fågelveckan är över

Bra vecka! Jag höll mig till planen och inspirationen kom med fåglarna, det blev minst en historia varje dag i alla fall. Nästa ämne nån gång: "Töntar"

metro igen

Idag (2007-11-26) blev jag äntligen publicerad i Metro:



Mer koncist och tryckvänligt än den förra insändaren får man väl medge.

katt och fågel (en insändare)

Jag har gjort research och läste om fåglar på wikipedia. Och läste att det finns 1 miljon katter i Sverige, och att katter dödar 6 miljoner fåglar varje år i det här landet!!! Hur kan det vara så höga siffor? Vems katt är det som dödar 12 fåglar, för jag vet att Rufus där hemma inte har gjort det. Och, VARFÖR? Det borde inte vara så kul att döda en försvarslös liten fågel, av erfarenhet vet jag att det känns förfärligt, men katterna gör det varje dag och med välbehag. De har ihjäl 16 438 fåglar om dagen - dvs 684 fåglar i timmen dvs 11 fåglar i minuten - året runt bara i Sverige!!! Det kan jag tycka är grymt och elakt och alldeles för enkelt. Katterna vet precis vad de gör när de slår klorna i de späda stackars små fåglarna, och så ser de väl så stolta ut när de lägger fram sina döda byten på hallmattorna så att det nästan är så att man gläds med dem. Men kan vi acceptera såna här siffror? NEJ, det är helt orimligt att katter ska få döda mer än 3 miljoner fåglar på ett år.

S.B., proffstyckare

fåglarna är arga, del 1

På vägen hem från skolan stod en svart fågel på gångvägen idag. Det verkade vara en olycksalig korp. Jag närmade mig men den stod bara kvar och stirrade utan att blinka, så jag fick stanna någon meter ifrån och gjorde klart att jag ville passera. Men korpen rörde sig inte. Den såg bara på mig med sin trotsiga hotfulla blick, och plötsligt kom en stark oro över mig och jag fick en släng av svindel. Såg mig omkring. Ingen annan människa var i närheten, bara ett par skator uppe i trädet till höger. De stirrade också på mig. Vad var det som pågick här egentligen? Vad var det för farlig energi som låg i luften? Hur kom det sig att jag blev så yr i huvudet, och varför var fåglarna så arga? Äh, jag vände mig tillbaks mot korpen och bestämde mig för att det faktiskt bara var en eländig liten fågel jag stod öga mot öga med, inget att vara rädd för. Den fick stirra bäst den vill, nu skulle jag bara gå förbi. Jag gick några steg åt sidan och fortsatte framåt, kände hur energin tilltog alltmer för varje steg men bestämde mig för att inte titta bakåt, jag hade ändå bara några meter kvar till porten. Då hörde jag plötsligt hur korpen kraxade något kommando och trädgrenarna skakade till, följt av vingflax och galna skrik från de båda skatorna på väg mot mig!! Det var precis så att jag hann springa de sista stegen och kasta mig in genom porten och slänga igen dörren efter mig, och så vände jag huvudet och såg genom dörrfönstret hur de båda skatorna vände tillbaks till korpen.

Jag visste inte vad som stod på, men det var uppenbart att de menade allvar.

fågliga sammanträffanden

Just nu har jag en mörkröd t-shirt på mig med en örn på framsidan, och det hände helt omedvetet. Jag har en whisky på skrivbordet, ser på flaskan och det är en hönsfågel på bilden, Famous Grouse. Wow. Och som om inte det vore nog kom jag även just ihåg att förskolan jag gick på när jag var sex år hette Gråsparven. True story.

Plötsligt dyker två nya fågelminnen upp:

1. Gråsparven, som sagt. Jag minns inte så mycket därifrån, men en kväll var det föräldrabesök och föräldrarna fick av någon anledning rita en teckning till barnen inför nästa dag. Min mamma ritade en häst till mig, med Zorro på hästen och björkar runtomkring. Zorro var ju min idol, och jag blev mycket imponerad eftersom det var första gången jag hade sett björkar gestaltas på en teckning. Vita träd med svarta fläckar, jag var van med granar och tyckte att det verkligen var originellt och smart. Det kan ha varit fåglar på bilden också.

2. På tal om Zorro. Jag var ju Zorrofantast på den tiden, och på landstället på Gålö fanns det hästar. Bland dem fanns det en stor svart häst som hette Ville. Jag hade ju mina Zorrokläder såklart, med svart mantel och mask och ett svärd, så en dag arrangerade de så att jag fick vara Zorro på riktigt och så skulle de ta bilder med mig uppe på Villes rygg. Men vi hann inte gå långt förrän Ville stegrade och slängde av mig, och jag landade som tur var ganska bra efter det höga fallet, och sen gick livet vidare utan några större men. Men mitt starkaste minne från den dagen är när jag kort därefter stod bredvid stallet och tittade upp mot himlen och såg några hönor flyga över mig på låg höjd. Jag hade aldrig sett hönor flyga tidigare, men där flög de ovanför mig. Trodde inte att de kunde flyga.

az - the come up

Tidigt 2005 kom en magisk låt som heter "The Come Up". DJ Premier-beaten har nånting dånande mirakulöst över sig samtidigt som AZ låter så bekväm över den med sina veteran-rhymes, man kan verkligen lyssna om och om igen. I alla fall så ser man honom på ett hustak i början av videon och det flyger omkring fågelsvärmar på nära håll, och vid ett par tillfällen står han lutad mot en pelare på ett coolt sätt och ser sig om medan han rappar. Sen dess har jag och Alexi alltid ställt oss likadant mot pelare och gjort liknande pratgester, särskilt om nån har sett fågelsvärmar flyga omkring där uppe också. På så sätt har fågelsvärmar och pelare blivit sommartecken för mig.

otacksam skata

Jag stannade till vid en lyktstolpe för några dagar sen, en skata stod och gastade där uppe. Inte så märkvärdigt egentligen, sånt ser man ju ofta, men nu hade jag nyligen läst någonting om att skator tycker om blanksilver. Så jag kände mig benägen att prova med femkronan jag höll i min hand och la den vid lyktstolpen och backade iväg lite, och så var det bara att vänta. Och så väntade jag och väntade, men den verkade inte intresserad! Va fan. Såg den inte ens, och efter en bra stund flög den iväg som ingenting. Så jag började tänka på att ge myntet till en människa istället, som kanske hellre vill ha den, och kom genast att tänka på min gamla högstadierektor Svante. Han hade ju fågelfrisyr och en spetsig näsa som kunde misstas för en näbb senast jag såg honom, så det var nära nog. Åkte hem och ringde upp och frågade men han slängde bara på telefonluren som vanligt. Vilken otacksam skata, tänkte jag. Hade han redan glömt 94-99?

jag väljer fågeln

- fågel, fisk, eller mittemellan?
- jag tar fågeljäveln.

papperssvalor

När jag var liten lärde jag mig att vika pappersflygplan och papperssvalor. Det var inte så svårt, jag hade fallenheten och tyckte att det var roligt. Det dröjde inte länge förrän jag blev riktigt bra, jag vek verkligen riktiga pappersflygplan och pappersvalor. När jag gjorde ett pappersflygplan skrev jag 747 på sidan, och när jag gjorde en papperssvala ritade jag dit ögon och bruna fjädrar. Jag var älskvärd som barn. Och på den här tiden bodde jag på femte våningen i ett höghus, så ni kan väl tänka er vad som var nästa steg? Yup, jag ställde mig på balkongen och kastade ut de här pappersflygplanen och papperssvalorna i vinden för att se dem flyga och fara. Men, det blev alltid fel. Var det inte regnet så var det blåsten som tog dem, inte en enda flög någonsin vidare i världen som de skulle. De bara störtade eller singlade tråkigt ned till rabatterna istället, varje varje gång. Hemskt. Så till slut gav jag upp tanken och la ned hela verksamheten, och det var slutet på min barndom. Jag var fyra år.

mcdonald's-paj till korpen

Ett av mina finaste fågelminnen hände sommaren 2005. Jag kom gåendes på en öde gata i Gamla Stan och så la jag märke till en liten korp en bit bort, den pickade och pockade på någonting i rännstenen. När jag närmade mig såg jag att det var en äppelpaj från McDonald's som var oöppnad med pajen kvar i förpackningen, och korpen tycktes inte komma åt den så bra. Hmm. Så självklart var jag snabbt där och hjälpte till, korpen hoppade iväg några meter medans jag omsorgsfullt drog ur pajen i det fria på marken, sen backade jag iväg till betryggande avstånd så att korpen skulle förstå att jag menade det, och det dröjde inte länge förrän den gick tillbaks till pajen och började picka med näbben igen. Och så såg den upp på mig, och jag kommer aldrig att glömma den där blicken. Korpen bara tittade på mig med sina smarta skarpa medvetna ögon, som för att säga att "Jag vet inte varför du gjorde det här för mig, men tack." Det kändes mycket coolt.

bara fågelhistorier i en vecka

Jag inser att jag uppdaterar väldigt sällan och på många sätt försummar min blogg. Därför tänkte jag i ett fåfängt försök att bli produktiv utmana mig själv till att göra flera inlägg om dagen i en hel vecka från och med idag. Och för att göra det svårare/ lättare får de bara handla om fåglar. Hmm. Och för övrigt var mitt andra inlägg någonsin på den här sidan också en fågelhistoria.
Men i alla fall, nu börjar det!

min kväll på function

Det är väl knappast som om jag behöver presentera citronmuffin, ni vet vem det är. Men hon har i alla fall varit en daglig del av min internetvärld sen 2003-2004. En längre tid med andra ord, och så flyttade jag ned till Skåne i augusti och plötsligt var det något av en självklarhet att våra vägar skulle mötas i verkligheten. Och i förrgår hände det! I korthet:

Jag åkte in till Jeriko och de hade just öppnat. Det var packat med folk och jag tog mig ned för trapporna. Jag hade guldskjortan på igen, och till en början kunde jag knappt gå en sträcka utan att någon kommenterade den och ville känna på materialet osv. Jag beställde i alla fall en drink och det kändes bra. Två från skrivartvåan var tydligen också där, Nea och Amanda. Ingen citronmuffin där än vad jag såg, men en tjej var ganska lik. Hon dansade bra också! Jag blev blixtkär och började dansa lite i närheten av henne, med ryggen emot för att spela svårfångad, men sen när jag vände mig om var hon borta. Vad fan.

Men sen hände det! Plötsligt kom hon bara där, som en uppenbarelse med kameran i händerna. Sandra den sursöta, citronmuffin i egen verklig person! Hon tog några bilder mot vimlet, jag dansade vidare och sen kom hon förbi och jag kallade på något sätt efter hennes uppmärksamhet. Hon såg mig och förstod direkt att det var stefanmedo, popartisten. Det var ett roligt möte, hon tog några bilder på min dans och vi pratade lite medans hon fotade omkring. Overkligt men inte det minsta konstigt. Hon var precis lika mänsklig och bedårande som jag hade vetat, och vacker och trevlig, och någonstans där berättade jag historien om när jag fick groupies efter mig på en Sage Francis-konsert i december 2002.

Senare på det andra golvet vid filmduken var det återigen tjejer på mig för guldskjortan. En av dem var överförtjust och fick till och med prova den, och var beredd att "göra allt” för att få behålla skjortan. Men jag tog tillbaks den. Och så dansade Nea och Amanda i närheten så jag anslöt mig till dem. Amanda ville se mig göra en ”ursinnig chimpansdans” från min danshistoria, men jag sa att det hade varit för olämpligt. Sen var det någon från avsatsen ovanför som spillde öl på mig, så jag vinkade till mig glaset och drack lite som kompensation. Det kändes som en cool grej.

Kvällen kändes ovanlig i många bemärkelser. Först hade vi ju som sagt stans snyggaste fotograf i byggnaden, som man sprang på lite här och där, och så träffade jag en och annan intressant karaktär och dansant tjej. Jag var glad och aldrig särskilt uttråkad. Och jag hade knappt några sedlar, bara en påse full med tiokronor som inte fick plats i byxfickan, så varje gång jag skulle handla fick jag hämta en handfull guldmynt från jackfickan i garderoben.

Snart hade timmarna gått och det var stängningsdags. På Sandras rekommendation gick jag någon minut tidigare för att undvika trängsel, vi skulle förbi ett nattöppet café i närheten efteråt. Men det tänkte jag inte på när jag skulle hämta jackan, för då slängde jag ned alla de 16 mynten jag hade kvar i dricksburken för att hon som stod där hade varit så hjälpsam under kvällen när jag hämtade tiorna.

När jag stod där utanför och väntade på Sandra närmade sig en polsk ung man som hette Jaromir. Han yrade på polska till mig, med något skevt engelskt ord här och där, precis så mycket att jag till slut förstod att han var ute efter öl ("Birr!"). Klockan var 3 på natten och jag hade aldrig varit i trakterna tidigare, jag kunde inte hjälpa honom. Men han fortsatte och hade plötsligt börjat beklaga sig om obekväma arbetstider och sen nånting om öl igen när en storvuxen kille kom gåendes och frågade om vi hade cigaretter. Jaromir kastade sig fram med ett välkomnande men hetsigt svammel och ville veta var killen kom ifrån, vad han hette, och det var tydligt att polsken mer än nånting annat bara ville hitta en ny själsfrände. Den storvuxna killen hade plötsligt en rysk accent och svarade att han kom från Russia, och det blev ett 5-10 minuter långt omständigt bekantande innan cigaretten kom fram och nästa problem var att fixa tändare. Då kastade sig Jaromir handlöst in i klungan bredvid och började härja, yrandes efter "lightir!" Och medan den kalabaliken pågick vände sig den stora killen om till nån och hade fått cigaretten tänd medan Jaromir fortsatte kämpa omkring i klungan. Det hade varit en märklig scen att följa, och sen kom Sandra äntligen och jag sa hej då till polsken, som då stannade upp och insisterade på en vemodigt laddad kram och ett lycka till med livet. Jag önskade honom detsamma.

Vi gick till caféet och Sandra kändes som Belle i början av Skönheten och odjuret när hon köpslog om brödet. Det gick upp för mig att jag faktiskt gick där på en Malmögata med citronmuffin, den hårdaste tuffaste mest skrämmande av dem alla när hon vill, och plötsligt mindes jag hur nervös jag hade varit att hon skulle bli arg för att jag bara är 169 cm lång. Men nej, det var bara roligt och vi pratade lite till innan jag började fundera på hur jag skulle ta mig hem till Linnea som jag hade gjort upp med att sova hos. Det var en bit att gå, jag fick en vägbeskrivning av Sandra och så gav jag mig iväg mot den avslutande delen av äventyret.

Väl hos Linnea låg det en förhoppningsvis tidigare oanvänd tandborste på min kudde, jag borstade tänderna och gick för att sova, berättade om den magiska resan och somnade snart. Mycket nöjd med kvällen.