Han ville ju bara få skratta

I förrgår satt jag på en comedy club, allra längst till höger mot väggen och såg knappt. De som uppträdde var okej, men då kom i alla fall en väldigt ensam gammal man med långt hår och satte sig bredvid mig, han skrattade konstant och tog över hela rummet med sitt desperata slumpmässiga skratt där han egentligen bara ville få känna nåt slags kontakt med mänskligheten. Det var så tydligt att av alla i rummet behövde han det här mest, och där satt jag precis bredvid och kände av den här märkliga energin. Så, mest av sympati och för att visa att jag såg honom, började jag skratta lite jag med ibland när han vände blicken mot mig, men då blev han så uppspelt att jag snart inte hade nåt annat val än att bli medfånge och gapskratta i kör med honom jag med och han började armbåga mig för att han var så jävla glad. Och det var en overklig upplevelse, obehagligt till en början men även kul att få bekräfta honom och känna hans glädje över det. Det vändes huvuden från publiken och det skämtades ett par gånger om vår sida av rummet, men det var det värt. Och snart blev det paus, då vände sig mannen förtroligt till mig och frågade om jag kunde vakta hans halvdruckna öl medan han gick upp till pissoarerna. Men sen kom han aldrig ner igen. Kanske blev han utslängd där uppe för att de tyckte att han betedde sig märkligt.

Bortklippt scen från 'Underdogs'

Jag hittade en bortklippt scen från filmen 'Underdogs' som vi gjorde 2008. På ett sätt är det synd att den togs bort, det var den enda dialogscenen och det enda roliga i filmen egentligen. Men nu finns den i alla fall här... Nån som känner igen vilket filmskämt han pratar om?

Länk till slutgiltiga (endast snygga) versionen utan skämtscenen (6 min)

Skräcknatt på nattjobbet

Jag har ett hemligt nattjobb ett par gånger i månaden, det låter bättre att säga "malmskillnadsgatan" men egentligen är det ett nattvaktsjobb. Det är på en stor institution så jag ska inte yppa för mycket detaljer, men det jag gör är att komma hit och hålla ett tal om brandsäkerhet för de som övernattar, sen har jag en jourtelefon och ungefär 16 timmar att fördriva i ett enormt personalrum med röd-orangea soffor och ett stort köksområde på ena sidan rummet. Det är en trevlig återkommande miljö där jag passar på att avverka tv-serier och läsa böcker och stirra in i väggar. När det blir natt så släcks hela komplexet ned och det blir ödsligt och ekande utanför personalrummet, skuggor överallt när jag måste åka hiss ned till receptionen för att lämna en mapp. Då ska man helst inte ha sett på The Walking Dead under kvällen dessutom, men jag började kolla här för ett par år sen så det har hört ihop sen dess att spara avsnitten till nattjobbet. En gång skulle jag ned och det var särskilt kusligt av nån anledning, närvaron av zombies tycktes påtaglig nere i dunklet. Jag fick påminna mig själv om att allting bara hände i mitt eget huvud och att byggnaden var tom, tog hissen ned och den plingade till som vanligt innan dörrarna gick upp. Jag gick ut lugnt och kunde nästan skratta till åt alla dumma inlevelser man kan få och vad de gör med en. Sen skulle jag knappa in dörrkoden till receptionen MEN JUST DÅ hördes plötsligt fotsteg bakom mig och en vakt kom gående ur skuggorna runt hörnet några meter bort, han var bara mitt i en rutinrunda eller vad det var. HAHA! Helllllvete...

Men det obehagligaste hände min första natt på arbetsplatsen, i maj 2012. Jag hade kommit hit och en väldigt allvarlig chef gick igenom all information jag behövde veta. Jag fick passérkort, jourtelefon och en genomvandring kring hela stället, och allvaret från den här människan visste inga gränser, han lät som att jag hade hamnat på en militärstation eller fängelsehåla jag skulle behöva vakta med mitt liv. Men så var i alla fall genomgången snart över och jag blev ensam personal kvar i byggnaden, i det här enorma personalrummet med röd-orangea soffor som sagt. Så jag hämtade ryggsäcken och plockade fram datorn, hängde upp jackan på en av stolarna och sparkade av mig skorna i ena hörnet och bytte om till shorts, lagade pasta med tomatsås och kände mig som hemma. Sjönk ned i en av sofforna och började kolla på en film. Jag fick nästan dåligt samvete för alla övernattare som delade en sovsal som var mindre än mitt personalrum med tjugo dubbelsängar utställda, jag såg dem passera i korridoren utanför ibland genom en glasruta i dörren. I alla fall så var klockan 23 och jag pausade filmen för att gå till badrummet i korridoren utanför, och gick dit, MENNNNN.... sen när jag kom tillbaka.... så hade jag.... råkat.... lämna passérkortet där inne på bordet!!! Jag stod där i mina shorts och kunde se in genom fönstret hur kortet låg där bredvid datorn, och det gjorde även jourtelefonen!!! Och jag var alltså utelåst och det fanns inget jag kunde göra, inte ens ringa och störa nån mitt i natten eftersom numrena bara fanns på telefonen där inne. Jag var enda personalen i byggnaden och nu var det verkligen kört. Första natten på jobbet och jag hade fuuuukd it up real good, ordinarie personal skulle komma tillbaka på morgonen och hitta mig så här, det skulle vara det enda intrycket jag hade gjort och den där allvarliga chefen skulle handgripligen ta tag i mig och kasta ut mig med ett "Idiiiiot!!", jag skulle knappt få tid att samla ihop mina nonchalant utspridda saker. Förutom att bli det stora skrattet i morgonsnacket skulle jag bli ett legendariskt skräckexempel för alla nya i framtiden om hur det kan gå. På något plan var det lite av en tröst, insikten att detta skulle bli legendariskt, det var helt klart bland de mest spektakulära situationerna jag hade försatt mig i (på nivå med Bilt3ma-legenderna där jag somnade 40 min i en tvättsvamps-kartong en gång, ovetande lät en truck rulla iväg obemannad en decimeter ifrån chefens bil och fick en fruktansvärd brännskada på underarmen när jag höll på med en -52c kylspray) och den här katastrofen var något som hände just där och då, på ett sätt levde jag verkligen! Alla de tankarna försökte jag fokusera på samtidigt som de flöt ovanpå en overklig känsla av fritt fall i mörker, ångest inför mammas besvikelse och nya anledning till oro för mig, stress över min uteblivna inkomst och allt vad detta skulle innebära. Jag hade dessutom en lång bävande natt framför mig och skulle behöva vänta till 07 på morgonen innan allt detta hände. MEN, så kom det plötsligt för mig att det skulle väl gå förbi väktare nån gång under natten i det här stora glaskomplexet. Kanske? Kanske kunde de hjälpa mig. Klockan var strax innan tolv och jag ställde mig med kupade händer ovanför pannan för att kunna se ut i mörkret, där nere var det nedsläckt och tomt och öde. På golvplanet två våningar ned skulle alltså väktarna förmodligen komma gående och ha ficklampor tända, då skulle jag kunna öppna dörren (som fick vara öppen högst 30 sekunder i taget innan ett larm gick) och ropa efter dem. Jag lovar att jag stod där stirrande på helspänn tålmodigt som en katt i åtminstone 2-3 timmar, det här var mitt enda hopp och jag bara fortsatte speja intensivt och vänta på nåt slags rörelse. Och till slut gjorde hände det, visst kom det till slut två väktare!! Jag öppnade dörren och ropade, och de lyckades till slut lokalisera mig bland alla trappor och dörrar. Wooow, herregud, yessss, taaaack....!!!! Jag kunde inte säga tack nog, det var den största lättnaden jag hade varit med om på länge. (Och egentligen var historien längre än så här, de hade inte heller befogenhet till personalrummet utan fick kontakta nån vaktcentral och hålla på i tjugo minuter, men till slut lyckades de fixa in mig igen ca 03 på natten.) Och jag kunde sätta mig igen och fortsätta på filmen, och tänkte att det här var ju ett äventyr som personalen här aldrig ska få höra om... Bara det att det är klart att de fick göra det, vaktbolaget meddelar alltid om incidenter och så, så morgonen efter kom den allvarliga chefen och frågade mig vad som hade hänt. Fast den här gången när jag berättade var han inte lika allvarlig, han visade sig vara ganska förstående och lättsam egentligen, och vi gick och bytte ut kortet mot en elektronisk plupp med ett snöre till midjan istället som fungerade lika bra som kortet. Sen dess har det inte hänt igen. MEN, mycket riktigt kommer upplevelsen och historien alltid att finnas kvar och nu i efterhand är jag glad att det hände. Är inte det en av de bästa sensmoralerna som finns ändå?

Tråkig långfredag

Jag har en hälsning jag har tänkt säga ganska länge som var bundet till en viss dag, till långfredagen. Så idag kunde jag äntligen lägga handen på folks axlar och säga "Tråkig långfredag på dig!!" och fick väl ett par artiga leenden, inga vrålande skratt direkt men ändå trevligt antar jag. Bara det att jag byggde upp en förväntan under det här halvåret där jag såg fram emot att säga det, eller om det är långfredagens förbannelse i sig, men det kändes aldrig roligt idag. Inte alls så inspirerat som den där kvällen. Så jag blev mer och mer självmedveten och obekväm för varje gång jag sa det och gav till slut upp, nu har jag inte sagt det på en timme. Verkligen en besvikelse, och på ett sätt kommer det bli en tråkigare långfredag än nånsin bara för det här.

Nytt album från Sage Francis

Förutom att jag äger samtliga av hans album och mixtapes, har sett honom live åtta gånger sen hösten 2000 och träffat honom flera gånger så kan det vara Sage Francis "egensinniga outsider" och "gör-det-själv"-energi som har inspirerat mig mest av allt i livet. Det är nånting absurt personligt i hans texter och scen-framträdanden med både hip hop, spoken word, comedy och politisk one-man-show i ett och jag kan härleda mycket i hur jag själv fungerar till den här mannen, en och annan absurt personlig tendens t.ex. Sämre förebilder kan man råka få som tonåring när man är som mest mottaglig för dem. I alla fall så har han ett nytt album på väg (Copper Gone, 3e juni) och kommer till Sverige TVÅ gånger i år, Stockholm den 7e november och Lund den 19e november. Och jäääävlar, jag lär gå på båda. I dagarna kom nya singeln 'Vonnegut Busy' som går att lyssna på om och om igen, Sage är långt in i karriären och den där beslutsamma refrängen bara växer. Som Buck 65 skrev i en recension, "sounds like it was written on the sky":

Och här är en rolig intervju, schweizisk intervjuare som tyst räcker fram märkliga ord Sage ska prata om. Han har en peruk på sig som brukar komma av efter några låtar på konserterna:

Rencontre avec le rappeur américain Sage Francis from societe-ecran media on Vimeo.

Sextio år gammal med en dålig lunga

Okej, vet inte hur intressant detta blir för andra... Idag stod jag på biografen i Kulturhuset och hade just släppt in till en föreställning. Då kom det upp en märklig liten man för rulltrappan, en uppenbart hinduisk, tänkande ödmjuk man som tittade sig nyfiket och försiktigt omkring i den nya våningen han hade kommit upp på. Hans käke såg lite ihoptryckt formad ut och tänderna i munnen var en spretig konstellation men det förstärkte bara hans godhjärtade uppsyn. Nånting med hans uppenbarelse gjorde mig glad, så jag log vänligt när han passerade och då stannade han upp och frågade nånting om filmlistan uppe på en monitor. HURSOMHELST, ungefär 20-30 sekunder senare hade vi börjat prata om döden, jag sa att jag tänker dagligen på döden själv och inspireras av det på olika sätt, och han frågade om jag hade läst "Tibetan book of the dead" om det var så den hette. Det hade jag inte, och han berättade om ett gammalt munksamhälle där de hade en egen vetenskap om döden, medicin osv. I alla fall så förvandlades det här till ett femtio minuters möte som jag nu sitter här och känner mig ganska upplyft av i efterhand. Det blev en surrealistisk stämning som hämtad ur filmen "Waking Life" och språket växlade då och då mellan knackig svenska och bättre engelska. För att minnas själv i framtiden antecknar jag nu att han hette Deepak, hade sympatiska gollum-drag i ansiktet och var sextio år, hade en dålig lunga och känner att döden närmar sig, och han håller på att rama in och få avslut på saker. Det här var första gången han hade lämnat lägenheten på flera veckor och det var därför han var så uppenbart lycklig över att få prata med nån. Han har levt fattig och ibland så utfattig "like a street dog" att han inte hade vetat när han skulle äta nästa gång, och nyttjat många berusningsmedel genom livet. Han svek även sin djupt religiösa familj när han var liten genom att inte kunna motstå kött, han känner fortfarande att det är oförskämt men han kan bara inte motstå att äta kött. Av en slump hade han träffat Dalai Lama en gång 1987 i Tibet när denne hade gått ut genom templets portar för att hälsa personligen på ett hundratal människor som var samlade där utanför. Och han hade känt en amerikansk konstnär som en gång försökte hjälpa ekonomiskt genom att ge honom jobbet att redigera en dagbok till ett bokmanuskript, en dagbok han hade med sig på samma Tibetresa och till och med valde att avstå hotell för att försöka spara pengar, och så sov han i en inhängnad utanför templet och upptäckte när han vaknade att någon hade stulit både dagboken och den summa pengar han hade haft med sig, det hade varit hjärtskärande för honom inte minst att han hade svikit sin vän. Och jag berättade om när jag brottades med döden i Prag 2008, han lyssnade vetgirigt och levde sig in i alla detaljer om skräcken och ryckningarna i mitt beteende under den märkliga resan där jag själv trott att jag skulle dö, och när jag nämnde att jag skriver så blev han ännu mer lyrisk och jag blev faktiskt stolt över hur han skrattade högt åt mitt referat av "MC-hjälm i kassan" och han fick även youtube-sökorden till kortfilmen "Underdogs" på ett kvittopapper för att kolla senare. Och då hade vi kommit in på film igen, och han nämnde att han hade känt av sen han var tre år gammal att hans äldre bror inte tyckte om honom, och hans bror hade sett till att han inte skulle följa sin dröm att försöka göra film som ung och det var något han verkligen ångrade i livet att han inte gjorde. Så han var väldigt intresserad och lyhörd på allt som hade med filmteknik att göra, ställde många ingående frågor och ville veta hur nya digitial-tekniken fungerade, så jag lät honom följa med in i maskinrummet och se hur det går till, han var otroligt andaktsfull och tittade beundrande på projektorn och alla datorer, och så fick han ställa sig på en pall och kolla in genom luckan till salongen där "Det blåser upp en vind" visades. Han log djupt inifrån när han klev ned och ville skaka hand av tacksamhet. Slutligen när han skulle gå sa han att han var så lycklig över att vi hade börjat prata, han sa att han försöker skriva dagbok nästan varje dag egentligen, 2-3 sidor, och att det här kommer han knappt kunna skriva om för han levde så mycket i stunden att han knappt mindes vad vi hade pratat om. Haha, och det var egentligen exakt samma här, men här kom ett snabbt försök att sammanfatta.

Guldbollen eller en Oscarsstatyett (t.ex)

Jag har gått fram till människor jag trodde jag kände väl på sistone och frågat "Vad skulle du helst vilja vinna, guldbollen eller en oscarsstatyett..." ganska tonlöst och tittat på dem med en nollställd blick för att inte påverka utfallet. Oftast svarar de det ena alternativet eller det andra men ibland går någon utanför protokoll och säger "båda" eller "ingen av dem"... Men det jag ogillar mest är när de låtsas inte höra eller vägra svara, då stryks de ur anteckningsboken direkt och så får de inga fler frågor efter det. På så sätt sållas nej-sägarna ut allt eftersom ur min oberoende studie och de skickligaste deltagarna kan befrämjas och kanske vid nåt senare tillfälle belönas med varsitt inbundet kompendium med alla samlade svar. Då får vi tillsammans även belöningen att en dag kunna bläddra och skratta åt hur olika vi kan prioritera genom livet ändå, men att alla gemensamt kan tycka att jag startade en väldigt bra frågeklubb en gång för så många år sen.

Pluto var inte den första, inte den sista

Pluto var den nionde planeten, det var en självklarhet i många år. Vi hade nio planeter varav några hade roliga namn och den som var längst ut hette Pluto, det var vårt solsystem på ett ungefär. Sen började vetenskapen mer och mer prata om att den var för liten och att det snarare var en "dvärgplanet" och sedan 2006 räknas alltså inte Pluto längre som en av planeterna... Som människa i något mindre storlek tar jag själv mycket illa upp och blir orolig för vad mer som kan komma att beslutas.

DON'T LET THEM KILL ME.

--

Råkade ta dessa i en fotoautomat för ett antal år sen, sen dess har jag haft komplex:

Kände mig patetisk med tygpåsen

Ofta går man in och presenterar filmer på biografen, hälsar välkomna och säger hur lång filmen är osv. Jag brukar hålla det kortfattat och uppriktigt och informativt, då kan jag känna att jag har kontroll på vad jag säger och vad jag gör. Men ibland om det blir tekniska problem kan det bli mer problematiskt. En gång sprakade det till i walkie-talkien och nån frågade om jag kunde informera en salong om att filmen skulle dröja några minuter medan de felsökte i maskinrummet. Det gjorde jag, gick in och höll ett kort tal om att filmen skulle börja om några minuter. Sen gick jag ut igen och fortsatte med mitt men kände intensivt hur minuterna gick, längre än jag hade sagt, och det hördes i walkie-talkien att det fortsatte jobbas på problemet. Nu satt väl besökarna där inne och undrade vad som pågick, tiden stod stilla i salongen och det var jag som hade gjort mig synlig och sagt det där om några minuter, så det verkade antingen som att det var mitt fel alltihop eller som att jag inte brydde mig... Det stressade mig mer och mer, jag stod inte ut och behövde komma på nånting bra att rädda situationen med. Då kom jag att tänka på tygpåsarna vi hade nere i skåpet, tygpåsar med badtofflor och plasthattar och flugsmällare vi hade lottat ut på sommaren. Innan jag visste ordet av hade jag börjat skynda ned för trapporna och halvt som halvt tappat kontrollen över kroppen, jag upplevde hur jag ryckte upp skåpdörrarna och fick tag i en påse, sen satte jag fart upp för trapporna igen och mot salongen. Det började formas en abstrakt bild i huvudet av att jag skulle komma in-studsande och skrattande och vara så karismatisk jag bara kunde och köra nåt slags frågesport om tygpåsen. Det fanns inte tid att hitta på en plan B, det här skulle få bära eller brista. Men gudskelov så hade jag bara ett fåtal meter kvar till salongen när nån sa att problemet var löst, filmen skulle börja och en fullsatt salong satt väl där inne i mörkret och började läsa förtexterna till filmen medan jag själv bara kunde hejda mig utanför dörren och dubbelvikt börja hämta andan med tygpåsen dinglande från ena handen. Efter en liten stund var lugnet tillbaka igen och jag kunde skratta till åt hur nära det hade varit. Jag är ju ingen utåtriktad person egentligen så förmodligen hade spektaklet fallit ganska platt.

Spöken på gården

När jag bodde i ett höghus förut kunde jag vakna mitt i natten och höra ett jääävla liv nere på gården ibland. Eller i alla fall prat och svammel där nere, som en liten släktträff som pågick bland bänkarna under träden i mörkret och nån som skrattade hela tiden, men man kunde inte se dem. Och det hände flera nätter i rad så en gång ville jag gå ut och stryka förbi diskret för att få en bättre titt. Så jag fick på mig morgonrocken och tog hissen ned, men när jag kom ut på gården var det bara tyst och tomt och öde och kusligt, ingen var där. Hade alla plötsligt sagt hej då och gått hem precis när jag var på väg ned? Och jag stod kvar och frös lite och kände mig olustig i min morgonrock. Det var då det uppdagades för mig att det kanske hade rört sig om spöken.

Family tree of B.D's

Det roligaste på hela Lund-resan förra veckan var en intensiv timme när jag och Honken spelade NHL Arcade och plötsligt hade fått fram den här figuren, som älskar att prata om big D's och bad B's. Här skryter han om sitt lilla barns B.D:

(kommer igång på riktigt efter 40 s)

Katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor

Jag går ihop ovanligt bra med katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor har jag märkt. Det finns många sociala frekvenser jag inte behärskar helt men just de här grupperna eller vad man ska kalla det trivs jag bra med, och de bra med mig.

Katter respekterar mig ofta mer än de gör andra t.ex, vi verkar ha en tyst överenskommelse. När Bosse och Rufus på landet sitter i fönstret och stirrar på fåglar kan jag sätta mig bredvid och titta ut tillsammans med dem, då rycker jag också med blicken mot saker som rör sig och låtsas titta lika intensivt på fåglarna. När katterna först vänder blickarna undrande mot mig så kisar jag varmt och tryggt med ögonen åt dem och nickar förtroendeingivande, och jag menar det verkligen. Då kisar de till likadant och nickar de också och tittar ut igen, och sen sitter vi där tillsammans och delar stunden. Och alltid när jag kommer in i ett rum där en katt ligger ser jag till att uppmärksamma den med en hemlighetsfull nick innan jag går vidare, det är viktigt, och jag ger dem alltid space osv, det är som att vi rör oss på samma frekvens. I gengäld är det mig de brukar gilla mest och på något sätt förstår vi varann helt enkelt och det gäller de flesta katter, vi har ofta en viss kontakt som glädjer mig att tänka på.

Och på jobbet har det visat sig att jag är begåvad bland fåglar. En gång i somras kom det in en duva på biografen som flaxade omkring uppe vid taket och inte kunde ta sig ut. Jag tog på mig att lösa problemet och stod först nere vid dörrarna och avvaktade, höll koll på den långt där uppe och såg att den även droppade skit ett par gånger så jag fick skingra folk som hade tänkt gå förbi där under. Det var ganska lugnt med besökare och det här hade blivit mitt fall kan man säga, det var jag och duvan. Efter ett tag tog sig duvan längre in mot övre plan där det är närmare taket, så jag följde efter. Det var då tillfället uppenbarade sig som i en filmscen, duvan landade vid ett hörnfönster för att ställa sig och vila, en livrädd tjej sprang iväg eftersom den hade kommit så nära hennes bänk och jag minns tydligt en röst som ropade "Nån måste stoppa duvan!" Och jag tänkte inte ens, jag bara tog mig igenom och klev ut ur klungan och var snart ensam med duvan som tittade omkring och var uppenbart nervös vid hörnfönstret. Jag visste att folk tittade men just då var det var bara jag och duvan, jag närmade mig försiktigt och när jag precis var framme och duvan började göra ansatser till att flaxa i panik såg jag till att snabbt få händerna kring den med ett stadigt lugnande grepp. Det fantastiska som hände då var att duvan kom av sig direkt och verkade lita på mig. Jag förstärkte detta ännu mer med att säga "luuugn, luuugn, luuugn..." till den, och den bara fortsatte sitta stilla i mitt grepp och titta nyfiket omkring på alla människor medan jag gick förbi dem, och vi fortsatte lugnt förbi alla förvånade och hänförda uppsyner och några barn som pekade, sen ned för trapporna och slutligen ut genom entrédörren, då släppte jag bara duvan och sa "Flyg iväg" och den flaxade iväg upp över byggnaderna. Det var faktiskt underbart, och kanske min bästa upplevelse från hela sommaren.
Någon vecka senare hade det kommit in en småfågel. Den var lite svårare, lite nervösare och snabbare, och det var dagtid med många småbarn som sprang omkring och skrek så fågeln fick aldrig en chans att lugna sig. Men då gjorde jag en annan bra grej, jag såg att småfågeln hade flugit upp på en trailer-tv i den lugnare änden av biografen så jag gick dit och ställde mig strax under den och tittade på den, sökte ögonkontakt med den. När jag såg att den hade lagt märke till mig fortsatte jag titta vänligt på den och kände mig urklippt ur verkligheten, och nu såg den nyfiket tillbaka. Med bibehållen ögonkontakt började jag sakta röra mig bakåt mot en balkongdörr jag hade öppnat i närheten. Småfågeln fortsatte titta på mig och då gick jag ut genom dörren och in igen några gånger för att den skulle förstå. Sen gick jag bara iväg runt ett hörn och minuten senare när jag kom tillbaka hade fågeln flygit ut genom dörren jag hade visat. Var det en tillfällighet eller hade jag lyckats igen?

Och, ja, småhundar och gamla människor men nu har detta blivit så långt så jag fortsätter med dem en annan gång. I alla fall, håller på att ringa in nånting här, kanske är det att jag är bra på att se och bekräfta de här varelsegrupperna utan att vara för påträngande? Det känns i alla fall bra och det handlar om stunder där jag får gå in i mig själv.

stefanmedo2014

Just det, sammanfattning med nyckelord för att få ordning här inne: Jag lever i en ny värld numera där jag jobbar på två olika BIOGRAFER om dagarna, flyttade till GULLMARSPLAN för några månader sen, går på COMEDY CLUB på söder ibland, åker till FASTERN och har tv-kvällar på hennes enorma soffa ibland, har skaffat GLASÖGON, jobbar på en egen RADIOTEATER som heter "bernards bandspelare", har börjat hitta ord för nånting nästan religiöst jag känner inom mig med uttrycket "LIFE IS GOOD", och nu har år 2014 just börjat. Och det var det nya men btw så är jag fortfarande "ENDAST 169 CM LÅNG men starkare än jag ser ut och mycket uthållig" som jag brukar skriva i mitt cv, kan fortfarande känna att jag går runt som en MYTISK FIGUR bland människorna och lever en ENSAM EXISTENS för det mesta, kan fortfarande fastna DYGN I STRECK när jag skriver eller sätter ihop en mixskiva vilket jag anar inte är sunt, åker fortfarande till SKÅNE/LUND/MALMÖ några gånger om året för att ta själsliga andetag, och är fortfarande ett GENI INSTÄNGT I MITT EGET HUVUD och har väntat på året jag skulle att lyckas brotta mig ut ur det. Som sagt, 2014 har just börjat.

Jävla arbetarklass

Jag kom just ihåg när Honk var i Stockholm för ett tag sen. Vi drev runt på stan och gick förbi en bar på Sveavägen som hette Lion's Bar, det var reklam utanför om billig öl så vi stannade till. Den första kommentaren Honk sa när vi kom innanför dörren var "Riktigt arbetarklasställe" och jag förstod precis vad han menade, kom att tänka på puben i The Wire säsong 2. Det kom in lite dagsljus från fönstrena men inga lampor var tända och ännu längre in i baren var det bara mörkt och avslaget, borden var glansigt rödmålade och man ville helst inte nudda nånting med jackan. Men ölen var riktigt billig som sagt, jag minns inte priset men kanske en tjuga, och vi satte oss vid nåt hörnbord och fortsatte prata om vad vi nu hade pratat om.
Sen skulle jag ta en till och gick upp till baren, då stod det en uttråkad figur i mörkret bakom disken och lyfte upp blicken. Han såg outhärdligt dyster ut, jag såg hur han gäspade ointresserat medan han hällde upp i glaset och mumlade hur mycket det kostade. Och det var nånting så filmiskt över det som att de hade ansträngt sig för att få till det så överdrivet miserabelt det bara gick för att bjuda på en upplevelse, det gjorde mig upprymd. Jag kunde knappt sätta ord på det, men när jag vände mig om och gick mot Honk kom hans beskrivning tillbaka till mig så jag HÖRDE MIG SJÄLV halvskrattande säga "Jävla arbetarklass..." med ett stort leende för att jag skulle berätta vad som just hade hänt, och det var först när jag hörde orden själv som jag insåg hur det lät om nån hörde. Roligt, roligare.

50 inlägg i år

Hallå igen.

Jaha, nu har det gått mer än ett halvår till, och inte en bokstav på denna sida. Nej, det har blivit en ödslig, spöklik plats för mig på senare år, full av ambitiösa fragment från ett tidigare liv som hänger kvar utan sammanhang och ett par halvdana korta inlägg om året sen dess. Men inga absurda jobb-historier, inga vemodiga tjejen-jag-är-kär-i-den-här-perioden-uppdateringar, inga anekdoter från barndomen eller ens att jag lägger in mig själv i nånting och försöker beskriva mitt liv längre. Jag gör det fortfarande i vardagen men av olika anledningar slutade jag göra det här. Kanske är det facebook som har vattnat ut formulerandet. Men det är nog även att jag började om mitt liv för några år sen och inte har vetat vad jag skulle göra med stefanmedo sen dess. Ibland kan jag känna att jag antingen borde ha fortsatt uppdatera på riktigt eller dödat den en gång för alla för länge sen. Istället har det fått bli ett mellanting.
MEN, i alla fall, så har jag just bestämt mig...
Vi har varit med om mycket, jag och denna sida. Den har funnits i både bra och dåliga perioder, BRA som när det bästa jag visste var att vantrivas på bilt3ma och komma hem och skriva inspirerade texter om det, och DÅLIGA som när jag fick sparken från bilt3ma på grund av mina inspirerade texter. Men i alla fall så har det alltid varit en papperstunn barriär för mig från att börja skriva här igen och idag bestämde jag mig för att det känns rätt i tiden att återvända till den.
SÅ, det jag har bestämt mig för är att...

ÅR 2014 SKA JAG ÅTMINSTONE
-skriva minst 50 stefanmedo-inlägg
-publicera min radioteater
-göra nånting på en scen igen
-få till en kortfilm med the honk

Det är inte jättemycket, 50 inlägg, men det blir lite liv i alla fall. Det är bra.
I december tänkte jag kunna se tillbaka på 2014 som ett år där jag gjorde saker och slutförde saker, inte bara på meta-nivå i mitt eget huvud (som jag håller på att göra nu igen fast i skrivande form så NOG OM DET, nu kör vi bara, ni får väl se om jag fick rätt i december). Let's party.

Vi behöver inte era vårtecken

Det är 2013. Kom igen.

Vi har teknologin att kunna följa väder och klimat från våra datorer numera, vi kan sitta i våra mörka rum och följa utvecklingen där utanför i minsta detalj via satellitbilder och grafer på nyhetsprogram. Vi är inte grottmänniskor eller jägare-samlare längre som behöver gå ut och lyfta blad mot solljuset för att sia om vilken årstid det börjar bli, vi har almanackor och kan se exakt vilken tidpunkt på året det är. Idag är det den 27e mars vilket innebär att det är vår, klart slut. Om några månader kommer det att vara sommar, allt det här vet vi redan. Så tänk på vad fan ni gör, ni som ger er ut och letar vårtecken utanför dörrarna för att översvämma facebook-feedarna och störa med såna ovidkommande saker i world of warcraft-chattarna :(

Tänkvärt på Ica

Hahaha, från ingenstans...

T-shirt idé

Jag vill göra en t-shirt där det ska stå

"HÄR UPPE ÄR JAG"

och så ska det vara en pil uppåt... Sen ska jag titta folk uppriktigt i ögonen när deras blickar åker upp till mitt ansikte.

Den lilla hunden rymde

Idag var jag på väg ut från affären med mina matkassar när det hördes ett skrik längre fram. Det var en stackars gammal dam som ropade efter sin hund när den sprang ut genom entrén med kopplet studsande efter sig. Damen skrek igen och alla kassor hade stannat upp för att titta vad som hände, men jag själv tänkte inte två gånger utan släppte mina matkassar som vilken hjälte som helst och sprang efter den, ut på parkeringen och satte fart efter hunden. Det kändes meningsfullt, jag skulle rädda situationen för tanten, så jag bara sprang och sprang med händerna efter hunden, samtidigt som den skuttade runt och runt i cirklar på parkeringen utanför. Det tog längre tid än det borde ha tagit, folk han samlas runt omkring och följde spektaklet, men till slut hade jag fått tag i hunden och hade den i famnen, en väldigt slapp liten krabat som skrattade och gläfste medan jag utmattad kunde bära tillbaka den in i affären. Jag log mitt känslosamma leende till tanten och räckte fram hunden, hon sa tack och tog kopplet, och det var då det brast för oss båda. Jag hade gjort hennes dag. Vi kramades och storgrät i varandras famnar en lång stund stund framför en förstummad kassalinje, och tryckte våra pannor mot varandra, sen klappade jag hunden snabbt innan jag tog mina matkassar och gick hem, det var precis som i en film.

AWKWARD ARC

"Figured out I went the wrong route
so I got with a sick ass clique and went ALL OUT"

Foto: Tova Carlsson
www.AwkwardArc.com

Uppdatering 2013-03-20: Det var ett våghalsigt koncept från början, tre bigger-than-life-genier som skulle samlas på en plats och först ta över komediscenen på en lokal nivå och sen även globalt. Vi såg framför oss genialiska projekt som skulle genomföras hur enkelt som helst, vi skulle ha merchtables på events och Honken skulle extraknäcka som livscoach, vi såg fram emot att fira tioårsjubileum i Stockholm om tio år med Lil Wayne och en 60-årig Baby som hemliga gästartister, osv osv, men det skulle i efterhand visa sig ha varit en väldigt abstrakt idé med varken styrfart eller riktning, det mesta hade ägt rum i våra egna huvuden och i hisnande metasamtal långt in på nätterna när vi låg och skrattade belåtet i mörkret, Honken i sin stora säng och jag klaustrofobiskt hopträngd i hans lilla soffa när jag var på besök i Lund. Och Anna pendlade hysteriskt upp och ned mellan sina dubbla liv som animerare i Stockholm och hemmafru i Helsingborg, och kunde ibland med skräckblandad förtjusning upptäcka att vi av högaktning överlåtit många svåra idéer till henne för att rädda. Så det gick inte som vi ville i praktiken. Men kort sagt var det ett högtflygande roligt år och team-playin' var värt att prova på. Och nu får det bli stefanmedo 2.0 igen.

stefans vinter

Idag började mars månad och två av årets tolv månader har gått. Om några månader är det sommar och då ska jag göra sånt här igen:

Men nu är det ju mörkt och kallt ute så man håller sig mest inne istället. Det här har jag gjort inomhus under vintern:

Kollat igenom serier jag hade skjutit upp genom åren, som Mad Men och Arrested Development. Spelat Playstation 3 och klarat L.A. Noire (med en jääävla inlevelse mot slutet, wow!), Batman Arkham Asylum, Fight Night Champion, Final Fantasy 7 och säkert fler spel som jag inte kommer på just nu. Lyssnat igenom många timmar av podcasts: samtliga WTF with Marc Maron och även börjat med Filip och Fredrik. Läst ut John Fante "Vägen till Los Angeles", Jay-Z "Decoded" och ett antal tidningar. Såklart sett en och annan film, osv osv… OCH vältrat mig på soffor, varit i Lund en vecka, stjälpt i mig kaffe efter kaffe på Kafferepet i Stockholm, satt ihop mixskivor till folk och vart på arbetsintervjuer och ännu mer som jag inte vet hur intressant det är att läsa om så vi sätter stopp där men: osv osv

Det jag menar är att vintern är rätt bra ändå, så det är ingen brådska. Hej!

INGA ORD

Där var det ju så nära...

jubel, jubel

Jag var i Malmö för två veckor sen och gjorde en show bland annat (HAHA, "bland annat"). Det blev i alla fall succé, och nu har recensionerna börjat ramla in:

Stefan lyckades fånga publiken i ett spindelnät av roliga historier om allt från hans tid hos Biltema till finsk humor till död och efterlivet i Prag. En berättare-performer som bokstavligt talat hade tiotals berättelser att välja från, och vars fantasi var gränslös.
http://cafemontag.blogspot.com/2011/11/cafe-montag-14112011.html


Värmande ord. Jag ska formulera ett tackbrev till recensenten, kanske skriva hennes namn i min nästa bok eller nåt. 

dagens ord

Dagens ord: "styv". Det är roligt. Kan även användas istället för "sur", "arg", "irriterad" osv. Ex: "Nej nu blir jag fan styv!"

förvriden uppsyn

Jag har fått två finnar i ansiktet de senaste dagarna. De sitter olika högt på varsin kind, så det blir en subtil obalans i ansiktet och ser helt förvridet ut. Man tänker kanske inte på att det är prickarna som gör det, det är det som är det värsta. Så jag har fått förklara gång på gång efter skärrade blickar jag tycker mig uppfatta från omgivningen. Hoppas att det går över snart.

stefan tar över internet

Jag har just gjort en twitter

STEFANMEDO 2.0

"Är det nån därute? Det känns som att jag pratar med mig själv.
Ingen verkar känna till min kamp, allt jag kommer ifrån...
Kan någon höra mig? Jag antar att jag får fortsätta prata med mig själv.
Det känns som att jag håller på att bli galen. Är det jag som är den galne?
Ooohhh oooohhh oooohhh"
Hehehe... Ungefär så är det.
Det är juni 2011 och jag har haft något slags uppvaknande på sista tiden. Jag fick för mig att gå ut på en långpromenad för några kvällar sen och blev gående i tre fyra timmar genom gamla trakter jag inte hade varit i på femton år. Det är mycket som inte är sig likt längre. Jag gick och gick, vägarna ledde mig förbi gamla skolgårdar, fotbollsplaner, vårdcentraler och gångvägar från en helt annan tid. Det var som att gå in i en abstrakt filmvärld med alla välbekanta självklara platser som hade hunnit bli overkliga och förvrängda av gamla minnen. Jag kunde nu röra mig bland kulisserna där ett annat liv hade utspelat sig för länge sen, och byggnaderna hade blivit både större och mindre än jag mindes dem som. En upplevelse från den här promenaden var när jag kom till den obehagliga skogsdungen jag alltid fick springa i zick-zack förbi förut när jag skulle hem från en kompis på kvällarna, efter att ha sett något läskigt på hans tv en gång när jag var tio år och trot att det satt en mördare med en pilbåge där bland träde ni mörkret. Och nu, så många år senare, kunde jag bara stanna till på vägen när jag kom ihåg zick-zackandet och jag kunde till och med förundrat gå in i skogsdungen och ställa mig därinne i någon slags förhöjd harmoni. Jag skrattade till åt hur lugnt det var att bara stå där i mörkret nu när alla de gamla rädslorna inte var en del av situationen längre. Det är en helt ny värld man lever i nu.
Så det jag ville komma till är att jag har blivit äldre, jag är 28 år och har hunnit uppleva några saker i världen vid det här laget. Det är svindlande att tänka att det här kanske bara var början... De här två händerna jag håller framför mig, vad ska jag ta mig till med dem? Jag fick idén att gå ut och springa idag, så jag gjorde det. Och så ville jag prova att göra femtio armhävningar på den varma trottoaren, så jag gjorde det med. Jag bara gjorde armhävningarna upp och ned medan skor och fötter och klapprande sandaler fick passera bäst de ville i perifirin. Snart började jag även höra imponerade stön från nån tjej i närheten, eller om det var jag själv som började få problem mot slutet, men så hade jag till slut gjort de femtio och joggade vidare... Jag skulle nog kunna gå ut i skogen och dra upp ett träd från rötterna just nu, känns det som. Så med det sagt har jag i den här vevan valt att börja kalla den här sidan för stefanmedo 2.0 bara för att markera att jag är i en ny tid.

som en förvriden quasimodo

Idag var jag hemma och ville bara ta det lugnt.
Det var behövligt efter många dagar i rad på arbetet. Min kropp har börjat deformeras: skavande fötter, puckelrygg, vildvuxen frisyr och oproportionerligt stora händer har jag börjat märka, och värst av allt har jag krympt fem centimeter på en månad.
Jag har ju inte sagt så mycket om det nya jobbet. Det är i alla fall ett stort lager i en stor stor byggnad med hundratals människor och jag trivs för det mesta. Luften är torr och ljuset är hårt och kvinnorna är hårda och grånade och kortklippta, precis som jag gillar det. Det är lite av en fängelsestämning och det åker hela tiden förbi truckar medan jag går bland avdelningarna och lever mig in. Egentligen är jag van vid att vara älskad och högaktad på arbetet, så det är en omställning att vara en i den stora mängden bland alla reptilblickar och morrande fångar. Men jag försvarar mig bra. Så fort jag känner mig trängd blir jag lätt stirrig bakom glasögonen och rycker till mot dem, knyter mina små nävar och säger "what do you want motherFUCK?!!" med tänderna stängda. Sen om de bara går förbi så har man klarat sig, men om de stannar får det väl bli upp till kamp antar jag. Jag tänker mig att det ändå skulle gå rätt fort och smärtfritt, när de lyfter upp min lilla förkrympta deformerade kropp och kastar in mig i nån av alla domedagsmaskiner som skränar och blixtrar här och var. Men de skulle inte komma undan utan ett hugg i axeln med min lilla dolk ska jag säga, som jag förvarar i fickan. Hursomhelst har jag överlevt i en månad än så länge.

Men idag vaknade jag ledig som sagt, utsövd och med hela dagen framför mig. Jag låg kvar ett tag och tänkte ut nya tårtrecept, om man skulle ta och svänga ihop något fast jag aldrig har gjort en egen tårta tidigare. Ett bakverk kanske det skulle få bli.
Jag kom upp och började stöka runt i köket. Tog fram kaveln, bunken, mjölet och jästen. Och det skulle bli så gott, föreställde jag mig och satte igång, tills jag såg att det saknades socker. Åh nej! Då fick det bara bli att springa ned snabbt till grannen. Jag frågade artigt, och hon hade snart hämtat sin påse.
"Hur mycket?" frågade hon.
"En munfull räcker", sa jag och ryckte åt mig påsen.
Jag stack ned huvudet och läppjade i mig så mycket det gick att få in. Det tog mig några sekunder. När jag lämnade tillbaks påsen la jag märke till hennes arga stirrande.
"Var det där nödvändigt?" frågade hon till slut.
"Mm," sa jag med munnen full.
Så sprang jag upp för trapporna. Hon ville fortsätta diskutera, men jag hann inte.
"Stanna! Kom tillbaks!" ropade hon.
Jag låste dörren efter mig och kunde fortsätta bakningen. Jag stod uppe på pallen vid diskbänken och knådade och bankade och kavlade degen, sen plockade jag upp degen och formade degen, skulpterade degen, musiken stegrade från högtalarna, och till sist hade jag lyckats få till degen i en miniatyr av mig själv in i minsta detalj. Jag ställde in den på plåten i spisen och väntade på att det skulle bli en fin färg. Jag följde nogsamt utveckligen där inne. Men så märkte jag snart hur delar av degen tappade form, små detaljer började långsamt vanställas och ena axeln sjönk ned lite. Vad fan? När jag väl tog ut plåten hade klumpen börjat härdas till ett mycket osmickrande exemplar. Inte alls som jag hade tänkt! Den såg mer ut som en förvriden Quasimodo, och det var då det slog mig, att det var ju förfärligt likt min egna kroppsliga utveckling på sistone och den hade alltså bara blivit mer lik på ett sätt. Det VAR ju jag, eller kanske vart jag var på väg.
"Nej! Nej, nej, nej...!" började jag säga i vanmakt och backade ifrån den... Då knackade det på dörren igen och grannen verkade vilja ha en grannfejd och sa genom brevinkastet att jag skulle öppna, men jag var för uppriven och förmådde inte att prata med någon. Hon fick inte se mig så här!
"PRATA INTE MED MIG!!" ropade jag och sprang in på sovrummet istället, och kastade mig raklång på min bädd med händerna för ansiktet. Sen grät jag mig till sömns.
Imorgon blir det lagret igen. Förvandlingen bara fortsätter...

cykel från ingenstans

Jag gick den vanliga gångvägen hemåt, och så plingade det plötsligt från en cykelklocka bakom mig. "Oooh!" tjöt jag förskräckt och skuttade åt vänster för att inte bli påkörd, men problemet var bara att cykeln också hade tagit till vänster. Som tur var landade jag sittande i cykelkorgen och cykeln rullade bara vidare några meter innan den kunde stanna och släppa av mig... Nära men ingen skada skedd. Jag fortsatte hemåt som om inget hade hänt.

detta har hänt

I början av juni var sista dagen på Fridhems Folkhögskola och höjdpunkten hittills i mitt liv var över. Två år hade gått fort, och det finns en stor sammanfattning jag kommer att kunna göra om några år över hur mycket jag var med om där nere. Men i alla fall, jaha, då var det över, hem till frugan och barnen i Stockholm då.... Men så hade jag inga barn! Och ingen fruga heller! Vad fan. Så jag flyttade bara in på femte våningen i ett höghus och skulle fortsätta på jobbet igen den 15e juni.

Så var det dags för min första arbetsdag tillbaka (på jobbet numera kallat "-------"), men då hade det hänt något. De hade hittat hit, till självaste stefanmedo, och hittat halmstrået de behövde för att bli av med mig. Chefen satt och tog så illa vid sig han bara kunde av att jag drar på mig kunders MC-hjälmar och jonglerar med mynt, skriker "NICHT" på arbetsplatsen och liknande, för exakt så måste det ha gått till i verkligheten! Och det är ju direkt förtal att dessutom skriva att man kan ha tråkigt på sin arbetsplats eller nämna att man har en konflikt med chefen! Så får man inte skriva! Detta förklarade han vresigt och viftande för mig där vi satt på kontoret, och det höglästes citat och texter för mig och stämningen var hätsk, och kort sagt så behövde jag antingen säga upp mig eller så skulle han väcka åtal. Och det var en splittrad situation för mig eftersom jag hade tänkt sluta förr eller senare ändå men inte på det här sättet. Det som gjorde mig så arg var att han menade att man inte får skriva och göra vad man vill, att man alltså kan råka illa ut för en blogg där man i sin egen värld bara har dokumenterat roliga idéer från sin vardag. Hur kan det vara olagligt? Det var som ett slag rakt in i själen och är fortfarande nånting jag inte har hämtat mig från, att samhället kan slå ned på något som jag själv har uppfattat som så roligt och bra. Det var inga företagshemligheter eller skvaller jag höll på att sprida eller så, det var bara texter om mig själv som råkade utspela sig på ------- eftersom det var där jag höll till om dagarna. Så jag blev argare och argare och var orubblig i min övertygelse, och chefen gick under samtalet från att försöka skrämma mig med sin hotfulla vresiga ton till att beklagande och nästan ångerfullt börja skylla på att han har press uppifrån att göra sig av med mig osv, och det är inte upp till honom längre. Men efter att ha fått allting sagt och kommit överens om en extra månadslön som fallskärm (alldeles för lite har jag fått reda på i efterhand), så gick jag till slut med på att skriva på papprena om uppsägningen. Det kändes både fel och rätt, både spännande och skrämmande och en ny vändning i livet hade kommit helt enkelt. Och dessutom: "If you're gonna go out, that's how you go out..." Jag vet att en och annan kund gillade mig och hade gärna varit där när de som brukade hälsa på mig som "chefen", "legenden" och "författaren" osv frågar efter mig och nån berättar vad som har hänt. Kanske är jag nåt slags grizzly man här men jag hoppas att de kommer att skratta åt hur galen jag verkligen var och tänka att det säkert kommer att ordna sig för den där killen ändå. "Kanske kommer vi att läsa om det här i en bok i framtiden" eller nåt.

Sommaren fortsatte i alla fall och jag hade dagarna fria. Jag vände upp och ned på dygnet, satte mig och skulle spela Metal Gear (Snake Eater) och hade snart suttit 36 timmar i sträck och klarat spelet i en sittning. Förmodligen hade det att göra med chocken efter att mattan hade ryckts undan från mig att det var skönt att få åka in i en annan värld. På samma sätt tog jag äntligen tag i tv-serien The Sopranos och det blev en period jag aldrig kommer att glömma. Jag såg avsnitt efter avsnitt och alla sex säsonger på bara ett par veckor medan dygnen hade sin gång och solen åkte upp och ned där ute, och jag bodde på femte våningen i ett höghus som sagt och kunde ibland ställa mig på balkongen i morgonrocken och titta ut över Brandbergen i soluppgångarna. The Sopranos handskas mycket med depression och jag hade själv mycket att komma underfund med efter att världen hade ställts på ända som den gjorde med uppsägningen. Så dygnen bara gick och jag hade fått in två månadslöner på kontot, och förutom att The Sopranos innehåller en hel värld och karaktärer som förändrade mitt liv, så kommer jag alltid att minnas den här perioden för de där ensamma stunderna på balkongen där jag tittade ut och kände absolut ingenting.

Sen åkte jag och Gabriel på en road trip till Malmö för att rädda katterna Tyoutin och Jeltsin. De var fortfarande skrivna på mig, och det hade börjat ringa från folk eftersom tjejen som tog över dem inte orkade ha koll på dem. De rymde gång på gång och hon började beklaga sig över olika problem över telefon, så till slut höll det inte längre. Vi gjorde det till en road-trip och lämnade först av Gabriels bror Emil på High Chaparral eftersom han skulle producera nån reklamfilm där, sen åkte vi vidare förbi Göteborg och överraskade Pät med att plötsligt knacka på, och vi träffade även Johanna innan vi slutligen kom fram till Malmö och Björn to the Manx, Tova och bla bla bla, det var i alla fall mycket roligt att återse dem. För Gabriels skull vallfärdade vi till Zlatans park i Rosengård där han ville nudda marken, och jag fick ännu en gång träffa drottningen citronmuffin, och så ringde det plötsligt från Stockholm om ett lagerjobb till hösten, det kändes bra. Slutligen åkte vi och besökte Fridhem tillsammans med Björn och jag kommer särskilt minnas kvällen när vi satt i mörkret vid fotbollsplanen och reflekterade över vad som varit, och vad som lika slumpmässigt inte kunde ha varit. Alla hade vi historier om hur märkliga slumpar hade lett till att vi hamnade på Fridhem, och vi kunde alla konstatera sätt det hade förändrat våra liv till det bättre på. Det var ett bra snack.
Men i alla fall, anledningen till att vi hade åkt överhuvudtaget var ju katterna. Nån som hette Daniel hade hittat Jeltsin och hört av sig, så vi åkte dit och det blev ett overkligt möte. Jeltsin stod i köket vid vattenskålen och hade växt till sig, han såg ut som ett litet lejon nu, och han kände igen oss. Han skulle med hem. Men då fick vi höra att Tyoutin däremot var bortsprungen igen för tillfället, så Daniel visade oss runt i området och pekade på platser där han kunde vara. Men ingen ängslig gullig liten svart katt hittade vi tyvärr, som hade vädjat och ropat mot oss med uppspärrade ögon som han brukade göra. Hursomhelst gick det upp för mig och Gabriel medan vi gick där att den här Daniel verkade väldigt lugn, seriös och ansvarsfull, och det slutade med att vi åkte hem dagen efter med varken Jeltsin eller Tyoutin i bilen som vi hade tänkt. De hade fått ett nytt hem nu, Daniel var bra. Han skulle hämta upp Tyoutin nästa gång någon ringde och han gick med på följande krav: 1. De måste få vara tillsammans. 2. De heter Tyoutin och Jeltsin. 3. Vi får hälsa på när vi vill. Och det var varken ett lätt eller roligt beslut, men det var rätt beslut. Och därmed var uppdraget slutfört och vi kunde åka hem. Vi hade i alla fall farit runt på vägarna och känt att vi levde och hade ett mål, Gabriel och jag, och jag kan önska lite att vi hade filmat det här äventyret för det kändes verkligen som att vi levde i en dokumentär där vi kämpade för någonting viktigt.
Väl hemma i Stockholm ringde den här Daniel ett par dagar senare och hade "goda och dåliga nyheter". Han hade hade polisanmält Tyoutin som försvunnen och polisen hade fått in honom, men nu krävde de 1700 i borgen! For fuck's sake. Så det var bara att dela på betalningen och så släppte de ut honom från finkan, Tyoutin som alltid skulle hamna i trubbel... Snart fick vi i alla fall bilder på katterna som var återförenade där nere och allt var förlåtet.

Vad mer? Jag upptäckte parken i Tantolunden för första gången, spelade i en fotbollscup med ett korpenlag med världens märkligste coach, fyllde år, skaffade äntligen glasögon, och nu till hösten började jag på det nya jobbet för två veckor sen. Det är ett stort lager, och jag får väl hoppa över att säga namnet pga alla byråkrater och advokater där ute som har kärleksaffärer med nakna akrobater, men en ny del av min livsberättelse har väl börjat kan man säga, och det är där vi är nu.

THE END/ THE BEGINNING
/ stefan, the rebel