superveckan

Jag är inne i en supervecka, alltså har stängt in mig för att nästan bara superskriva i en hel vecka och komma igen med projektet. En vecka är 168 timmar, och på den tiden ska det bli minst 20-25 sidor till. Jag älskar att gå in i såna här intensiva perioder och vi får se hur det går!

Nu är det två dagar in.
Jag har klockat 12½ timmar.
Jag har gjort 3 nya sidor och bearbetat.
5 dagar kvar. Minst 17 sidor till.
Jag har druckit.
Jag har gråtit.
Jag ska fixa det här, Natasha*. Don't worry.

* = Natasha är en älskarinna till mig som ni får hålla lortklorna borta från! Nej men dessvärre finns hon inte, faktiskt var det en löjlig fix idé som förmodligen inte ens kommer att vara rolig längre nästa gång jag kommer tillbaks till den här sidan, men jag raderar inte, hellre skriver jag en lång ursäktande asterisk.

ingen bra lekkamrat

Vi brukade springa omkring på gården och jaga varann och skrika och skratta och bygga slott i sanden, och det ofta roligt och hysteriskt. Det var jag och Teddy. Men så blev vi osams en dag för att jag sparkade på hans sandslott och Teddy gick hem. Vid dörren vände han sig och sa "Jag tycker inte att du är en bra lekkamrat", och så stängde han med en smäll. Jag blev stående där ett tag. Meningen ekade i mig och jag blev helt paff. Inte en bra lekkamrat, sa han? Det var oväntat dräpande sagt från den annars så schyssta Teddy, åtta år. Fast jag själv var de tjugo. Han är fortfarande inte förlåten.

going going back to back to stockholm stockholm

Imorgon åker jag upp till stockholm igen.
då blir det mer av det här:

oh shIT

kraftigt förkyld

I tre dagar har jag varit kraftigt förkyld, det är inte så kul. Min röst går upp och ned, försvinner och kraxar och tycks vara utom kontroll. Och när jag skrattar låter det som Christer Petterssons gråtgrymtningar. Det är inte kul alls. Och jag ska inte tjata om rösten, men ibland låter den även som Lars Leijonborgs vilket är roligt eftersom den då även låter som min gamla rektor Svante. De var varandra upp i dagen.

Ja, ni. Svante. Den gamle ärkerivalen, ärkenöten. Vi kom inte alltid överrens på min mellanstadietid och högstadietid, Svante och jag. Han ackshepterade inte mina rebelliska tilltag. Till exempel om jag uttryckte ointresse för ämnena töntkunskap och matematik, eller om jag fick för mig att tala engelska på gymnastiken och vara hoppetoss på engelskan, då uppskattades det då visst inte och man behövde gå upp och få skäll av Svante. Och så förblev vi osams. Men i efterhand måste jag få förklara att jag ngo aldrig ogillade Svante egentligen. Han var bra. Eller i alla fall okej. Och jag är rätt säker på att det var ömsesidigt, men hursomhelst kom just en ny hostattack medan jag skriver och det är verkligen hemskt att vara sjuk, måtte jag snart bli bra igen. Det här funkar inte längre. Och för nån kvart sen hittade jag numret till den gamla högstadieskolan, så jag ringde med min nya kraxande röst och sa att det var rektor Svante som ringde. Men det gick inte att hålla masken, så mitt i meningen började jag skratta och kraxa åt mig själv eftersom det hade låtit så likt, och då la de bara på.

Men i alla fall, någon som har några bra tips mot förkylningar? I förrgår natt försökte jag skrämma bort den med whisky. Det funkade inte, det blev bara värre. Sen provade jag att sitta helt tyst i 5 timmar, det funkade inte heller. Sen provade jag att dricka te med honung, lägga hackad vitlök på en nattmacka och även att äta glass, men ingenting har funkat. Så nu sitter jag här och hostar igen och kraxar och vet inte vad jag ska göra.

filmen underdogs

Så här var det: Gabriel som jag bor med hade fått tag i 16mm analog film och ville göra nånting snyggt. Vi pratade om idéer och landade i en underjordisk fight club av nåt slag. Vi snackade om Fight Club och Desperados och ville ha med saker man oftast inte ser i skolfilmer - stor brutala bestar, onda cirkusdirektörer med puckelrygg, drogade tjejer som står och dansar i ett hörn osv osv, och det som hade börjat som ett roligt snack hade plötsligt blivit att vi jobbade på en film ihop. Vi fick med oss Pät till att regissera och då var hela 30 G-kollektivet inblandat, vi brukade säga "skolans bästa fotograf, skolans bästa regissör, skolans bästa författare" hade råkat hamna under samma tak och borde göra nåt, nu hände det. Och Gabriels bror Emil kom ned från Stockholm som producent och kom även med 10,000 kr från Dalarnas filminstitut för att göra filmen. Och det var som ett enda Entourage-avsnitt att göra filmen, många stora med- och motgångar och stora besked från olika håll, t.ex var två huvudskådespelare tvungna att hoppa av så jag fick hoppa in i filmen som cirkusdirektören. Iaf, snyggt skulle jag säga att det blev och Gabriel vann pris för bästa foto. RULLA BANDET!

Speltid: 6 min

ropen från kassan

Om vi är flera i kassan och det blir lugnt brukar man kunna stänga och gå ifrån ett tag. Så kan man t.ex ta ett ärevarv i butiken, klättra i lagret, köra truck, plocka varor eller nåt. Sen ropar de från kassan när det blir köer igen. "Steeeefaaaan", från Kassa-Kerstin med sin gälla röst. Då är det bara att gå dit och köra igång igen.

Jag är inte så förtjust i de där ropen från kassan. De påminner mig om förra och förr-förra året när en tjejmaffia i kassapersonalen var emot mig, och det där extra antydande "STEEEFAAAAN" var ännu ett sätt att klanka på mig. Från det gänget är det däremot bara Kassa-Kerstin som är kvar numera och utan underhuggarna är hon harmlös.

Själv gastar jag aldrig efter folk, jag har kommit på en roligare metod. Jag har lärt mig att låta kön byggas upp lite så att kunderna blir otåliga och vilda, sen får jag dem att i kör ropa "KASSA-KERSTIN!" åt mig på mitt kommando. Så kommer hon fram och skelar under puckelryggen som en livs levande Quasimodo, blir uppjagad och skyndar till kassan så att frisyren studsar, och vissa av kunderna fortsätter leva sig in i det arga när de går till hennes kassa. En liten revansch till mig.

Det känns bra att vara en gangster.

jag har skapat ett monster

Jag har skapat ett monster. Ett uppriktigt försök till en födelsedagstårta. Den blev inte helt korrekt, den ena halvan skulle ha marsipan och den andra något annat, men istället blev det en enda spräcklig röra som jag till slut bara hällde gul tjock vaniljsås över och sprinklade på lite strössel. Fuckit. Sen kom Blondinbella förbi och fick syn på fiaskot, och hon skrattade och då skrattade även jag och vi bara skrattade och skrattade tills vi båda hade kiknat. Sen fnissade vi ännu mer och åt en bit tårta medan hon flätade mitt hår och vi var alla så lyckliga.

födelsedagsmannen

Imorgon (26e juli) är det min födelsedag. Jag delar den med Mick Jagger, Jeremy Piven och två olika kompisars mammor. 25 år blir jag nu. Och min plan har länge varit att bli vuxen vid 25, så från och med imorgon tänker jag göra trettio armhävningar och springa tre kilometer varje dag, minst i ett år framöver. Kanske ända tills jag blir 30 år och måste sänka till tio armhävningar och en kilometer per dag. Trehundrasextiofem dagar från och med imorgon, minst, det fixar jag. I min nya vuxna skepnad.

Förresten sa jag aldrig hur det gick med armhävningarna förut. Jag hade en vecka på mig innan avslutningen att höja rekordet från 43 till 50, och.... "YO ADRIAN I DID IT!" 52 armhävningar med Gabriel som vittne! Sen gjorde han 61.

roligt i kassan

Det har inte blivit så många inhopp i kassan för mig, bara ett fåtal de senaste veckorna. Märkligt. Men ännu märkligare är att jag faktiskt har varit glad i kassan. Trevlig! Tillmötesgående! Kommit överrens med människorna! Förutom när någon till exempel inte säger hej tillbaks, då kommer den arga Stefan tillbaks och vägrar stämpla ihop kvitton och så. Och så håller det i sig några kunder i ledet, tills jag återhämtar mig. Det är okej.

Jag har även börjat jonglera med mynten innan jag ger dem, det är roligt. Kunderna väntar oftast tålmodigt och klagar knappt. Så avslutar jag med att slänga upp mynten i luften och fånga dem med tröjan, och rycka till i den så att mynten flyger fram mot kunden vars armar flyger upp i fäktande förvirring.

Det enda tråkiga är att en sommarjobbande tönt har snott min frisyr. Det ser inte klokt ut. Tvärtom, störtlöjligt, och mycket irriterande. Jag brukade ju också ha en sån där tilltufsning högst upp, men nu är det förstört, så jag har fått komma på en ny. Och jag har inte kommit på någon bra än så det har bara fått vara platt på huvudet.

foxtrot recenserad

Foxtrot har blivit recenserad av Helsingborgs Dagblad och jag är omnämnd:

Om vi fortsätter i "Foxtrot" så hittar vi Stefan Borglyckes botemedel mot livsmonotoni i stort och kassörstristess i synnerhet. Bestående av plumpa överraskningsrepliker som: "Å nej, häftklamrarna är slut, om häftklamrarna är slut." och "Så du ska hem och förlänga avgas du…" när någon köper en avgasförlängare. Små attentat som trasslar till löpande band. Nyttigt.

Alright, thank you very much!

getting heated

Jag kommer med skurmaskinen genom gången.
Hon står kaxigt i vägen, flyttar på sig i sista stund.
S: Om jag hade haft en keps hade jag slängt den i golvet för mindre.
L: Och om jag hade haft en hatt hade jag slängt den på dig!

oh oh, OH OH!

300 knivar hemma

Förra året blev jag intervjuad av Felicia för ett personporträtt. Det var coolt överhuvudtaget, men en rolig grej står ut över de andra för mig: Vi kom in på musik och jag nämnde att jag hade 300 skivor hemma, på vilket hon svarade "oj" och verkade dölja något slags förskräckelse. Jag noterade den plötsliga nervositeten men sa inget, och så visade det sig till slut att hon hade hört "Jag har 300 knivar hemma" istället. Faktiskt en ganska fantastisk sak att säga till någon man just har mött.

red bull mot försovningar

I gymnasiet försov jag mig ofta, och på morgnarna brukade mamma stå i trappen och ropa. Till slut sa hon att jag verkligen måste ta tag i det där. Då gick jag till affären och köpte några red bull, så istället för att behöva stå där och ropa kunde hon bara komma upp och väcka mig och räcka över en burk. Och så vaknade jag och drack den sömnigt med huvudet knappt uppe från kudden, under tiden som ögonen vande sig med ljuset och den kall red bullen började verka. Det var ett mycket behagligt sätt att vakna. Så kom jag upp till skolan och det var på det hela taget en väldigt gemytlig tid. Men sen tog burkarna slut efter några dagar och framförallt hade mamma fått nog, så det var det med den metoden.

43 armhävningar

Igår gjorde jag 43 riktiga armhävningar i rad.
Det är ett av mina bästa rekord.

Innan avslutningen om en vecka tänker jag klara 50.

istället för "prosit"

Tycker ingen annan att "prosit" verkligen är ett töntigt svar på när någon nyser? Jag vet inte ens vad prosit betyder. Det har alltid stört mig. Så istället brukar jag bara säga "schhh!" eller "å, fy!" när det händer i min närvaro. Eller åtminstone ett förskräckt "OOH! gud..." om någon gör det för plötsligt. Bättre det än att pjoska och ställa sig in med ord man inte ens vet vad de betyder.

barnet och tanten

Det lilla barnet sitter och ritar. En fågel som flyger ikapp ett flygplan. Tanten kommer in.
- hej stefan! har du roligare nu?
Barnet svarar inte.
- stefan?
Barnet skriver besvärat på en lapp och räcker fram det.
- mm? tappat talförmågan och rösten?
Barnet nickar.
- det går nog över ska du se. samma sak hände walter en gång, när han hade förlorat båda tummarna i en toalettolycka. han kunde inte prata på flera dar. trauma eller vad det var. men sen släppte det och nu är han i stort sett i samma skick som förut, förutom det där med tummarna.
Barnet skriver på lappen igen.
- okej. ska jag stänga dörren efter mig? okej.
Det lilla barnet andas uttråkat och fortsätter att rita fågeln. Den är snart klar. Tiden går, sakta.

odågan christoffer

På min gård när jag var liten bodde det en jobbig liten odåga som hette Christoffer. Runt ansikte och blont hår, gäll hög röst, och han sprang alltid omkring naken på gården och ropade irriterande med uppspärrade ögon och rullande uttal i sina r. Plus att han nog var lite förtjust i min lillesyster Sandra, för han brukade ropa efter henne. "SANDRRRA! SANDRRRA!" En sommarkväll hade han tjatat om att få låna mitt Nintendo och mamma hade till slut övertygat mig, för att få slut på tjatet. Så hade han spelat Super Mario på det, och min familj satt i köket och åt mat, ytterdörren var öppen. Då hörde vi och såg plötsligt genom fönstret hur han kom springande mot oss över gården. "SANDRRRA! SANDRRRA! SÄG TILL DIN MAMMA ATT JAG HAR KLARAT DRAKEN!" Och mammas bestick slog med en bestört smäll mot bordet, hon tittade menande upp på oss med omisstagbar avsky över vad hon just hade hört. Hon hade hört "Sandrrra! Sandrrra! Säg till din mamma att jag är naken!"

romantiker

Det är söndag och jag har en glassbomb på skrivbordet och även en påse chips. Tanken var från början att jag skulle fira en eventuell lottovinst, men så blev trisslotten en NIT istället och det var det. Nu får det bli plan B: att vara besviken och arg och äta glass av den anledningen istället. Och även äta massor av chips. Och i kylskåpet har jag en rabarb. Fuck it.

Fönstret är öppet. Jag hör sommaren pågå där utanför och måste medge att det finns ju mycket fint med sommaren. Så långt är vi väl överens! Faktiskt låter jag mig ryckas med av bilderna som osökt börjar fladdrar omkring i huvudet: en jordgubbe  handen att bita på, gräset under fötterna, fåglar som seglar omkring och solsken över staden med alla damer som guppar omkring och stönar i lyckliga parader på gatorna osv. Och så minns jag vad någon en gång sa till mig:
”Du är en romantiker, Stefan. Låt ingen jävel säga något annat.”
Och det kan mycket väl vara den största komplimangen jag någonsin har fått. Men det ligger även något av en förbannelse i ordet. Romantiker. Okej om man har en romans att roa sig med, men om inte? För vad är väl sommaren utan någon att frusta med tillsammans i välbehag?

Jag blir arg igen. Jag tänker på alla par som har picnick i parkerna, lyckligt grillandes kyckling, med sina filtar och korgar och små grillar, och hur de skyltar med sina enfaldiga kärlekar som om det vore ett ofantligt offentligt spektakel för hela befolkningen. Snåla kräk dessutom, som inte ens kan slänga ett kycklingben åt mitt håll när jag knackar på axlarna och ber om ett. Inget till övers för en ensam?

Nej, jag stänger fönstret och dämpar ut ljudet en aning. Sätter mig framför datorn och låter korvfingrarna smattra, får till några irriterade rader och stirrar upp i taket ett par minuter. Tänker på kycklingben och rabarben i kylskåpet. Sen slår det mig. Nitlott? Otur i spel, som det heter? Jo, visst hade jag väl just en hemsk och förskräcklig otur i ett spel. Plötsligt känner jag mig mycket vidskeplig. Det känns som när jag köpte trisslotten tidigare under dagen, om inte bättre. Jag kraxar med ännu ett chips, sträcker mig girigt efter skeden och äter mer glass. Kanske firar jag just något i förväg.

Sommaren är kommen.

angående matematik

I gymnasiet hade jag två mattelärare.

Den första minns jag inte namnet på men han var slående lik Barney Granit i Flintstones och såg alltså mycket rolig ut. Underlig typ, men oförtjänt ogillad på det stora hela, och så försvann han tidigt på första höstterminen efter rabalder om att han brukade gå ut och ta en klunk whisky vid sin bil ibland mellan lektionerna. Men jag kommer aldrig att glömma honom eller hans komiska utseende.

Sen fick vi Helge. Han var en legend, för han hade fått en blixt i huvudet och blivit ett geni. På riktigt. Så han kunde det där med matematik och brukade verkligen gå upp i varv över talen han skrev på tavlan och gestikulera häftigt så att håret fladdrade vilt på huvudet. Det var en mycket underhållande syn, och jag glömmer såklart aldrig den mannen heller. Helge, jubelgeniet.

Själv var jag inte så förtjust i ämnet. Det blev IG, och Helge var lite bekymrad, men det var okej. Sen har åren gått och bara det viktigaste består.

foxtrot

Antologin kom från tryckeriet igår. GRYYYMT. Jag har 10 sidor i den och en bild. Om någon vill ha kan den beställas av skolan för 50 kr, eller av mig för 70 kr inklusive frakt. Den heter Foxtrot och är mycket bra. Det är allt.

(nu blev det ingen överraskning, Alexi, men fuuck it)

rockymästare

Jag var förresten obesegrad flera veckor i rad på Rockyspelet tills en kväll nyligen när någon utifrån kom och tog ned mig från tronen. Det skärrade mig mer än väntat, och mitt i förvirringen kom till och med Gabriel och fick ned mig en match, och efter det var jag officiellt mänsklig. Myten var bruten. Och det är lite löjligt att gå ned sig för ett tv-spel kanske, men det kändes tungt. Det gick ett par veckor, sen bestämde vi för några dagar sen att det skulle avgöras en gång för alla i en ny stor titelmatch oss emellan. YES. Förväntningarna byggdes upp, jag jobbade upp mig med training mode och knockade datastyrda spelare en efter en, och Gabriel likaså när jag var borta. Så var det äntligen dags ikväll 23:00 för det stora mötet. Och hur tror ni det gick? Jo, som jag skulle ha gjort för länge sen. "Uppercuts to the body! THE BODY!" Och stackars Gabriel hade inte en chans, ett par minuter in och så var ordningen återställd igen, och likaså min bortvillade lycka.

Men det Gabriel inte visste var att den lilla katten Tyoutin hade gått fram till mig och mjauat "Win", det var därför jag inte kunde förlora.

en bingohistoria

Det händer väldigt sällan att jag spelar bingo. Sällan. Inte ofta. Sällan. Men det händer.

Och när det väl händer brukar jag slå på stort och gå på massage först. Skämmer bort mig själv, låter mig smörjas in med krämer och oljor, blir knådad på, frustar, fokuserar intensivt på bingon med ett stirr mot väggen där framför. Jag funderar på hur jag ska lägga upp spelet, lever mig in i vilken bokstav i B-I-N-G-O jag tycker bäst om när de säger.

Väl vid bingohallen bankar jag på dörren tills jag blir insläppt, struntar i deras klagomål och snack om att dörren egentligen var olåst. Slår mig ned vid bästa bordet och blir uppvaktad med lottförsäljning av värdinnan. Nekar till den första lotten, och även den andra och tredje, brukar till sist rycka åt mig den fjärde hon sträcker fram. Det är viktigt att man väljer rätt lott från början, annars blir det fel vilket är lika med förlust. ”Jag hoppas på vinst”, säger jag till henne med tummen i luften. Hon förstår. Sen är spelet igång.

Det kan bli ganska stressigt och förvirrande ibland. Spelet går så fort. Man stirrar sig blind och kanske inte hittar en viss siffra eller så, men rösten tar ingen hänsyn utan fortsätter bara snabbt från nummer till nummer. Snart har man missat fler siffror än man kan hålla reda på, och då är det kört. Jag slår pennan i bordet med vrede.

Men vad som verkligen är förbaskande är när jag får problem på grund av rösten i högtalaren. Ibland byter ju utroparna av, så rösterna varierar från trevliga till obehagliga, roliga till tråkiga, tydliga till sluddrande. Kommer en dålig röst är ofta hela spelet förstört. Värst är det när jubelidioten dessutom håller mikrofonen fel så att det sprakar och det bara hörs hackiga delar av vissa ord och siffror! Man stirrar irriterat upp mot högtalarna och spetsar öronen, försöker tyda men det går inte. Och när man som mest förtvivlat irrar omkring med pennan efter till exempel ”Ivar 22” nånstans på pappret plingar det dessutom till, allting stannar upp och tanten några bord bort ropar som vanligt "BINGO", lycklig som en tönt på cirkus. "Jättekul, grattis...", mumlar jag otåligt och bankar till i bordet. Fuck it. Nästa spel. Det sprakar vidare och jag fortsätter förlora. Förlorar sammanlagt 70 kr. Fuck it igen.

Jag lägger ned för stunden, lutar mig trotsigt tillbaka med armarna i kors i väntan på nästa utropare. Samma tant vinner till slut även nästa spel, såklart, och jag bara suckar. Visst, alla är där och gör sitt bästa och det är ju kul när någon vinner, men det är ju inte så kul om bara samma person vinner hela tiden. Inte en person med den frisyren i alla fall. Det är en bingohall, ingen freak show, skriver jag elakt på baksidan av en lott som jag funderar på att be värdinnan gå och räcka över till henne.

Men då, äntligen, hör jag den plötsligt igen. Den underbaraste rösten! Den återkommande damen med den varma ljuva stämman har tagit vid från högtalarna, och hon vet däremot hur man hanterar en mikrofon. Jag blundar och ler när jag lever mig in i vad hon säger, eller sjunger kanske jag ska säga att hon gör, hon sjungpratar på ett hypnotiskt, förföriskt sätt: ”IVAR TJUUGOO...” och ”BERTIL FYYRAAA...” med melodisk skön stämma. Jo men visst. Jag föreställer mig att hennes namn är Maluma eller något liknande exotiskt: Maluma, den sexiga sångfågeln från söder. Så lugn och behaglig, hon vaggar säkert långsamt ett glas rödvin framför mikrofonen innan hon lutar sig fram igen och säger nästa ord: ”GUSTAAAV FEMTIO-EEETT...” Det låter som att det är mig hon talar direkt till, och vet vad hon gör med mig. Ingen annan verkar höra det i alla fall. Så jag fortsätter lyssna noga och tar in stämningen, och jag tänker mig tillbaka till massagen, och-

Just då kommer någon och lägger en hand på min axel. Jag sprattlar till och får en orgasm. Det är värdinnan som undrar om jag vill ha en ny lott inför nästa gång. Jag frustar till och mumlar nåt om "hrm, nej..." Sen ändrar jag mig och säger att "jo, en sista 20-kronors då" för att inte vara oartig. Spelar vidare, helt matt i kroppen efter vad jag just hade varit med om, och Maluma fortsätter att sjunga sina siffror, den omättliga skökerskan. Men jag försöker ignorera henne och koncentrerar mig istället med en sista ansträngning på den lotten, och ta mig fan om det inte är en vinnare! Yes! Jag har prickat in en hel rad och ropar med nöje ”BINGO” åt tanten en bit bort. Hon vänder sig och ser förskräckt ut. Jag skrockar. Och tydligen har jag vunnit 90 kronor, exakt så mycket som jag hade lagt, och jag bestämmer mig för att låta jämnt vara jämnt. Och så går jag bara hem helt enkelt. Hej!

FROG PUNCH - THE VICTORIOUS BLOW!

Nu finns det inget mer jag kan göra.
Ansökan är inlämnad.
Men det känns bra.
Eller ja, okej åtminstone.
Nej, jag vet inte.
Men vi får se.
FUCK IT.

spider rico is back

Förresten är spindeln tydligen inte alls död. Survivor Rico! För några dagar sen kröp han omkring i badrummet igen som ingenting och inspekterade smuts på väggarna. Coolt! Han var snabbare och större och inte alls lika blyg längre, jag blev mycket stolt. Jag välkomnade honom lyckligt som en siciliansk gammal farfar, log varmt och fridfullt med händerna framför mig, fick äntligen utbrista "my boy! you came back..." med svag åldrig röst. Det kändes bra. Sen försvann han igen på kvällen, in i något gömställe i ventilationen antar jag, men nu vet jag i alla fall att det älskvärda lilla krypet fortfarande lever.

krigar i det tysta

I tre dagar har jag suttit inlåst på kammaren. På måndag är det deadline för att söka till tvåan, och då måste man även ha ett längre utdrag ur sitt projekt. Jag vill ladda upp det med all min kraft till en mäktig frog punch. Men just nu vill jag bara att det ska bli natt så att jag kan gå och göra en nattmacka. Mest för namnet, nattmacka är ju ett ganska roligt ord, men också för att jag är så hungrig.

baksmälla i malmö

För några dagar sen hade Amanda i tvåan releasefest för sin nya bok, Hey Dolly. Det var roligt. Men sen missade jag tåget hem och fick irra tillbaks genom city istället. Då fortsatte kvällen inte lika roligt, för till exempel försvann min mp3-spelare någonstans på KB! Jag var mycket bedrövad när jag äntligen hade hittat hem till Linnea och Anna och somnade på en madrass i köket.

När jag vaknade var bedrövelserna kvar. Ont i huvudet och elände. Jag låg och jämrade mig ett tag men kom till slut upp och lämnade en lapp på diskbänken där jag tackade för kvällen men insisterade på att jag måste gå. Sen gick jag. Solen sken alldeles för starkt och jag kände mig inte alls upplagd för promenaden. Det borde bara ha tagit ca 45 minuter men blev säkert uppemot 2 timmar istället då jag stannade upp då och då och satte mig på trappsteg och bänkar och stannade till vid olika affärer. Det enda positiva var att jag hittade ett Rocky-spel till playstation 2 på vägen hem.

På tåget från stan ville jag egentligen bara lägga mig över sätena och somna, men satt självklart upprätt som man ska. Så kom ett barn och började jollra framför mig, lyfte upp en nallebjörn mot mig och skrattade. Bedårande på ett sätt, lite störande på ett annat. Jag rullade ihop en tidning och måttade ett slag så att det skulle lämna mig ifred, men så började det gråta och mamman kom och skällde istället. Ja, ja.
Jag kom hem och slog på spelet. GRYMMMT, och där började det kännas bättre. Boxning är bättre än vanliga fighting-spel har jag insett, det är mycket enklare och tydligare. Och Rocky-stämningen gjorde ju även sitt. Jag körde movie mode och tog mig igenom alla motståndare från filmerna, det kunde gå väldigt intensivt till mot vissa av dme. För intensivt till och med, ett problem är att jag hela tiden skav hårt på tummen medan jag spelade. Efter ett tag hade det uppstått en blåsa som efter ett tag hade blivit till ett sår. Fan. Så jag tänkte "Yo, Rocko! Should I stop the fight?" Och jag föreställde mig hur han ropade till mig, "DON'T STOP THE FIGHT!" och naturligtvis fortsatte jag. Och nu får det bli vårdcentralen imorgon tyvärr.

Men nu verkar i alla fall bakfyllan ha hunnit lämna kroppen. Det är bra.

ett fotbollsminne

Nu med fotbollen på tv-spel hela tiden har det börjat bubbla upp gamla minnen. Jag var nio år, ny i laget och det var match i en inomhushall. Jag kände mig överflödig och förvirrad i det nya laget, joggade mest omkring på planen och fick aldrig bollen. Och så hade vår målvakt just fångat den och skulle skjuta ut den när jag sprang förbi och så träffade bollen mig hårt i sidan, och studsade rakt in i vårt egna mål. Hemskt. Alla blev arga på mig och skrek, vi förlorade matchen och det blev officiellt min sista fotbollsmatch i ett lag någonsin. Sen började jag med hockey istället, vilken skulle få ett liknande öde.

handlade med mynt

Jag har som bekant slut på pengar, men lönen kommer ju om ett par dagar så det är okej. Men igår behövde jag ändå gå till affären och köpa bröd och mjölk så att jag kunde överleva. Jag samlade ihop alla mina mynt i en necessär, upp emot en 73-74 enkronor, sen tog jag mig till Ica och plockade ihop brödet och mjölken. Lite quornbitar också ifall jag ville göra kvällsmat. I kassan satt som vanligt den notoriskt otrevliga mustaschtanten, hon blev arg över mynten, stirrade och suckade och töntade sig, men jag krigade på och fortsatte stoppa i. Inget mer med det till en början, men så visade det sig att mynten inte räckte! Jag var 9:50 kort. Och då kände sig kassörskan ännu mer befogad, himlade väl med ögonen åt kön bakom mig, och nederlaget var nära. Men just då hände det. Jag hörde en dansk röst som sa "Stiifen! Heuo mie bihyvir dou?", och jag förstod inte ett ord, men jag vände mig om och som en uppenbarelse var det den danska gamla mattanten Maude från skolan. Min fantastiska favorit, hon hade kommit för att rädda mig! Maude stoppade i den avgörande tian i behållaren och log sitt vinnande leende över glasögonen. Problemet var ur världen. "50 öre tillbaks, och kvitto tack!" Haha. Kassörskan mumlade besegrat, besviken över att jag kom undan så lätt, och jag skrattade. Sen sa jag tack och hej då till Maude och svävade en meter över golvet ut i solskenet med kassen i handen.

Idag ordnade jag en skinande guldtia till henne och hade med den på lunchen. Hon blev glad. Det var fint.

pojken är tillbaks

Jag har just kommit hem från en resa. Jag har levt livet i Prag och det kostade mig nästan livet självt. Jag har brottats med demoner i en mörk bar. Dessutom var det inte en fyra dagars resa som jag hade trott. Den var sex dagar, fick jag reda på först när planet hade lyft. Vilket både var ett bra besked och ett dåligt besked. Pengarna tog slut efter fyra dagar och jag fick leva hårt de två sista, det blev mer öl än mat eftersom jag behövde vara ekonomisk. Och så skrev jag en loggbok i realtid och antecknade märkliga händelser under resan, som t.ex att jag besegrade en dödsparanoia.

fyra dagar i prag

Det är inte så ofta jag åker utomlands, men det ska bli roligt att åka till Tjeckien med klassen. Vi åker om ett par timmar.