Stefan går igenom källarförrådet

Det blir ingen Human Centipede 4

Men va fan. Jag googlade just "human centipede" och såg att den tredje filmen från 2015 tydligen var den SISTA? Undertiteln var "The Final Sequence" och det finns ingen kommande del 4 på IMDB... Jag som har gått och längtat och diskuterat med folk och sett fram emot att få höra vad som nu kommer att hända i den fjärde filmen - hur skulle de lyckas överträffa den tredje som utspelade sig på ett fängelse med hundratals fångar? Jag som undrat så intensivt ibland att jag har varit nära att packa min resväska och söka upp studion för att knacka någon på ryggen och fråga "HOW'S THE PRODUCTION COMING ALONG, GUYS? NEED ANY HELP?" Men nu blir det inget mer med det, drömmen är död och kanske är det dags att krypa vidare otympligt tillsammans med alla de andra då som också hade sett fram emot filmen, kom så drar vi hörrni... HAHA!!... Okej, jag skrattar högt här och nu kommer det ut i text också, va fan... Jag har några folköl igång och det var länge sen jag skrev exakt som jag tänkte och bara lät händerna gå, men det känns bra. Det får vara kvar. Det är okej. Hej då.
(Btw, jag har inte sett någon av filmerna och det skulle aldrig falla mig in att utsätta hornhinnorna för en bildruta av dem!! Det är bara konceptet jag älskar, inte hur den enastående skapelsen förmodligen ser ut. Wikipedia-sammanfattningar UTAN bilder och diskussioner med andra entusiaster räcker för mig, tack!)

"When the sun goes down, it's the magic hour"

För några kvällar sen gick jag hemåt på en bro kl 20:03 och fångade ett par magiska timmen-minuter på video:

"Magic hour" enligt wikipedia

Omklädningsrum

Jag har aldrig tyckt om att vara i omklädningsrum, det är väl ett nödvändigt ont för att kunna gå på äventyrsbad eller spela basket då och då (t.ex), men det är något med dynamiken där inne bland nakna främlingar som obrytt går omkring med skrevet före och nästan verkar få ut nånting av det som jag inte gillar. När jag själv är i omklädningsrummen håller jag mig mest på min kant och ser till att vara både diskret och pryd gentemot omgivningen som tycks hantera situationen mycket bättre än jag... Jag kom i alla fall just ihåg hur hur en kompis i mellanstadiet också var obekväm med omklädningsrum men hade ett mer extrovert sätt att hantera det på, han levde ut det med sitt slags geni-humor som jag aldrig kommer att glömma. Istället för att duscha satte han sig naken ned i fosterställning i ett av hörnen medans alla välanpassade duktiga klasskamrater hängde upp handdukarna och ställde sig vant under strilarna och gnuggade schampot under armarna, och så låtsades han yla och STORGRÅTA istället, han ylade och tjöt som ett traumatiserat barn i hörnet av det ekande lilla duschrummet. "WÄÄÄÄHHH.... WÄÄÄÄHHH... WÄÄÄÄÄÄHH..." så att alla kollade dit. Det var en overklig syn och särskilt roligt för mig som var en av hans få kompisar som skrattade med honom i situationen, jag förstod på något sätt vad han gjorde. Han trotsade obekvämligheten och mobbade tillbaka känslan på sitt egna vis. De flesta undrade såklart bara vad han höll på med, avfärdade honom som galen och skakade på huvudet. Ibland reste han sig upp och sprang sidledes med grodbens-liknande steg istället, dragandes i sig själv nedåt och uppåt med galna gester och sökte ögonkontakt med folk. Det var oförglömligt och briljant gjort av honom tyckte jag redan då men inser ännu mer idag när jag tänker tillbaka på hur före sin tid han var. Sen dess har han suttit i fängelse i merparten av de senaste åren faktiskt och inte alltid haft det lätt. Men han var en av de som formade min humor på den tiden, och gjorde mig till den jag är idag.

Antecknat från kursen

Jag gick en ergonomi-kurs för ett par månader sen, det var inspirerande och lärorikt på flera sätt märker jag när jag tittar tillbaka i anteckningsblocket:

Upp, ned men framåt (Erika och Mason)

Jag har en lillesyster som heter Erika, hon skriver och målar och gör musik och har plötsligt även börjat med en rolig personlig dagboks-serie på youtube, "Upp, ned men framåt". Hon och Mason gör upptåg och filmar och klipper ihop dem till avsnitt. Nu senast besökte de mig och fick en rundtur i lägenheten:

Rekommenderar även tidigare avsnitt, #2 (Dricka hela dagen) och #3 (Baktävlingen) har varit bäst hittills förutom rundturen hos mig. Här är länken till youtube-kanalen.

Dämpat amöbaskrik

Jag hade en ost liggande i kylskåpet en gång, nån som hade haft med sig den och inte ätit upp. Jag vet inte så mycket om ostar förutom att jag tycker att de flesta är obehagliga eller i alla fall inget för mig. Men den fick vara kvar, jag antog väl att personen skulle komma tillbaka och äta upp sin ost till slut? Det hände i alla fall aldrig och efter en tid började jag besväras av den, varje gång jag öppnade kylskåpet kom en allt fränare illalukt slående emot. Och till slut tittade jag närmare på den en dag och petade med en gaffel, och konsistensen var verkligen konstig. På ena sidan var den hård och torr, och aningen missfärgad, och på den andra sidan var den mjukare och efter att ha nuddat den kunde jag nästan uppfatta rörelse. Det verkade som att den låg och pyste och skvalpade och tänkte, som att något levde därinne. Kanske något amöbaliknande? Uuaaahh!! Ordet "amöbaliknande." Det avgjorde saken, osten skulle slängas på direkten. Det gick fort och enkelt, jag la den bara i en plastpåse och knöt, och i sin tur la jag den påsen i en annan plastpåse och knöt, och kunde äntligen kasta det lilla knytet i sopnedkastet. Det var bara det att medan den föll föreställde jag mig skämtsamt hur det kunde ha hörts ett dämpat amöbaskrik inifrån påsen, och jag blev då med uppspärrade ögon väldigt snabb att stänga luckan igen och vrida om handtaget och stirra på det. Faktiskt var det en oerhört ryslig tanke, ett skräckfyllt sista anklagande dämpat amöbaskrik från en ost. Sen dess har jag fortsatt gå omkring med uppspärrade ögon och haft ett post-traumatiskt syndrom kring den där osten, och själv skrikit till vid ostdiskar jag råkat gå för nära i affärer, och undrat om händelsen kommer att förfölja mig.

Som ett klockspel med mina systrar

Jag mötte upp två lillesystrar igår, Sandra och Erika heter de, och vi hamnade på Bara Bistro Bar vid Medborgarplatsen. Sandra beställde våra första öl och jag gick upp och hittade ett bord på balkongvåningen ovanför, då satt det två killar och en tjej vid bordet intill som mest verkade prata om när baren kanske skulle stänga. Sen vände de sig till mig och frågade, "Hej, vet du när baren stänger?" och jag hade varit försjunken inne i mitt eget huvud men svarade på mitt obekväma uppriktiga sätt som ser ut så här

att vi just hade fått beställa så det ska säkert vara öppet ett tag till... Då svarade en av dem bara med nånting konstigt på låtsas-spanska, som att jag hade pratat otydligt eller nåt antar jag? Då tappade jag intresset direkt och slutade prata med dem, återgick till mitt. Och så kom mina två systrar upp med ölen och vi fortsatte med vårt. Men min ena syster Sandra hade lagt märke till att de sa nåt eller hånskrattade åt mig i smyg när hon var på väg, och hon är tuff så hon påtalade det direkt till dem, och då skämdes de och blev tysta. Sen satt vi bara och pratade tills nån väktare kom upp och annonserade att det här övre balkong-planet nu skulle stängas och det skulle endast vara öppet där nere. Så vi drack upp våra öl och började gå nedför trappan. Och då stod de där i trappan, de tre från tidigare, de två tuffa killarna och tjejen, och tydligen har min andra syster sett serien Orphan Black och älskar en "psycho bitch"-karaktär där i, så hon hade känt av deras märkliga nedlåtande energi innan och valde nu att gå förbi med "psycho bitch"-ögon på tjejen i gänget så att de tuffa killarna skärrat fick ställa sig emellan. Och de måste ha fattat varför direkt. OCH, det var först efteråt utanför när Erika nämnde vad hon hade gjort som vi pusslade ihop hur vi alla hade samverkat, på ett helt rätt sätt, och det var alltså att 1) jag svarade inte ens på deras hån 2) Sandra sa istället till dem så att de skämdes 3) Erika av alla personer skrämde dem en sista gång så att de ryggade tillbaka. Det hela hade gått till som ett klockspel, som en reaktion från en enda vacker organism som heter DON'T EVER FUCK WITH ME AGAIN. För vi är som ett klockspel.

Skräckspelskräcken

På tal om skräckspel fick jag för ett par veckor sen idén om att försöka komma över min skräckfilms- och skräckspelsskräck. Det började med att jag satt uppe första natten när jag hade köpt PS4:an och laddade hem demos, t.ex "P.T." som hade en bild på en skogsdunge. Kanske var det något gemytligt naturspel? NEJ... Klockan var 03:30 hemma i soffan, och scenen direkt var att man vaknar i ett mörkt kallt rum och tar sig ut i en hemsökt lägenhet där det uppdagas ondskefulla rysliga ledtrådar, en rutten kvinna hoppar fram ibland, det är verkligen meningen att du ska må dåligt... Dörrar leder tillbaka till samma hall och det är en krypande stämning hela tiden, hoppa själva in någon minut i videon så förstår ni direkt:

För några kvällar sen spelade vi det hemma hos mig, jag och tre från jobbet.

Bilden är tagen med plötslig blixt i mörkret och är inte arrangerad, vi var verkligen livrädda under timmarna det tog att klara igenom hela "P.T."-demot och nu i efterhand förstår jag för första gången tjusningen med skräck när man går igenom den tillsammans. Bara det att det fortfarande inte är värt det i slutändan för alla associationer och hjärnspöken som hänger kvar i huvudet när man är ensam i mörkret senare. Nu har det redan hänt sen dess att jag drömde en mardröm, och att jag skrek rakt upp mot nattbrevbäraren genom brevinkastet när en DN-tidning slängdes ned genom brevinkastet och våra blickar möttes för en kort sekund då jag satt i badrummet mittemot dörren och tittade tillbaka, och snabba ekande steg snart hördes nedför trappan där utanför. Men jag blev bara så rädd. Och snart är det väl även dags för The Last of Us på multiplayer med Anna. Det är något med det jag bara inte kan motstå längre. I'm going in. Help me.

Sopsäck full av skräckspel

Tack vare en soprumsfynds-älskande pappa har jag kommit över en sopsäck full med dataspel, vilket först lät ganska coolt och sen mest blev obehagligt. Det fanns några kvalitetsspel och WoW-fuskböcker, men det mesta visade sig vara olika slags mörka skräckspel, survival horror och torture simulations. Det mest chockerande av spelen ser ut som en obehaglig VHS-kassett i fodralet och det står "MANHUNT" på den, ser ut som en snuff-film från Nicholas Cage-filmen om någon minns, och efter att ha googlat ska det tydligen vara ett av de blodigaste spelen som har gjorts och förbjudits i flera länder. OCH INTE MINST, två saker till: För det första en cd-rom som heter "Sveriges dödsbok 1947-2003" med data insamlat från myndigheter om avlidna personer mellan de åren, och sen två cd-väskor med brända skivor av olika slag. Jag har inte kollat skivorna än, men vilken upptäckt! De ligger i högar på mitt vardagsrumsgolv och jag vet inte vad jag ska göra med dem. Jag undrar bara vem de kan ha tillhört och varför de har slängts, om det antingen kan ha varit en väldigt mörk person som till slut tröttnade och bestämde sig för att göra av med allt det deppiga, eller om det var en ljusskygg krake med lädermask och dålig hållning som dog i sitt pojkrum och föräldrarna inte visste vad de skulle göra med alla obehagliga spel och slängde dem. Hursomhelst har det börjat kännas som början på vilken parapsykologisk erotisk förbannelse-thriller eller cosplay-film som helst här hemma i vardagsrummet. Ibland mitt i en ofrivillig dans kan jag råka titta "ovetande" mot högen som att jag inte känner av att den svarar, och ger kommandon om att prova spelen och titta närmare på skivorna osv, men jag vet egentligen bättre och det här kan leda vartsomhelst *tittar ned på bilden igen* iiihh!!

Juckarn

Det händer om dagarna att nån kommer fram och ska presentera sig, t.ex någon nyanställd på jobbet, och jag gillar att skapa en myt om mig själv så jag brukar bara dra dem i handen och svara "FOLK KALLAR MIG FÖR JUCK-STEFAN eller BORG-NYPET!!" med ett motbjudande hetsigt garv, för att få de omkring att kanske börja skratta och säga "oh, you old dog!!" med belönande high fives. Men på min arbetsplats är det knappt några som gör det och de flesta har slutat hälsa på mig. Vad fan. Så det framstår som att jag är galen. Och det verkar som att alla är femnister eller vad det var de sa.
I alla fall, "jucka" är ett roligt ord. En romantisk tanke jag har fått är att jag ska börja bli känd som "Juckarn" på min arbetsplats, och t.ex att en dialog i fikarummet när jag inte är där i framtiden ska kunna låta så här:
- Var fan har vi Stefan då?
- Ingen aning, han står väl och juckar mot nån jävla vägg nånstans...


*ekande obehagligt hetsigt garv genom korridorerna*

Stormar och orkaner

När jag jobbade på B1ltema för några år sen kom det in en märklig gammal man ibland, han kan ha hetat Kjell eller Holger och var en lång och smal föredetta raggare med grått hår som gillade att hålla låda några minuter och sen gå igen utan att handla nånting. Han hade haft en fin Amazon en gång men behövt sälja den av nån anledning, men gillade fortfarande att hänga i bilaffärer. Det var i alla fall verkligen en av mina favoriter. Han hade en lågmäld karisma och såg väldigt rolig ut, efter varje påstående ryggade han bak ett steg som av en rekyl åt det han hade sagt och blinkade stelt med ena ögat så att det skulle låta ännu fräckare än det egentligen var. Men jag förstod och skrattade, kanske var det därför han alltid sökte upp just mig i butiken. I alla fall så brukade han som gammal raggare återkomma till det här med kärlek och fruntimmer och frugan han hade varit gift med i många år, och det landade oftast i det återkommande tipset om att "Det är okej om det stormar, bara det inte blir orkaner" innan han ryggade bak igen. Och jag nickade och höll med och sa att jag skulle ta till mig av den visdomen. Och det gjorde jag, det har uppenbarligen fastnat i minnet. Och idag kan jag undra vad det blev av honom, om det fortsatte storma lugnt med frugan eller om det blev några orkaner till sist, eller vad ännu mer som kan ha hänt under åren när jag inte har fått en chans till uppdatering. Det är sånt där som händer i livet, vissa följetänger faller åt sidan medans andra skapas och de gamla har plötsligt bara blivit något man kan se tillbaka på och undra vad det blev av dem. Jag hoppas i alla fall att han mår bra och fortfarande berättar om sin gamla amazon för folk, och har fortsatt ge av sina goda råd.

2005-2015

2015! Toppen av världen-känsla att säga siffran. Det känns levande att ha anlänt hit, till tioårsjubiléet av året då jag brukar säga att mitt liv verkligen kom igång, år 2005 när lunarstorm-dagboken var mitt livsverk, jag hade köpt en egen dator med futuristiskt blått sken från power-knappen och levde för Naruto och olika hip hop-forum, fick jobb på B1ltema och snabbt blev kemiavdelnings-ansvarig, sprang som en ninja på bron till jobbet om morgnarna med armarna utsträckta bakåt och ändå alltid kom försent, flyttade hemifrån, blev kär i rödhåriga kassörskor och mormontjejer, kände hur livet fylldes av absurd glädje och riktning av serier som nya amerikanska The Office, Entourage och The Comeback, och hur jag levde mitt i bloggrevolutionen med dagliga uppdateringar av favoriter som Wayne Nilsson, citronmuffin, Felicia, och jag hade landat i en ny tid helt enkelt, tog mig an världen på nytt efter gymnasiet och blev STEFANMEDO när jag började leva ut mina inre formuleringar på arbetsplatser och i möten med nya människor och kände en frihet och ett rus över reaktionerna det fick. Åren framför mig kändes som en väldigt öppen och formbar tid där jag fortfarande hade kunnat börja gå på gym och lyfta hantlar och förvandlas till en gigantisk bodybuilder om jag ville, eller satsa på att bli proffs i någon sport jag tyckte om, men kände i just den här perioden att jag definitivt börjat se mig själv som en författare.

Sen gick åren, upp, upp, upp, 2006-2007-2008 var en stigande drömutveckling för den unge lovande författaren, med flytt ned till Skåne för Fridhems Folkhögskolas skrivarlinje och allt det förde med sig, innan tillvaron kraschade kort efter hemkomsten 2009-2010 (sparken från B1ltema pga denna blogg, mamma sjuk) och jag fick börja om. 2012 kom den riktiga nystarten med gammalt drömjobb förverkligat på biografen, och sen dess har det gått upp, upp, upp igen, 2014 kom jag ikapp mig själv ännu mer och nånting stabiliserades. Nu i början av 2015 står jag på kanske toppen av mitt liv hittills. Och tar ingenting för givet längre, allting kan verkligen vara över imorrn men det ger en annan sorts lycka över de stunderna man får vara med om. Jag gillar utvecklingen i att landa i en större klokhet inombords eller vad man ska säga och samtidigt hålla kvar i den inre rösten. Jag är 31 nu, ett helt nytt decennium har pårböjats och på senaste tiden har jag träffat en supercool söt äldre tjej som inspirerar mig varje dag, skaffat en PS4 med NBA 2K15 och är väldigt glad över min nystartade personliga filmklubb (med bara två officiella medlemmar än så länge men det räcker bra, vi vill ju inte ens vara för många). Det känns bra, och om jag fortfarande skriver här om fem år kan jag knappt föreställa mig hur många livsförändringar som kommer att ha hänt, men nu kör vi ett år i taget. 2015, LET'S GOOOOO *bakåt-kullerbyttor ut ur bild*

PS4 Is Good

För er som vill bli uppdaterade om mitt personliga välbefinnande just nu så är det väldigt bra. Jag lever ett fartfyllt liv i lägenheten med en flott mörkröd kostym på presskonferenserna, har 2,591,022 Social Media-följare och spelar andra året i rad med Orlando Magic, i NBA 2K15 och det här nya livet jag lever med även en 3D-modell av ansiktet inscannat så att det ser ganska realistiskt ut, och har en intensiv period med min nya PS4 helt enkelt.
Det var nån vecka sen jag beställde alltihop, halv sju på morgonen innan kaffet ens hade bryggts klart, och hade det inte varit för att det plötsligt kändes så rätt där i ottan hade det köpet inte blivit av på länge. Men jag ångrar ingenting, tvärtom. När det två dagar senare anlände med posten så hade jag slitit upp alla kartonger i vardagsrummet på några minuter och kunde äntligen starta igång NBA-spelet och dess "My Career mode". Sen dess har jag knappt gjort nåt annat, eller ens provat nåt annat spel, men de jag har är:

NBA 2K15
Middle-Earth: Shadow of Mordor
Soul Suspect
Thief
P.T. (demo)

Kommentatorerna kan inte uttala mitt exotiska efternamn däremot så det fick bli "THE MAYOR" istället. "THE MAYOR to the hoop! Misses. THE MAYOR gets the ball to Frye, who passes it back to THE MAYOR. THE MAYOR misses again! Oh my, this game has not been going well for THE MAYOR." Det låter ganska högaktande ändå varje gång de säger The Mayor, det är bra.

Tack för i år

Bloggen har fått ett nytt liv, och jag med. Så är det. Nu är det etablerat. Det blev nästan 50 inlägg på denna sida innan året tog slut, ett mål jag hade för att ta mig igenom mellanlandet från den gamla tiden och den här nya jag har befunnit mig i sen ett par år tillbaka. Stefanmedo hade blivit ett samlingsnamn, inte bara för bloggen utan för en oförstörd tid när jag bara älskade att gå runt genom livet med en rolig inre röst och dokumentera idéer, innan en period 2009-2010 gjorde mig mer grubblande till livets obarmhärtiga nyck. Samtidigt började formuleringarna vattnas ut till facebook-statusar istället och bloggen hamnade mer åt sidan. Till slut hade den blivit ett antikt monument jag inte visste hur jag skulle uppdatera längre. MEN, det här ju fortfarande min sida, som jag älskar, en helt egen blogg. Och det är klart att jag vill skriva på den och lägga upp roliga saker. "Det känns som att jag pratar med mig själv" uppe på bannern är en direkt översättning från Eminems låt "Talkin 2 Myself" som handlar om återuppbyggnad och att ta ansvar för sina felsteg i det förflutna, och gå vidare. Jag ville bara börja skriva här för min egen skull och för framtida nostalgi, och för att det är kul att formulera idéer. Jag gör ingen reklam för den nån annanstans och har inte alls det antalet läsare jag hade för några år sen. Det är väl knappt en tio återkommande numera, men det gör ingenting. De jag känner till och gott kan hälsa till är: Alexi, Erika, Anna K, Anna A, Felicia, Helena, Christoffer, Gustav, Honken och Alicia. Kanske nån mer. Tack för i år.

Mindre och mindre Malmskillnadsgatan

Jag har kommit på ett sätt att sluta säga "Malmskillnadsgatan" hela tiden. Förut smög sig ordet in i var och varannan mening som en fix idé, det var roligt. I varje sammanhang fanns det en ny koppling att lyckas få in det i och det fick mig att låta som en sån spännande och intressant person. Men allt har sin tid, ordet är inte lika chockerande eller nytt längre. På senare tid har det knappt blivit en gång per dag, jag kan bättre än så. Nu har jag börjat säga "skrubben" istället. Om nån kommer gående kan jag stoppa dem och luta mig fram, säga att det var ett tag sen vi sågs eftersom jag mest har hängt i "skrubben" med en ryckig tumme bakåt åt nåt håll. Eller om jag ska lämna ett sällskap så säger jag bara att äh, jag sticker till skrubben istället. Man kan säga att det är omväxling som en form av avvänjning.

Kaffe igen

Jag har druckit många koppar kaffe idag och börjar bli nervig. Ska sitta i maskinrummet i den lilla enmansbiografen i Kulturhuset tills ikväll och det brukar bli flera påtår, fem sex koppar minst och i den här takten kan det bli det dubbla. Är det för att jag älskar kaffe eller för att jag på senare tid har fört kopparna alltmer febrigt och hjälplöst skakande mot munnen och stirrat med blicken rakt framför mig, ängsligt pratande tillbaka till replikerna som hörs från filmerna? "Frank? Är det du?" som svar till deras dialoger. Ibland släcker jag även alla lampor i maskinrummet så att det blir helmörkt så när som på projektorns sken, och lägger mig raklång på golvet ibland höjandes på huvudet för att sörpla kaffet tills jag blir störd igen av ljudet från filmerna och måste vrida huvudet till förstärkaren. "Frank? Är det du?", det passar bra som svar till det mesta oavsett språk, eller kort och gott det enkla svaret "FUCK MEEE!!" med en obehaglig gest som flickan i Exorcisten. Skulle jag gissa skulle jag tro att allt det här är för att jag älskar kaffe.
Under en tid i somras började jag föredra när kaffet hade kallnat. "Ge det ett par timmar att dra sig och kallna, så blir det ännu godare och hälsosammare." Hälsosammare i alla fall som i att risken att bränna sig försvinner. Men så stannade jag förbi hos min faster en dag med en ny bok under armen, hon höll just på att storstäda i lägenheten men bryggde mig en kopp kaffe och jag tog med boken in på deras gästrum för att läsa i någon timme. Ett väldigt trivsamt gästrum med en stor säng i mitten och en mysig läslampa, bruna luftiga gardiner ovanför fönstret och blomväxter där under. Så jag ställde kaffet att kallna på sängbordet som vanligt och började läsa i boken för att nån halvtimme senare sträcka mig efter koppen som alltså skulle ha blivit godare nu enligt beräkningarna. Men det var bara det att mitt i en klunk la jag märke till nånting obehagligt där innanför, två dränkta blomflugor som guppade upp och tog fäste på insidan av koppen medan den mörka ytan höll på att sjunka. Jag spottade närapå ut kaffet som en fontän-orgasm över sängen, vad i helvete? Och fastern kom in, jag berättade för henne att i ett The Walking Dead-avsnitt hade en walker ramlat ned i en brunn och förgiftat deras dricksvatten, och att det här var nåt liknande. Och jag bad henne genast skicka mig till magpumpningen. Det var såklart halvt på skämt halvt på allvar, men det som störde mig mest var att min nya romantiska bild av det här med kallt kaffe plötsligt även skulle innehålla tillägget att den goda aromen drar till sig flugor och fän också, och att avsaknaden av den ångande värmen som både småflugor och jag själv hade uppfattat som frånstötande tidigare, gjorde att det extra goda kaffet inte längre kunde värja sig från dem. Så det blev flera faktorer som verkade för att småflugor skulle bli ett återkommande problem, och där nånstans fick det vara. Men, när när jag tänker efter i skrivande stund så har det hunnit bli november och praktiskt taget vinter, flugsäsongen är över. Kanske kan det istället vara en kallt kaffe-säsong som har startat nu igen? Jag gillar uppenbarligen tanken. På kaffe. Kanske för att jag är besatt. Som flickan i Exorcisten. Och nu börjar jag tappa koncentrationen här. Eller så var det här mitt mest skärpta inlägg på länge och den har just kommit tillbaka. Hej då.

Några smärre ingrepp

Jag har börjat älska plastikoperationer och skönhetsbehandlingar på sistone, att bara lägga mig på ett bord och låta ett proffs få göra sitt jobb. För visst är det fantastiskt vad vetenskapen kan göra med ens anlete och kropp? Små justeringar och förvridningar som går att få till som kan skänka skratt till sin omgivning? Det är väl kul med förändringar, kosmiska som kosmetiska. Men den största anledningen till det ökade intresset får jag väl säga är att jag numera hyr ut min källare till en gammal skandalomsusad plastkirurg som blev av med både jobb och fru för en tid sen, han behövde hämta sig både ekonomiskt och själsligt sa han. Sen dess har det varit kört. Jag knackar på och "trakasserar" honom lite då och då, HEHEHE... Nej, men vi har daglig kontakt.
Än så länge har jag bara hunnit med

-ny hårfärg
-ny hudfärg
-ny kultur
-stramat till kinderna
-förlängt mina ben
-fått något längre armar

men för det närmsta året har jag även planer på att

-bli en huvudfoting

Wordfeud

Sen jag skaffade mig en smartphone är det ett spel som har utmärkt sig som roligast: Wordfeud! Det är ganska kul att spela och så ger det mig särskilt anledning att fortsätta skicka ut den här mitt i natten till motståndare:

De kallade mig borste

Idag var det en på jobbet som gick och letade efter en borste, så jag hörde henne säga ordet några gånger i frustration. "Var är borsten?" "Borsten" "Jag hittar inte borsten..." "Men var fan är borsten?" osv osv.
Så till slut blev jag tvungen att jaga ifatt henne och bara nämna en grej, att jag brukade faktiskt kallas för "Borste" en gång i tiden. Det var när jag bodde i Skåne 2007-2009 och det började egentligen bara med att mitt efternamn börjar på "BOR" och förnamn på "STE" så användarnamnet i datorerna på skolan hade automatiskt fått bli "BORSTE". Så nån hade väl lagt märke till det bland inloggningarna och tyckt att det var roligt, så det blev att vissa började säga "Borste" till mig ibland. Till slut blev det en självklarhet, jag började reagera på ordet som att det var mitt namn, och numera kan jag fortfarande titta upp om någon säger ordet, utifall att nån talar till mig. Det är kul hur man får egna associationer till ord.
Allt det här förklarade jag för tjejen, medan hon otåligt stod och väntade på att fortsätta få leta efter sin borste. Men innan hon gick la jag till en rolig detalj, att det här utspelade sig ju i Skåne så egentligen blir det ju ännu roligare när man uttalar det på skånska: "bååhste..." I alla fall, nog om det.

Inte lastbilschaufför

Video #10

Den senaste tiden har jag varit en arbetsmyra på biografen, bara den här helgen fick det bli 23 timmars jobb på två dagar. Det kan kännas lite bakfullt att vakna dagen efter en sån helg, men det är okej, jag gillar att leva långt inne i huvudet och observera mig själv i djupdykningar, även om det hade varit outhärdligt hade jag fixat det ändå. Man vänjer sig. Och jag hörde en gång att lastbilschaufförer kan jobba två intensiva veckor i streck för att sen få vara lediga två veckor i streck, det tilltalade mig direkt och jag kan fortfarande se mig själv med skivsamlingen i passagerarsätet åkande förbi landskap och städer och malmskillnadsgator och hamnar och tullar och kanske även över haven med lastbilen ombord på ett skepp och kunna åka runt på andra kontinenter, besöka Japan eller Island eller Australien och skratta bakom ratten åt hur kroppen blir rundare och rundare för all den goda maten. Och självklart även leverera saker eller vad man gör. I alla fall, jag försökte beskriva allt det här på intervjun och hur gärna jag ville få köra, men de gav jobbet till nån annan. Med tiden har jag däremot accepterat deras avslag. Man vänjer sig, man får lov att vänja sig. Låten är av Kjell Höglund, videon hemmagjord av någon på youtube.

Ordet 'vackert'

Meddelande till världen: Jag kommer inte att ge vika, jag kommer att fortsätta stava kollegor 'kolleger', likt jag stavar lillasystrar 'lillesystrar' mot kanske bättre vetande. Bara för att det är lite roligare helt enkelt. Här kan jag känna att jag följer en viktig tradition i familjen med en mamma som säger 'yogert' och en pappa som säger 'ankedoter'.
Jag märker även att jag använder ordet 'vackert' mer och mer. Det är både högironiskt och ärligt och hisnande att bära upp eftersom jag även vet hur det kan låta, på det stora hela ett passande uttryck för hur jag tycker om att uppleva världen. Kanske började det med Joey Diaz kraftfulla uttryck han brukar säga i sina morgon-podcaster, i stil med "GET UP COCKSUCKERS, IT'S A BEAUTIFUL DAY TO BE ALIVE" innan han börjar påminna om att vi måste ta dagen i våra händer och inte låta oss tryckas ned av omgivningen, och berätta inspirerande historier från sitt egna brokiga liv och värderingar han har kommit fram till. Och just den där kontrasten i ett till synes buffligt och fult sätt och att ta sig äganderätt över ordet 'vackert', det är vackert i sig tycker jag. Här tvingar han förresten sin kompis Lee att äta nåt slags droginnehållande gummibjörnar på sitt roliga arga sätt:

HAHA! Var korrekt och hata Joey, eller ha fel och älska honom. Vad är rätt? Bara den frågställningen i sig är bland det vackraste som finns, kan jag tycka.

Så mycket att säga, så svårt att uttrycka det

Video #9

HAHA, är det så här jag ser ut när jag pratar om mina viktiga ämnen och tv-serier och låtar? Oh well.

Världen stannade upp

För någon vecka sen jobbade jag i Kulturhuset när Helena Bergström plötsligt kom uppför rulltrappan och fick syn på mig, pekade på mig och sa "DU!" med ett angeläget tonfall, och jag stelnade till och stod bara förstummat och undrade vad hon skulle säga, men så hann hon få syn på det hon sökte och skyndade vidare ditåt istället. Jag stod bara paralyserat kvar och följde henne med blicken tills hon var borta, och sen började världen röra sig igen.

I've got an awesome cold, I can't stand up

Jaha, jag är ledig i tre dagar så det fick bli en kraftig förkylning att ägna dem åt. Först halsbränna igår och en obehagligt mörk sträv röst tills den gav med sig och plötsligt blev en skärande flickröst som skrämmer folk istället, sen varierande kast däremellan. Men förutom rösten kan det ändå vara härligt att vara förkyld ibland, man hamnar i en sån påtagligt isolerad tillvaro som kan vara skön att tänka utifrån då och då.
Jag vaknade idag med mörbultad känsel i kroppen och dov huvudvärk på ett märkligt skönt sätt, förkylningen hade slagit på riktigt medan jag sov. Jag kände av den ömmande tyngden i kroppen och det var som att armarna och benen var en abstrakt del av sängen och det skulle bli ett märkligt projekt att ens resa mig upp. När jag väl satte fötterna på golvet och började stappla omkring i lägenheten var kroppen forsatt tung att manövrera samtidigt som jag både var klartänkt och uppmärksam och mådde bra innanför de köttsliga symtomen. Jag satte för andra gången på två dagar igång Tom Waits-introduktionen jag fick av Alicia, den var bra bakgrund till kaffet och diskandet och småplockandet. Sen hörde jag i telefon från min älskade mamma som jag inte har sett på ett tag och en som ringde från jobbet, roliga samtal båda två, och jag hann även med de tre sista avsnitten av The Wire säsong 4 innan jag hamnade vid köksbordet resten av kvällen och har avverkat senaste tidens ansamling av DN och Mitt i som hade upptagit en stolplats i köket. Det är viktigt att hålla sig informerad, så det blev några timmars bläddrande i femtiotalet tidningar och jag kan även ha skrattat alldeles för ivrigt åt de ditritade glasögonen och mustascherna och pratbubblorna det fick bli ibland på bilderna.
I alla fall, ovanligt bra förkylning. Den här avdomnade konstiga känslan betalas det dagligen pengar för ute på svarta marknaden, men jag bara vaknade med den och fick en skönt hängig dag. Tack och godnatt.

My 20's were a roar, my 30's were a blur, my 40's I'm not so sure, but I'm a make 'em purr...

Video #7

"I was a lot more comfortable being vulnerable and open
when I was younger, and it wasn't clear if I was or wasn't joking
But so much has broken…I'm just like fuck it, the fix is in
If I can't hide in plain sight anymore, I'll just stay hidden"

Jag hade en liknande period under delar av 2009-2010 när världen hade vänts uppochned på kort tid: sparken från jobbet pga bloggen, sjuk mamma, sjuk farmor, hjärtat fruset till is av sadistiskt ex och just hemkommen från mina dittills två bästa år nånsin (och övertygad om att de aldrig skulle kunna överträffas igen) nere i Skåne. Det var en märklig och förvirrad ny tid där jag började ana att det bästa var över och jag skulle bli olycklig i livet. Dagar och nätter passerade utanför fönstret, jag hade inget fotfäste och ägnade mig mest åt att justera om världsbilden och stänga in mig i mig själv mer än nånsin. MEN, så påbörjades kort efteråt ett nytt uppsving. Mamma blev bra igen, jag hittade tv-serien Community och podcasten WTF with Marc Maron vid precis rätt tillfällen, fick jobbet jag hade drömt om på en biograf, hamnade i nya sammanhang och återfick kontakten med gamla vänner, flyttade till Alvik och nu Gullmarsplan. Nas albumtitel "Life Is Good" blev ett återkommande uttryck och satte namn på den nya vågen som jag fortfarande befinner mig i. Minnena av den grubblande tiden finns kvar nere i djupen och då och då dyker jag ofrånkomligt ned igen för att komma upp med ny inspiration. Med låtar som Sage Francis "Make Em Purr" vid ens sida är man i bra sällskap när man väl är där.

Dave Chappelle "Bus Hostage"

Video #6

Min favorithistoria av Dave Chappelle.

En livs levande Thommy Berggren

Video #5

 

Det här är berättarglädje personifierat och jag har nog hunnit se klippet en tjugo, trettio gånger på några år. Så kom det sig plötsligt att jag fick nämna det för den nu 77-årige skådespelaren/ regissören Thommy Berggren själv för ett par dar sen när han livs levande uppenbarade sig på biografen för att se två filmer i rad. Jag tror att han blev glad när jag nämnde Bergman-historien, men även lite ställd när jag la till att jag kan ha sett klippet tjugo, trettio gånger.

Jurassic Park - The Ride (Universal Studios)

Video #4

Denna åkte jag i Universal Studios, 1998. Självklart går en video inte upp mot att vara där i Los Angeles-hettan bland alla åkturer och levande filmvärldar omkring en och att ta plats på en sån där båtvagn för att fysiskt få åka in genom träportarna till själva JURASSIC PARK, i tät luftfuktighet bland tropisk växtlighet och dinosaurieljud här och var, och gigantiska växtätande brachiosaurusar som kommer till liv i sina stillsamma miljöer innan den dramatiska vändningen... Wooow... Steven Spielberg ska förresten ha dragit in mer pengar på Jurassic Park-åkturen än på alla sina filmer sammantaget, det är ganska galet! Samtidigt som det även lär ha gått åt lite mer än en filmbudget till att bygga den enorma anläggningen.

Sandra sover men Stefan är vaken

Video #3

Här sitter jag bredvid min sovande lillesyster Sandra en sommarkväll i Lyckeby 1989. Hemvideo var fortfarande nytt och det skulle dröja några år innan vi alla skulle kunna gå runt som idag och filma vadsomhelst med telefonen. Det var ganska speciellt när en sån där stor videokamera var igång.