tårtor till min ära

Jag skickade just ett sms till min gamla rektor Svante: "Tack för det stora grattis jag har fått av dig idag. Det är faktiskt min födelsedag. Backstabber!"

Men har inte fått nåt svar än.

--

Och idag hade jag besök av mamma och två lillesystrar, och några till. Men de tre första jag sa hade gjort en varsin tårta till mig:


erikas^^^^^^^ sandras^^^^^ mammas^^^^^^^^

Ser ni det där? GANSKA BRA FÖDELSEDAG... Fast nu väntar de sig förstås att jag ska utse en vinnare under dagen. Det har varit mycket rävspel och backstabbing going on idag. Råttor i natten som viskar kritik om varandras tårtor och sen ler vänligt när den andra kommer in i rummet och ger falskt beröm. "Din var faktiskt jättegod, jag kanske tar en bit till, hehehe" och så ler de igen och går. Förutom mamma som spelar oberörd, som bara hade gjort "en tårta och inget mer med det, nån tävling vet jag ingenting om". Vi får väl se.

Uppdatering: Det blev delad förstaplats mellan lillesystrarna!!! Mammas var också bra egentligen, men jag gjorde ett exempel av henne för att hon inte respekterade mitt storhetsvansinne. Jag kallade hennes tårta regelvidrig och patetisk och sa att den knappt ens var god. På så sätt verkade det inte så diplomatiskt med den delade förstaplatsen. Fast när jag tänker tillbaks på tårtorna så var kanske mammans egentligen bäst ändå trots allt. Hm.

min födelsedag idag

För många år sen var jag en liten miniatyrversion av mig själv, visserligen med samma huvudstorlek men mycket mindre kropp. Jag var fyra år och såg ganska rolig ut, men hursomhelst så var jag hos en dagmamma på dagarna.
Redan då tyckte jag om tårta väldigt mycket, så jag brukade försöka ljuga och säga att "Jag fyller år idag" när jag ville ha en. Det lyckades såklart bara en enda gång, den första gången, men den där första och enda gången gjorde hon faktiskt en tårta till mig, med fyra ljus i, och det blev en tillställning som jag älskade och minns än idag. Barnen sjöng runt mig vid bordet i den dämpade belysningen där jag satt på kortsidan i min rutiga keps och lyste med ögonen ikapp med ljusen på tårtan. Sen frågade dagmamman om jag ville blåsa ut ljusen, med kameran beredd att ta en bild. Och barnen började hetsa mig, "Blås, blås, blås, blås!" men jag ville inte, så jag doppade bara fingrarna i ett dricksglas och släckte ljusen mellan tummen och pekfingret. Sen minns jag kamerablixtar och att jag fick ta första tårtbiten. "Den var verkligen god" var mitt utlåtande mellan tuggorna. Sen när vi hade ätit ställde jag mig på en stol och bad om ett tomtebloss. Dagmamman tog fram ett. Jag tände det så att gnistorna slog framför mig, de andra barnen stod runtomkring och tindrade och det var då storhetsvansinnet kom över mig så att jag höjde tomteblosset och började vrålskratta i triumf över hur livet hade nått nya höjder! Och att jag var ett geni ! Och att tårtan var så god, så jag såg även fram emot nästa tårta om några månader när jag egentligen fyllde år, HAHAHA! Men då reagerade dagmamman och allt var plötsligt förstört. Hon tände lyset och började skälla och hela ceremonin var över tyvärr. Jag fäktade mot henne med det sista av tomteblosset men det hann brinna ut, hon grep det ur mina små händer och sa åt mig att lämna köket. Omedelbart! Så kunde jag bara stå och se på genom glasdörren hur de andra glupskt fyllde sina små råttmunnar med det sista av tårtan, till min stora sorg. Tårtan som just hade varit min.

Men nu är det den 26e juli 2009 och jag fyller faktiskt år på riktigt, ingen jävel kan säga något annat. Och tydligen ska mina lillesystrar tävla om vem som gör bästa tårtan till mig... Bra dag att vara stefanmedo!

nickade en boll

Jag nickade en fotboll sex gånger i rad idag. Jag stötte bara till den med huvudet så att den studsade upp, högt, så sprang jag och nickade igen, och igen, och igen och igen och IGEN, sex gånger bara sådär. Hahaha, yes. Det var hisnande och jag älskade det, och jag skrek rätt ut av glädje när det hände. Jag var ensam och naken på gården.

bitch på pressbyrån

Igår hade jag bråttom till en buss men behövde köpa tuggummi först. Det var inga kunder inne på pressbyrån och kassörskan stod bara och sopade golvet bakom disken, så det skulle ju gå snabbt tänkte jag. Jag skyndade till närmaste kassan och la upp tuggummit med kortet beredd att betala. Men hon sopade bara vidare där bakom och tog verkligen sin tid.
"Den andra kassan", sa hon till slut eftersom den här tydligen var stängd. Jaha, så jag flyttade mig den där korta metern till vänster och la upp tuggummit där då, men så tog det ännu ett tag innan hon ställde ned kvasten och kom och blippade tuggummit. Redan här var jag irriterad. Jag drog kortet i terminalen men så var man tvungen att använda chip eller vad det var. Hon tryckte i kortet på nåt visst sätt. Och så var det bara att knappa in min kod, så jag gjorde det, men när jag tittade upp igen hade hon återgått till sopandet och börjat ta sin tid igen, som en riktig bitch, så ordet bitch var allt jag började tänka i mitt arga huvud vid det här laget, och nu väntade terminalen på ett godkännande från henne, så hon kom och tryckte på nånting och köpet gick igenom. Nu kunde jag äntligen gå därifrån, men först ville jag bara säga ett menande irriterat "Tack..." för att markera mitt missnöje. Det gjorde jag också, men utan att hinna tänka la jag även till "...BITCH" med inlevelse! Hon tittade förvånat upp, och jag var lika förvånad själv men kände inte att jag ångrade nånting, och sen var jag tvungen att springa iväg för att hinna med bussen och undvika konflikten.

hela äpplet

När jag var liten åt jag ett helt äpple en gång, med skruttet och pinnen och allt. Jag var 4 år tror jag. Det var ju ganska galet.

jag själv eller ölglaset

En gång när jag satt i en bar och var full tog jag en rejäl klunk ur ölglaset och ställde ned det på bordet, men så sprängdes det i samma ögonblick som jag satte det ned. Kort därefter blev jag utslängd och jag vet fortfarande inte om det var mig eller glaset det var fel på.

textsamtal

strandsatt i lund

Klockan är 3:15 och jag sitter i en hotellobby i Lund!

Pågatåget som skulle ta mig hem från Malmö till Svalöv gick tydligen inte längre än till Lund (halvvägs) eftersom det var söndag. Så 23:50 fick jag gå av och insåg att nästa tåg hem skulle gå 05:39... Fan, fan fan, helvete, särskilt med katterna där hemma som väntar på att få mat... Men det kunde inte hjälpas, det var bara att börja vandra i natten för att fördriva de sex timmarna till nästa tåg. Jag var på spöklika bakgator bland rännstenar och mörka gränder och medeltida byggnader, fick ducka för kråkor som flaxade förbi ljudlöst på låg höjd och visade sig totalt orädda. Jag kände hur kyrkan stirrade på mig när jag gick förbi, det var kusligt. Jag kände mig som en utfryst stackars gycklare som hade överlämnats till mörkret och inte hade någonstans att ta vägen. Skulle vargarna komma jagandes? Eller en jättelik uggla från målningarna och visorna som skulle dyka ned och slita mig i stycken? En häxa eller gast eller en yrkesmördare eller skrattande små elaka pysslingar osv osv... Det var halvt på skämt, halvt på allvar som jag inte kunde sluta leva mig in... Men det var bara att vandra vidare och efter ett tag såg jag lite rörelse där framem, en vanlig man kom gåendes. Jag stoppade honom och berättade min historia, frågade om det fanns nånstans man kunde gå och värma sig i väntan på tåget. Han tipsade om en nattöppen mack en bit bort. Jag fortsatte dit han hade pekat, och det kändes meningsfullt att  ha ett mål att vandra mot, men i efterhand måste jag väl ha gått förbi den där macken för någon sådan blev det ingen skymt av. Däremot, efter en ännu längre vandring längs de här ödsliga gatorna hittade jag ett hotell istället. Det lyste nere i lobbyn och verkade vara någon där. Jag ringde på klockan för att fråga vad en natt kostade, dels för att få prata med nån och dels för att fördriva tid och värma mig. De tog tydligen ca tvåtusen per natt, så, nja... Men då var den här receptionisten så vänlig att jag fick komma in och sitta i lobbyn om jag ville! I värmen, så länge det behövdes, och jag fick till och med en kaffe och kunde låna en dator för att få tiden att gå snabbare. Det var ganska rörande för mig att få uppleva det här bemötandet i den här utsatta situationen får jag säga, och nu sitter jag här med en trött luftliknande sorts atmosfär innanför huvudet, dricker lite från kaffet och skriver det här. Om en halvtimme ska jag försöka hitta tillbaka till tågstationen igen. Katterna Tyoutin och Jeltsin där hemma har inte fått nån mat som sagt, det är det som stressar. Men snart är jag hemma, grabbar. Snart är jag på väg.

UPPDATERING (07:19):
Äntligen hemma. Tyoutin och Jeltsin blev glada för sin mat.
Hotellet hette First Hotel. I'll never forget.
Oh, Malmö! Det var värt det. Bästa helgen på länge.
Och det var det äventyret. Hej!

'tönte' på skåpet

Just det, en krigshistoria från jobbet under påsklovet: När jag kom tillbaks hade någon tagit över mitt skåp! Någon annans jacka hängde där inne och det satt ett nytt namn på skåpet istället för mitt. Det stod 'Tönte' nu, nån ny kille. Jag tog det extra hårt eftersom ledningen har börjat beté sig konstigt mot mig, och verkar hoppas på att bli av med mig. Om två månader är jag ju tillbaka på heltid, och de verkar inte glada över min fasta anställning.

Jag gick och frågade chefen, men han visste inget om skåpet. Jag frågade vidare, ingen i ledningen hade någon aning om vad som hänt. Hmm. Så den här 'Tönte' skulle bara ha gått in på kontoret och gjort namnskylten själv menade de? Någon ljög, de där skyltarna delades bara ut av ledningen. Men då var det väl bara att ta tillbaka mitt skåp helt enkelt. Var var den här Tönte? Jag gick ut i butiken och frågade runt. Medarbetarna pekade mig vidare bland hyllorna och det kändes lite som en film, jag navigerade bland montrarna och ville nästan ropa "I KNOW HE HERE SOMEWHERE" medan jag stormade fram. Till slut hittade jag honom, den här lilla Tönte som jag hade sett i förbifarten nån gång. Den skygge lillae prao-eleven Tönte, egentligen snäll och mest ett offer för situationen, men det kunde inte hjälpas. Han var ca 15-16 år och liknande en tjock liten mullvad, med runda glasögon och livrädd uppsyn.
Han såg mig när jag kom.
"Hej Tönte!"
"hej..."
"Hade du fått mitt skåp?"
"... mjo..."
Pojken var nervös, det var tydligt.
"Men jag kan väl bara få tillbaka det så hittar vi ett nytt till dig?"
"just det..."
Då var skåpet ordnat. Men nånting stämde inte och jag var inte beredd att släppa i det! Han hade fått en utskriven namnskylt att sätta upp ovanför skåpet, och en sån går inte en prao-elev bara in och gör själv och sätter på ett upptaget skåp. Någon högre upp var inblandad i det här, och jag ville veta vem!
"Förresten, hur gick det till? Det gör inget, men vem gjorde skylten?"
"... j-jag kommer inte ihåg... vem det var..."
Då förstod jag det: någon måste ha pratat med honom. Någon hade varnat honom för mig, sagt att Stefan skulle komma en dag. Killen var redan förlorad till dem.
"... det var... d-det kanske var ett missförstånd..."
"Okej. Men säg till om du minns, det vore kul att få veta bara!"
"ja... jag tror det bara... var ett missförstånd..."

Hade det varit en film hade jag tappat fattningen här och kastat runt honom bland montrarna tills han började snacka. Men det gjorde jag såklart inte. Jag gick och ordnade en ny skylt med 'STEFAN' på och satte den på skåpet. Sen kom det aldrig fram under lovet hur det hade gått till, men egentligen är det oväsentligt för jag vet redan ändå att ledningen är ute efter mig. Det här är helt sant: Dagen efter fick jag en skriftlig varning från chefen, för en ynka 13 minuters försening. Han vill verkligen ha bort mig! Jag blev arg och sa att jag visste att han var ute efter mig, och han antydde han att han kommer att vara på mig som en hök hädanefter och vi har varit öppet osams sedan dess. Det är så sjukt, men det verkar dra ihop sig för krig till min stora återkomst till heltid igen den 15e juni.

zacke över gatan

När jag gick medieprogrammet i gymnasiet behövde vi åka iväg och göra reportage ibland, två och två. En gång matchades jag ihop med Zacke som var en kraftig typ som bara tyckte om dödsmetall och Djurgårdens IF. Han var ganska ruskig och hade säkert bitit huvudet av en fågel om han fick chansen, och låtit stycket krasa mellan tänderna med välbehag innan han svalde det med näbb och hull och hår. Så obehaglig var han. I alla fall så gick vi runt någonstans kring Mariatorget för att hitta en intervju. Trafiken var hysterisk, bilarna kunde dundra förbi fast man just skulle över gatan ibland, det var rent av farligt. Men det bekom aldrig Zacke. Varje gång vi kom till ett övergångsställe såg jag hur han aldrig stannade upp, han bara gick rätt ut över vägen så att bilar fick tvärnita och tuta framför honom medan han bara fortsatte gå nonchalant med händerna i fickorna. Förklaringen jag fick när jag hann ikapp var att han hade lagen på sin sida, bilarna ska stanna och om de ändå körde på honom skulle han få en massa pengar från försäkringar och skadestånd från idioterna som körde på honom. Dessutom var risken att man dör i en bilolycka inte särskilt stor, sa han, han visste vad han gjorde. Jag sa okej, och tänkte what the fuck!!! Det var i alla fall en av alla historier jag minns av den ruskiga typen som hette Zacke.

standardrepliker i kassan 2009

”Jag har glömt hur varorna stod”, när jag råkar välta en trave varor.

”Kasta så tar jag lyra”, när de ska betala med mynt.

”Du är inne på green nu, putta i den där jäveln!” när det grävs efter det sista myntet.

”Hehe”, när någon drar ett töntigt återkommande skämt.
(”Är det gratis idag?” ”Det första man blir blind på är väl ögonen!” ”Det står att ’kassörskan drar kortet’, är det du som är kassörskan?” ”Du ser trött ut, har du inte sovit inatt?” "Jag ska hem och dricka den här spolarvätskan ikväll! höhö")

”Den är ok”, på frågan om en vara är bra.

”Ni får ta en annan kassa! Jag ska stänga här!” när det blir för stressigt.

”Jag hade kommit åt en knapp”, om varför jag måste blippa om alltihop.

”Stackars kräk”, med ett rått skratt när en tjuv leds iväg av en vakt.

”Lycke till”, istället för lycka till, när jag önskar någon lycka till. Det låter lite roligare. Nästan lite norskt.

lägesrapport

Gokväll allihopa, var och en av er, jag menar det!

En snabb lägesrapport: Jag är Stockholm över lovet och har blivit kraftigt förkyld tyvärr, så det är inget kul att befinna sig i min kropp. På jobbet måste jag hela tiden snörvla och snyta mig. Jag brukar nog aldrig använda ordet "bedrövlig", men det passar bra för hur det känns just nu. Bedrövligt!

Chefen är ute efter mig som vanligt, med ovanligt låga metoder, som till exempel att ge mig en varning för att jag kom 13 minuter sent. Han kallade in mig på kontoret med en färdigskriven rapport där det stod "Stefan skulle ha börjat 7:50 men ankom till jobbet 8:03", och så fick skriva under på det. True story. Och om han läser det här, vilket jag kan tänka mig, så tar jag tillbaks mitt "Gokväll allihopa" eftersom han då är ett undantag. Så ligger det till och jag gör ingen hemlighet av det för honom heller. Det är beklagligt men så ser det ut just nu.

Jag bor hos farmor medan jag är här. Hon skämmer bort mig som vanligt, med maten för det första, och ibland ställer hon till och med fram chokladbitar på ett fat bredvid min säng. Ibland känner jag mig som författaren som gifte sig rikt när jag sitter här och smattrar som bäst och hon kommer in och frågar om jag vill ha nånting. "Hmm, ja gärna lite kaffe", svarar jag och hamrar vidare med korvfingrarna på tangentbordet tills hon kommer in med det. Det är fint. Vi lever ett stilla och bra liv, vi ser på tv och kommenterar det vi ser och har även haft en del riktigt bra samtal på balkongen.

TACK till Wayne Nilsson som nyligen skickade boken Ristat i Damm av John Fante. Bandini gick rätt in i hjärtat... Och en annan upptäckt i år var Dvärgen av Pär Lagerkvist, som jag började läsa en kväll och hade läst ut några timmar senare på morgonen eftersom den inte gick att lägga ifrån.

Den 13e april åker jag tillbaks till Skåne. Hej då!

tjong! kanske

För några månader skulle jag skriva om fäktning, något gripande, om en läromästare som lever sig in för mycket i en duell och råkar döda sin elev. Det skulle bli ett mästerverk. Men så ville jag hitta ordet för när svärden slog mot varandra, kling eller klang eller vad det nu kunde ha varit, men jag kom inte på något bra! Så i frustration ringde jag mamma och frågade om hon hade nåt förslag... och nej, inget av dem funkade tyvärr, tack ändå... och sen återgick jag till texten, försökte sätte mig in i den hisnande dramatiska scenen och mimade ljud för mig själv, och det hann gå en stund, men så pep det slutligen till från mobilen. Jag tog upp den och läste.

"tjong! kanske"

Och det var bara roligare och roligare ju mer jag tänkte på det.

superveckan

Jag är inne i en supervecka, alltså har stängt in mig för att nästan bara superskriva i en hel vecka och komma igen med projektet. En vecka är 168 timmar, och på den tiden ska det bli minst 20-25 sidor till. Jag älskar att gå in i såna här intensiva perioder och vi får se hur det går!

Nu är det två dagar in.
Jag har klockat 12½ timmar.
Jag har gjort 3 nya sidor och bearbetat.
5 dagar kvar. Minst 17 sidor till.
Jag har druckit.
Jag har gråtit.
Jag ska fixa det här, Natasha*. Don't worry.

* = Natasha är en älskarinna till mig som ni får hålla lortklorna borta från! Nej men dessvärre finns hon inte, faktiskt var det en löjlig fix idé som förmodligen inte ens kommer att vara rolig längre nästa gång jag kommer tillbaks till den här sidan, men jag raderar inte, hellre skriver jag en lång ursäktande asterisk.

ingen bra lekkamrat

Vi brukade springa omkring på gården och jaga varann och skrika och skratta och bygga slott i sanden, och det ofta roligt och hysteriskt. Det var jag och Teddy. Men så blev vi osams en dag för att jag sparkade på hans sandslott och Teddy gick hem. Vid dörren vände han sig och sa "Jag tycker inte att du är en bra lekkamrat", och så stängde han med en smäll. Jag blev stående där ett tag. Meningen ekade i mig och jag blev helt paff. Inte en bra lekkamrat, sa han? Det var oväntat dräpande sagt från den annars så schyssta Teddy, åtta år. Fast jag själv var de tjugo. Han är fortfarande inte förlåten.

going going back to back to stockholm stockholm

Imorgon åker jag upp till stockholm igen.
då blir det mer av det här:

oh shIT

kraftigt förkyld

I tre dagar har jag varit kraftigt förkyld, det är inte så kul. Min röst går upp och ned, försvinner och kraxar och tycks vara utom kontroll. Och när jag skrattar låter det som Christer Petterssons gråtgrymtningar. Det är inte kul alls. Och jag ska inte tjata om rösten, men ibland låter den även som Lars Leijonborgs vilket är roligt eftersom den då även låter som min gamla rektor Svante. De var varandra upp i dagen.

Ja, ni. Svante. Den gamle ärkerivalen, ärkenöten. Vi kom inte alltid överrens på min mellanstadietid och högstadietid, Svante och jag. Han ackshepterade inte mina rebelliska tilltag. Till exempel om jag uttryckte ointresse för ämnena töntkunskap och matematik, eller om jag fick för mig att tala engelska på gymnastiken och vara hoppetoss på engelskan, då uppskattades det då visst inte och man behövde gå upp och få skäll av Svante. Och så förblev vi osams. Men i efterhand måste jag få förklara att jag ngo aldrig ogillade Svante egentligen. Han var bra. Eller i alla fall okej. Och jag är rätt säker på att det var ömsesidigt, men hursomhelst kom just en ny hostattack medan jag skriver och det är verkligen hemskt att vara sjuk, måtte jag snart bli bra igen. Det här funkar inte längre. Och för nån kvart sen hittade jag numret till den gamla högstadieskolan, så jag ringde med min nya kraxande röst och sa att det var rektor Svante som ringde. Men det gick inte att hålla masken, så mitt i meningen började jag skratta och kraxa åt mig själv eftersom det hade låtit så likt, och då la de bara på.

Men i alla fall, någon som har några bra tips mot förkylningar? I förrgår natt försökte jag skrämma bort den med whisky. Det funkade inte, det blev bara värre. Sen provade jag att sitta helt tyst i 5 timmar, det funkade inte heller. Sen provade jag att dricka te med honung, lägga hackad vitlök på en nattmacka och även att äta glass, men ingenting har funkat. Så nu sitter jag här och hostar igen och kraxar och vet inte vad jag ska göra.

filmen underdogs

Så här var det: Gabriel som jag bor med hade fått tag i 16mm analog film och ville göra nånting snyggt. Vi pratade om idéer och landade i en underjordisk fight club av nåt slag. Vi snackade om Fight Club och Desperados och ville ha med saker man oftast inte ser i skolfilmer - stor brutala bestar, onda cirkusdirektörer med puckelrygg, drogade tjejer som står och dansar i ett hörn osv osv, och det som hade börjat som ett roligt snack hade plötsligt blivit att vi jobbade på en film ihop. Vi fick med oss Pät till att regissera och då var hela 30 G-kollektivet inblandat, vi brukade säga "skolans bästa fotograf, skolans bästa regissör, skolans bästa författare" hade råkat hamna under samma tak och borde göra nåt, nu hände det. Och Gabriels bror Emil kom ned från Stockholm som producent och kom även med 10,000 kr från Dalarnas filminstitut för att göra filmen. Och det var som ett enda Entourage-avsnitt att göra filmen, många stora med- och motgångar och stora besked från olika håll, t.ex var två huvudskådespelare tvungna att hoppa av så jag fick hoppa in i filmen som cirkusdirektören. Iaf, snyggt skulle jag säga att det blev och Gabriel vann pris för bästa foto. RULLA BANDET!

Speltid: 6 min

ropen från kassan

Om vi är flera i kassan och det blir lugnt brukar man kunna stänga och gå ifrån ett tag. Så kan man t.ex ta ett ärevarv i butiken, klättra i lagret, köra truck, plocka varor eller nåt. Sen ropar de från kassan när det blir köer igen. "Steeeefaaaan", från Kassa-Kerstin med sin gälla röst. Då är det bara att gå dit och köra igång igen.

Jag är inte så förtjust i de där ropen från kassan. De påminner mig om förra och förr-förra året när en tjejmaffia i kassapersonalen var emot mig, och det där extra antydande "STEEEFAAAAN" var ännu ett sätt att klanka på mig. Från det gänget är det däremot bara Kassa-Kerstin som är kvar numera och utan underhuggarna är hon harmlös.

Själv gastar jag aldrig efter folk, jag har kommit på en roligare metod. Jag har lärt mig att låta kön byggas upp lite så att kunderna blir otåliga och vilda, sen får jag dem att i kör ropa "KASSA-KERSTIN!" åt mig på mitt kommando. Så kommer hon fram och skelar under puckelryggen som en livs levande Quasimodo, blir uppjagad och skyndar till kassan så att frisyren studsar, och vissa av kunderna fortsätter leva sig in i det arga när de går till hennes kassa. En liten revansch till mig.

Det känns bra att vara en gangster.

jag har skapat ett monster

Jag har skapat ett monster. Ett uppriktigt försök till en födelsedagstårta. Den blev inte helt korrekt, den ena halvan skulle ha marsipan och den andra något annat, men istället blev det en enda spräcklig röra som jag till slut bara hällde gul tjock vaniljsås över och sprinklade på lite strössel. Fuckit. Sen kom Blondinbella förbi och fick syn på fiaskot, och hon skrattade och då skrattade även jag och vi bara skrattade och skrattade tills vi båda hade kiknat. Sen fnissade vi ännu mer och åt en bit tårta medan hon flätade mitt hår och vi var alla så lyckliga.

födelsedagsmannen

Imorgon (26e juli) är det min födelsedag. Jag delar den med Mick Jagger, Jeremy Piven och två olika kompisars mammor. 25 år blir jag nu. Och min plan har länge varit att bli vuxen vid 25, så från och med imorgon tänker jag göra trettio armhävningar och springa tre kilometer varje dag, minst i ett år framöver. Kanske ända tills jag blir 30 år och måste sänka till tio armhävningar och en kilometer per dag. Trehundrasextiofem dagar från och med imorgon, minst, det fixar jag. I min nya vuxna skepnad.

Förresten sa jag aldrig hur det gick med armhävningarna förut. Jag hade en vecka på mig innan avslutningen att höja rekordet från 43 till 50, och.... "YO ADRIAN I DID IT!" 52 armhävningar med Gabriel som vittne! Sen gjorde han 61.

roligt i kassan

Det har inte blivit så många inhopp i kassan för mig, bara ett fåtal de senaste veckorna. Märkligt. Men ännu märkligare är att jag faktiskt har varit glad i kassan. Trevlig! Tillmötesgående! Kommit överrens med människorna! Förutom när någon till exempel inte säger hej tillbaks, då kommer den arga Stefan tillbaks och vägrar stämpla ihop kvitton och så. Och så håller det i sig några kunder i ledet, tills jag återhämtar mig. Det är okej.

Jag har även börjat jonglera med mynten innan jag ger dem, det är roligt. Kunderna väntar oftast tålmodigt och klagar knappt. Så avslutar jag med att slänga upp mynten i luften och fånga dem med tröjan, och rycka till i den så att mynten flyger fram mot kunden vars armar flyger upp i fäktande förvirring.

Det enda tråkiga är att en sommarjobbande tönt har snott min frisyr. Det ser inte klokt ut. Tvärtom, störtlöjligt, och mycket irriterande. Jag brukade ju också ha en sån där tilltufsning högst upp, men nu är det förstört, så jag har fått komma på en ny. Och jag har inte kommit på någon bra än så det har bara fått vara platt på huvudet.

foxtrot recenserad

Foxtrot har blivit recenserad av Helsingborgs Dagblad och jag är omnämnd:

Om vi fortsätter i "Foxtrot" så hittar vi Stefan Borglyckes botemedel mot livsmonotoni i stort och kassörstristess i synnerhet. Bestående av plumpa överraskningsrepliker som: "Å nej, häftklamrarna är slut, om häftklamrarna är slut." och "Så du ska hem och förlänga avgas du…" när någon köper en avgasförlängare. Små attentat som trasslar till löpande band. Nyttigt.

Alright, thank you very much!

getting heated

Jag kommer med skurmaskinen genom gången.
Hon står kaxigt i vägen, flyttar på sig i sista stund.
S: Om jag hade haft en keps hade jag slängt den i golvet för mindre.
L: Och om jag hade haft en hatt hade jag slängt den på dig!

oh oh, OH OH!

300 knivar hemma

Förra året blev jag intervjuad av Felicia för ett personporträtt. Det var coolt överhuvudtaget, men en rolig grej står ut över de andra för mig: Vi kom in på musik och jag nämnde att jag hade 300 skivor hemma, på vilket hon svarade "oj" och verkade dölja något slags förskräckelse. Jag noterade den plötsliga nervositeten men sa inget, och så visade det sig till slut att hon hade hört "Jag har 300 knivar hemma" istället. Faktiskt en ganska fantastisk sak att säga till någon man just har mött.

red bull mot försovningar

I gymnasiet försov jag mig ofta, och på morgnarna brukade mamma stå i trappen och ropa. Till slut sa hon att jag verkligen måste ta tag i det där. Då gick jag till affären och köpte några red bull, så istället för att behöva stå där och ropa kunde hon bara komma upp och väcka mig och räcka över en burk. Och så vaknade jag och drack den sömnigt med huvudet knappt uppe från kudden, under tiden som ögonen vande sig med ljuset och den kall red bullen började verka. Det var ett mycket behagligt sätt att vakna. Så kom jag upp till skolan och det var på det hela taget en väldigt gemytlig tid. Men sen tog burkarna slut efter några dagar och framförallt hade mamma fått nog, så det var det med den metoden.

43 armhävningar

Igår gjorde jag 43 riktiga armhävningar i rad.
Det är ett av mina bästa rekord.

Innan avslutningen om en vecka tänker jag klara 50.

istället för "prosit"

Tycker ingen annan att "prosit" verkligen är ett töntigt svar på när någon nyser? Jag vet inte ens vad prosit betyder. Det har alltid stört mig. Så istället brukar jag bara säga "schhh!" eller "å, fy!" när det händer i min närvaro. Eller åtminstone ett förskräckt "OOH! gud..." om någon gör det för plötsligt. Bättre det än att pjoska och ställa sig in med ord man inte ens vet vad de betyder.

barnet och tanten

Det lilla barnet sitter och ritar. En fågel som flyger ikapp ett flygplan. Tanten kommer in.
- hej stefan! har du roligare nu?
Barnet svarar inte.
- stefan?
Barnet skriver besvärat på en lapp och räcker fram det.
- mm? tappat talförmågan och rösten?
Barnet nickar.
- det går nog över ska du se. samma sak hände walter en gång, när han hade förlorat båda tummarna i en toalettolycka. han kunde inte prata på flera dar. trauma eller vad det var. men sen släppte det och nu är han i stort sett i samma skick som förut, förutom det där med tummarna.
Barnet skriver på lappen igen.
- okej. ska jag stänga dörren efter mig? okej.
Det lilla barnet andas uttråkat och fortsätter att rita fågeln. Den är snart klar. Tiden går, sakta.

odågan christoffer

På min gård när jag var liten bodde det en jobbig liten odåga som hette Christoffer. Runt ansikte och blont hår, gäll hög röst, och han sprang alltid omkring naken på gården och ropade irriterande med uppspärrade ögon och rullande uttal i sina r. Plus att han nog var lite förtjust i min lillesyster Sandra, för han brukade ropa efter henne. "SANDRRRA! SANDRRRA!" En sommarkväll hade han tjatat om att få låna mitt Nintendo och mamma hade till slut övertygat mig, för att få slut på tjatet. Så hade han spelat Super Mario på det, och min familj satt i köket och åt mat, ytterdörren var öppen. Då hörde vi och såg plötsligt genom fönstret hur han kom springande mot oss över gården. "SANDRRRA! SANDRRRA! SÄG TILL DIN MAMMA ATT JAG HAR KLARAT DRAKEN!" Och mammas bestick slog med en bestört smäll mot bordet, hon tittade menande upp på oss med omisstagbar avsky över vad hon just hade hört. Hon hade hört "Sandrrra! Sandrrra! Säg till din mamma att jag är naken!"