På vägen hem från skolan stod en svart fågel på gångvägen idag. Det verkade vara en olycksalig korp. Jag närmade mig men den stod bara kvar och stirrade utan att blinka, så jag fick stanna någon meter ifrån och gjorde klart att jag ville passera. Men korpen rörde sig inte. Den såg bara på mig med sin trotsiga hotfulla blick, och plötsligt kom en stark oro över mig och jag fick en släng av svindel. Såg mig omkring. Ingen annan människa var i närheten, bara ett par skator uppe i trädet till höger. De stirrade också på mig. Vad var det som pågick här egentligen? Vad var det för farlig energi som låg i luften? Hur kom det sig att jag blev så yr i huvudet, och varför var fåglarna så arga? Äh, jag vände mig tillbaks mot korpen och bestämde mig för att det faktiskt bara var en eländig liten fågel jag stod öga mot öga med, inget att vara rädd för. Den fick stirra bäst den vill, nu skulle jag bara gå förbi. Jag gick några steg åt sidan och fortsatte framåt, kände hur energin tilltog alltmer för varje steg men bestämde mig för att inte titta bakåt, jag hade ändå bara några meter kvar till porten. Då hörde jag plötsligt hur korpen kraxade något kommando och trädgrenarna skakade till, följt av vingflax och galna skrik från de båda skatorna på väg mot mig!! Det var precis så att jag hann springa de sista stegen och kasta mig in genom porten och slänga igen dörren efter mig, och så vände jag huvudet och såg genom dörrfönstret hur de båda skatorna vände tillbaks till korpen.
Jag visste inte vad som stod på, men det var uppenbart att de menade allvar.
fredag, november 23, 2007
onsdag, november 21, 2007
fågliga sammanträffanden
Just nu har jag en mörkröd t-shirt på mig med en örn på framsidan, och det hände helt omedvetet. Jag har en whisky på skrivbordet, ser på flaskan och det är en hönsfågel på bilden, Famous Grouse. Wow. Och som om inte det vore nog kom jag även just ihåg att förskolan jag gick på när jag var sex år hette Gråsparven. True story.
Plötsligt dyker två nya fågelminnen upp:
1. Gråsparven, som sagt. Jag minns inte så mycket därifrån, men en kväll var det föräldrabesök och föräldrarna fick av någon anledning rita en teckning till barnen inför nästa dag. Min mamma ritade en häst till mig, med Zorro på hästen och björkar runtomkring. Zorro var ju min idol, och jag blev mycket imponerad eftersom det var första gången jag hade sett björkar gestaltas på en teckning. Vita träd med svarta fläckar, jag var van med granar och tyckte att det verkligen var originellt och smart. Det kan ha varit fåglar på bilden också.
2. På tal om Zorro. Jag var ju Zorrofantast på den tiden, och på landstället på Gålö fanns det hästar. Bland dem fanns det en stor svart häst som hette Ville. Jag hade ju mina Zorrokläder såklart, med svart mantel och mask och ett svärd, så en dag arrangerade de så att jag fick vara Zorro på riktigt och så skulle de ta bilder med mig uppe på Villes rygg. Men vi hann inte gå långt förrän Ville stegrade och slängde av mig, och jag landade som tur var ganska bra efter det höga fallet, och sen gick livet vidare utan några större men. Men mitt starkaste minne från den dagen är när jag kort därefter stod bredvid stallet och tittade upp mot himlen och såg några hönor flyga över mig på låg höjd. Jag hade aldrig sett hönor flyga tidigare, men där flög de ovanför mig. Trodde inte att de kunde flyga.
Plötsligt dyker två nya fågelminnen upp:
1. Gråsparven, som sagt. Jag minns inte så mycket därifrån, men en kväll var det föräldrabesök och föräldrarna fick av någon anledning rita en teckning till barnen inför nästa dag. Min mamma ritade en häst till mig, med Zorro på hästen och björkar runtomkring. Zorro var ju min idol, och jag blev mycket imponerad eftersom det var första gången jag hade sett björkar gestaltas på en teckning. Vita träd med svarta fläckar, jag var van med granar och tyckte att det verkligen var originellt och smart. Det kan ha varit fåglar på bilden också.
2. På tal om Zorro. Jag var ju Zorrofantast på den tiden, och på landstället på Gålö fanns det hästar. Bland dem fanns det en stor svart häst som hette Ville. Jag hade ju mina Zorrokläder såklart, med svart mantel och mask och ett svärd, så en dag arrangerade de så att jag fick vara Zorro på riktigt och så skulle de ta bilder med mig uppe på Villes rygg. Men vi hann inte gå långt förrän Ville stegrade och slängde av mig, och jag landade som tur var ganska bra efter det höga fallet, och sen gick livet vidare utan några större men. Men mitt starkaste minne från den dagen är när jag kort därefter stod bredvid stallet och tittade upp mot himlen och såg några hönor flyga över mig på låg höjd. Jag hade aldrig sett hönor flyga tidigare, men där flög de ovanför mig. Trodde inte att de kunde flyga.
az - the come up
Tidigt 2005 kom en magisk låt som heter "The Come Up". DJ Premier-beaten har nånting dånande mirakulöst över sig samtidigt som AZ låter så bekväm över den med sina veteran-rhymes, man kan verkligen lyssna om och om igen. I alla fall så ser man honom på ett hustak i början av videon och det flyger omkring fågelsvärmar på nära håll, och vid ett par tillfällen står han lutad mot en pelare på ett coolt sätt och ser sig om medan han rappar. Sen dess har jag och Alexi alltid ställt oss likadant mot pelare och gjort liknande pratgester, särskilt om nån har sett fågelsvärmar flyga omkring där uppe också. På så sätt har fågelsvärmar och pelare blivit sommartecken för mig.
otacksam skata
Jag stannade till vid en lyktstolpe för några dagar sen, en skata stod och gastade där uppe. Inte så märkvärdigt egentligen, sånt ser man ju ofta, men nu hade jag nyligen läst någonting om att skator tycker om blanksilver. Så jag kände mig benägen att prova med femkronan jag höll i min hand och la den vid lyktstolpen och backade iväg lite, och så var det bara att vänta. Och så väntade jag och väntade, men den verkade inte intresserad! Va fan. Såg den inte ens, och efter en bra stund flög den iväg som ingenting. Så jag började tänka på att ge myntet till en människa istället, som kanske hellre vill ha den, och kom genast att tänka på min gamla högstadierektor Svante. Han hade ju fågelfrisyr och en spetsig näsa som kunde misstas för en näbb senast jag såg honom, så det var nära nog. Åkte hem och ringde upp och frågade men han slängde bara på telefonluren som vanligt. Vilken otacksam skata, tänkte jag. Hade han redan glömt 94-99?
tisdag, november 20, 2007
papperssvalor
När jag var liten lärde jag mig att vika pappersflygplan och papperssvalor. Det var inte så svårt, jag hade fallenheten och tyckte att det var roligt. Det dröjde inte länge förrän jag blev riktigt bra, jag vek verkligen riktiga pappersflygplan och pappersvalor. När jag gjorde ett pappersflygplan skrev jag 747 på sidan, och när jag gjorde en papperssvala ritade jag dit ögon och bruna fjädrar. Jag var älskvärd som barn. Och på den här tiden bodde jag på femte våningen i ett höghus, så ni kan väl tänka er vad som var nästa steg? Yup, jag ställde mig på balkongen och kastade ut de här pappersflygplanen och papperssvalorna i vinden för att se dem flyga och fara. Men, det blev alltid fel. Var det inte regnet så var det blåsten som tog dem, inte en enda flög någonsin vidare i världen som de skulle. De bara störtade eller singlade tråkigt ned till rabatterna istället, varje varje gång. Hemskt. Så till slut gav jag upp tanken och la ned hela verksamheten, och det var slutet på min barndom. Jag var fyra år.
mcdonald's-paj till korpen
Ett av mina finaste fågelminnen hände sommaren 2005. Jag kom gåendes på en öde gata i Gamla Stan och så la jag märke till en liten korp en bit bort, den pickade och pockade på någonting i rännstenen. När jag närmade mig såg jag att det var en äppelpaj från McDonald's som var oöppnad med pajen kvar i förpackningen, och korpen tycktes inte komma åt den så bra. Hmm. Så självklart var jag snabbt där och hjälpte till, korpen hoppade iväg några meter medans jag omsorgsfullt drog ur pajen i det fria på marken, sen backade jag iväg till betryggande avstånd så att korpen skulle förstå att jag menade det, och det dröjde inte länge förrän den gick tillbaks till pajen och började picka med näbben igen. Och så såg den upp på mig, och jag kommer aldrig att glömma den där blicken. Korpen bara tittade på mig med sina smarta skarpa medvetna ögon, som för att säga att "Jag vet inte varför du gjorde det här för mig, men tack." Det kändes mycket coolt.
bara fågelhistorier i en vecka
Jag inser att jag uppdaterar väldigt sällan och på många sätt försummar min blogg. Därför tänkte jag i ett fåfängt försök att bli produktiv utmana mig själv till att göra flera inlägg om dagen i en hel vecka från och med idag. Och för att göra det svårare/ lättare får de bara handla om fåglar. Hmm. Och för övrigt var mitt andra inlägg någonsin på den här sidan också en fågelhistoria.
Men i alla fall, nu börjar det!
Men i alla fall, nu börjar det!
måndag, november 19, 2007
min kväll på function
Det är väl knappast som om jag behöver presentera citronmuffin, ni vet vem det är. Men hon har i alla fall varit en daglig del av min internetvärld sen 2003-2004. En längre tid med andra ord, och så flyttade jag ned till Skåne i augusti och plötsligt var det något av en självklarhet att våra vägar skulle mötas i verkligheten. Och i förrgår hände det! I korthet:
Jag åkte in till Jeriko och de hade just öppnat. Det var packat med folk och jag tog mig ned för trapporna. Jag hade guldskjortan på igen, och till en början kunde jag knappt gå en sträcka utan att någon kommenterade den och ville känna på materialet osv. Jag beställde i alla fall en drink och det kändes bra. Två från skrivartvåan var tydligen också där, Nea och Amanda. Ingen citronmuffin där än vad jag såg, men en tjej var ganska lik. Hon dansade bra också! Jag blev blixtkär och började dansa lite i närheten av henne, med ryggen emot för att spela svårfångad, men sen när jag vände mig om var hon borta. Vad fan.
Men sen hände det! Plötsligt kom hon bara där, som en uppenbarelse med kameran i händerna. Sandra den sursöta, citronmuffin i egen verklig person! Hon tog några bilder mot vimlet, jag dansade vidare och sen kom hon förbi och jag kallade på något sätt efter hennes uppmärksamhet. Hon såg mig och förstod direkt att det var stefanmedo, popartisten. Det var ett roligt möte, hon tog några bilder på min dans och vi pratade lite medans hon fotade omkring. Overkligt men inte det minsta konstigt. Hon var precis lika mänsklig och bedårande som jag hade vetat, och vacker och trevlig, och någonstans där berättade jag historien om när jag fick groupies efter mig på en Sage Francis-konsert i december 2002.
Senare på det andra golvet vid filmduken var det återigen tjejer på mig för guldskjortan. En av dem var överförtjust och fick till och med prova den, och var beredd att "göra allt” för att få behålla skjortan. Men jag tog tillbaks den. Och så dansade Nea och Amanda i närheten så jag anslöt mig till dem. Amanda ville se mig göra en ”ursinnig chimpansdans” från min danshistoria, men jag sa att det hade varit för olämpligt. Sen var det någon från avsatsen ovanför som spillde öl på mig, så jag vinkade till mig glaset och drack lite som kompensation. Det kändes som en cool grej.
Kvällen kändes ovanlig i många bemärkelser. Först hade vi ju som sagt stans snyggaste fotograf i byggnaden, som man sprang på lite här och där, och så träffade jag en och annan intressant karaktär och dansant tjej. Jag var glad och aldrig särskilt uttråkad. Och jag hade knappt några sedlar, bara en påse full med tiokronor som inte fick plats i byxfickan, så varje gång jag skulle handla fick jag hämta en handfull guldmynt från jackfickan i garderoben.
Snart hade timmarna gått och det var stängningsdags. På Sandras rekommendation gick jag någon minut tidigare för att undvika trängsel, vi skulle förbi ett nattöppet café i närheten efteråt. Men det tänkte jag inte på när jag skulle hämta jackan, för då slängde jag ned alla de 16 mynten jag hade kvar i dricksburken för att hon som stod där hade varit så hjälpsam under kvällen när jag hämtade tiorna.
När jag stod där utanför och väntade på Sandra närmade sig en polsk ung man som hette Jaromir. Han yrade på polska till mig, med något skevt engelskt ord här och där, precis så mycket att jag till slut förstod att han var ute efter öl ("Birr!"). Klockan var 3 på natten och jag hade aldrig varit i trakterna tidigare, jag kunde inte hjälpa honom. Men han fortsatte och hade plötsligt börjat beklaga sig om obekväma arbetstider och sen nånting om öl igen när en storvuxen kille kom gåendes och frågade om vi hade cigaretter. Jaromir kastade sig fram med ett välkomnande men hetsigt svammel och ville veta var killen kom ifrån, vad han hette, och det var tydligt att polsken mer än nånting annat bara ville hitta en ny själsfrände. Den storvuxna killen hade plötsligt en rysk accent och svarade att han kom från Russia, och det blev ett 5-10 minuter långt omständigt bekantande innan cigaretten kom fram och nästa problem var att fixa tändare. Då kastade sig Jaromir handlöst in i klungan bredvid och började härja, yrandes efter "lightir!" Och medan den kalabaliken pågick vände sig den stora killen om till nån och hade fått cigaretten tänd medan Jaromir fortsatte kämpa omkring i klungan. Det hade varit en märklig scen att följa, och sen kom Sandra äntligen och jag sa hej då till polsken, som då stannade upp och insisterade på en vemodigt laddad kram och ett lycka till med livet. Jag önskade honom detsamma.
Vi gick till caféet och Sandra kändes som Belle i början av Skönheten och odjuret när hon köpslog om brödet. Det gick upp för mig att jag faktiskt gick där på en Malmögata med citronmuffin, den hårdaste tuffaste mest skrämmande av dem alla när hon vill, och plötsligt mindes jag hur nervös jag hade varit att hon skulle bli arg för att jag bara är 169 cm lång. Men nej, det var bara roligt och vi pratade lite till innan jag började fundera på hur jag skulle ta mig hem till Linnea som jag hade gjort upp med att sova hos. Det var en bit att gå, jag fick en vägbeskrivning av Sandra och så gav jag mig iväg mot den avslutande delen av äventyret.
Väl hos Linnea låg det en förhoppningsvis tidigare oanvänd tandborste på min kudde, jag borstade tänderna och gick för att sova, berättade om den magiska resan och somnade snart. Mycket nöjd med kvällen.
Jag åkte in till Jeriko och de hade just öppnat. Det var packat med folk och jag tog mig ned för trapporna. Jag hade guldskjortan på igen, och till en början kunde jag knappt gå en sträcka utan att någon kommenterade den och ville känna på materialet osv. Jag beställde i alla fall en drink och det kändes bra. Två från skrivartvåan var tydligen också där, Nea och Amanda. Ingen citronmuffin där än vad jag såg, men en tjej var ganska lik. Hon dansade bra också! Jag blev blixtkär och började dansa lite i närheten av henne, med ryggen emot för att spela svårfångad, men sen när jag vände mig om var hon borta. Vad fan.
Men sen hände det! Plötsligt kom hon bara där, som en uppenbarelse med kameran i händerna. Sandra den sursöta, citronmuffin i egen verklig person! Hon tog några bilder mot vimlet, jag dansade vidare och sen kom hon förbi och jag kallade på något sätt efter hennes uppmärksamhet. Hon såg mig och förstod direkt att det var stefanmedo, popartisten. Det var ett roligt möte, hon tog några bilder på min dans och vi pratade lite medans hon fotade omkring. Overkligt men inte det minsta konstigt. Hon var precis lika mänsklig och bedårande som jag hade vetat, och vacker och trevlig, och någonstans där berättade jag historien om när jag fick groupies efter mig på en Sage Francis-konsert i december 2002.
Senare på det andra golvet vid filmduken var det återigen tjejer på mig för guldskjortan. En av dem var överförtjust och fick till och med prova den, och var beredd att "göra allt” för att få behålla skjortan. Men jag tog tillbaks den. Och så dansade Nea och Amanda i närheten så jag anslöt mig till dem. Amanda ville se mig göra en ”ursinnig chimpansdans” från min danshistoria, men jag sa att det hade varit för olämpligt. Sen var det någon från avsatsen ovanför som spillde öl på mig, så jag vinkade till mig glaset och drack lite som kompensation. Det kändes som en cool grej.
Kvällen kändes ovanlig i många bemärkelser. Först hade vi ju som sagt stans snyggaste fotograf i byggnaden, som man sprang på lite här och där, och så träffade jag en och annan intressant karaktär och dansant tjej. Jag var glad och aldrig särskilt uttråkad. Och jag hade knappt några sedlar, bara en påse full med tiokronor som inte fick plats i byxfickan, så varje gång jag skulle handla fick jag hämta en handfull guldmynt från jackfickan i garderoben.
Snart hade timmarna gått och det var stängningsdags. På Sandras rekommendation gick jag någon minut tidigare för att undvika trängsel, vi skulle förbi ett nattöppet café i närheten efteråt. Men det tänkte jag inte på när jag skulle hämta jackan, för då slängde jag ned alla de 16 mynten jag hade kvar i dricksburken för att hon som stod där hade varit så hjälpsam under kvällen när jag hämtade tiorna.
När jag stod där utanför och väntade på Sandra närmade sig en polsk ung man som hette Jaromir. Han yrade på polska till mig, med något skevt engelskt ord här och där, precis så mycket att jag till slut förstod att han var ute efter öl ("Birr!"). Klockan var 3 på natten och jag hade aldrig varit i trakterna tidigare, jag kunde inte hjälpa honom. Men han fortsatte och hade plötsligt börjat beklaga sig om obekväma arbetstider och sen nånting om öl igen när en storvuxen kille kom gåendes och frågade om vi hade cigaretter. Jaromir kastade sig fram med ett välkomnande men hetsigt svammel och ville veta var killen kom ifrån, vad han hette, och det var tydligt att polsken mer än nånting annat bara ville hitta en ny själsfrände. Den storvuxna killen hade plötsligt en rysk accent och svarade att han kom från Russia, och det blev ett 5-10 minuter långt omständigt bekantande innan cigaretten kom fram och nästa problem var att fixa tändare. Då kastade sig Jaromir handlöst in i klungan bredvid och började härja, yrandes efter "lightir!" Och medan den kalabaliken pågick vände sig den stora killen om till nån och hade fått cigaretten tänd medan Jaromir fortsatte kämpa omkring i klungan. Det hade varit en märklig scen att följa, och sen kom Sandra äntligen och jag sa hej då till polsken, som då stannade upp och insisterade på en vemodigt laddad kram och ett lycka till med livet. Jag önskade honom detsamma.
Vi gick till caféet och Sandra kändes som Belle i början av Skönheten och odjuret när hon köpslog om brödet. Det gick upp för mig att jag faktiskt gick där på en Malmögata med citronmuffin, den hårdaste tuffaste mest skrämmande av dem alla när hon vill, och plötsligt mindes jag hur nervös jag hade varit att hon skulle bli arg för att jag bara är 169 cm lång. Men nej, det var bara roligt och vi pratade lite till innan jag började fundera på hur jag skulle ta mig hem till Linnea som jag hade gjort upp med att sova hos. Det var en bit att gå, jag fick en vägbeskrivning av Sandra och så gav jag mig iväg mot den avslutande delen av äventyret.
Väl hos Linnea låg det en förhoppningsvis tidigare oanvänd tandborste på min kudde, jag borstade tänderna och gick för att sova, berättade om den magiska resan och somnade snart. Mycket nöjd med kvällen.
lördag, oktober 27, 2007
the ruler's back (stockholm)
För andra gången på en vecka satte jag igår fötterna på stockholmsk mark igen, tillbaks i det gamla väldet. Det känns mycket mycket bra! Skåne är Skåne men hemma är hemma. Och nu är det höstlov. Jag tog en runda i Brandbergen igen och strök omkring på bakgatorna, kände hur höghusen bugade sig artigt i min närvaro. Jag blev glad och nickade majestätiskt tillbaka. Sen stod några jag känner utanför centrum och det kändes som att jag blev mottagen som en hjälte, de frågade såklart hur jag hade haft det i Skåne, och det var ju trevligt det med men inte lika mäktigt som att bli bugad åt av riktiga byggnader. Sen gick jag in på Ica för att värma mig och säga hej till den rödhåriga kassörskan, men hon var inte där. Vad fan. Men det kommer säkert fler tillfällen i veckan. Och så ska jag även göra några korta inhopp på det gamla jobbet. Det låter roligare nu än det hade gjort för ett halvår sen, nu ser jag fram emot det faktiskt.
torsdag, oktober 25, 2007
fievel på maskeraden
Ikväll är det en stor maskerad som avslutning inför höstlovet. Jag vet inte vad jag ska vara, men jag skulle vilja klä ut mig till Fievel.
fredag, oktober 05, 2007
30 g stories
g: du vet den där burken du hade förut. spaghettisåsen...
p: jag minns inte.
g: den där spaghettisåsen. du vet, som du hade förut.
p: va? nej, jag vet inte.
g: kommer du inte ihåg?
p: jag orkar inte tänka.
g: vad lat du är...
true story.
p: jag minns inte.
g: den där spaghettisåsen. du vet, som du hade förut.
p: va? nej, jag vet inte.
g: kommer du inte ihåg?
p: jag orkar inte tänka.
g: vad lat du är...
true story.
söndag, september 23, 2007
fredag, september 21, 2007
stefanmedo live on stage
På onsdagskvällen läste jag på en scen för första gången. Det var cafékväll, en storshow för hela skolan och jag hade gått och varit nervös flera dagar innan. Drömmarna om en skrivarlinje hade inte innefattat att stå på scen, och för att göra det ännu värre visste jag att tjejen jag är kär i skulle sitta nånstans i publiken. Och mycket riktigt gjorde hon det. Men i alla fall så kan jag säga att... det var en av de bästa upplevelserna jag har haft!
Det blev uppståndelse i publiken när jag läste och vid två tillfällen hände det att de avbröt mig mitt i historien för att skratten övergick till långvariga applåder. Då var det bara att stå där och vänta och spela oberörd så mycket det gick. Det är en ganska overklig grej att stå där uppe, allt annat bara försvinner bort som i en film. Och man ser ingenting, belysningen ligger som ett bländande täcke över hela rummet, pappret darrar och det är spänning i luften. Man är extremt medveten om all uppmärksamhet som är riktad mot en och man hör varje skratt. Kontakten är påtaglig och man börjar hitta nya levande sätt att uttrycka meningarna på, lägga till detaljer så att det blir ännu roligare. Till slut har energin i rummet blivit något självklart och man glömmer nästan att man någonsin kommer att behöva lämna den.
Men så tar historien slut och man säger "Tack för mig", går ned från scenen till en överväldigande mix av applåder och jubel, förbi ett hav av människor och någon kastar sig över en för high fives och en kram. Och så är man tillbaka på sin stol i publiken igen, det börjar lugna sig och showen fortsätter. Man känner fortfarande rysningarna och inser att man just har varit med om något som man aldrig kommer att glömma samtidigt som man egentligen knappt minns någonting, det kommer att ta någon dag innan detaljerna har processats. Sen är showen över, folksamlingen kommer ut i kvällsluften och man känner sig som gudfadern med alla som kommer fram och gratulerar, det är ovant att behöva bemöta det, man tackar alldeles för generat och försöker byta ämne. Man börjar få i sig några drinkar, det blir klassfest och folk är glada och pratsamma. Man springer på tjejen man är kär i, man pratar och skrattar, hon är den enda som inte nämner showen och man vet inte varför men det känns på något sätt positivt. Så blir klockan sent, man går hem smått betänksam och lägger sig ensam i sängen igen, hinner tänka precis innan man somnar att the good life bara har börjat. Det här har varit första månaden av ett helt år, kanske två år, och jag har redan varit med om livsomvälvande saker. Det känns bra.
Och så skriver man det här och tänker att nej, vad sentimentalt det blev, men så tänker man att äh, det får vara så för den här gången. God natt.
Det blev uppståndelse i publiken när jag läste och vid två tillfällen hände det att de avbröt mig mitt i historien för att skratten övergick till långvariga applåder. Då var det bara att stå där och vänta och spela oberörd så mycket det gick. Det är en ganska overklig grej att stå där uppe, allt annat bara försvinner bort som i en film. Och man ser ingenting, belysningen ligger som ett bländande täcke över hela rummet, pappret darrar och det är spänning i luften. Man är extremt medveten om all uppmärksamhet som är riktad mot en och man hör varje skratt. Kontakten är påtaglig och man börjar hitta nya levande sätt att uttrycka meningarna på, lägga till detaljer så att det blir ännu roligare. Till slut har energin i rummet blivit något självklart och man glömmer nästan att man någonsin kommer att behöva lämna den.
Men så tar historien slut och man säger "Tack för mig", går ned från scenen till en överväldigande mix av applåder och jubel, förbi ett hav av människor och någon kastar sig över en för high fives och en kram. Och så är man tillbaka på sin stol i publiken igen, det börjar lugna sig och showen fortsätter. Man känner fortfarande rysningarna och inser att man just har varit med om något som man aldrig kommer att glömma samtidigt som man egentligen knappt minns någonting, det kommer att ta någon dag innan detaljerna har processats. Sen är showen över, folksamlingen kommer ut i kvällsluften och man känner sig som gudfadern med alla som kommer fram och gratulerar, det är ovant att behöva bemöta det, man tackar alldeles för generat och försöker byta ämne. Man börjar få i sig några drinkar, det blir klassfest och folk är glada och pratsamma. Man springer på tjejen man är kär i, man pratar och skrattar, hon är den enda som inte nämner showen och man vet inte varför men det känns på något sätt positivt. Så blir klockan sent, man går hem smått betänksam och lägger sig ensam i sängen igen, hinner tänka precis innan man somnar att the good life bara har börjat. Det här har varit första månaden av ett helt år, kanske två år, och jag har redan varit med om livsomvälvande saker. Det känns bra.
Och så skriver man det här och tänker att nej, vad sentimentalt det blev, men så tänker man att äh, det får vara så för den här gången. God natt.
måndag, september 03, 2007
ett gudfaderligt möte
Det kom en egyptisk man och knackade på min dörr idag, han hade finkläder och en stor blå bag i händerna. Så fort jag hade öppnat dörren hälsade han väldigt artigt och räckte fram en liten lapp som jag tog och läste: Något i stil med ’Hej! Jag talar inte så bra svenska, men jag har många konstiga saker i väskan som kanske intressera dig. Får jag komma in?’
Han såg så hågsen ut och jag förstod jag att han hade blivit avvisad i många dörrar idag, så det kom bara för mig att släppa in honom. Och så kom han jättetacksamt in i hallen och ställde ned bagen på golvet, öppnade den och det låg en massa egyptiska papyrus och franska målningar i den, han började ödmjukt ta upp dem en efter en och visa. Jag var först lite på min vakt eftersom det var en försäljare, men vi förstod snabbt båda var vi hade varandra och det blev en avslappnad respektfull stämning mellan oss. Och det var två målningar som fångade mitt intresse, jag stod och valde mellan ett vinterlandskap och en skogsbild på något tygduksliknande material. Han förklarade att han gav 20% rabatt till studerande och pensionärer, så istället för 120 kr skulle det bara kosta 90 kr per bild för mig. Jag tackade för det. Snart hade jag bestämt mig för vinterlandskapet och han erbjöd några former av paketpris om jag tog den andra målningen med, men jag sa att nej, det räckte med vinterlandskapet. Han förstod.
Då gick jag och hämtade pengar, och det var nu det hände. Jag sa att jag ville ge 100 för den istället. Han hajade till med en ny vördnad i blicken, och vi skakade återigen hand och han sa att jag var en generös man. Jag sa bara vänligt att det var trevligt att göra affärer med honom. Och så pratade vi lite till om Egyptien och det nya livet för honom i Sverige. Sen skulle han gå, men först tog han plötsligt upp en papyrusmålning från väskan och gav med den till mig! Han hade uppskattat min generositet och framförallt hade det varit ett så genuint möte två människor emellan i all välmening, så det föll sig helt naturligt för honom. Jag tackade och vi skakade hand igen, och så önskade vi varandra lycka till i livet innan han gick.
Det hör kanske till att jag såg Gudfadern i förrgår, och blev imponerad av Michael Corleones tal till sin tilltänktas pappa i Sicilien. Han gjorde det med sån karaktär, så diplomatiskt och respektfullt, och på något sätt kände jag samma anda i mig själv i det här. Hmm. Det var coolt i alla fall.
Han såg så hågsen ut och jag förstod jag att han hade blivit avvisad i många dörrar idag, så det kom bara för mig att släppa in honom. Och så kom han jättetacksamt in i hallen och ställde ned bagen på golvet, öppnade den och det låg en massa egyptiska papyrus och franska målningar i den, han började ödmjukt ta upp dem en efter en och visa. Jag var först lite på min vakt eftersom det var en försäljare, men vi förstod snabbt båda var vi hade varandra och det blev en avslappnad respektfull stämning mellan oss. Och det var två målningar som fångade mitt intresse, jag stod och valde mellan ett vinterlandskap och en skogsbild på något tygduksliknande material. Han förklarade att han gav 20% rabatt till studerande och pensionärer, så istället för 120 kr skulle det bara kosta 90 kr per bild för mig. Jag tackade för det. Snart hade jag bestämt mig för vinterlandskapet och han erbjöd några former av paketpris om jag tog den andra målningen med, men jag sa att nej, det räckte med vinterlandskapet. Han förstod.
Då gick jag och hämtade pengar, och det var nu det hände. Jag sa att jag ville ge 100 för den istället. Han hajade till med en ny vördnad i blicken, och vi skakade återigen hand och han sa att jag var en generös man. Jag sa bara vänligt att det var trevligt att göra affärer med honom. Och så pratade vi lite till om Egyptien och det nya livet för honom i Sverige. Sen skulle han gå, men först tog han plötsligt upp en papyrusmålning från väskan och gav med den till mig! Han hade uppskattat min generositet och framförallt hade det varit ett så genuint möte två människor emellan i all välmening, så det föll sig helt naturligt för honom. Jag tackade och vi skakade hand igen, och så önskade vi varandra lycka till i livet innan han gick.
Det hör kanske till att jag såg Gudfadern i förrgår, och blev imponerad av Michael Corleones tal till sin tilltänktas pappa i Sicilien. Han gjorde det med sån karaktär, så diplomatiskt och respektfullt, och på något sätt kände jag samma anda i mig själv i det här. Hmm. Det var coolt i alla fall.
onsdag, augusti 29, 2007
mjölk är till för alla
Jag var i affären och skulle köpa mjölk, och så blev jag bara så förbannad. Jag tänkte på hur dumt det skulle vara om någon slängde ur sig att mjölk inte är för tjejer. Att mjölk kommer från tutten på en ko, och att det skulle bli konstigt på något sätt bara för att kvinnor också har såna. Men VA FAN, varför sexualisera hela grejen från första början? Är det då inte lika sjukt och tvistat att en vuxen karl, alltså en människa överhuvudtaget, skulle få för sig att dricka något som kommer ur en ko? Jovisst, så redan där är det i så fall fel. Och ska man sen rationalisera fram en ensamrätt på det också har det gått åt helvete för långt! Nu var det ingen i affären som gjorde det, så jag ryckte bara på axlarna och gick vidare. Men hade det hänt hade jag varit där direkt och sagt att de borde dricka mjölken och uppskatta den för vad den är istället, en god dryck, och bekymra sig om andra saker. Det är även värt att nämna att jag har aldrig brutit ett endaste ben eller haft hål i tänderna i hela mitt liv, och att jag tackar mjölken för det. Så jag vet var JAG står i frågan.
måndag, augusti 20, 2007
nu är jag i skåne
Det känns bra.
Svalöv är ju en väldigt liten ort, en lantlig småstad med skolan och sen alla åkrar runtomkring. Men tro det eller ej, men det är mycket roligare än det låter, med alla genier från olika slags linjer (skriv/film/musik/teater bl.a) som har samlats på en plats.
Jag fick ett bra rum nära skolan. Det enda som saknas är internet, men det kommer snart. Jag delar lägenhet med två filmare, tyvärr ett huvud längre än mig båda två så jag får lite komplex. Men de är bra. Grannarna är också bra. Jag har ett litet barn ute på gården som är som en personlig guide ibland, som jag kan fråga om allting ungefär som i ett TV-spel.
Och så älskar jag att ha hamnat bland allt det skånska pladdret. Igår var det en mamma på Ica som sa ”ypp å gåu påu dina bein!” till sitt barn när det kröp omkring. Jag lyste upp, och en tjej bredvid jobbade tydligen i affären, så jag frågade om de hade quorn i Skåne. Då sa hon att ”jau, de hau vie! köulla dägh bochta!” och pekade vänligt på en frysdisk. Då tackade jag artigt och kämpade emot impulsen att säga att jag var kär i henne. För, det var ju inte henne jag var kär i, det var bara dialekten.
I alla fall, jag har landat!
Svalöv är ju en väldigt liten ort, en lantlig småstad med skolan och sen alla åkrar runtomkring. Men tro det eller ej, men det är mycket roligare än det låter, med alla genier från olika slags linjer (skriv/film/musik/teater bl.a) som har samlats på en plats.
Jag fick ett bra rum nära skolan. Det enda som saknas är internet, men det kommer snart. Jag delar lägenhet med två filmare, tyvärr ett huvud längre än mig båda två så jag får lite komplex. Men de är bra. Grannarna är också bra. Jag har ett litet barn ute på gården som är som en personlig guide ibland, som jag kan fråga om allting ungefär som i ett TV-spel.
Och så älskar jag att ha hamnat bland allt det skånska pladdret. Igår var det en mamma på Ica som sa ”ypp å gåu påu dina bein!” till sitt barn när det kröp omkring. Jag lyste upp, och en tjej bredvid jobbade tydligen i affären, så jag frågade om de hade quorn i Skåne. Då sa hon att ”jau, de hau vie! köulla dägh bochta!” och pekade vänligt på en frysdisk. Då tackade jag artigt och kämpade emot impulsen att säga att jag var kär i henne. För, det var ju inte henne jag var kär i, det var bara dialekten.
I alla fall, jag har landat!
lördag, augusti 18, 2007
en sång för skåne
Nu drar jag till Skåne om någon timme.
Borde kanske ha sovit lite.
Jag har just städat, sorterat och packat det sista.
Det känns mycket bra.
Ganska trött.
Jag har två kattungar bredvid mig. Min lillesysters, jag har tagit hand om dem ett par veckor nu eftersom hon ändå ska bo i min lägenhet under tiden. Jag nämnde just för katterna att jag blir borta ett år, men de verkade inte fatta.
Snart kommer de och hämtar mig.
Jag ska nog sova i bilen. Och sen när jag vaknar kommer det nya livet att ha börjat.
Borde kanske ha sovit lite.
Jag har just städat, sorterat och packat det sista.
Det känns mycket bra.
Ganska trött.
Jag har två kattungar bredvid mig. Min lillesysters, jag har tagit hand om dem ett par veckor nu eftersom hon ändå ska bo i min lägenhet under tiden. Jag nämnde just för katterna att jag blir borta ett år, men de verkade inte fatta.
Snart kommer de och hämtar mig.
Jag ska nog sova i bilen. Och sen när jag vaknar kommer det nya livet att ha börjat.
fredag, augusti 03, 2007
ett bad på stranden
Äntligen semester, så vad gör man? Hmm. Jag vet inte, men idag bestämde jag mig för att gå till stranden i alla fall, det var ju så länge sen.
Jag rotade ivrigt runt i kappsäcken i klädkammaren efter mina gamla badpaltor, hittade dem till slut och trädde på dem med omsorg och välbehag, sen vankade jag med lätta steg ut till spegeln i vardagsrummet. Kände mig som en prinsessa, snurrade runt ett varv och svängde med armarna över huvudet i en graciös piruett, sen stannade jag upp och granskade noggrannt hyddan efter komplex.
Visst, jag har ju en viss sex appeal att falla tillbaks på, jag är ju varken fasansfullt ful eller särskilt deformerad, åtminstone inte till det yttre, men söker man så hittar man. I det här fallet var jag blek, verkligen blek. Va fan, jag var blekare än väntat! Det fanns inte en antydan till solbränna på mig i år, och det är början på augusti. Inte så kul. Men i vissa kulturer räknas det väl som sexigt, intalade jag mig själv och nickade godkännande till reflektionen. Den nickade såklart tillbaks, jag blev glad, sen knöt jag en dubbelknut på skorna och fick med mig två smörgåsar i ett knyte på vägen ut.
Stranden ligger en 35 minuters promenad bort om man går längs bilvägen. Nu är ju jag ganska rädd för bilar, så jag vadade nere i diket istället. Blött och eländigt, och det tog någon timme längre, men värt besväret för att slippa oroa mig för den galna chauffören jag har drömt om så mycket på sista tiden.
Krokodilbadet heter stället. Det är en strand med ett berg bredvid som ser ut lite som en krokodil (men mest som en flodhäst), där de till och med har målat dit ögon och mun. Häftigt på ett sätt, töntigt på ett annat, men struntsamma. Säga vad man vill, det är en trevlig badplats.
Jag kom fram, såg mig omkring.
Det var här jag blev lite förargad. Folk låtsades vara upptagna, som om de hade annat för sig och inte såg mig. Här kom jag och gjorde mig till, i min finaste badmundering och med storslagna planer, och så möttes jag av en skara ointresserade freaks. En töntfamilj grillade lyckligt kyckling en bit bort. Några av de andra byggde sandslott, lekte pirater uppe på krokodilberget eller badade i vattnet, och en sliskig typ hällde upp lemonad i en kopp för att sedan läppja osmakligt på den med blicken ut över sjön som en riktig livsnjutare. Det var ganska varmt, solen stekte, och resten låg antingen utslagna runtom på stranden eller så babblade de bara sinsemellan. Många människor, mycket liv, men ingen såg mig, ingen hälsade, ingen kom fram.
Jag kastade ned knytet i sanden, slog läger och ryckte av mig mina dyblöta skor och strumpor. Jag ropade att "JAG SKA BADA NU," men ingen lyssnade. För i helvete. ”För i helvete!” utbrast jag, och fick några stirrande blickar som respons. Jag stirrade tillbaks så att de vände sina huvuden, sen morrade jag argt till ett barn så att det började gråta, föräldern hajade till, och så galopperade jag exalterat ned till vattnet och plumsade i mitt när en kraftig våg kom.
Det var inte så roligt att bada, så jag gick snart upp.
När jag kom upp på stranden var det fortfarande orimligt mycket oväsen från krokodilberget intill. Det visade sig vara ungdomar som lekte pirater där uppe, som gemensamt bara fjantade omkring. Så jag klättrade upp där och förkunnade för dem att badplatsen faktiskt inte var någon lekstuga, att det var väldigt störande för oss andra som blev störda och inte kunde sova en blund, så de kanske skulle ta och dämpa sig lite. Alla stannade upp. Någon påstod att jag såg ut som Quasimodo. ”HUH?” svarade jag och kollade argt rakt på en skelögd person i deras gäng. Ledaren klev fram och sa det igen, och påpekade att jag hade en puckelrygg bland annat. Som Quasimodo. ”VAR INTE STÖDDIG” utbrast jag och började attackera dem med fäktande armar, det blev en galen rabiat fight som jag borde ha vunnit, men jag blev behandlad som en badboll och de slängde ned mig till vattnet från krokodilens nos, så det var inte mycket att göra. Så jag simmade i land och bestämde mig för att låta barnen vara barn, de fick väl spela sina töntiga piratpjäser om de ville, men att de gjorde bäst i att hålla sig borta från mig ett tag framöver!
Inte långt därefter inträffade nästa tragedi då jag fick syn på ett litet barn som stod och åt på en glass. Jag vet inte vad det var med mig och kidsen idag, men det gjorde mig väldigt olycklig, påminde om svunna tider, så jag sprang förkrossat fram och slog glassen ur hennes hand. Den föll till sanden och vi började gråta båda två. Hemskt. Dessutom var det samma unge som jag skrämde förut, så nu kom den där föräldern och började skälla, stirra argt, och häckla mig. Såg hon inte att jag redan var ledsen? Och hennes egna barn? Men hon bara fortsatte, så till slut blev jag defensiv och slängde bara ur mig att ”UNGEN MÅSTE JU LÄRA SIG!” Mamman ifrågasatte genomskådande med ett ”lära sig vadå?” till vilket jag inte hade något svar och bara stormade därifrån, upprört gråtandes med händerna för ansiktet.
Det här var inte vad jag hade tänkt mig! Dagen var i det närmaste förstörd. Jag hade tänkt ha roligt, vara artig och belevad, och tjejerna skulle kanske säga att de var kära i mig uppe på krokodilberget, och så skulle jag svara att jag var kär i dem också och så skulle vi alla gå ned till stranden och ha en picnic (till exempel), osv. MEN, så hade de där piraterna uppe på berget kommit i min väg och förstört allting. Jag kunde inte ”acksheptera” detta!
Stranden var tråkig. Jag kände mig som en bitter arg typ som bara irrade omkring utan ett syfte. Jag
--
uppdaterar med slutet imorgon när jag vaknar
Jag rotade ivrigt runt i kappsäcken i klädkammaren efter mina gamla badpaltor, hittade dem till slut och trädde på dem med omsorg och välbehag, sen vankade jag med lätta steg ut till spegeln i vardagsrummet. Kände mig som en prinsessa, snurrade runt ett varv och svängde med armarna över huvudet i en graciös piruett, sen stannade jag upp och granskade noggrannt hyddan efter komplex.
Visst, jag har ju en viss sex appeal att falla tillbaks på, jag är ju varken fasansfullt ful eller särskilt deformerad, åtminstone inte till det yttre, men söker man så hittar man. I det här fallet var jag blek, verkligen blek. Va fan, jag var blekare än väntat! Det fanns inte en antydan till solbränna på mig i år, och det är början på augusti. Inte så kul. Men i vissa kulturer räknas det väl som sexigt, intalade jag mig själv och nickade godkännande till reflektionen. Den nickade såklart tillbaks, jag blev glad, sen knöt jag en dubbelknut på skorna och fick med mig två smörgåsar i ett knyte på vägen ut.
Stranden ligger en 35 minuters promenad bort om man går längs bilvägen. Nu är ju jag ganska rädd för bilar, så jag vadade nere i diket istället. Blött och eländigt, och det tog någon timme längre, men värt besväret för att slippa oroa mig för den galna chauffören jag har drömt om så mycket på sista tiden.
Krokodilbadet heter stället. Det är en strand med ett berg bredvid som ser ut lite som en krokodil (men mest som en flodhäst), där de till och med har målat dit ögon och mun. Häftigt på ett sätt, töntigt på ett annat, men struntsamma. Säga vad man vill, det är en trevlig badplats.
Jag kom fram, såg mig omkring.
Det var här jag blev lite förargad. Folk låtsades vara upptagna, som om de hade annat för sig och inte såg mig. Här kom jag och gjorde mig till, i min finaste badmundering och med storslagna planer, och så möttes jag av en skara ointresserade freaks. En töntfamilj grillade lyckligt kyckling en bit bort. Några av de andra byggde sandslott, lekte pirater uppe på krokodilberget eller badade i vattnet, och en sliskig typ hällde upp lemonad i en kopp för att sedan läppja osmakligt på den med blicken ut över sjön som en riktig livsnjutare. Det var ganska varmt, solen stekte, och resten låg antingen utslagna runtom på stranden eller så babblade de bara sinsemellan. Många människor, mycket liv, men ingen såg mig, ingen hälsade, ingen kom fram.
Jag kastade ned knytet i sanden, slog läger och ryckte av mig mina dyblöta skor och strumpor. Jag ropade att "JAG SKA BADA NU," men ingen lyssnade. För i helvete. ”För i helvete!” utbrast jag, och fick några stirrande blickar som respons. Jag stirrade tillbaks så att de vände sina huvuden, sen morrade jag argt till ett barn så att det började gråta, föräldern hajade till, och så galopperade jag exalterat ned till vattnet och plumsade i mitt när en kraftig våg kom.
Det var inte så roligt att bada, så jag gick snart upp.
När jag kom upp på stranden var det fortfarande orimligt mycket oväsen från krokodilberget intill. Det visade sig vara ungdomar som lekte pirater där uppe, som gemensamt bara fjantade omkring. Så jag klättrade upp där och förkunnade för dem att badplatsen faktiskt inte var någon lekstuga, att det var väldigt störande för oss andra som blev störda och inte kunde sova en blund, så de kanske skulle ta och dämpa sig lite. Alla stannade upp. Någon påstod att jag såg ut som Quasimodo. ”HUH?” svarade jag och kollade argt rakt på en skelögd person i deras gäng. Ledaren klev fram och sa det igen, och påpekade att jag hade en puckelrygg bland annat. Som Quasimodo. ”VAR INTE STÖDDIG” utbrast jag och började attackera dem med fäktande armar, det blev en galen rabiat fight som jag borde ha vunnit, men jag blev behandlad som en badboll och de slängde ned mig till vattnet från krokodilens nos, så det var inte mycket att göra. Så jag simmade i land och bestämde mig för att låta barnen vara barn, de fick väl spela sina töntiga piratpjäser om de ville, men att de gjorde bäst i att hålla sig borta från mig ett tag framöver!
Inte långt därefter inträffade nästa tragedi då jag fick syn på ett litet barn som stod och åt på en glass. Jag vet inte vad det var med mig och kidsen idag, men det gjorde mig väldigt olycklig, påminde om svunna tider, så jag sprang förkrossat fram och slog glassen ur hennes hand. Den föll till sanden och vi började gråta båda två. Hemskt. Dessutom var det samma unge som jag skrämde förut, så nu kom den där föräldern och började skälla, stirra argt, och häckla mig. Såg hon inte att jag redan var ledsen? Och hennes egna barn? Men hon bara fortsatte, så till slut blev jag defensiv och slängde bara ur mig att ”UNGEN MÅSTE JU LÄRA SIG!” Mamman ifrågasatte genomskådande med ett ”lära sig vadå?” till vilket jag inte hade något svar och bara stormade därifrån, upprört gråtandes med händerna för ansiktet.
Det här var inte vad jag hade tänkt mig! Dagen var i det närmaste förstörd. Jag hade tänkt ha roligt, vara artig och belevad, och tjejerna skulle kanske säga att de var kära i mig uppe på krokodilberget, och så skulle jag svara att jag var kär i dem också och så skulle vi alla gå ned till stranden och ha en picnic (till exempel), osv. MEN, så hade de där piraterna uppe på berget kommit i min väg och förstört allting. Jag kunde inte ”acksheptera” detta!
Stranden var tråkig. Jag kände mig som en bitter arg typ som bara irrade omkring utan ett syfte. Jag
--
uppdaterar med slutet imorgon när jag vaknar
tisdag, juli 24, 2007
tjejerna jag blir kär i
Först var jag kär i en mormontjej i två år. Världens sötaste och coolaste, men ja, det medför ju sina unika kvalitéer som jag var unik i min omgivning att uppskatta. Sen kom en rödhårig småfräknig kassörska in i bilden. Hennes utseende reducerades av andra till ”sneda tänder” och "hon skelar vilt” (vilket knappt ens stämmer), men jag såg såklart mycket mer än så. Och nu senast fick jag blixtrande bra kontakt med en kund på jobbet, en kvinna som jag tyckte var väldigt egen och levande med en sån där härligt feminin energi och så, charmigt hoppig i sitt sätt att tala, osv, och det mötet var så mäktigt att det föll sig helt naturligt att avsluta med en lång glad kram. Verkligen coolt. Sen kom hon tillbaks i förrgår och sökte upp mig, och vi började prata igen. Hon var fortfarande så där annorlunda, jag gillade det. Och hon gillade definitivt mig, nervös och återhållsamt angelägen som hon verkade, och det var ju trevligt. Sen kommenterade en kollega som också hade hjälpt henne att hon verkade vara en riktig knäppgök, och när jag sa hur det låg till från min sida kunde han inte alls se vad jag såg. Han var fast bestämd på att hon var en knäppgök. Så då ligger ju frågan i luften om hon faktiskt var en knäppgök? Och i så fall, hur kommer det sig att jag drogs till henne, och till de andra? Alla är extremfall på sina sätt, men de har gemensamt att jag ser något i dem som många andra inte ser. Och nu börjar jag undra huruvida det är positivt eller inte, och vad för freaks jag kommer att dras till härnäst? Och vad säger det om mig? Hmm. Men jag gillar det.
töntiga tomas ledin
Imorse under varuplocket hade någon jubelidiot haft med sig en egen skiva till jobbet igen. ’TOMAS LEDINS ABSELUT BESTA.’ Ugh. Det var inte många ”dängor” på den, bara en 7-8 stycken, och skivan gick på repeat. Jag dog lite varje gång den startades om och man hörde något töntigt om sommaren och att den är för kort, allt det där, och värst av allt var alla mysande röster som nynnade med så lyckligt bakom alla hyllorna. Det diskuterades hurtigt hur han har så rätt, att den är ju så kort och att det mesta regnar faktiskt bort, och jag bara gick där med min vagn och suckade moloket för mig själv. Det här var ju innan affären öppnade, när vi bara gick runt och plockade upp varor på hyllorna, så det var extra hög volym. Hemskt. Jag gick snart åt sidan och antecknade argt på ett skrynkligt papper: ’Tomas Ledins musik är platt och patetiskt och okomplicerat dåligt klyschigt och konstlat ofarligt irriterande och väldigt svenskt sterilt och mycket förargande och töntigt.’ Sen gick jag fram till tanten som hade tagit med sig skivan och läste upp det, och sen dess har vi varit osams.
Sen öppnade vi äntligen. Musiken stängdes av, jag andades ut och insåg hur illa jag hade mått av de extrema förhållandena. Jag hade stått ut i nästan två timmar, mellan sena ankomsten 6:03 till 8:00, och skivan hade nog hunnit spelas minst en 18-19 gånger. Jag var ganska mentalt utmattad, började långsamt tänka på annat för att komma över helvetesmorgonen.
”Stefan, ska inte du sitta i kassan?” frågade en kollega.
”Nej” sa jag.
”Jo, du ska visst ha kassa” sa chefen, och så sa alla att jag fick för fan gå och hämta min låda.
Så sen satt jag där och muttrade för mig själv med armarna i kors. Knappt några kunder på morgonen som vanligt, det är bara ett fåtal dårar som kommer och handlar så tidigt. Jag hittade en tennisboll och började klämma lite på den, kastade den lojt upp i luften och fångade den för det mesta, annars var det bara att klättra ned från min pall och plocka upp den den igen för att kunna fortsätta. Det är så man får tiden att gå.
Då kom plötsligt min gamla rektor och handlade i kassan. ”Svante!” Han skulle bara köpa ett myggnät, men blev väl smickrad av min entusiasm och stannade ett tag för att låta mig prata. Jag berättade om vad som har hänt sen sist (dvs att jag gått ut gymnasiet, att jag nu hade fastnat 2½ långa år på Biltema men snart ska till skrivarlinjen i Skåne, och att jag har varit kär i en mormontjej), och så tänkte jag fråga vad han själv har haft för sig de senaste 7 åren. Så jag hörde mig själv säga ”Vad gör du nuförtiden...?” och insåg snabbt att det var ett töntigt Tomas Ledin citat, så jag blev förbannad och fortsatte freudianskt ursinnigt med ett ”VARFÖR HÖR DU ALDRIG AV DIG?!!” varpå stämningen dog helt och det blev tyst och stelt och bara obehagligt. Svante gjorde till slut någon harkling och ursäktade sig då han kom på att frugan väntade i bilen där utanför, men önskade mig lycka till med gymnasiet i Skåne och även med min nyfunna tro och allt det där, sen försvann han snabbt innan jag hann förklara att jag ju inte alls var mormon själv, det var tjejen jag var kär i som var. Han hade missförstått mig. Och kvar satt jag och hade bara mig själv och framförallt Tomas Ledin att skylla för fiaskot. Och mitt tråkiga arbete såklart, för att jag har blivit så tyken i allmänhet.
Men men, jag behöver inte stå ut länge till. Om 4 dagar slutar jag. Sen är det semester i två veckor och sen lämnar jag det här syrefattiga stället och tar mig söderut mot roligare dialekter och blå blå vindar, vatten och hav. Synd att sommaren är så kort bara, och att det regnar så mycket, jag....
GAAAAAHHH!!!!
Sen öppnade vi äntligen. Musiken stängdes av, jag andades ut och insåg hur illa jag hade mått av de extrema förhållandena. Jag hade stått ut i nästan två timmar, mellan sena ankomsten 6:03 till 8:00, och skivan hade nog hunnit spelas minst en 18-19 gånger. Jag var ganska mentalt utmattad, började långsamt tänka på annat för att komma över helvetesmorgonen.
”Stefan, ska inte du sitta i kassan?” frågade en kollega.
”Nej” sa jag.
”Jo, du ska visst ha kassa” sa chefen, och så sa alla att jag fick för fan gå och hämta min låda.
Så sen satt jag där och muttrade för mig själv med armarna i kors. Knappt några kunder på morgonen som vanligt, det är bara ett fåtal dårar som kommer och handlar så tidigt. Jag hittade en tennisboll och började klämma lite på den, kastade den lojt upp i luften och fångade den för det mesta, annars var det bara att klättra ned från min pall och plocka upp den den igen för att kunna fortsätta. Det är så man får tiden att gå.
Då kom plötsligt min gamla rektor och handlade i kassan. ”Svante!” Han skulle bara köpa ett myggnät, men blev väl smickrad av min entusiasm och stannade ett tag för att låta mig prata. Jag berättade om vad som har hänt sen sist (dvs att jag gått ut gymnasiet, att jag nu hade fastnat 2½ långa år på Biltema men snart ska till skrivarlinjen i Skåne, och att jag har varit kär i en mormontjej), och så tänkte jag fråga vad han själv har haft för sig de senaste 7 åren. Så jag hörde mig själv säga ”Vad gör du nuförtiden...?” och insåg snabbt att det var ett töntigt Tomas Ledin citat, så jag blev förbannad och fortsatte freudianskt ursinnigt med ett ”VARFÖR HÖR DU ALDRIG AV DIG?!!” varpå stämningen dog helt och det blev tyst och stelt och bara obehagligt. Svante gjorde till slut någon harkling och ursäktade sig då han kom på att frugan väntade i bilen där utanför, men önskade mig lycka till med gymnasiet i Skåne och även med min nyfunna tro och allt det där, sen försvann han snabbt innan jag hann förklara att jag ju inte alls var mormon själv, det var tjejen jag var kär i som var. Han hade missförstått mig. Och kvar satt jag och hade bara mig själv och framförallt Tomas Ledin att skylla för fiaskot. Och mitt tråkiga arbete såklart, för att jag har blivit så tyken i allmänhet.
Men men, jag behöver inte stå ut länge till. Om 4 dagar slutar jag. Sen är det semester i två veckor och sen lämnar jag det här syrefattiga stället och tar mig söderut mot roligare dialekter och blå blå vindar, vatten och hav. Synd att sommaren är så kort bara, och att det regnar så mycket, jag....
GAAAAAHHH!!!!
torsdag, juli 19, 2007
drömmen om frankrike
I en dröm inatt blev jag biten av en galen hund med rabies och karies. Det gjorde inte så ont, det var mest läskigt. Det hände så plötsligt, det bara knackade på dörren sent på kvällen när jag just hade fått på mig min pyjamas, och direkt när jag öppnade flög den på mig och anföll med sin bitska käft. Sen svävade den iväg, och ur skuggorna på verandan trädde en skuggig figur fram. Hon lutade sig över mig och sa att allt kommer att bli bra, att jag inte ska oroa mig för hunden, den är snäll egentligen. Jag fattade ingenting. "Men tänk om jag får stelkramp." Figuren blev tyst ett tag, förmodligen ställd. "Stefan est mon cherie" svarade hon slutligen och backade ett par steg tills hon åter blev ett med skuggorna, och så smällde dörren igen med en väldig kraft framför mig. Kvar låg jag i hallen i en trasig pyjamas och fattade ingenting. "Din jubelidiot, du svarade inte på min fråga" mumlade jag argt och fortsatte oroa mig för min hälsa. Men som tur var vaknade jag till slut, och så var det ur världen.
måndag, juli 16, 2007
publicerad i metro
Idag fick jag in en insändare i metro (2007-07-16).
En hel mobb gav sig på en stackars "clooney" bara för att han tyckte att 'korvbrödbagare' var ett konstigt ord, så jag försvarade honom.
All heder åt mig, det var hyggligt gjort, men nu väntar jag bara på de arga mothuggen och de hetsiga följderna. Jag har spärrat alla mina nummer och befinner mig på hemlig ort, på helspänn.
Jag tänker kriga för det här!
En hel mobb gav sig på en stackars "clooney" bara för att han tyckte att 'korvbrödbagare' var ett konstigt ord, så jag försvarade honom.
All heder åt mig, det var hyggligt gjort, men nu väntar jag bara på de arga mothuggen och de hetsiga följderna. Jag har spärrat alla mina nummer och befinner mig på hemlig ort, på helspänn.
Jag tänker kriga för det här!
söndag, juli 01, 2007
"frank, är det du?"
Tänk er mig som en gammal dam, som krokryggigt långsamt hankar mig ned för en trång spiral av en stentrappa i ett mörkt slott, svagt upplyst av en antik liten ljusstake i min hand. Jag bor egentligen ensam men har just hört något mystiskt skrammel nedifrån och ska ta reda på vad som lät. Jag tar ytterligare ett hankande ostadigt steg ned och frågar försiktigt ut i luften.... ”Frank, är det du?”
SPÄNNANDE!!
Jag ska jobba vidare på ett läskigt manuskript.
lördag, juni 30, 2007
mina mystiska byxor
Idag köpte jag ett par nya byxor. Manchester, ungefär. Vilken färg? Jo, det var just det som var så hysteriskt lustigt, ska ni veta, för jag har ett jäkla problem att avgöra det själv. Antingen är de mörkgröna eller så är de bruna, det beror helt på vilket ljus man håller upp dem mot. Ganska sexigt faktiskt, jag gillar mystiken.
tisdag, juni 26, 2007
runt brandbergen på 14:56
JAG GJORDE DET.
Jag har brottats med uppgiften i över ett år och ville verkligen fixa det här. Ni anar inte. Det krävdes ett inspirerat ryck och extremt mycket vilja. Jag var läskigt nära att kollapsa den där sista biten, på riktigt, överansträngd och mörbultad som jag var, men om man ska vara sin personliga hjälte måste man kunna imponera på sig själv ibland, så jag bara fortsatte. Spurtade krampaktigt in i mål med endast 4 sekunder kvar innan allt hade varit förgäves, och glädjen var total! Ännu ett legendariskt mål uppnått... jag gjorde det.
"YATTTAAAA!!!"
Tack, Ippo.
Tack, mig själv.
Nu går jag vidare.
Jag har brottats med uppgiften i över ett år och ville verkligen fixa det här. Ni anar inte. Det krävdes ett inspirerat ryck och extremt mycket vilja. Jag var läskigt nära att kollapsa den där sista biten, på riktigt, överansträngd och mörbultad som jag var, men om man ska vara sin personliga hjälte måste man kunna imponera på sig själv ibland, så jag bara fortsatte. Spurtade krampaktigt in i mål med endast 4 sekunder kvar innan allt hade varit förgäves, och glädjen var total! Ännu ett legendariskt mål uppnått... jag gjorde det.
"YATTTAAAA!!!"
Tack, Ippo.
Tack, mig själv.
Nu går jag vidare.
måndag, juni 25, 2007
trötta ögon i kassan
Jag har hemskt dålig syn.
Imorse var det ovanligt lugnt i kassan. Bara någon kund då och då, knappt några köer för det mesta. Jag var trött och disträ, satt mest med tom blick och väntade, gäspade, somnade, tänkte mig bort till roligare världar. Minuterna gick långsamt och alldeles för stilla. Inte så kul. Vid något tillfälle nickade jag till och vaknade med ett ryck.
Jag var så trött.
Gäspade igen. Harklade mig, blinkade, drack vatten ur min kopp.
Då kom en jäktig affärsman och började lasta upp. Jag sa ”hallå,” satte igång bandet och började blippa varorna, rutinerat och på automatik, med så vana händer att jag inte ens behövde använda ögonen. Som vanligt lät jag dem istället bara passivt irra omkring efter något bättre.
Snart hade jag låtit mig distraheras av någon barbent jänta jag skymtade på avstånd. Mycket imponerande. Men så försvann hon bakom någon hylla och jag blev ganska bedrövad, uppgiven, suckade vemodigt. Det kändes som att jag nog aldrig skulle få se henne igen.
”Hallå?” hörde jag efter några sekunder.
”VAD ÄR DET OM?” svarade jag uppriktigt förbannat.
”Får jag betala eller?”
”Ja.”
Jag fortsatte blicka tomt bortåt hyllorna där jag hade skymtat henne.
”Men hallå?!”
”VA FA... ja, okej.”
Jag vände huvudet mot kunden, ryckte åt mig sedlarna, gav honom växeln och sa hej då. Han tackade för sig och gick.
Sen satt jag där igen. Behövde en fisherman’s friend men hade ingen, och koppen var tom. Elände! Jag undrade hur lång tid det var kvar, kollade upp mot klockan på väggen, men min syn var så grumlig att jag knappt kunde urskilja visarna! Jag har verkligen dåliga ögon. Hemskt dåliga, hur sexiga de än må vara.
3½ timmar kvar.
Då kom den där mannen i beiga kortbyxor och hästsvans som jag nämnde tidigare. vaFAN. Det var inte alls en jänta.
Jag fattade ingenting.
Imorse var det ovanligt lugnt i kassan. Bara någon kund då och då, knappt några köer för det mesta. Jag var trött och disträ, satt mest med tom blick och väntade, gäspade, somnade, tänkte mig bort till roligare världar. Minuterna gick långsamt och alldeles för stilla. Inte så kul. Vid något tillfälle nickade jag till och vaknade med ett ryck.
Jag var så trött.
Gäspade igen. Harklade mig, blinkade, drack vatten ur min kopp.
Då kom en jäktig affärsman och började lasta upp. Jag sa ”hallå,” satte igång bandet och började blippa varorna, rutinerat och på automatik, med så vana händer att jag inte ens behövde använda ögonen. Som vanligt lät jag dem istället bara passivt irra omkring efter något bättre.
Snart hade jag låtit mig distraheras av någon barbent jänta jag skymtade på avstånd. Mycket imponerande. Men så försvann hon bakom någon hylla och jag blev ganska bedrövad, uppgiven, suckade vemodigt. Det kändes som att jag nog aldrig skulle få se henne igen.
”Hallå?” hörde jag efter några sekunder.
”VAD ÄR DET OM?” svarade jag uppriktigt förbannat.
”Får jag betala eller?”
”Ja.”
Jag fortsatte blicka tomt bortåt hyllorna där jag hade skymtat henne.
”Men hallå?!”
”VA FA... ja, okej.”
Jag vände huvudet mot kunden, ryckte åt mig sedlarna, gav honom växeln och sa hej då. Han tackade för sig och gick.
Sen satt jag där igen. Behövde en fisherman’s friend men hade ingen, och koppen var tom. Elände! Jag undrade hur lång tid det var kvar, kollade upp mot klockan på väggen, men min syn var så grumlig att jag knappt kunde urskilja visarna! Jag har verkligen dåliga ögon. Hemskt dåliga, hur sexiga de än må vara.
3½ timmar kvar.
Då kom den där mannen i beiga kortbyxor och hästsvans som jag nämnde tidigare. vaFAN. Det var inte alls en jänta.
Jag fattade ingenting.
lördag, juni 16, 2007
sommarens projekt
Jag insåg just att det är juni.
I höstas bestämde jag mig för att bygga en stol den här sommaren, "någon gång i juni." Tanken är att jag ska köpa virke, verktyg, färg, eventuellt tyg, fisherman's friends och någon god lemonad, och sen bara sätta igång. Jag vill arbeta ute i solen på verandan, ensam i mina franska kalsonger, ihärdigt sågandes, hamrandes, skrikandes, hostandes, gråtandes, skrattandes, slipandes, målandes, snickrandes och pustandes tills jag har gjort en helt egen stol alldeles själv. Det blir mäktigt, men det blir först om två veckor kanske, nästa lediga helg. Jag uppdaterar med en bild när hantverket är klart.
Ni kommer alla att bli så stolta.
--
Och jag har ju som sagt bestämt mig för att springa runt Brandbergen på mindre än 15 minuter, helst innan jag åker till Skåne, så nu tänker jag verkligen se till att klara det. Förbereder mig bättre än vanligt! Jag har sprungit i en springmaskin i 33 minuter en gång, springer 11 minuter varje morgon när jag är försenad till jobbet, jag äter sallad till maten, och jag gör 25 armhävningar mellan varje Hajime No Ippo avsnitt. I’m in great shape, dunnie. Mätte nyligen upp exakt hur lång banan är också, med hjälp av farmors stegräknare. Jag vet inte hur tillförlitlig en sån där apparat är, men en promenad runt Brandbergen ledde till de här siffrorna:
Längd: 4,67 km.
Tid att gå runt i vanligt promenadtakt: 37:58 minuter.
Antal promenadsteg: 5191.
Mål att springa runt på, som sagt: 15 minuter.
Med andra ord, det kommer att krävas mer än dubbelt så hög genomsnittsfart, och då gick jag ändå ganska snabbt. Tungt!
Jag kommer att klara det.
--
Alltså, projekt att slutföra innan jag åker till Skåne:
1. Bygga en stol.
2. Springa runt Brandbergen på under 15 minuter.
3. Samla in alla mina utlånade pengar.
4. Ta tag i det här med den rödhåriga kassörskan.
Annat nämnvärt:
Jag har bara en påse mynt kvar att leva på till nästa lön om 9 dagar.
Jag har skrivit 4 mästerverk, men inte kunnat avsluta dem.
Jag måste hitta ett badkar att bada i, det var så länge sen.
Jag är jagad av tre efterhängsna freaks.
Jag återträffade tjejen jag är kär i. Nej, jag är inte alls över henne.
Hmm. Okej, nog med information. Vi stannar där.
I höstas bestämde jag mig för att bygga en stol den här sommaren, "någon gång i juni." Tanken är att jag ska köpa virke, verktyg, färg, eventuellt tyg, fisherman's friends och någon god lemonad, och sen bara sätta igång. Jag vill arbeta ute i solen på verandan, ensam i mina franska kalsonger, ihärdigt sågandes, hamrandes, skrikandes, hostandes, gråtandes, skrattandes, slipandes, målandes, snickrandes och pustandes tills jag har gjort en helt egen stol alldeles själv. Det blir mäktigt, men det blir först om två veckor kanske, nästa lediga helg. Jag uppdaterar med en bild när hantverket är klart.
Ni kommer alla att bli så stolta.
--
Och jag har ju som sagt bestämt mig för att springa runt Brandbergen på mindre än 15 minuter, helst innan jag åker till Skåne, så nu tänker jag verkligen se till att klara det. Förbereder mig bättre än vanligt! Jag har sprungit i en springmaskin i 33 minuter en gång, springer 11 minuter varje morgon när jag är försenad till jobbet, jag äter sallad till maten, och jag gör 25 armhävningar mellan varje Hajime No Ippo avsnitt. I’m in great shape, dunnie. Mätte nyligen upp exakt hur lång banan är också, med hjälp av farmors stegräknare. Jag vet inte hur tillförlitlig en sån där apparat är, men en promenad runt Brandbergen ledde till de här siffrorna:
Längd: 4,67 km.
Tid att gå runt i vanligt promenadtakt: 37:58 minuter.
Antal promenadsteg: 5191.
Mål att springa runt på, som sagt: 15 minuter.
Med andra ord, det kommer att krävas mer än dubbelt så hög genomsnittsfart, och då gick jag ändå ganska snabbt. Tungt!
Jag kommer att klara det.
--
Alltså, projekt att slutföra innan jag åker till Skåne:
1. Bygga en stol.
2. Springa runt Brandbergen på under 15 minuter.
3. Samla in alla mina utlånade pengar.
4. Ta tag i det här med den rödhåriga kassörskan.
Annat nämnvärt:
Jag har bara en påse mynt kvar att leva på till nästa lön om 9 dagar.
Jag har skrivit 4 mästerverk, men inte kunnat avsluta dem.
Jag måste hitta ett badkar att bada i, det var så länge sen.
Jag är jagad av tre efterhängsna freaks.
Jag återträffade tjejen jag är kär i. Nej, jag är inte alls över henne.
Hmm. Okej, nog med information. Vi stannar där.
torsdag, juni 07, 2007
som en trollkarl
I mina yngre år underhöll jag ofta tanken på mig själv som en mäktig magiker, eller åtminstone någon med en fallenhet för det häpnads-väckande, det mystiska. Jag bejakade de dolda sidorna. Det kunde handla om något så dramatiskt som kast med gafflar, brinnande hjältespring, våghalsiga hopp från min balkong och magiska skrik när jag landade, och ibland räckte det med att berätta en galen historia eller förbluffa någon med ett avancerat korttrick. Det var roligt, men det var en lek på allvar, kan man säga.
Jag är ju egentligen ingen trollkarl, jag ser bara ut som en. Det accepterade jag för länge sen. Men det händer att jag får återfall, och i den bemärkelsen har den senaste veckan varit rena nostalgitrippen. Jag har återigen insett det ädla i ett häftigt korttrick, så jag har sysslat ganska mycket med sånt den senaste tiden.
Mitt bästa trick hittills är att någon får välja ett kort, "vilket som helst," och sen ge tillbaks det till mig. Jag vänder diskret kortet uppochned och sätter in det i högen. Sen kuperar jag ett par gånger, spexar ivrigt, låtsas blanda och stirrar mystiskt på korten i min hand, och när jag har hittat det uppochnedvända kortet tar jag fram det igen och stoltserar överlägset.
Helst ser jag att offret imponerat undrar hur jag lyckades, men ibland går det som idag när ett mustaschplyte som hette Kevin genomskådade mig. "Varför vände du på kortet? Då blir de ju inge svårt." vaFAN. Förödmjukande och oerhört irriterande att höra från en 12-åring, så jag bara släppte korten till bordet och reste mig. "Fuskar du så fuskar jag" sa jag lugnt och sansat, och så gick jag.
Jag är ju egentligen ingen trollkarl, jag ser bara ut som en. Det accepterade jag för länge sen. Men det händer att jag får återfall, och i den bemärkelsen har den senaste veckan varit rena nostalgitrippen. Jag har återigen insett det ädla i ett häftigt korttrick, så jag har sysslat ganska mycket med sånt den senaste tiden.
Mitt bästa trick hittills är att någon får välja ett kort, "vilket som helst," och sen ge tillbaks det till mig. Jag vänder diskret kortet uppochned och sätter in det i högen. Sen kuperar jag ett par gånger, spexar ivrigt, låtsas blanda och stirrar mystiskt på korten i min hand, och när jag har hittat det uppochnedvända kortet tar jag fram det igen och stoltserar överlägset.
Helst ser jag att offret imponerat undrar hur jag lyckades, men ibland går det som idag när ett mustaschplyte som hette Kevin genomskådade mig. "Varför vände du på kortet? Då blir de ju inge svårt." vaFAN. Förödmjukande och oerhört irriterande att höra från en 12-åring, så jag bara släppte korten till bordet och reste mig. "Fuskar du så fuskar jag" sa jag lugnt och sansat, och så gick jag.
lördag, juni 02, 2007
hennes många namn
Förra veckan sa jag att jag hade trott att hon hette Mandy. Hon förstod inte varför men tyckte att det var roligt. Nu vet jag ju nu att hon heter Marie, att hon i mycket positiv bemärkelse har rött hår, fräknar och roliga tänder, att hon verkar trevlig och är den bästa sötaste kassörskan på ica. Men bara för det har jag fortsatt att säga andra namn än Marie, som idag till exempel när jag började med ett ”Hej Mandy” och avslutade med ett ”Ha det bra nu, Marianne” när jag gick. Hon skrattade, och det var ju positivt. Och idag när jag försökte betala med ett plusgiropapper studerade hon det väldigt intresserat, antagligen för att mitt namn och adress stod där tänkte jag, innan hon sa att det tyvärr inte gick och lämnade tillbaks det. Jag accepterade och drog försiktigt upp en alldeles nypressad fin tjugolapp som jag hade sparat för ett sånt här tillfälle. Sen gick jag medan hon log. Det kändes bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)