tjejerna jag blir kär i

Först var jag kär i en mormontjej i två år. Världens sötaste och coolaste, men ja, det medför ju sina unika kvalitéer som jag var unik i min omgivning att uppskatta. Sen kom en rödhårig småfräknig kassörska in i bilden. Hennes utseende reducerades av andra till ”sneda tänder” och "hon skelar vilt” (vilket knappt ens stämmer), men jag såg såklart mycket mer än så. Och nu senast fick jag blixtrande bra kontakt med en kund på jobbet, en kvinna som jag tyckte var väldigt egen och levande med en sån där härligt feminin energi och så, charmigt hoppig i sitt sätt att tala, osv, och det mötet var så mäktigt att det föll sig helt naturligt att avsluta med en lång glad kram. Verkligen coolt. Sen kom hon tillbaks i förrgår och sökte upp mig, och vi började prata igen. Hon var fortfarande så där annorlunda, jag gillade det. Och hon gillade definitivt mig, nervös och återhållsamt angelägen som hon verkade, och det var ju trevligt. Sen kommenterade en kollega som också hade hjälpt henne att hon verkade vara en riktig knäppgök, och när jag sa hur det låg till från min sida kunde han inte alls se vad jag såg. Han var fast bestämd på att hon var en knäppgök. Så då ligger ju frågan i luften om hon faktiskt var en knäppgök? Och i så fall, hur kommer det sig att jag drogs till henne, och till de andra? Alla är extremfall på sina sätt, men de har gemensamt att jag ser något i dem som många andra inte ser. Och nu börjar jag undra huruvida det är positivt eller inte, och vad för freaks jag kommer att dras till härnäst? Och vad säger det om mig? Hmm. Men jag gillar det.

töntiga tomas ledin

Imorse under varuplocket hade någon jubelidiot haft med sig en egen skiva till jobbet igen. ’TOMAS LEDINS ABSELUT BESTA.’ Ugh. Det var inte många ”dängor” på den, bara en 7-8 stycken, och skivan gick på repeat. Jag dog lite varje gång den startades om och man hörde något töntigt om sommaren och att den är för kort, allt det där, och värst av allt var alla mysande röster som nynnade med så lyckligt bakom alla hyllorna. Det diskuterades hurtigt hur han har så rätt, att den är ju så kort och att det mesta regnar faktiskt bort, och jag bara gick där med min vagn och suckade moloket för mig själv. Det här var ju innan affären öppnade, när vi bara gick runt och plockade upp varor på hyllorna, så det var extra hög volym. Hemskt. Jag gick snart åt sidan och antecknade argt på ett skrynkligt papper: ’Tomas Ledins musik är platt och patetiskt och okomplicerat dåligt klyschigt och konstlat ofarligt irriterande och väldigt svenskt sterilt och mycket förargande och töntigt.’ Sen gick jag fram till tanten som hade tagit med sig skivan och läste upp det, och sen dess har vi varit osams.

Sen öppnade vi äntligen. Musiken stängdes av, jag andades ut och insåg hur illa jag hade mått av de extrema förhållandena. Jag hade stått ut i nästan två timmar, mellan sena ankomsten 6:03 till 8:00, och skivan hade nog hunnit spelas minst en 18-19 gånger. Jag var ganska mentalt utmattad, började långsamt tänka på annat för att komma över helvetesmorgonen.

”Stefan, ska inte du sitta i kassan?” frågade en kollega.
”Nej” sa jag.
”Jo, du ska visst ha kassa” sa chefen, och så sa alla att jag fick för fan gå och hämta min låda.

Så sen satt jag där och muttrade för mig själv med armarna i kors. Knappt några kunder på morgonen som vanligt, det är bara ett fåtal dårar som kommer och handlar så tidigt. Jag hittade en tennisboll och började klämma lite på den, kastade den lojt upp i luften och fångade den för det mesta, annars var det bara att klättra ned från min pall och plocka upp den den igen för att kunna fortsätta. Det är så man får tiden att gå.

Då kom plötsligt min gamla rektor och handlade i kassan. ”Svante!” Han skulle bara köpa ett myggnät, men blev väl smickrad av min entusiasm och stannade ett tag för att låta mig prata. Jag berättade om vad som har hänt sen sist (dvs att jag gått ut gymnasiet, att jag nu hade fastnat 2½ långa år på Biltema men snart ska till skrivarlinjen i Skåne, och att jag har varit kär i en mormontjej), och så tänkte jag fråga vad han själv har haft för sig de senaste 7 åren. Så jag hörde mig själv säga ”Vad gör du nuförtiden...?” och insåg snabbt att det var ett töntigt Tomas Ledin citat, så jag blev förbannad och fortsatte freudianskt ursinnigt med ett ”VARFÖR HÖR DU ALDRIG AV DIG?!!” varpå stämningen dog helt och det blev tyst och stelt och bara obehagligt. Svante gjorde till slut någon harkling och ursäktade sig då han kom på att frugan väntade i bilen där utanför, men önskade mig lycka till med gymnasiet i Skåne och även med min nyfunna tro och allt det där, sen försvann han snabbt innan jag hann förklara att jag ju inte alls var mormon själv, det var tjejen jag var kär i som var. Han hade missförstått mig. Och kvar satt jag och hade bara mig själv och framförallt Tomas Ledin att skylla för fiaskot. Och mitt tråkiga arbete såklart, för att jag har blivit så tyken i allmänhet.

Men men, jag behöver inte stå ut länge till. Om 4 dagar slutar jag. Sen är det semester i två veckor och sen lämnar jag det här syrefattiga stället och tar mig söderut mot roligare dialekter och blå blå vindar, vatten och hav. Synd att sommaren är så kort bara, och att det regnar så mycket, jag....

GAAAAAHHH!!!!

drömmen om frankrike

I en dröm inatt blev jag biten av en galen hund med rabies och karies. Det gjorde inte så ont, det var mest läskigt. Det hände så plötsligt, det bara knackade på dörren sent på kvällen när jag just hade fått på mig min pyjamas, och direkt när jag öppnade flög den på mig och anföll med sin bitska käft. Sen svävade den iväg, och ur skuggorna på verandan trädde en skuggig figur fram. Hon lutade sig över mig och sa att allt kommer att bli bra, att jag inte ska oroa mig för hunden, den är snäll egentligen. Jag fattade ingenting. "Men tänk om jag får stelkramp." Figuren blev tyst ett tag, förmodligen ställd. "Stefan est mon cherie" svarade hon slutligen och backade ett par steg tills hon åter blev ett med skuggorna, och så smällde dörren igen med en väldig kraft framför mig. Kvar låg jag i hallen i en trasig pyjamas och fattade ingenting. "Din jubelidiot, du svarade inte på min fråga" mumlade jag argt och fortsatte oroa mig för min hälsa. Men som tur var vaknade jag till slut, och så var det ur världen.

publicerad i metro

Idag fick jag in en insändare i metro (2007-07-16).



En hel mobb gav sig på en stackars "clooney" bara för att han tyckte att 'korvbrödbagare' var ett konstigt ord, så jag försvarade honom.

All heder åt mig, det var hyggligt gjort, men nu väntar jag bara på de arga mothuggen och de hetsiga följderna. Jag har spärrat alla mina nummer och befinner mig på hemlig ort, på helspänn.

Jag tänker kriga för det här!

"frank, är det du?"

Tänk er mig som en gammal dam, som krokryggigt långsamt hankar mig ned för en trång spiral av en stentrappa i ett mörkt slott, svagt upplyst av en antik liten ljusstake i min hand. Jag bor egentligen ensam men har just hört något mystiskt skrammel nedifrån och ska ta reda på vad som lät. Jag tar ytterligare ett hankande ostadigt steg ned och frågar försiktigt ut i luften.... ”Frank, är det du?”

SPÄNNANDE!!

Jag ska jobba vidare på ett läskigt manuskript.

mina mystiska byxor

Idag köpte jag ett par nya byxor. Manchester, ungefär. Vilken färg? Jo, det var just det som var så hysteriskt lustigt, ska ni veta, för jag har ett jäkla problem att avgöra det själv. Antingen är de mörkgröna eller så är de bruna, det beror helt på vilket ljus man håller upp dem mot. Ganska sexigt faktiskt, jag gillar mystiken.

runt brandbergen på 14:56

JAG GJORDE DET.

Jag har brottats med uppgiften i över ett år och ville verkligen fixa det här. Ni anar inte. Det krävdes ett inspirerat ryck och extremt mycket vilja. Jag var läskigt nära att kollapsa den där sista biten, på riktigt, överansträngd och mörbultad som jag var, men om man ska vara sin personliga hjälte måste man kunna imponera på sig själv ibland, så jag bara fortsatte. Spurtade krampaktigt in i mål med endast 4 sekunder kvar innan allt hade varit förgäves, och glädjen var total! Ännu ett legendariskt mål uppnått... jag gjorde det.

"YATTTAAAA!!!"

Tack, Ippo.
Tack, mig själv.

Nu går jag vidare.

trötta ögon i kassan

Jag har hemskt dålig syn.

Imorse var det ovanligt lugnt i kassan. Bara någon kund då och då, knappt några köer för det mesta. Jag var trött och disträ, satt mest med tom blick och väntade, gäspade, somnade, tänkte mig bort till roligare världar. Minuterna gick långsamt och alldeles för stilla. Inte så kul. Vid något tillfälle nickade jag till och vaknade med ett ryck.

Jag var så trött.

Gäspade igen. Harklade mig, blinkade, drack vatten ur min kopp.

Då kom en jäktig affärsman och började lasta upp. Jag sa ”hallå,” satte igång bandet och började blippa varorna, rutinerat och på automatik, med så vana händer att jag inte ens behövde använda ögonen. Som vanligt lät jag dem istället bara passivt irra omkring efter något bättre.

Snart hade jag låtit mig distraheras av någon barbent jänta jag skymtade på avstånd. Mycket imponerande. Men så försvann hon bakom någon hylla och jag blev ganska bedrövad, uppgiven, suckade vemodigt. Det kändes som att jag nog aldrig skulle få se henne igen.

”Hallå?” hörde jag efter några sekunder.
”VAD ÄR DET OM?” svarade jag uppriktigt förbannat.

”Får jag betala eller?”

”Ja.”

Jag fortsatte blicka tomt bortåt hyllorna där jag hade skymtat henne.

”Men hallå?!”

”VA FA... ja, okej.”

Jag vände huvudet mot kunden, ryckte åt mig sedlarna, gav honom växeln och sa hej då. Han tackade för sig och gick.

Sen satt jag där igen. Behövde en fisherman’s friend men hade ingen, och koppen var tom. Elände! Jag undrade hur lång tid det var kvar, kollade upp mot klockan på väggen, men min syn var så grumlig att jag knappt kunde urskilja visarna! Jag har verkligen dåliga ögon. Hemskt dåliga, hur sexiga de än må vara.

3½ timmar kvar.

Då kom den där mannen i beiga kortbyxor och hästsvans som jag nämnde tidigare. vaFAN. Det var inte alls en jänta.

Jag fattade ingenting.

sommarens projekt

Jag insåg just att det är juni.

I höstas bestämde jag mig för att bygga en stol den här sommaren, "någon gång i juni." Tanken är att jag ska köpa virke, verktyg, färg, eventuellt tyg, fisherman's friends och någon god lemonad, och sen bara sätta igång. Jag vill arbeta ute i solen på verandan, ensam i mina franska kalsonger, ihärdigt sågandes, hamrandes, skrikandes, hostandes, gråtandes, skrattandes, slipandes, målandes, snickrandes och pustandes tills jag har gjort en helt egen stol alldeles själv. Det blir mäktigt, men det blir först om två veckor kanske, nästa lediga helg. Jag uppdaterar med en bild när hantverket är klart.

Ni kommer alla att bli så stolta.

--

Och jag har ju som sagt bestämt mig för att springa runt Brandbergen på mindre än 15 minuter, helst innan jag åker till Skåne, så nu tänker jag verkligen se till att klara det. Förbereder mig bättre än vanligt! Jag har sprungit i en springmaskin i 33 minuter en gång, springer 11 minuter varje morgon när jag är försenad till jobbet, jag äter sallad till maten, och jag gör 25 armhävningar mellan varje Hajime No Ippo avsnitt. I’m in great shape, dunnie. Mätte nyligen upp exakt hur lång banan är också, med hjälp av farmors stegräknare. Jag vet inte hur tillförlitlig en sån där apparat är, men en promenad runt Brandbergen ledde till de här siffrorna:

Längd: 4,67 km.
Tid att gå runt i vanligt promenadtakt: 37:58 minuter.
Antal promenadsteg: 5191.
Mål att springa runt på, som sagt: 15 minuter.

Med andra ord, det kommer att krävas mer än dubbelt så hög genomsnittsfart, och då gick jag ändå ganska snabbt. Tungt!

Jag kommer att klara det.

--

Alltså, projekt att slutföra innan jag åker till Skåne:
1. Bygga en stol.
2. Springa runt Brandbergen på under 15 minuter.
3. Samla in alla mina utlånade pengar.
4. Ta tag i det här med den rödhåriga kassörskan.

Annat nämnvärt:
Jag har bara en påse mynt kvar att leva på till nästa lön om 9 dagar.
Jag har skrivit 4 mästerverk, men inte kunnat avsluta dem.
Jag måste hitta ett badkar att bada i, det var så länge sen.
Jag är jagad av tre efterhängsna freaks.
Jag återträffade tjejen jag är kär i. Nej, jag är inte alls över henne.

Hmm. Okej, nog med information. Vi stannar där.

som en trollkarl

I mina yngre år underhöll jag ofta tanken på mig själv som en mäktig magiker, eller åtminstone någon med en fallenhet för det häpnads-väckande, det mystiska. Jag bejakade de dolda sidorna. Det kunde handla om något så dramatiskt som kast med gafflar, brinnande hjältespring, våghalsiga hopp från min balkong och magiska skrik när jag landade, och ibland räckte det med att berätta en galen historia eller förbluffa någon med ett avancerat korttrick. Det var roligt, men det var en lek på allvar, kan man säga.

Jag är ju egentligen ingen trollkarl, jag ser bara ut som en. Det accepterade jag för länge sen. Men det händer att jag får återfall, och i den bemärkelsen har den senaste veckan varit rena nostalgitrippen. Jag har återigen insett det ädla i ett häftigt korttrick, så jag har sysslat ganska mycket med sånt den senaste tiden.

Mitt bästa trick hittills är att någon får välja ett kort, "vilket som helst," och sen ge tillbaks det till mig. Jag vänder diskret kortet uppochned och sätter in det i högen. Sen kuperar jag ett par gånger, spexar ivrigt, låtsas blanda och stirrar mystiskt på korten i min hand, och när jag har hittat det uppochnedvända kortet tar jag fram det igen och stoltserar överlägset.

Helst ser jag att offret imponerat undrar hur jag lyckades, men ibland går det som idag när ett mustaschplyte som hette Kevin genomskådade mig. "Varför vände du på kortet? Då blir de ju inge svårt." vaFAN. Förödmjukande och oerhört irriterande att höra från en 12-åring, så jag bara släppte korten till bordet och reste mig. "Fuskar du så fuskar jag" sa jag lugnt och sansat, och så gick jag.

hennes många namn

Förra veckan sa jag att jag hade trott att hon hette Mandy. Hon förstod inte varför men tyckte att det var roligt. Nu vet jag ju nu att hon heter Marie, att hon i mycket positiv bemärkelse har rött hår, fräknar och roliga tänder, att hon verkar trevlig och är den bästa sötaste kassörskan på ica. Men bara för det har jag fortsatt att säga andra namn än Marie, som idag till exempel när jag började med ett ”Hej Mandy” och avslutade med ett ”Ha det bra nu, Marianne” när jag gick. Hon skrattade, och det var ju positivt. Och idag när jag försökte betala med ett plusgiropapper studerade hon det väldigt intresserat, antagligen för att mitt namn och adress stod där tänkte jag, innan hon sa att det tyvärr inte gick och lämnade tillbaks det. Jag accepterade och drog försiktigt upp en alldeles nypressad fin tjugolapp som jag hade sparat för ett sånt här tillfälle. Sen gick jag medan hon log. Det kändes bra.

mc-hjälm i kassan

En storvuxen motorcyklist var och handlade hos mig idag. Jag stod i kassan och så kom han plötsligt fram och började lasta upp på bandet, la ifrån sig MC-hjälmen bredvid. Han behövde även batterier, så jag hänvisade honom till en hylla ett par meter bort medan jag blippade. Han gick dit, jag blev klar, och snart stod jag där och väntade på honom med MC-hjälmen framför mig. Den var svart och blank. Verkligen tuff. Jag tyckte såklart att det vore roligt att prova hjälmen, så jag tog upp den och satte den över huvudet. Det var varmt och alldeles tyst där inne förutom mina andetag. Mycket bra isolering. Jag såg ut genom visiret och såg mannen stå vid batterierna med ryggen mot mig. Det kändes overkligt. Jag skrattade till så att det ekade i hjälmen, och just då vände han sig om och skulle fråga något, fick syn på mig, och jag vet inte vad det var som flög i honom, men med ett ryck kom han farandes och verkade helt ursinnig. Han fick ett fast grepp om hjälmen med båda händerna och började rycka, slita och dra. Vilken överreaktion! Men hjälmen satt som den skulle, och remmen under hakan höll den väl på plats, den var orubbligt min för stunden. Den storvuxna mannen kämpade allt argare, och med rycken kunde jag urskilja ljudet av skrik och svordomar. Karln var alldeles från vettet. Jag rycktes våldsamt runt åt alla håll, men av någon anledning kunde jag inte vara rädd i den här hjälmen, det kändes bara komiskt och tryggt. Den var så behaglig. Hur mycket jag än fladdrade omkring där utanför var mitt huvud väl skyddat. Jag kände hur kroppen slog i kassadiskar, korgstaplar, taklampor och någon kund, och det borde väl ha gjort ont egentligen, men jag kunde bara skratta. Märkligt. Men så kom hjälmen till slut loss och jag landade platt på kassabandet och sprattlade till. Motorcyklisten frustade och svor, skrek någonting igen och frågade ”vad fan” jag tog mig till. Jag kravlade tillbaks till kassastolen och satte mig, sen avslutade vi affären som vanligt, han försäkrade sig om att det var rätt batterier och så gick han väl till slut. Jag kommer aldrig att glömma den där hjälmen.

meddelande till världen

Jag kom in. Jag åker till Skåne efter sommaren. Så var det med det.

jag är över svante

Rektorer är bara skit.

En gång på lunchen när jag sprang omkring i matsalen med min bricka kom en matkärring och backade in i mig eller nåt, vi krockade och en potatis ramlade ned på golvet. Då blev hon arg och vände sig om och sa åt mig att plocka upp den! va fan. Så jag blev förbannad, det blev en del argumenterande och stirr, och det slutade med att jag flippade och fick tag i en servett och tog upp potatisen med den, höll den sedan hetsigt viftandes upp mot henne med orden "du borde verkligen ta och snyta dig med den här, tant!" Sen sa jag det igen, med ännu argare inlevelse: "SnYYyyYYT diIIIiiiig!!!"

Då blev jag skickad till rektorn bara för det. "YOU SET ME UP!!" ropade jag, vilt slitandes och åmandes medans de drog mig uppför trapporna upp till hans kontor.

Sen minns jag inget mer från den dagen.

Men, låt mig dementera: Det var inte läskigt, jag var inte rädd, och jag blev inte tvungen att gå ned och säga förlåt till damen i förkläde. Vidare tycker jag om potatis jättemycket sen dess, och jag hamnade hos rektorn många gånger igen och vi blev till slut goda vänner.

Skitsvante.

Nej, jag är över det där.

klantigt på kvällen

På tal om risifruttin i knäet, växelpengarna i papperskorgen, skosnöret jag dammsög upp för ett tag sen, och allt det där.

Värt att veta är att jag har haft en bra dag idag. Städat, diskat, vädrat, dammat av, sjungit och gjort fint, gått igenom garderober och skåp, monterat ned påskpysslingen, hjälpt en spindel på traven när den ville ned i toaletten, spolat, svarat på brev och mail, tagit mig tid att fylla i viktiga formulär, sorterat roliga anteckningar, äntligen ställt videoklockan till sommartid, fotbadat, duschat, sett hunter x hunter och the office, skrivit viktiga listor och gjort klart ett mixband med det bästa av ghostface.

Skön dag framåt med andra ord, och så hände det här:

Jag lagade mat. I väntan på att den skulle bli klar gjorde jag en kopp te. Grönt te med honung i, en favoritkombination. När spaghettin var klar la jag upp den på tallriken som blev varm snabbt, sen tog jag tekoppen i vänster hand och tallriken i höger. För att inte behöva gå två gånger satte jag ketchupflaskan mellan handlederna och bar försiktigt ut alltsammans på en gång till vardagsrummet. Väl där började det bli varmt och bängligt, och ketchupflaskan började glida, så jag skyndade mig till soffan för att släppa ned den. Men det hände så fort, jag fick aldrig tid att koordinera min manöver, så istället för ketchupen släppte jag dumt nog med vänster hand så att tekoppen med allt det goda varma teet föll till soffan. Hela dynan dränktes ned och det splashade på golvet. Väldoftande, visst, men inte precis vad jag hade tänkt mig. Och det hamnade just där jag hade tänkt sitta och äta dessutom, så allt var förstört. ”oh, for fuck’s sake.”

återigen.

avvisad igen

Skickade ett meddelande till rektorn på min gamla skola idag.

"Hej! Vi var tvungna att fylla i ett formulär på jobbet idag. Jag vet inte riktigt vad det var om, men som 'närmast anhörig' skrev jag ditt namn och telefonnummer. Är det okej?"

Till svar fick jag bara ett kyligt "Vem är du? MVH Svante."

Så han har redan glömt mig... hårt.

ingen hobbyfärg

Någon kom fram på jobbet idag och frågade efter hobbyfärg. "Hobbyfärg..." upprepade jag långsamt betänksamt för mig själv med ett besvärat kisande mot andra sidan byggnaden. "Hobbyfärg..." igen som om jag stod och smakade på ordet. Det kändes inte bekant, frågan kom så plötsligt och ordet lät så främmande, så efter ännu en tankepaus snörpte jag argt på munnen och spottade ut det igen. "Hobbyfärg, nej, det har vi då visst inte." Jag slog fast det med bestämd avsky och gav människan en barsk blick. Stod sen kvar ett tag efter att kunden sagt "okej" och gått iväg, stirrade och hostade förbannat för mig själv, innan jag återgick till mitt arbete. Senare kom jag på att vi har ju visst hobbyfärg. Men då var det försent.

hjärtattack med trucken

True story:

Det kom en leverans mitt under ett personalmöte imorse så jag och en praktikant gick till lagret och mötte upp lastbilen. Jag var den enda av oss med truckkort så jag fick köra. Avlastningen i sig var en freak show där praktikanten helt utan en plan ställde pallarna i märkliga sick-sack-banor så att de till slut tog upp hela lagergolvet, men det är en annan historia.

När vi var klara och lastbilen hade åkt stannade jag trucken utanför porten och gick in och såg den här roliga oordningen praktikanten hade gjort, och vi skrattade åt det. Men tydligen hade inte handbromsen tagit där ute och parkeringen sluttar lite nedåt, så när jag 30 sekunder senare kom ut igen hade trucken rullat 60-70 meter bakåt ned för parkeringen mot korsningen nere vid vägen!! Hjärtat flög upp i halsgropen och jag sprang för att komma ifatt, kunde till slut klättra upp och få stopp på trucken SEKUNDERNA innan den skulle ha hamnat i diket vid vägkanten... Det kändes overkligt, jag andades ut i morgonluften och körde bara långsamt upp över parkeringen och tänkte på allt som kunde ha hänt, la t.ex märke till raden personalbilar som trucken hade rullat förbi på bara ett par meters avstånd. Sen ställde jag trucken utanför lagret igen och försäkrade mig noga om att handbromsen satt i innan jag gick in till praktikanten bland kartongerna igen.

Ingen hade sett händelsen, inte ens praktikanten. MEN, så sjukt nära som sagt... Trucken hade lika gärna kunnat vara liiiite mer riktad åt höger och rullat rätt in i en personalbil där vid sidan - chefens till exempel? Ser framför mig svischande sekvenser av lampkross, tjutande billarm, chef som kommer utspringande och resten springande efter, skrik och skäll, sparken omedelbart, stämd på försäkringspengar och skulder in i fördärvet, notis i Mitt i Haninge osv osv. De inte hade varit nådiga.

dricker vatten

En bild på mig när jag argt dricker ett glas vatten:

tillbaks på jobbet

Idag kallade jag till bossmöte, men ingen kom. Jag fattade ingenting. Slog bara näven tyst i bordet och undrade för mig själv, fick de inte mitt memo?

drömmen om skåne

Nu ger jag mig av till Skåne för en dag, på äventyr och fuffens. Hoppas mest på det där med fuffens, vad det nu kan betyda. Jag får försöka ta reda på det. Eller, hmm, väldigt obehagligt och läskigt ord nu när jag tänker efter. Fuffens... FUFFENS? Hmpf! Får se hur mycket fuffens det blir egentligen, jag ska nog allt undvika det in i det sista. Fuffens, whatever you are, du tar mig aldrig levande!!!

Nåväl.

Men roligt lär det nog bli. Jag ser fram emot att strosa omkring i södermarkerna med karta och keps, skratta på skånska, kasta kex till en skock fåglar så att de börjar picka och pocka, och kanske köpa någonting roligt i en skånsk affär när jag ändå är där. Det ska bli så häftigt, bara att få vara på fri fot för mig själv på främmande spännande mark. Så många möjligheter! Kanske tilltalar jag någon skånsk kvinna och så blir hon kär i mig? Man vet ju aldrig! Nej, det här blir verkligen spännande. Och så svänger jag väl förbi den där skolan på något ärende också. Inget märkvärdigt, vi får hur det går med det, eller om jag ens går, jag kanske fastnar i en kvinna eller något annat fuffens på vägen. Det är ju sånt jag är så bra på! Jag är bara upprymd just nu, måste skynda mig iväg till tåget.

Svalöv heter orten.
Längst ned på kartan.



Yup.

missförstånd i kassan

Två grovsmutsiga byggjobbare med kantiga huvuden och dåliga tänder kom till min kassa idag; skulle köpa gängstänger, oljetråg, balkskor och liknande. Han som handlade verkade inte ha tillräckligt med pengar på sig. "Har'u 60 spänn?" grymtade han till den andra, som besvärat morrade och började gräva i sina fickor. "GULLIGT," sa jag, "ni delar på betalningen och grejer, som ett annat gift jävla par." Då fick jag en blåtira. vaFAN.

Vad hände med att bara ta saker och ting med en klackspark?

Sen kom en kvinna in, till synes ung och snärt, jag hann bara se henne lite snabbt från sidan. Det sägs tydligen att tjejer ska gilla när man är lite bestämd, så jag kollade uppenbart och länge på henne utan att vika undan med blicken. Hon slängde ett osäkert öga mot mig och fortsatte in. Yes, tänkte jag, ett frö var planterat. Men, när hon kom till kassan såg jag att hon var skelögd och gravt deformerad i den andra halvan av ansiktet, så nu kände jag mig plötsligt hemsk. Hon trodde säkert att jag hade stirrat på grund av deformiteten! Jag fick panik och visste inte hur jag skulle beté mig för att rädda situationen. Om jag nämnde missförståndet skulle det ju bara bli ännu värre. Irrade istället och flackade med blicken mellan henne och nästa kund, skrattade nervöst till honom där bakom, gav henne växeln tillbaks och låtsades som ingenting. Sen gick hon äntligen och jag kunde andas ut, lättad att det var över.

Jag stängde kassan och tog in lådan till kassarummet som vanligt, trött och blåtirad och rädd, eländig, men glad att äntligen få gå hem. Men så var den bara 12:24 och inte alls 14:30 som jag hade hoppats, så det var bara att himla med ögonen och gå tillbaks och köra två timmar till.

Hela den här dagen har präglats av missförstånd, det här var bara ett axplock. Borde man kanske börja sova lite bättre?

runt brandbergen på 15 minuter

Brandbergen är ett ganska stort område ändå. Mest höghus och mycket betong, men lagom idylliskt med ett badställe, en park, ett litet centrum med ica, en pub, videobutiker, bowling, tandläkare, bio, pizzerior och allt liknande som man kan tänkas behöva, och om man går längs med bilvägarna runt orten så blir det väl åtminstone en 3-4 kilometer i omkrets. Inte att leka med alltså.

Mål: Att springa runt Brandbergen på mindre än 15 minuter.

Hittills hade jag bara försökt vid två tillfällen sen jag kom, båda gånger i försomras förra året, innan jag blev distraherad och glömde idén i nästan ett år. De gångerna blev det först 17:28, sen 16:35.

Idag blev det 15:59.

Jag fattar inte hur jag fixar det! Brådskar sällan, tycker inte om att anstränga mig utan syfte, men det här tar jag verkligen på allvar. Och det är alltid utan förberedelse. Jag får ett plötsligt infall när jag ligger i fåtöljen framför datorn, det bara kommer över mig, och minuterna senare är jag ute på språng. Tung i stegen, andfått frustrandes med torr hals och raspiga lungor, varm i kinderna och ganska uppgiven redan efter de första hundra metrarna, men med bestämda steg och desperat blick. Kroppen var ju inte beredd, så den mjölkar emot och tycks redo att kollapsa närsomhelst, men jag vägrar. På ren vilja och trots fortsätter jag frantiskt framåt i ringlande uppförsbackar, grimaserandes flåsandes och harklandes, spottar ut något blodsmakande och kopplar bort all trötthet medans tutande bilar passerar min springande kropp. De tycker inte om när jag springer vid sidan av vägen så där, men tyvärr måste jag göra det i brist på gångvägar. Sen kommer jag fram till en trottoar och börjar följa den, möter såklart en spektakulär ung dam och känner mig utsatt, ursäktar mig, hon fnyser, jag springer vidare och inser att jag inte har någon bra springstil längre. Inte alls som på den tiden då bara en elegant liten höftvick kunde få en hel skara flickor att sucka förtjust, nuförtiden är det mest bara säckigt och snubblande utan någon som helst grace. Men jag kan inte tänka på sånt just nu. Springer sammanbitet allt galnare med vevande armar, känner att jag börjar närma mig. Min enda tanke är att ta mig hem levande och kasta mig in under en svalkande dusch så fort som det bara är möjligt. Ökar takten sista sträckan när det börjar dra ihop sig, ser på klockan och inser att det redan har gått mer än 15 minuter, men fuggit, ökar på ännu mer tills jag äntligen är framme. PHEW! Utmattad och besegrad, klarade inte varvet på en kvart som jag hade hoppats. Den inre värmen är olidlig. Jag kommer hem, slår på vattnet och säckar ihop på golvet i duschen, ligger sen bara där och gråter, andas ut. Obehaget pulserar genom kroppen ett tag till innan det börjar avta. Jag ligger kvar och drömmer mig bort, somnar snart in. Det är så skönt. Vet inte hur länge jag sover, men till slut vaknar jag och känner mig återställd. Mina svarta springkläder är förstås genomblöta. Jag reser mig upp, stänger av vattnet och byter ut kläderna mot en fluffig badrock. Sätter mig i fåtöljen igen med en kopp te och ägnar resten av kvällen till att bara försöka glömma.

15:59 idag alltså. Två försök till om det fortsätter i den här takten. Jag vill klara det en enda gång bara, sen är jag nöjd.

jag lät som en samurai

Jag skulle till tandläkaren idag.

Man vet ju aldrig med tandläkare, när man minst anar det är det en sexig dam av något slag, så jag bestämde mig för att göra mig fin. Duschade länge och sjungande, klippte naglarna och fick på mig mina bästa boxershorts. Hade även lite gammalt colgate-vatten som jag ville använda och medan jag stod och gurglade framför spegeln noterade jag en antydan till ett oönskat hårstrå i näsan, ganska exakt från den vinkeln som min trånande tändläkarinna skulle arbeta från, så jag tog en pincett och gick ut till den bättre spegeln i vardagsrummet. Med colgate-vattnet fortfarande i munnen hittade jag mycket riktigt ett synligt strå där inne och fick snabbt tag i det med pincetten, och drog långsamt ut det tills hårsäcken gav vika och det lossnade med ett ryck. Det sved till i det känsliga innerområdet i näsan. Obehagligt. MEN, vad jag inte förutsett var den kraftiga nysen som obehaget tvunget skulle framkalla, och med munnen fortfarande full av munskölj kom det såklart olägligt. Det var försent för att springa tillbaks till badrummet så jag insåg att min enda chans var att hålla munnen stängd till varje pris. Jag kände hur nysen var på väg, blundade och koncentrerade mig förfärat på att stå emot, men som vem som helst kan förstå hade jag inte en chans mot krafterna. Nysen var explosionsartad, inte ens mina händer rådde på den och med ett splash stänkte det istället upp i ansiktet på mig och även på min lilla Playstation 2 som stod i närheten. Jag böjde mig bedrövat ned för att granska konsolen (som jag visserligen bara har använt två gånger det senaste halvåret) och kunde gudskelov konstatera att den var välbehållen, men just då kom en andra kraftig attack som fick mig ur balans och jag landade på den med knäet så att plasten krossades trots allt. Jag lät som en samurai av förfäran. Sen var det över.

Det påminner om en morgon förut när jag gick upp tidigt och skulle inleda dagen gemytligt med en risifrutti framför datorn. Jag var naken och hade just upptäckt risifrutti. Så jag satt där och läste väl någonting, gäspade antagligen i stilla välbehag medan jag öppnade förpackningen, fortsatte läsningen och satte lugnt i skeden för att ta lite, men så hade kylen tydligen varit ovanligt kall under natten vilket hade haft någon konstig verkan på konsistensen så hela innehållet följde med upp och landade i mina bara knän istället. "iiihh!!" Väldigt kallt tyvärr. Och det var den morgonen.

Eller som när jag skulle lägga några smutsiga strumpor i tvättkorgen en gång och tänkte på annat, och råkade slänga dem i toaletten. Eller som när jag hade köpt en choklad i Handen centrum och sen skulle slänga pappret i papperskorgen utanför ingången men såklart slängde växeln på 13 kr istället. Eller som nu när jag just dammsög upp mina oanvända svarta skosnören som låg i hallen. "Oh, for fuck's sake!" Så i ren panik smällde jag påsen och fick upp snöret, det yrde omkring damm och smuts i luften så att jag började hosta och gråta, och nu i efterhand tycker jag inte ens längre att det var värt det. Vill helst bara lägga mig i soffan och sucka uppgivet för mig själv. Men ingen hör min självömkan... och nu är det snart kväll.

Tandläkarbesöket i sig blev en annan historia. Kort sagt hade mina ansträngingar varit förgäves. Men till tantens försvar var hon trevligare än hon såg ut och tyckte att jag hade fina tänder.

mathias med ögonen

hahaha. ett annat bra minne.

För några år sen hade jag och min blyga gamla klasskamrat Mathias hamnat tillsammans i ett program på arbetsförmedlingen. Det talades om vikten av fast handslag, ögonkontakt och så vidare, och handledaren bad slumpmässigt Mathias att se honom i ögonen i en agerad intervju. Problemet var att Mathias inte var så bra på det där, han såg väl mest ned på bänken när han talade i vanliga fall, men han var däremot duktigt begåvad med den agressiva varianten. Så det blev istället ett argt stirr som brände igenom hela rummet, stämningen blev påtagligt mordisk, och det blev tyst. Alla såg på. Mathias kände sig obekväm. Jag började skratta. Handledaren skrattade också lite, Mathias fattade ingenting. Handledaren kommenterade, alla började skratta, kalabalik utbröt och det var bara så väldigt roligt. Jag skrattade ännu mer. Då vände sig Mathias och såg på mig istället, fortfarande samma mordiska blick. Han skrattade inte. haha. Jag insåg allvaret och lugnade snabbt ned mig.

Han var som en vanlig människa ibland också alltså, han var inte så där hela tiden. Men just den gången blev det bara så fel.

mitt bästa isbitsminne

När jag var i Kalifornien förut och var i restauranger brukade jag alltid beställa "just one ice cube" i min dricka. Jag hade hört något om att man får mer, och tyckte bara att det lät så bra. Sen när de gav mig det så sa jag "thanks, I appreciate it."

Det är mitt bästa isbitsminne.

ett basketminne

Jag och en kompis brukade spela basket på baksidan av Hagaskolan för några år sen, på en basketplan med låga korgar. Det åkte förbi bussar på vägen ibland och då måste man såklart göra nånting snyggt, eftersom vi föreställde oss att alla satt där inne och såg åt vårt håll. Sen om man hade dunkat hängde man gärna kvar och blängde ditåt ett tag som om man hade gjort ett argt statement till dem. Och när bussen var utom synhåll släppte man och landade, och så skrattade vi. Men det var det, att antingen lyckades man och eller så missade man och det blev en förkrossande förödmjukelse inför publik. Det kunde ju ha suttit nba-scouter, tjejer, rivaler, grannar, vänner, föräldrar, vänners föräldrar, föräldrars vänner, fiender, agenter, lärare, coacher eller vilka som helst i den där bussen. Man visste aldrig vilka det var som satt där inne och noterade misslyckandet. Men jag undrar hur många det var som såg oss egentligen.

panik i kassan

Jag vet inte vad som kom över mig idag.

Brukar vanligtvis hålla mig cool och klar i huvudet när jag står i kassan, och det var inte stressigare idag än annars, men någonstans mellan en osedvanligt illaluktande kund och insikten att mina tjugolappar var slut fick jag plötsligt panik. Det var lång kö, telefonerna fungerade inte, och Harriet som hade problem med sin kortterminal skulle iväg till kontoret för att hämta kassachefen. Då blev det för mycket. "LÄMNA MIG INTE!!" skrek jag och viftade febrilt fläktande med händerna framför mina varma kinder och kippade efter luft, kunde knappt andas. "Jag får panik!!" Men Harriet hade redan försvunnit bakom hyllorna och hörde mig inte.

Kvar befann jag mig i ett alltför välbekant läge; ensam och uppjagad mot en hel rad av stirrande kunder som alla verkade tro att jag var galen. Den illaluktande kunden framför suckade, en tjock vedervärdig dimma sänktes ned över mig. Jag blev som förstenad. Min röst var svag och grötig, hörseln likaså, och jag började tappa känseln. Det oborstade åbäket framför mig försökte säga något, min blick åkte upp mot hans gulsprängda ögon, och sen kunde jag inte ta bort blicken. Han fortsatte prata, det gick i slow motion, men allt jag kunde fokusera på var att överleva stanken som vällde ut på mig. Detta var verkligen en ruggig typ. Hans ögon brände hål i min panna där blicken tycktes vara fäst. Munnen gapade och stängde, otäcka salivsträngar bildades där innanför mellan de smutsiga tänderna, och stankpustarna bara puffade mot mig. Jag har sällan varit så rädd, kunde inte uppfatta ett ord av vad han sa, och det sista jag minns är att flera otåliga röster från kön också började gasta åt mitt håll. Just när jag tänkte vända huvudet ditåt och svara försvann all förbindelse för mig, ögonen och öronen slutade fungera i ett abrupt knäpp, och världen bara slocknade.

När jag vaknade var det lugnt igen. Harriet satt i sin kassa, Kerstin hade tagit min plats. Gudrun, kassachefen, satt hukad över mig och frågade vad som hade hänt. Jag blinkade upp mot henne och bad om ett glas vatten. Det fanns inget. "Men var är min personliga kopp?" undrade jag oroligt och såg mig yrvaket omkring. Det visste hon inte. Då blev jag fly förbannad, tappade besinningen och kom på fötter, gav mig iväg på jakt efter koppen. Jag sprang genom trånga gångar och krockade med vagnar, tacklade kunder och klippte till en medarbetare på vägen dit, sen kom jag fram till fikarummet och slängde upp skafferiet för att hämta den. INTE DÄR. FÖR ANDRA GÅNGEN IDAG. Så jag tog mig tillbaks, genom samma gångar och förbi samma människor som återigen var ivägen, och så kom engelskan fram igen som vanligt när jag skulle konfrontera Harriet.

"WHO DID IT? WHO PLANNED IT?" och så hytte jag med näven, gjorde en irrig handledsgest för att visa att det var koppen jag talade om. Jag hade helt enkelt fått nog. Nog av komplotter, nog av rävspel och kycklingtjafs. Harriet spelade oskyldig och förvirrad, som alltid. "Vad menar du, Stefan?!" Då fick jag återigen nog. "JAG VET ATT DET VAR MIN KOPP DU VAR OCH GJORDE NÅT MED FÖRUT!"

Gudrun sa någonting där bakom mig. Kunderna stod runt omkring. Allting stannade upp. Harriet satt där som ett ängsligt frågetecken. Och jag vet inte vad det var med mig just idag, men plötsligt brast alla barriärer igen. Jag kände på mig att någonting inte stämde, deras blickar var som om de genomskådade mig. Men vad var det de såg egentligen? Verkligen obehagligt. Jag satte handen i fickan, och där låg såklart den lilla koppen. Jag skämdes. "TITTA INTE PÅ MIG!!" skrek jag och satte fart därifrån med panikartat ryckiga rörelser. Gudrun ropade någonting igen, men jag valde att inte lyssna. Sprang raka vägen till badrummet istället och gömde mig där ett tag för att gråta ut lite, hämta andan och samla tankarna. Sen fyllde jag min kopp med ljummet vatten och gick tillbaks och låtsades som ingenting, de andra verkade vara med på det. Bra. Jag höjde koppen mot Harriet och tog en klunk, fast hon såg det inte, och sen körde jag på resten av dagen som vanligt. Skönt att få avreagera sig ibland, det behövs allt oftare.

Jag börjar nog närma mig gränsen.

min personliga kopp

Idag hittade jag min personliga kopp i diskhon på jobbet. Jag såg det som en krigsförklaring. Den ska ALLTID stå på min inrutade plats i skafferiet, jag har ett system efter vilket jag ställer koppen där så fort jag har druckit ur den. Nu hade någon tagit den ur skåpet och lagt den i diskhon bara för att tråkas, det hade lika väl kunnat handla om ett häftstift på min stol. Det var väldigt symboliskt och jag förstod genast vad det betydde. Startade en utredning i smyg.

brände mig på ugnen

Jag kom hem sent förut, ohyggligt hungrig, och tänkte värma pitabröd i ugnen för att ha sallad eller någonting i. Ugnen blev varm snabbt, jag tog bröden ur frysen och placerade dem på gallret, men så råkade jag lyfta lite väl högt med handen! Knogen på långfingret brändes till när den kom i kontakt med det glödheta ugnstaket. Ett tsss-ljud uppstod när huden brändes sönder. Ninjasnabbt ryckte jag bort handen och stirrade skärrat på den, men det var försent! Jag konstaterade brännskadan, skrattade nervöst. Såret stank av bränd hud och det var mycket otrevligt eftersom jag sen kände lukten varje gång jag tog en brödbit till munnen för att ta en ny tugga.