det var. Hon tryckte i kortet på nåt visst sätt. Och så var det bara att knappa in min kod, så jag gjorde det, men när jag tittade upp igen hade hon återgått till sopandet och börjat ta sin tid igen, som en riktig bitch, så ordet bitch var allt jag började tänka i mitt arga huvud vid det här laget, och nu väntade terminalen på ett godkännande från henne, så hon kom och tryckte på nånting och köpet gick igenom. Nu kunde jag äntligen gå därifrån, men först ville jag bara säga ett menande irriterat "Tack..." för att markera mitt missnöje. Det gjorde jag också, men utan att hinna tänka la jag även till "...BITCH" med inlevelse! Hon tittade förvånat upp, och jag var lika förvånad själv men kände inte att jag ångrade nånting, och sen var jag tvungen att springa iväg för att hinna med bussen och undvika konflikten.
"Den andra kassan", sa hon till slut eftersom den här tydligen var stängd. Jaha, så jag flyttade mig den där korta metern till vänster och la upp tuggummit där då, men så tog det ännu ett tag innan hon ställde ned kvasten och kom och blippade tuggummit. Redan här var jag irriterad. Jag drog kortet i terminalen men så var man tvungen att använda chip eller vad det var. Hon tryckte i kortet på nåt visst sätt. Och så var det bara att knappa in min kod, så jag gjorde det, men när jag tittade upp igen hade hon återgått till sopandet och börjat ta sin tid igen, som en riktig bitch, så ordet bitch var allt jag började tänka i mitt arga huvud vid det här laget, och nu väntade terminalen på ett godkännande från henne, så hon kom och tryckte på nånting och köpet gick igenom. Nu kunde jag äntligen gå därifrån, men först ville jag bara säga ett menande irriterat "Tack..." för att markera mitt missnöje. Det gjorde jag också, men utan att hinna tänka la jag även till "...BITCH" med inlevelse! Hon tittade förvånat upp, och jag var lika förvånad själv men kände inte att jag ångrade nånting, och sen var jag tvungen att springa iväg för att hinna med bussen och undvika konflikten.
torsdag, juni 11, 2009
hela äpplet
När jag var liten åt jag ett helt äpple en gång, med skruttet och pinnen och allt. Jag var 4 år tror jag. Det var ju ganska galet.
tisdag, maj 05, 2009
jag själv eller ölglaset
En gång när jag satt i en bar och var full tog jag en rejäl klunk ur ölglaset och ställde ned det på bordet, men så sprängdes det i samma ögonblick som jag satte det ned. Kort därefter blev jag utslängd och jag vet fortfarande inte om det var mig eller glaset det var fel på.
torsdag, april 30, 2009
måndag, april 27, 2009
strandsatt i lund
Klockan är 3:15 och jag sitter i en hotellobby i Lund!
Pågatåget som skulle ta mig hem från Malmö till Svalöv gick tydligen inte längre än till Lund (halvvägs) eftersom det var söndag. Så 23:50 fick jag gå av och insåg att nästa tåg hem skulle gå 05:39... Fan, fan fan, helvete, särskilt med katterna där hemma som väntar på att få mat... Men det kunde inte hjälpas, det var bara att börja vandra i natten för att fördriva de sex timmarna till nästa tåg. Jag var på spöklika bakgator bland rännstenar och mörka gränder och medeltida byggnader, fick ducka för kråkor som flaxade förbi ljudlöst på låg höjd och visade sig totalt orädda. Jag kände hur kyrkan stirrade på mig när jag gick förbi, det var kusligt. Jag kände mig som en utfryst stackars gycklare som hade överlämnats till mörkret och inte hade någonstans att ta vägen. Skulle vargarna komma jagandes? Eller en jättelik uggla från målningarna och visorna som skulle dyka ned och slita mig i stycken? En häxa eller gast eller en yrkesmördare eller skrattande små elaka pysslingar osv osv... Det var halvt på skämt, halvt på allvar som jag inte kunde sluta leva mig in... Men det var bara att vandra vidare och efter ett tag såg jag lite rörelse där framem, en vanlig man kom gåendes. Jag stoppade honom och berättade min historia, frågade om det fanns nånstans man kunde gå och värma sig i väntan på tåget. Han tipsade om en nattöppen mack en bit bort. Jag fortsatte dit han hade pekat, och det kändes meningsfullt att ha ett mål att vandra mot, men i efterhand måste jag väl ha gått förbi den där macken för någon sådan blev det ingen skymt av. Däremot, efter en ännu längre vandring längs de här ödsliga gatorna hittade jag ett hotell istället. Det lyste nere i lobbyn och verkade vara någon där. Jag ringde på klockan för att fråga vad en natt kostade, dels för att få prata med nån och dels för att fördriva tid och värma mig. De tog tydligen ca tvåtusen per natt, så, nja... Men då var den här receptionisten så vänlig att jag fick komma in och sitta i lobbyn om jag ville! I värmen, så länge det behövdes, och jag fick till och med en kaffe och kunde låna en dator för att få tiden att gå snabbare. Det var ganska rörande för mig att få uppleva det här bemötandet i den här utsatta situationen får jag säga, och nu sitter jag här med en trött luftliknande sorts atmosfär innanför huvudet, dricker lite från kaffet och skriver det här. Om en halvtimme ska jag försöka hitta tillbaka till tågstationen igen. Katterna Tyoutin och Jeltsin där hemma har inte fått nån mat som sagt, det är det som stressar. Men snart är jag hemma, grabbar. Snart är jag på väg.
UPPDATERING (07:19):
Äntligen hemma. Tyoutin och Jeltsin blev glada för sin mat.
Hotellet hette First Hotel. I'll never forget.
Oh, Malmö! Det var värt det. Bästa helgen på länge.
Och det var det äventyret. Hej!
Pågatåget som skulle ta mig hem från Malmö till Svalöv gick tydligen inte längre än till Lund (halvvägs) eftersom det var söndag. Så 23:50 fick jag gå av och insåg att nästa tåg hem skulle gå 05:39... Fan, fan fan, helvete, särskilt med katterna där hemma som väntar på att få mat... Men det kunde inte hjälpas, det var bara att börja vandra i natten för att fördriva de sex timmarna till nästa tåg. Jag var på spöklika bakgator bland rännstenar och mörka gränder och medeltida byggnader, fick ducka för kråkor som flaxade förbi ljudlöst på låg höjd och visade sig totalt orädda. Jag kände hur kyrkan stirrade på mig när jag gick förbi, det var kusligt. Jag kände mig som en utfryst stackars gycklare som hade överlämnats till mörkret och inte hade någonstans att ta vägen. Skulle vargarna komma jagandes? Eller en jättelik uggla från målningarna och visorna som skulle dyka ned och slita mig i stycken? En häxa eller gast eller en yrkesmördare eller skrattande små elaka pysslingar osv osv... Det var halvt på skämt, halvt på allvar som jag inte kunde sluta leva mig in... Men det var bara att vandra vidare och efter ett tag såg jag lite rörelse där framem, en vanlig man kom gåendes. Jag stoppade honom och berättade min historia, frågade om det fanns nånstans man kunde gå och värma sig i väntan på tåget. Han tipsade om en nattöppen mack en bit bort. Jag fortsatte dit han hade pekat, och det kändes meningsfullt att ha ett mål att vandra mot, men i efterhand måste jag väl ha gått förbi den där macken för någon sådan blev det ingen skymt av. Däremot, efter en ännu längre vandring längs de här ödsliga gatorna hittade jag ett hotell istället. Det lyste nere i lobbyn och verkade vara någon där. Jag ringde på klockan för att fråga vad en natt kostade, dels för att få prata med nån och dels för att fördriva tid och värma mig. De tog tydligen ca tvåtusen per natt, så, nja... Men då var den här receptionisten så vänlig att jag fick komma in och sitta i lobbyn om jag ville! I värmen, så länge det behövdes, och jag fick till och med en kaffe och kunde låna en dator för att få tiden att gå snabbare. Det var ganska rörande för mig att få uppleva det här bemötandet i den här utsatta situationen får jag säga, och nu sitter jag här med en trött luftliknande sorts atmosfär innanför huvudet, dricker lite från kaffet och skriver det här. Om en halvtimme ska jag försöka hitta tillbaka till tågstationen igen. Katterna Tyoutin och Jeltsin där hemma har inte fått nån mat som sagt, det är det som stressar. Men snart är jag hemma, grabbar. Snart är jag på väg.
UPPDATERING (07:19):
Äntligen hemma. Tyoutin och Jeltsin blev glada för sin mat.
Hotellet hette First Hotel. I'll never forget.
Oh, Malmö! Det var värt det. Bästa helgen på länge.
Och det var det äventyret. Hej!
onsdag, april 22, 2009
'tönte' på skåpet
Just det, en krigshistoria från jobbet under påsklovet: När jag kom tillbaks hade någon tagit över mitt skåp! Någon annans jacka hängde där inne och det satt ett nytt namn på skåpet istället för mitt. Det stod 'Tönte' nu, nån ny kille. Jag tog det extra hårt eftersom ledningen har börjat beté sig konstigt mot mig, och verkar hoppas på att bli av med mig. Om två månader är jag ju tillbaka på heltid, och de verkar inte glada över min fasta anställning.
Jag gick och frågade chefen, men han visste inget om skåpet. Jag frågade vidare, ingen i ledningen hade någon aning om vad som hänt. Hmm. Så den här 'Tönte' skulle bara ha gått in på kontoret och gjort namnskylten själv menade de? Någon ljög, de där skyltarna delades bara ut av ledningen. Men då var det väl bara att ta tillbaka mitt skåp helt enkelt. Var var den här Tönte? Jag gick ut i butiken och frågade runt. Medarbetarna pekade mig vidare bland hyllorna och det kändes lite som en film, jag navigerade bland montrarna och ville nästan ropa "I KNOW HE HERE SOMEWHERE" medan jag stormade fram. Till slut hittade jag honom, den här lilla Tönte som jag hade sett i förbifarten nån gång. Den skygge lillae prao-eleven Tönte, egentligen snäll och mest ett offer för situationen, men det kunde inte hjälpas. Han var ca 15-16 år och liknande en tjock liten mullvad, med runda glasögon och livrädd uppsyn.
Han såg mig när jag kom.
"Hej Tönte!"
"hej..."
"Hade du fått mitt skåp?"
"... mjo..."
Pojken var nervös, det var tydligt.
"Men jag kan väl bara få tillbaka det så hittar vi ett nytt till dig?"
"just det..."
Då var skåpet ordnat. Men nånting stämde inte och jag var inte beredd att släppa i det! Han hade fått en utskriven namnskylt att sätta upp ovanför skåpet, och en sån går inte en prao-elev bara in och gör själv och sätter på ett upptaget skåp. Någon högre upp var inblandad i det här, och jag ville veta vem!
"Förresten, hur gick det till? Det gör inget, men vem gjorde skylten?"
"... j-jag kommer inte ihåg... vem det var..."
Då förstod jag det: någon måste ha pratat med honom. Någon hade varnat honom för mig, sagt att Stefan skulle komma en dag. Killen var redan förlorad till dem.
"... det var... d-det kanske var ett missförstånd..."
"Okej. Men säg till om du minns, det vore kul att få veta bara!"
"ja... jag tror det bara... var ett missförstånd..."
Hade det varit en film hade jag tappat fattningen här och kastat runt honom bland montrarna tills han började snacka. Men det gjorde jag såklart inte. Jag gick och ordnade en ny skylt med 'STEFAN' på och satte den på skåpet. Sen kom det aldrig fram under lovet hur det hade gått till, men egentligen är det oväsentligt för jag vet redan ändå att ledningen är ute efter mig. Det här är helt sant: Dagen efter fick jag en skriftlig varning från chefen, för en ynka 13 minuters försening. Han vill verkligen ha bort mig! Jag blev arg och sa att jag visste att han var ute efter mig, och han antydde han att han kommer att vara på mig som en hök hädanefter och vi har varit öppet osams sedan dess. Det är så sjukt, men det verkar dra ihop sig för krig till min stora återkomst till heltid igen den 15e juni.
Jag gick och frågade chefen, men han visste inget om skåpet. Jag frågade vidare, ingen i ledningen hade någon aning om vad som hänt. Hmm. Så den här 'Tönte' skulle bara ha gått in på kontoret och gjort namnskylten själv menade de? Någon ljög, de där skyltarna delades bara ut av ledningen. Men då var det väl bara att ta tillbaka mitt skåp helt enkelt. Var var den här Tönte? Jag gick ut i butiken och frågade runt. Medarbetarna pekade mig vidare bland hyllorna och det kändes lite som en film, jag navigerade bland montrarna och ville nästan ropa "I KNOW HE HERE SOMEWHERE" medan jag stormade fram. Till slut hittade jag honom, den här lilla Tönte som jag hade sett i förbifarten nån gång. Den skygge lillae prao-eleven Tönte, egentligen snäll och mest ett offer för situationen, men det kunde inte hjälpas. Han var ca 15-16 år och liknande en tjock liten mullvad, med runda glasögon och livrädd uppsyn.
Han såg mig när jag kom.
"Hej Tönte!"
"hej..."
"Hade du fått mitt skåp?"
"... mjo..."
Pojken var nervös, det var tydligt.
"Men jag kan väl bara få tillbaka det så hittar vi ett nytt till dig?"
"just det..."
Då var skåpet ordnat. Men nånting stämde inte och jag var inte beredd att släppa i det! Han hade fått en utskriven namnskylt att sätta upp ovanför skåpet, och en sån går inte en prao-elev bara in och gör själv och sätter på ett upptaget skåp. Någon högre upp var inblandad i det här, och jag ville veta vem!
"Förresten, hur gick det till? Det gör inget, men vem gjorde skylten?"
"... j-jag kommer inte ihåg... vem det var..."
Då förstod jag det: någon måste ha pratat med honom. Någon hade varnat honom för mig, sagt att Stefan skulle komma en dag. Killen var redan förlorad till dem.
"... det var... d-det kanske var ett missförstånd..."
"Okej. Men säg till om du minns, det vore kul att få veta bara!"
"ja... jag tror det bara... var ett missförstånd..."
Hade det varit en film hade jag tappat fattningen här och kastat runt honom bland montrarna tills han började snacka. Men det gjorde jag såklart inte. Jag gick och ordnade en ny skylt med 'STEFAN' på och satte den på skåpet. Sen kom det aldrig fram under lovet hur det hade gått till, men egentligen är det oväsentligt för jag vet redan ändå att ledningen är ute efter mig. Det här är helt sant: Dagen efter fick jag en skriftlig varning från chefen, för en ynka 13 minuters försening. Han vill verkligen ha bort mig! Jag blev arg och sa att jag visste att han var ute efter mig, och han antydde han att han kommer att vara på mig som en hök hädanefter och vi har varit öppet osams sedan dess. Det är så sjukt, men det verkar dra ihop sig för krig till min stora återkomst till heltid igen den 15e juni.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)