PS4 Is Good

För er som vill bli uppdaterade om mitt personliga välbefinnande just nu så är det väldigt bra. Jag lever ett fartfyllt liv i lägenheten med en flott mörkröd kostym på presskonferenserna, har 2,591,022 Social Media-följare och spelar andra året i rad med Orlando Magic, i NBA 2K15 och det här nya livet jag lever med även en 3D-modell av ansiktet inscannat så att det ser ganska realistiskt ut, och har en intensiv period med min nya PS4 helt enkelt.
Det var nån vecka sen jag beställde alltihop, halv sju på morgonen innan kaffet ens hade bryggts klart, och hade det inte varit för att det plötsligt kändes så rätt där i ottan hade det köpet inte blivit av på länge. Men jag ångrar ingenting, tvärtom. När det två dagar senare anlände med posten så hade jag slitit upp alla kartonger i vardagsrummet på några minuter och kunde äntligen starta igång NBA-spelet och dess "My Career mode". Sen dess har jag knappt gjort nåt annat, eller ens provat nåt annat spel, men de jag har är:

NBA 2K15
Middle-Earth: Shadow of Mordor
Soul Suspect
Thief
P.T. (demo)

Kommentatorerna kan inte uttala mitt exotiska efternamn däremot så det fick bli "THE MAYOR" istället. "THE MAYOR to the hoop! Misses. THE MAYOR gets the ball to Frye, who passes it back to THE MAYOR. THE MAYOR misses again! Oh my, this game has not been going well for THE MAYOR." Det låter ganska högaktande ändå varje gång de säger The Mayor, det är bra.

Tack för i år

Bloggen har fått ett nytt liv, och jag med. Så är det. Nu är det etablerat. Det blev nästan 50 inlägg på denna sida innan året tog slut, ett mål jag hade för att ta mig igenom mellanlandet från den gamla tiden och den här nya jag har befunnit mig i sen ett par år tillbaka. Stefanmedo hade blivit ett samlingsnamn, inte bara för bloggen utan för en oförstörd tid när jag bara älskade att gå runt genom livet med en rolig inre röst och dokumentera idéer, innan en period 2009-2010 gjorde mig mer grubblande till livets obarmhärtiga nyck. Samtidigt började formuleringarna vattnas ut till facebook-statusar istället och bloggen hamnade mer åt sidan. Till slut hade den blivit ett antikt monument jag inte visste hur jag skulle uppdatera längre. MEN, det här ju fortfarande min sida, som jag älskar, en helt egen blogg. Och det är klart att jag vill skriva på den och lägga upp roliga saker. "Det känns som att jag pratar med mig själv" uppe på bannern är en direkt översättning från Eminems låt "Talkin 2 Myself" som handlar om återuppbyggnad och att ta ansvar för sina felsteg i det förflutna, och gå vidare. Jag ville bara börja skriva här för min egen skull och för framtida nostalgi, och för att det är kul att formulera idéer. Jag gör ingen reklam för den nån annanstans och har inte alls det antalet läsare jag hade för några år sen. Det är väl knappt en tio återkommande numera, men det gör ingenting. De jag känner till och gott kan hälsa till är: Alexi, Erika, Anna K, Anna A, Felicia, Helena, Christoffer, Gustav, Honken och Alicia. Kanske nån mer. Tack för i år.

Mindre och mindre Malmskillnadsgatan

Jag har kommit på ett sätt att sluta säga "Malmskillnadsgatan" hela tiden. Förut smög sig ordet in i var och varannan mening som en fix idé, det var roligt. I varje sammanhang fanns det en ny koppling att lyckas få in det i och det fick mig att låta som en sån spännande och intressant person. Men allt har sin tid, ordet är inte lika chockerande eller nytt längre. På senare tid har det knappt blivit en gång per dag, jag kan bättre än så. Nu har jag börjat säga "skrubben" istället. Om nån kommer gående kan jag stoppa dem och luta mig fram, säga att det var ett tag sen vi sågs eftersom jag mest har hängt i "skrubben" med en ryckig tumme bakåt åt nåt håll. Eller om jag ska lämna ett sällskap så säger jag bara att äh, jag sticker till skrubben istället. Man kan säga att det är omväxling som en form av avvänjning.

Kaffe igen

Jag har druckit många koppar kaffe idag och börjar bli nervig. Ska sitta i maskinrummet i den lilla enmansbiografen i Kulturhuset tills ikväll och det brukar bli flera påtår, fem sex koppar minst och i den här takten kan det bli det dubbla. Är det för att jag älskar kaffe eller för att jag på senare tid har fört kopparna alltmer febrigt och hjälplöst skakande mot munnen och stirrat med blicken rakt framför mig, ängsligt pratande tillbaka till replikerna som hörs från filmerna? "Frank? Är det du?" som svar till deras dialoger. Ibland släcker jag även alla lampor i maskinrummet så att det blir helmörkt så när som på projektorns sken, och lägger mig raklång på golvet ibland höjandes på huvudet för att sörpla kaffet tills jag blir störd igen av ljudet från filmerna och måste vrida huvudet till förstärkaren. "Frank? Är det du?", det passar bra som svar till det mesta oavsett språk, eller kort och gott det enkla svaret "FUCK MEEE!!" med en obehaglig gest som flickan i Exorcisten. Skulle jag gissa skulle jag tro att allt det här är för att jag älskar kaffe.
Under en tid i somras började jag föredra när kaffet hade kallnat. "Ge det ett par timmar att dra sig och kallna, så blir det ännu godare och hälsosammare." Hälsosammare i alla fall som i att risken att bränna sig försvinner. Men så stannade jag förbi hos min faster en dag med en ny bok under armen, hon höll just på att storstäda i lägenheten men bryggde mig en kopp kaffe och jag tog med boken in på deras gästrum för att läsa i någon timme. Ett väldigt trivsamt gästrum med en stor säng i mitten och en mysig läslampa, bruna luftiga gardiner ovanför fönstret och blomväxter där under. Så jag ställde kaffet att kallna på sängbordet som vanligt och började läsa i boken för att nån halvtimme senare sträcka mig efter koppen som alltså skulle ha blivit godare nu enligt beräkningarna. Men det var bara det att mitt i en klunk la jag märke till nånting obehagligt där innanför, två dränkta blomflugor som guppade upp och tog fäste på insidan av koppen medan den mörka ytan höll på att sjunka. Jag spottade närapå ut kaffet som en fontän-orgasm över sängen, vad i helvete? Och fastern kom in, jag berättade för henne att i ett The Walking Dead-avsnitt hade en walker ramlat ned i en brunn och förgiftat deras dricksvatten, och att det här var nåt liknande. Och jag bad henne genast skicka mig till magpumpningen. Det var såklart halvt på skämt halvt på allvar, men det som störde mig mest var att min nya romantiska bild av det här med kallt kaffe plötsligt även skulle innehålla tillägget att den goda aromen drar till sig flugor och fän också, och att avsaknaden av den ångande värmen som både småflugor och jag själv hade uppfattat som frånstötande tidigare, gjorde att det extra goda kaffet inte längre kunde värja sig från dem. Så det blev flera faktorer som verkade för att småflugor skulle bli ett återkommande problem, och där nånstans fick det vara. Men, när när jag tänker efter i skrivande stund så har det hunnit bli november och praktiskt taget vinter, flugsäsongen är över. Kanske kan det istället vara en kallt kaffe-säsong som har startat nu igen? Jag gillar uppenbarligen tanken. På kaffe. Kanske för att jag är besatt. Som flickan i Exorcisten. Och nu börjar jag tappa koncentrationen här. Eller så var det här mitt mest skärpta inlägg på länge och den har just kommit tillbaka. Hej då.

Några smärre ingrepp

Jag har börjat älska plastikoperationer och skönhetsbehandlingar på sistone, att bara lägga mig på ett bord och låta ett proffs få göra sitt jobb. För visst är det fantastiskt vad vetenskapen kan göra med ens anlete och kropp? Små justeringar och förvridningar som går att få till som kan skänka skratt till sin omgivning? Det är väl kul med förändringar, kosmiska som kosmetiska. Men den största anledningen till det ökade intresset får jag väl säga är att jag numera hyr ut min källare till en gammal skandalomsusad plastkirurg som blev av med både jobb och fru för en tid sen, han behövde hämta sig både ekonomiskt och själsligt sa han. Sen dess har det varit kört. Jag knackar på och "trakasserar" honom lite då och då, HEHEHE... Nej, men vi har daglig kontakt.
Än så länge har jag bara hunnit med

-ny hårfärg
-ny hudfärg
-ny kultur
-stramat till kinderna
-förlängt mina ben
-fått något längre armar

men för det närmsta året har jag även planer på att

-bli en huvudfoting

Wordfeud

Sen jag skaffade mig en smartphone är det ett spel som har utmärkt sig som roligast: Wordfeud! Det är ganska kul att spela och så ger det mig särskilt anledning att fortsätta skicka ut den här mitt i natten till motståndare:

De kallade mig borste

Idag var det en på jobbet som gick och letade efter en borste, så jag hörde henne säga ordet några gånger i frustration. "Var är borsten?" "Borsten" "Jag hittar inte borsten..." "Men var fan är borsten?" osv osv.
Så till slut blev jag tvungen att jaga ifatt henne och bara nämna en grej, att jag brukade faktiskt kallas för "Borste" en gång i tiden. Det var när jag bodde i Skåne 2007-2009 och det började egentligen bara med att mitt efternamn börjar på "BOR" och förnamn på "STE" så användarnamnet i datorerna på skolan hade automatiskt fått bli "BORSTE". Så nån hade väl lagt märke till det bland inloggningarna och tyckt att det var roligt, så det blev att vissa började säga "Borste" till mig ibland. Till slut blev det en självklarhet, jag började reagera på ordet som att det var mitt namn, och numera kan jag fortfarande titta upp om någon säger ordet, utifall att nån talar till mig. Det är kul hur man får egna associationer till ord.
Allt det här förklarade jag för tjejen, medan hon otåligt stod och väntade på att fortsätta få leta efter sin borste. Men innan hon gick la jag till en rolig detalj, att det här utspelade sig ju i Skåne så egentligen blir det ju ännu roligare när man uttalar det på skånska: "bååhste..." I alla fall, nog om det.

Inte lastbilschaufför

Video #10

Den senaste tiden har jag varit en arbetsmyra på biografen, bara den här helgen fick det bli 23 timmars jobb på två dagar. Det kan kännas lite bakfullt att vakna dagen efter en sån helg, men det är okej, jag gillar att leva långt inne i huvudet och observera mig själv i djupdykningar, även om det hade varit outhärdligt hade jag fixat det ändå. Man vänjer sig. Och jag hörde en gång att lastbilschaufförer kan jobba två intensiva veckor i streck för att sen få vara lediga två veckor i streck, det tilltalade mig direkt och jag kan fortfarande se mig själv med skivsamlingen i passagerarsätet åkande förbi landskap och städer och malmskillnadsgator och hamnar och tullar och kanske även över haven med lastbilen ombord på ett skepp och kunna åka runt på andra kontinenter, besöka Japan eller Island eller Australien och skratta bakom ratten åt hur kroppen blir rundare och rundare för all den goda maten. Och självklart även leverera saker eller vad man gör. I alla fall, jag försökte beskriva allt det här på intervjun och hur gärna jag ville få köra, men de gav jobbet till nån annan. Med tiden har jag däremot accepterat deras avslag. Man vänjer sig, man får lov att vänja sig. Låten är av Kjell Höglund, videon hemmagjord av någon på youtube.

Ordet 'vackert'

Meddelande till världen: Jag kommer inte att ge vika, jag kommer att fortsätta stava kollegor 'kolleger', likt jag stavar lillasystrar 'lillesystrar' mot kanske bättre vetande. Bara för att det är lite roligare helt enkelt. Här kan jag känna att jag följer en viktig tradition i familjen med en mamma som säger 'yogert' och en pappa som säger 'ankedoter'.
Jag märker även att jag använder ordet 'vackert' mer och mer. Det är både högironiskt och ärligt och hisnande att bära upp eftersom jag även vet hur det kan låta, på det stora hela ett passande uttryck för hur jag tycker om att uppleva världen. Kanske började det med Joey Diaz kraftfulla uttryck han brukar säga i sina morgon-podcaster, i stil med "GET UP COCKSUCKERS, IT'S A BEAUTIFUL DAY TO BE ALIVE" innan han börjar påminna om att vi måste ta dagen i våra händer och inte låta oss tryckas ned av omgivningen, och berätta inspirerande historier från sitt egna brokiga liv och värderingar han har kommit fram till. Och just den där kontrasten i ett till synes buffligt och fult sätt och att ta sig äganderätt över ordet 'vackert', det är vackert i sig tycker jag. Här tvingar han förresten sin kompis Lee att äta nåt slags droginnehållande gummibjörnar på sitt roliga arga sätt:

HAHA! Var korrekt och hata Joey, eller ha fel och älska honom. Vad är rätt? Bara den frågställningen i sig är bland det vackraste som finns, kan jag tycka.

Så mycket att säga, så svårt att uttrycka det

Video #9

HAHA, är det så här jag ser ut när jag pratar om mina viktiga ämnen och tv-serier och låtar? Oh well.

Världen stannade upp

För någon vecka sen jobbade jag i Kulturhuset när Helena Bergström plötsligt kom uppför rulltrappan och fick syn på mig, pekade på mig och sa "DU!" med ett angeläget tonfall, och jag stelnade till och stod bara förstummat och undrade vad hon skulle säga, men så hann hon få syn på det hon sökte och skyndade vidare ditåt istället. Jag stod bara paralyserat kvar och följde henne med blicken tills hon var borta, och sen började världen röra sig igen.

I've got an awesome cold, I can't stand up

Jaha, jag är ledig i tre dagar så det fick bli en kraftig förkylning att ägna dem åt. Först halsbränna igår och en obehagligt mörk sträv röst tills den gav med sig och plötsligt blev en skärande flickröst som skrämmer folk istället, sen varierande kast däremellan. Men förutom rösten kan det ändå vara härligt att vara förkyld ibland, man hamnar i en sån påtagligt isolerad tillvaro som kan vara skön att tänka utifrån då och då.
Jag vaknade idag med mörbultad känsel i kroppen och dov huvudvärk på ett märkligt skönt sätt, förkylningen hade slagit på riktigt medan jag sov. Jag kände av den ömmande tyngden i kroppen och det var som att armarna och benen var en abstrakt del av sängen och det skulle bli ett märkligt projekt att ens resa mig upp. När jag väl satte fötterna på golvet och började stappla omkring i lägenheten var kroppen forsatt tung att manövrera samtidigt som jag både var klartänkt och uppmärksam och mådde bra innanför de köttsliga symtomen. Jag satte för andra gången på två dagar igång Tom Waits-introduktionen jag fick av Alicia, den var bra bakgrund till kaffet och diskandet och småplockandet. Sen hörde jag i telefon från min älskade mamma som jag inte har sett på ett tag och en som ringde från jobbet, roliga samtal båda två, och jag hann även med de tre sista avsnitten av The Wire säsong 4 innan jag hamnade vid köksbordet resten av kvällen och har avverkat senaste tidens ansamling av DN och Mitt i som hade upptagit en stolplats i köket. Det är viktigt att hålla sig informerad, så det blev några timmars bläddrande i femtiotalet tidningar och jag kan även ha skrattat alldeles för ivrigt åt de ditritade glasögonen och mustascherna och pratbubblorna det fick bli ibland på bilderna.
I alla fall, ovanligt bra förkylning. Den här avdomnade konstiga känslan betalas det dagligen pengar för ute på svarta marknaden, men jag bara vaknade med den och fick en skönt hängig dag. Tack och godnatt.

My 20's were a roar, my 30's were a blur, my 40's I'm not so sure, but I'm a make 'em purr...

Video #7

"I was a lot more comfortable being vulnerable and open
when I was younger, and it wasn't clear if I was or wasn't joking
But so much has broken…I'm just like fuck it, the fix is in
If I can't hide in plain sight anymore, I'll just stay hidden"

Jag hade en liknande period under delar av 2009-2010 när världen hade vänts uppochned på kort tid: sparken från jobbet pga bloggen, sjuk mamma, sjuk farmor, hjärtat fruset till is av sadistiskt ex och just hemkommen från mina dittills två bästa år nånsin (och övertygad om att de aldrig skulle kunna överträffas igen) nere i Skåne. Det var en märklig och förvirrad ny tid där jag började ana att det bästa var över och jag skulle bli olycklig i livet. Dagar och nätter passerade utanför fönstret, jag hade inget fotfäste och ägnade mig mest åt att justera om världsbilden och stänga in mig i mig själv mer än nånsin. MEN, så påbörjades kort efteråt ett nytt uppsving. Mamma blev bra igen, jag hittade tv-serien Community och podcasten WTF with Marc Maron vid precis rätt tillfällen, fick jobbet jag hade drömt om på en biograf, hamnade i nya sammanhang och återfick kontakten med gamla vänner, flyttade till Alvik och nu Gullmarsplan. Nas albumtitel "Life Is Good" blev ett återkommande uttryck och satte namn på den nya vågen som jag fortfarande befinner mig i. Minnena av den grubblande tiden finns kvar nere i djupen och då och då dyker jag ofrånkomligt ned igen för att komma upp med ny inspiration. Med låtar som Sage Francis "Make Em Purr" vid ens sida är man i bra sällskap när man väl är där.

Dave Chappelle "Bus Hostage"

Video #6

Min favorithistoria av Dave Chappelle.

En livs levande Thommy Berggren

Video #5

 

Det här är berättarglädje personifierat och jag har nog hunnit se klippet en tjugo, trettio gånger på några år. Så kom det sig plötsligt att jag fick nämna det för den nu 77-årige skådespelaren/ regissören Thommy Berggren själv för ett par dar sen när han livs levande uppenbarade sig på biografen för att se två filmer i rad. Jag tror att han blev glad när jag nämnde Bergman-historien, men även lite ställd när jag la till att jag kan ha sett klippet tjugo, trettio gånger.

Jurassic Park - The Ride (Universal Studios)

Video #4

Denna åkte jag i Universal Studios, 1998. Självklart går en video inte upp mot att vara där i Los Angeles-hettan bland alla åkturer och levande filmvärldar omkring en och att ta plats på en sån där båtvagn för att fysiskt få åka in genom träportarna till själva JURASSIC PARK, i tät luftfuktighet bland tropisk växtlighet och dinosaurieljud här och var, och gigantiska växtätande brachiosaurusar som kommer till liv i sina stillsamma miljöer innan den dramatiska vändningen... Wooow... Steven Spielberg ska förresten ha dragit in mer pengar på Jurassic Park-åkturen än på alla sina filmer sammantaget, det är ganska galet! Samtidigt som det även lär ha gått åt lite mer än en filmbudget till att bygga den enorma anläggningen.

Sandra sover men Stefan är vaken

Video #3

Här sitter jag bredvid min sovande lillesyster Sandra en sommarkväll i Lyckeby 1989. Hemvideo var fortfarande nytt och det skulle dröja några år innan vi alla skulle kunna gå runt som idag och filma vadsomhelst med telefonen. Det var ganska speciellt när en sån där stor videokamera var igång.

Inventering av freak-egenskaper

Det har blivit väldigt positivt här på sistone, så jag måste få skjuta mig själv i foten och representera de dåliga dagarna också. Det värsta jag kan tänka mig är att reduceras till en ständigt fjäderlätt positiv person bara för att jag pratar om uttrycket "Life Is Good", det tar bort all tyngd och mening som gav orden betydelse från första början. Jag är inte främmande för dystopiska tankar kring världens eller mina egna problem, tvärtom ägnar jag mig åt dem hela tiden och lyckas hitta djupdykningar till dem i nästan alla samtal jag har, just för att väga upp och visa att det finns mer bakom det positiva och roliga jag ser till att hålla mig uppmärksam på.
Av samma anledning har jag lätt kunnat framstå som passivt homofobisk, fast jag inte är det, det är bara av personliga skäl som jag lätt blir obekväm och stel i vissa sammanhang tyvärr. Skälet är att jag historiskt har haft svårt att träffa tjejer av olika anledningar, det är något jag går i viss sorg över periodvis. Att ovanpå det känna av antaganden om att min sällsynthet i relationer kanske betyder att jag egentligen inte vill vara med tjejer, och då istället alternativet som en outtalad självklarhet de tror sig se igenom i smyg, och kan göra vad de vill av det i sina huvuden, det är nånting med det jag inte klarar av. Känslan av att bli fundamentalt missförstådd och att de depressioner jag har tagit mig igenom (och jag är väldigt isolerad i mig själv och går verkligen igenom dem) vänds emot mig som om de inte existerade, både vad gäller dyrt förvärvade "Life Is Good"-insikter och motgångar på tjejfronten, är den jag förebygger.
På senare tid har jag i alla fall känt att huvudet har öppnats upp lite, som att det pågår en omstrukturering av landskapet i min hjärna och jag har fått utrymme för nya tankar. Jag vill bli mer ansvarstagande och intresserad av världen och inte låta mitt ego komma emellan lika mycket som det har gjort tidigare. Det tragiska dilemmat har varit att mina personliga skäl har gjort mig mer avståndstagande än jag gärna hade varit i såna här frågor, för jag gillar och beundrar verkligen många homosexuella och tycker självklart att det är självklart att alla ska få vara som de är. Särskilt sen jag såg dokumentären They Call Me 'Kuchu' i våras, om de urspårade häxjakterna som pågår kring homosexuella i Uganda, det är en sån extrem situation som tydliggör hur fullkomligt absurt det är när folk inte bara kan låta varandra vara. Scener från en hemlig fest i filmen fick mig även att förstå det klassiska påfågel-beteendet med utstyrslar och färger och attityder som till stor del handlar om att våga bära upp sig själv och visa att man är fri och inte bryr sig om när andra dömer. Bra! OCH, detta har jag förstått även är vad pridefestivalen går ut på, att det helt enkelt handlar om att människor ska få vara okej oavsett avvikelser från normer osv osv. Det är bara det att jag ogillar tillgjorda folkfester och därför inte är intresserad av att delta i pridefestivalen även om budskapet är bra. Däremot tänkte jag bidra på ett sätt genom att våga sätta ihop en lista över mina egna freak-egenskaper att skicka ut på en parad, så kanske mina komplex tappar kraft och blir mindre aktuella i fortsättningen:

- endast 169 centimeter lång
- ovanligt breda ankfötter
- otymplig huvudform
- dålig hållning
- skomakartummar
- snabbare hårväxt på vänster sida än höger sida av nacken
- 50-60 år inombords alternativt introvert 15-åring ibland
- tar livet alldeles för personligt och är överkänslig för märkliga saker
- har ett behov av att vara briljant
- fick en överdos av bekräftelse på fridhem och lät det stiga åt huvudet
- sätter krokben för mig själv socialt, behöver vara en outsider
- insiktsfull men känner en vägran att bli allmänbildad

Som min farmor brukade titta upp och medge när hon rätade till fransarna på mattan hela tiden: "Vi har alla våra egenheter..." Där hade vi i alla fall mina främsta och det blev genast lite befriande att skriva upp dem faktiskt. Tack!

Turist i sin egen hemstad

Jag har sett många filmer den senaste tiden, kanske tio i veckan. När jag hade vaknat tidigt en morgon fick det bli Shawshank Redemption. Jag hade sett den en gång i gymnasiet och kom bara ihåg den som riktigt bra, men WOW... Kort sagt, både mästerlig OCH personlig film, inte det ena eller det andra som det oftast kan vara... Och förutom filmen i sig hängde fängelsemiljön kvar i tankarna efteråt, jag känner att jag vill gå in i ett gammalt fängelse och känna på luften, se om jag kan känna isoleringen och lidandet och historierna som har utspelat sig där inne. 1998 var jag i San Francisco och vi åkte ut och besökte fängelset på Alcatraz, där fanns det en "audio tour" bland cellerna där man gick med hörlurar från plats till plats och en röst berättade om miljön man rörde sig i. Det var en upplevelse, särskilt att veta att man befann sig på just den platsen där alla de där morden, upploppen och rymningsförsöken hade hänt. Undrar om det finns något gammalt fängelsemuseum i Sverige man kan besöka?

Överhuvudtaget har jag tänkt mycket på att göra saker i Stockholm, särskilt nu på sommaren. Det bästa är väl att försöka leva som en turist i sin egen hemstad så mycket det går och titta in på museumen, prova trampbåtarna, lägga märke till byggnaderna och människorna omkring en, osv. Om det är något som nästan alltid gör mig glad så är det faktiskt turister som tittar omkring och pratar på sina språk om vad de ser och verkar må bra över var de är, som den här personen uppenbarligen har gjort. Även om listan är generaliserande och knappt stämmer så ser de ändå på världen och i det här fallet Sverige med rätt ögon, med romantiska ögon, istället för personer som kanske kunde beskriva mer "faktuellt korrekt" men i sin tur missa mycket vackert som denna får ut något av. Särskilt på sommaren när turister är som vanligast får jag ofta glädjekickar av dem, till exempel när jag får förhöja upplevelsen mitt i deras äventyr om så bara med ett leende i bakgrunden på ett foto eller en välmenande vägbeskrivning, för man vet att sånt där multipliceras tio gånger om för en turist som går runt och tar in så mycket intryck de bara kan under sina tillfälliga stunder i Sverige. Lite som vi också lever när vi är ute och reser, och som vi självklart även borde göra så mycket som möjligt hemma. Istället för att verka världsvan och cool strävar jag faktiskt oftast hellre efter att misstas för en turist ute bland människor, när jag är upprymt beundrar vyer på stan eller vägrar kolla i telefonen på tunnelbanan och istället girigt super in utsikterna när den går mellan Gullmarsplan och Skanstull, eller Slussen och Gamla Stan... Okej, det kanske är självklara saker egentligen det här, men är ändå värt att tänka på så mycket som möjligt, den där glädjen som finns att hämta från turister som den där absurda listan påminde mig om.

Jag får komplex över mina inlägg på sistone, det är inte meningen att låta så tam och osexig och bry mig om främlingar och sånt, men jag skriver bara som jag tycker. Kanske är det värmen eller att jag är på semester och är så glad för att jag har upptäckt kajaken:

Kartonger på lastbandet

Video #2

Den här videon är avkopplande att försjunka sig i, och jag skrattar åt nånting nytt varje gång. En ung slarvig arbetare i den starka solen på en kinesisk flygplats, helt i sin egna värld där han på kort tid måste få upp alla kartonger på flygplanet, och en bestört engelsman innanför fönstret som har en och annan kommentar. Det hade kanske räckt, men under alla de här arga kommentarerna spelas kinesisk relaxmusik i bakgrunden som ger stunden ett perfekt lugn och det blir ganska meditativt att sitta här i efterhand och se kulturkrocken som den perfekta scen den är. Människor är bara människor, det är det värsta och det bästa med människor. Det gäller er båda.

Det kom in luftmassor i bussen

Jag brukar säga att "luftmassor" är mitt favoritord för att det passar så bra till det som beskrivs (och så gillar jag även bilderna man får av att tänka på blåst och vind, hastigheterna, vyerna, virvlarna osv). Men nu blev det särskilt aktuellt när jag satt i en olidligt varm buss som äntligen kom ut på motorvägen, och då började det välla in tjocka behagliga luftmassor genom takluckan under några intensiva minuter så att det kom in skönt syre i bussen och svalkade skönt under skjortan. Det blev ett sällsynt tillfälle att kunna få bada i ens favoritords betydelse och säga det för sig själv med ännu större välbehag och inlevelse, "lufffftmassor..." Det kändes som en meningsfull upplevelse.

Magiskt live-framträdande fångat på band

Personlig video-rekommendation #1

(nytt stående inslag på bloggen varje söndag)

Denna går att kolla på om och om igen, för det HÄNDER NÅNTING MED RUMMET när Eddie Holman sjunger sin "Hey There Lonely Girl" live. Publiken får uppenbarligen ut nånting av låten om man följer reaktionerna när kameran hamnar där ute. Och låten blir bara bättre och bättre medan den bygger mot slutets höjder.

Katter, fåglar, mindre hundar och gamla människor (forts.)

Just det, det jag höll på att säga:

Hundar hade jag länge svårt för, mest för hur påflugna och krävande de kan vara och även att jag kunde uppleva det som osmakligt när de jagar pissdimmor på gångvägarna och skäller på andra hundar hela tiden, och hur de kommer hem och vältrar sig i soffan med allt smuts de har dragit hem. Men så började jag gå ut med Cookie, fasterns hund som är en dvärgpudel, och tog även hand om honom ett par somrar när de var borta på semester, och med tiden lärde jag mig att uppskatta promenaderna för hur hunden upplevde dem och inte vad de var för mig. De lägger inte samma värderingar i det som jag, för dem är det kul och spännande att spåra och hitta information i dofterna, att interagera med de andra hundvarelserna de möter ute i världen, och de ser inte att de vältrar sig i andra hundars piss på det sättet som jag själv tar avstånd från. De bara är och det enda rättvisa är att ta dem som de är på deras villkor. Och så råkar Cookie vara hyper-intelligent också, han kan näst intill prata eller åtminstone själv förstå ord och göra sig förstådd med de små medel han har. I alla fall, ju mer jag var omkring Cookie och började tycka om honom, desto mer såg jag till att uppmärksamma honom när jag kom in i ett rum, bekräfta honom med ett "hej cookie!" utan att vara för på, och behandla honom som en självklar figur och även ta honom på roliga nya vägar när vi gick på promenader. Så innan jag visste ordet av hade jag tydligen blivit #2 av alla i Cookies värld har jag fått höra, fastern är självklart hans mamma och favorit men han blir alltid extra glad när jag kommer. Och jag har även fått ganska bra kontakt med andra hundar, och börjat tycka att åtminstone mindre hundar är okej (även större om de är lugna).

Och sen har vi även gamla människor, de får jag nog ovanligt lätt bra kontakt med. Detta är självklart jättegulligt och jätterätt av mig så jag drar mig egentligen för att skriva det, men det har nog med min farmor och farfar att göra. Farfar kom från norrland och var väldigt lik Humphrey Bogart, han var ovanligt karismatisk med en värme och trygghet som fick människor i hans närhet att känna sig speciella. Han berättade ofta historier och jag kan känna att han framförallt lärde mig mycket om att respektera djur och gamla människor, och att ta folk i underläge i försvar. Han dog 63 år gammal 1999 och farmor levde vidare i sorg och ensamhet fram till 2010, och under de sista åren var jag faktiskt förbi nästan varje onsdag och vi satt ofta på hennes balkong och pratade om livet. De kvällarna vi satt där fanns det ett sånt behag i för mig, det kändes betydelsefullt både för henne och för mig, och det fanns ett samförstånd och en ödmjuk underfundig stämning som jag gärna återvänder till så ofta jag kan. Så jag tar varje tillfälle jag kan att göra surrogatfarmödrar av gamla tanter jag pratar med, och jag ger dem en känsla av att det finns klokhet och hopp bland ungdomen och de ger mig känslan av att samtala med min farmor igen. Därför kan jag snabbt komma in i varma anspråkslösa kärleksfulla samtal med dem, och många gamla pensionärsdamer på biografen stannar till flera minuter extra och pratar, och går sen därifrån tydligt upprymda över vårt möte och jag fortsätter med min dag minst lika glad. Det verkar väl lite osympatiskt och självgratulerande när man skriver ut det så här, men det är något jag har lagt märke till och jag har bara väldigt lätt för att få kontakt med dem. Och så är det med den saken.

Kort sagt så går jag bättre ihop med lugnare, mer eftertänksamma och uppriktiga varelser än det mer kaotiska som oftast finns bland ironiska ungdomar, hoppiga större hundar och brottslingar. Även dem kan jag oftast komma överens med, men jag ville skriva om vilka jag föredrar.

Tre veckors semester

Snart ska jag ha tre veckors semester mitt i högsommaren. Det känns bra, och jag har varit noga med att hålla perioden helt och hållet blank, och aktivt viftat undan alla tankar på planer som vore de flugor kring ett torrt gott vin framför mig. Har fått fäkta förnärmat med kaksmulor i mungipan och avbrutit människor mitt i meningarna när de frågar vad jag ska göra på semestern, "Jag vet inte, tack för frågan men vad ska du själv göra?" har jag mumlat och sett till att byta ämne. Jag vill bara blunda nu för att kunna öppna upp ögonen när semestern plötsligt har börjat, och kalibrera på plats så mycket som möjligt vad jag vill göra där och då den dagen jag befinner mig i så att säga. Det är det som är den romantiska bilden jag går och förbereder mig för att leva i. Och det här tomrummet kommer att få pågå under tre veckors tid. På tal om kalibrering ska min morfar ha varit en intressant figur, som alltid hade velat bli pilot men som blev med tiden nånting annat, som det oftast brukar bli med den saken. Men drömmarna hade alltid funnits kvar för honom och jag har hört att när han hade fått i sig lite att dricka på äldre dagar kunde han fortfarande sitta hemma vid köksbordet, tillbakalutat med ögonen stängda, och sträckte händerna vinklande åt sidorna med inlevelsefulla kommentarer som "... left wing, check... right wing, check.." som nåt slags flygkapten. Det är en rolig bild som jag håller kvar av min morfar, vare sig det var i de stunderna han egentligen mådde som bäst eller sämst. Hursomhelst så kan jag verkligen relatera till det. Och ungefär så vill jag att den här semestern ska bli, att vart jag än åker eller inte åker så kommer alla möjligheter finnas att klamra mig fast vid stunderna och få färdas omkring i mitt eget huvud utan några krav alls från omvärlden. Det är där den riktiga semestern finns och det är dit jag ska.

Hej, jag heter... "Ironiska Stefan"

Jag kan känna att föräldrar missar ett kul tillfälle när de inte lägger till beteckningen "Ironiska" framför sina barns namn. Det hade varit intressant, antingen om t.ex jag växte upp som "Ironiska Stefan" och behövde utveckla en super-ironisk personlighet av det och omgivningen satte händerna i sidorna hela tiden och sa att "Ååååh, hihihi, Ironiska Stefan har då en ironisk kommentar till allt!" Eller om jag tvärtom började ta avstånd från allt ironiskt på grund av namnet och blev en olycklig figur som bara ville få säga vad jag tyckte, då hade namnet fungerat ironiskt i sig självt istället och blivit win-win för mina föräldrar i vilket fall. Men det är klart, ingen av dem hade varit så kul för mig :(

Han ville ju bara få skratta

I förrgår satt jag på en comedy club, allra längst till höger mot väggen och såg knappt. De som uppträdde var okej, men då kom i alla fall en väldigt ensam gammal man med långt hår och satte sig bredvid mig, han skrattade konstant och tog över hela rummet med sitt desperata slumpmässiga skratt där han egentligen bara ville få känna nåt slags kontakt med mänskligheten. Det var så tydligt att av alla i rummet behövde han det här mest, och där satt jag precis bredvid och kände av den här märkliga energin. Så, mest av sympati och för att visa att jag såg honom, började jag skratta lite jag med ibland när han vände blicken mot mig, men då blev han så uppspelt att jag snart inte hade nåt annat val än att bli medfånge och gapskratta i kör med honom jag med och han började armbåga mig för att han var så jävla glad. Och det var en overklig upplevelse, obehagligt till en början men även kul att få bekräfta honom och känna hans glädje över det. Det vändes huvuden från publiken och det skämtades ett par gånger om vår sida av rummet, men det var det värt. Och snart blev det paus, då vände sig mannen förtroligt till mig och frågade om jag kunde vakta hans halvdruckna öl medan han gick upp till pissoarerna. Men sen kom han aldrig ner igen. Kanske blev han utslängd där uppe för att de tyckte att han betedde sig märkligt.

Bortklippt scen från 'Underdogs'

Jag hittade en bortklippt scen från filmen 'Underdogs' som vi gjorde 2008. På ett sätt är det synd att den togs bort, det var den enda dialogscenen och det enda roliga i filmen egentligen. Men nu finns den i alla fall här... Nån som känner igen vilket filmskämt han pratar om?

Länk till slutgiltiga (endast snygga) versionen utan skämtscenen (6 min)

Skräcknatt på nattjobbet

Jag har ett hemligt nattjobb ett par gånger i månaden, det låter bättre att säga "malmskillnadsgatan" men egentligen är det ett nattvaktsjobb. Det är på en stor institution så jag ska inte yppa för mycket detaljer, men det jag gör är att komma hit och hålla ett tal om brandsäkerhet för de som övernattar, sen har jag en jourtelefon och ungefär 16 timmar att fördriva i ett enormt personalrum med röd-orangea soffor och ett stort köksområde på ena sidan rummet. Det är en trevlig återkommande miljö där jag passar på att avverka tv-serier och läsa böcker och stirra in i väggar. När det blir natt så släcks hela komplexet ned och det blir ödsligt och ekande utanför personalrummet, skuggor överallt när jag måste åka hiss ned till receptionen för att lämna en mapp. Då ska man helst inte ha sett på The Walking Dead under kvällen dessutom, men jag började kolla här för ett par år sen så det har hört ihop sen dess att spara avsnitten till nattjobbet. En gång skulle jag ned och det var särskilt kusligt av nån anledning, närvaron av zombies tycktes påtaglig nere i dunklet. Jag fick påminna mig själv om att allting bara hände i mitt eget huvud och att byggnaden var tom, tog hissen ned och den plingade till som vanligt innan dörrarna gick upp. Jag gick ut lugnt och kunde nästan skratta till åt alla dumma inlevelser man kan få och vad de gör med en. Sen skulle jag knappa in dörrkoden till receptionen MEN JUST DÅ hördes plötsligt fotsteg bakom mig och en vakt kom gående ur skuggorna runt hörnet några meter bort, han var bara mitt i en rutinrunda eller vad det var. HAHA! Helllllvete...

Men det obehagligaste hände min första natt på arbetsplatsen, i maj 2012. Jag hade kommit hit och en väldigt allvarlig chef gick igenom all information jag behövde veta. Jag fick passérkort, jourtelefon och en genomvandring kring hela stället, och allvaret från den här människan visste inga gränser, han lät som att jag hade hamnat på en militärstation eller fängelsehåla jag skulle behöva vakta med mitt liv. Men så var i alla fall genomgången snart över och jag blev ensam personal kvar i byggnaden, i det här enorma personalrummet med röd-orangea soffor som sagt. Så jag hämtade ryggsäcken och plockade fram datorn, hängde upp jackan på en av stolarna och sparkade av mig skorna i ena hörnet och bytte om till shorts, lagade pasta med tomatsås och kände mig som hemma. Sjönk ned i en av sofforna och började kolla på en film. Jag fick nästan dåligt samvete för alla övernattare som delade en sovsal som var mindre än mitt personalrum med tjugo dubbelsängar utställda, jag såg dem passera i korridoren utanför ibland genom en glasruta i dörren. I alla fall så var klockan 23 och jag pausade filmen för att gå till badrummet i korridoren utanför, och gick dit, MENNNNN.... sen när jag kom tillbaka.... så hade jag.... råkat.... lämna passérkortet där inne på bordet!!! Jag stod där i mina shorts och kunde se in genom fönstret hur kortet låg där bredvid datorn, och det gjorde även jourtelefonen!!! Och jag var alltså utelåst och det fanns inget jag kunde göra, inte ens ringa och störa nån mitt i natten eftersom numrena bara fanns på telefonen där inne. Jag var enda personalen i byggnaden och nu var det verkligen kört. Första natten på jobbet och jag hade fuuuukd it up real good, ordinarie personal skulle komma tillbaka på morgonen och hitta mig så här, det skulle vara det enda intrycket jag hade gjort och den där allvarliga chefen skulle handgripligen ta tag i mig och kasta ut mig med ett "Idiiiiot!!", jag skulle knappt få tid att samla ihop mina nonchalant utspridda saker. Förutom att bli det stora skrattet i morgonsnacket skulle jag bli ett legendariskt skräckexempel för alla nya i framtiden om hur det kan gå. På något plan var det lite av en tröst, insikten att detta skulle bli legendariskt, det var helt klart bland de mest spektakulära situationerna jag hade försatt mig i (på nivå med Bilt3ma-legenderna där jag somnade 40 min i en tvättsvamps-kartong en gång, ovetande lät en truck rulla iväg obemannad en decimeter ifrån chefens bil och fick en fruktansvärd brännskada på underarmen när jag höll på med en -52c kylspray) och den här katastrofen var något som hände just där och då, på ett sätt levde jag verkligen! Alla de tankarna försökte jag fokusera på samtidigt som de flöt ovanpå en overklig känsla av fritt fall i mörker, ångest inför mammas besvikelse och nya anledning till oro för mig, stress över min uteblivna inkomst och allt vad detta skulle innebära. Jag hade dessutom en lång bävande natt framför mig och skulle behöva vänta till 07 på morgonen innan allt detta hände. MEN, så kom det plötsligt för mig att det skulle väl gå förbi väktare nån gång under natten i det här stora glaskomplexet. Kanske? Kanske kunde de hjälpa mig. Klockan var strax innan tolv och jag ställde mig med kupade händer ovanför pannan för att kunna se ut i mörkret, där nere var det nedsläckt och tomt och öde. På golvplanet två våningar ned skulle alltså väktarna förmodligen komma gående och ha ficklampor tända, då skulle jag kunna öppna dörren (som fick vara öppen högst 30 sekunder i taget innan ett larm gick) och ropa efter dem. Jag lovar att jag stod där stirrande på helspänn tålmodigt som en katt i åtminstone 2-3 timmar, det här var mitt enda hopp och jag bara fortsatte speja intensivt och vänta på nåt slags rörelse. Och till slut gjorde hände det, visst kom det till slut två väktare!! Jag öppnade dörren och ropade, och de lyckades till slut lokalisera mig bland alla trappor och dörrar. Wooow, herregud, yessss, taaaack....!!!! Jag kunde inte säga tack nog, det var den största lättnaden jag hade varit med om på länge. (Och egentligen var historien längre än så här, de hade inte heller befogenhet till personalrummet utan fick kontakta nån vaktcentral och hålla på i tjugo minuter, men till slut lyckades de fixa in mig igen ca 03 på natten.) Och jag kunde sätta mig igen och fortsätta på filmen, och tänkte att det här var ju ett äventyr som personalen här aldrig ska få höra om... Bara det att det är klart att de fick göra det, vaktbolaget meddelar alltid om incidenter och så, så morgonen efter kom den allvarliga chefen och frågade mig vad som hade hänt. Fast den här gången när jag berättade var han inte lika allvarlig, han visade sig vara ganska förstående och lättsam egentligen, och vi gick och bytte ut kortet mot en elektronisk plupp med ett snöre till midjan istället som fungerade lika bra som kortet. Sen dess har det inte hänt igen. MEN, mycket riktigt kommer upplevelsen och historien alltid att finnas kvar och nu i efterhand är jag glad att det hände. Är inte det en av de bästa sensmoralerna som finns ändå?

Tråkig långfredag

Jag har en hälsning jag har tänkt säga ganska länge som var bundet till en viss dag, till långfredagen. Så idag kunde jag äntligen lägga handen på folks axlar och säga "Tråkig långfredag på dig!!" och fick väl ett par artiga leenden, inga vrålande skratt direkt men ändå trevligt antar jag. Bara det att jag byggde upp en förväntan under det här halvåret där jag såg fram emot att säga det, eller om det är långfredagens förbannelse i sig, men det kändes aldrig roligt idag. Inte alls så inspirerat som den där kvällen. Så jag blev mer och mer självmedveten och obekväm för varje gång jag sa det och gav till slut upp, nu har jag inte sagt det på en timme. Verkligen en besvikelse, och på ett sätt kommer det bli en tråkigare långfredag än nånsin bara för det här.

Nytt album från Sage Francis

Förutom att jag äger samtliga av hans album och mixtapes, har sett honom live åtta gånger sen hösten 2000 och träffat honom flera gånger så kan det vara Sage Francis "egensinniga outsider" och "gör-det-själv"-energi som har inspirerat mig mest av allt i livet. Det är nånting absurt personligt i hans texter och scen-framträdanden med både hip hop, spoken word, comedy och politisk one-man-show i ett och jag kan härleda mycket i hur jag själv fungerar till den här mannen, en och annan absurt personlig tendens t.ex. Sämre förebilder kan man råka få som tonåring när man är som mest mottaglig för dem. I alla fall så har han ett nytt album på väg (Copper Gone, 3e juni) och kommer till Sverige TVÅ gånger i år, Stockholm den 7e november och Lund den 19e november. Och jäääävlar, jag lär gå på båda. I dagarna kom nya singeln 'Vonnegut Busy' som går att lyssna på om och om igen, Sage är långt in i karriären och den där beslutsamma refrängen bara växer. Som Buck 65 skrev i en recension, "sounds like it was written on the sky":

Och här är en rolig intervju, schweizisk intervjuare som tyst räcker fram märkliga ord Sage ska prata om. Han har en peruk på sig som brukar komma av efter några låtar på konserterna:

Rencontre avec le rappeur américain Sage Francis from societe-ecran media on Vimeo.