mathias med ögonen

hahaha. ett annat bra minne.

För några år sen hade jag och min blyga gamla klasskamrat Mathias hamnat tillsammans i ett program på arbetsförmedlingen. Det talades om vikten av fast handslag, ögonkontakt och så vidare, och handledaren bad slumpmässigt Mathias att se honom i ögonen i en agerad intervju. Problemet var att Mathias inte var så bra på det där, han såg väl mest ned på bänken när han talade i vanliga fall, men han var däremot duktigt begåvad med den agressiva varianten. Så det blev istället ett argt stirr som brände igenom hela rummet, stämningen blev påtagligt mordisk, och det blev tyst. Alla såg på. Mathias kände sig obekväm. Jag började skratta. Handledaren skrattade också lite, Mathias fattade ingenting. Handledaren kommenterade, alla började skratta, kalabalik utbröt och det var bara så väldigt roligt. Jag skrattade ännu mer. Då vände sig Mathias och såg på mig istället, fortfarande samma mordiska blick. Han skrattade inte. haha. Jag insåg allvaret och lugnade snabbt ned mig.

Han var som en vanlig människa ibland också alltså, han var inte så där hela tiden. Men just den gången blev det bara så fel.

mitt bästa isbitsminne

När jag var i Kalifornien förut och var i restauranger brukade jag alltid beställa "just one ice cube" i min dricka. Jag hade hört något om att man får mer, och tyckte bara att det lät så bra. Sen när de gav mig det så sa jag "thanks, I appreciate it."

Det är mitt bästa isbitsminne.

ett basketminne

Jag och en kompis brukade spela basket på baksidan av Hagaskolan för några år sen, på en basketplan med låga korgar. Det åkte förbi bussar på vägen ibland och då måste man såklart göra nånting snyggt, eftersom vi föreställde oss att alla satt där inne och såg åt vårt håll. Sen om man hade dunkat hängde man gärna kvar och blängde ditåt ett tag som om man hade gjort ett argt statement till dem. Och när bussen var utom synhåll släppte man och landade, och så skrattade vi. Men det var det, att antingen lyckades man och eller så missade man och det blev en förkrossande förödmjukelse inför publik. Det kunde ju ha suttit nba-scouter, tjejer, rivaler, grannar, vänner, föräldrar, vänners föräldrar, föräldrars vänner, fiender, agenter, lärare, coacher eller vilka som helst i den där bussen. Man visste aldrig vilka det var som satt där inne och noterade misslyckandet. Men jag undrar hur många det var som såg oss egentligen.

panik i kassan

Jag vet inte vad som kom över mig idag.

Brukar vanligtvis hålla mig cool och klar i huvudet när jag står i kassan, och det var inte stressigare idag än annars, men någonstans mellan en osedvanligt illaluktande kund och insikten att mina tjugolappar var slut fick jag plötsligt panik. Det var lång kö, telefonerna fungerade inte, och Harriet som hade problem med sin kortterminal skulle iväg till kontoret för att hämta kassachefen. Då blev det för mycket. "LÄMNA MIG INTE!!" skrek jag och viftade febrilt fläktande med händerna framför mina varma kinder och kippade efter luft, kunde knappt andas. "Jag får panik!!" Men Harriet hade redan försvunnit bakom hyllorna och hörde mig inte.

Kvar befann jag mig i ett alltför välbekant läge; ensam och uppjagad mot en hel rad av stirrande kunder som alla verkade tro att jag var galen. Den illaluktande kunden framför suckade, en tjock vedervärdig dimma sänktes ned över mig. Jag blev som förstenad. Min röst var svag och grötig, hörseln likaså, och jag började tappa känseln. Det oborstade åbäket framför mig försökte säga något, min blick åkte upp mot hans gulsprängda ögon, och sen kunde jag inte ta bort blicken. Han fortsatte prata, det gick i slow motion, men allt jag kunde fokusera på var att överleva stanken som vällde ut på mig. Detta var verkligen en ruggig typ. Hans ögon brände hål i min panna där blicken tycktes vara fäst. Munnen gapade och stängde, otäcka salivsträngar bildades där innanför mellan de smutsiga tänderna, och stankpustarna bara puffade mot mig. Jag har sällan varit så rädd, kunde inte uppfatta ett ord av vad han sa, och det sista jag minns är att flera otåliga röster från kön också började gasta åt mitt håll. Just när jag tänkte vända huvudet ditåt och svara försvann all förbindelse för mig, ögonen och öronen slutade fungera i ett abrupt knäpp, och världen bara slocknade.

När jag vaknade var det lugnt igen. Harriet satt i sin kassa, Kerstin hade tagit min plats. Gudrun, kassachefen, satt hukad över mig och frågade vad som hade hänt. Jag blinkade upp mot henne och bad om ett glas vatten. Det fanns inget. "Men var är min personliga kopp?" undrade jag oroligt och såg mig yrvaket omkring. Det visste hon inte. Då blev jag fly förbannad, tappade besinningen och kom på fötter, gav mig iväg på jakt efter koppen. Jag sprang genom trånga gångar och krockade med vagnar, tacklade kunder och klippte till en medarbetare på vägen dit, sen kom jag fram till fikarummet och slängde upp skafferiet för att hämta den. INTE DÄR. FÖR ANDRA GÅNGEN IDAG. Så jag tog mig tillbaks, genom samma gångar och förbi samma människor som återigen var ivägen, och så kom engelskan fram igen som vanligt när jag skulle konfrontera Harriet.

"WHO DID IT? WHO PLANNED IT?" och så hytte jag med näven, gjorde en irrig handledsgest för att visa att det var koppen jag talade om. Jag hade helt enkelt fått nog. Nog av komplotter, nog av rävspel och kycklingtjafs. Harriet spelade oskyldig och förvirrad, som alltid. "Vad menar du, Stefan?!" Då fick jag återigen nog. "JAG VET ATT DET VAR MIN KOPP DU VAR OCH GJORDE NÅT MED FÖRUT!"

Gudrun sa någonting där bakom mig. Kunderna stod runt omkring. Allting stannade upp. Harriet satt där som ett ängsligt frågetecken. Och jag vet inte vad det var med mig just idag, men plötsligt brast alla barriärer igen. Jag kände på mig att någonting inte stämde, deras blickar var som om de genomskådade mig. Men vad var det de såg egentligen? Verkligen obehagligt. Jag satte handen i fickan, och där låg såklart den lilla koppen. Jag skämdes. "TITTA INTE PÅ MIG!!" skrek jag och satte fart därifrån med panikartat ryckiga rörelser. Gudrun ropade någonting igen, men jag valde att inte lyssna. Sprang raka vägen till badrummet istället och gömde mig där ett tag för att gråta ut lite, hämta andan och samla tankarna. Sen fyllde jag min kopp med ljummet vatten och gick tillbaks och låtsades som ingenting, de andra verkade vara med på det. Bra. Jag höjde koppen mot Harriet och tog en klunk, fast hon såg det inte, och sen körde jag på resten av dagen som vanligt. Skönt att få avreagera sig ibland, det behövs allt oftare.

Jag börjar nog närma mig gränsen.

min personliga kopp

Idag hittade jag min personliga kopp i diskhon på jobbet. Jag såg det som en krigsförklaring. Den ska ALLTID stå på min inrutade plats i skafferiet, jag har ett system efter vilket jag ställer koppen där så fort jag har druckit ur den. Nu hade någon tagit den ur skåpet och lagt den i diskhon bara för att tråkas, det hade lika väl kunnat handla om ett häftstift på min stol. Det var väldigt symboliskt och jag förstod genast vad det betydde. Startade en utredning i smyg.

brände mig på ugnen

Jag kom hem sent förut, ohyggligt hungrig, och tänkte värma pitabröd i ugnen för att ha sallad eller någonting i. Ugnen blev varm snabbt, jag tog bröden ur frysen och placerade dem på gallret, men så råkade jag lyfta lite väl högt med handen! Knogen på långfingret brändes till när den kom i kontakt med det glödheta ugnstaket. Ett tsss-ljud uppstod när huden brändes sönder. Ninjasnabbt ryckte jag bort handen och stirrade skärrat på den, men det var försent! Jag konstaterade brännskadan, skrattade nervöst. Såret stank av bränd hud och det var mycket otrevligt eftersom jag sen kände lukten varje gång jag tog en brödbit till munnen för att ta en ny tugga.

talande konversation

therese: du är envis.
stefan: varför avslutar du inte meningen för?
therese: vad snackar du om?
stefan: ”du är En vIs mEniskA.”

ibland får man till det.

mamma på mcdonald's

Hahahhaa... Jag kom just ihåg när mamma skulle till McDonald's en gång och frågade om jag ville ha nånting. Då skickade jag med henne den här listan:

1 flurry
1 liten coke
1 paj, någon god jävel
1 freedom

Och förhoppningen var att hon skulle läsa innantill och låta världsvan med alla töntiga förkortningar. Vet inte hur roligt det är för andra att läsa, men jag skrattade högt.

karaktärer/ boss i kassan

Det finns många olika i affärerna runtomkring.

Det finns en i Pressbyrån vid Gullmarsplan som alltid säger hur många HUNDRA eller TUSEN man ska betala, för att sen klargöra att det är ören han talar om. Låter kanske töntigt, men han gör det roligt.

Det finns en på Konsum vid Vendelsömalm som alltid sitter och småskrattar underligt för sig själv. Jag menar verkligen ALLTID alltså, helt sjukt. Good kid, man blir glad och skrattar tillbaks.

Sen har vi häcklaren i Ribby, som gillar att påpeka hur blek och trött jag ser ut, och tanten i Handen Centrum som låter så futtig när hon säger "och femti" när hon räknar upp priset.

Men så tänker jag på alla söta kassörskor här och var som man blir blixtkär i. De finns överallt!

Det finns en på Biltema som dominerar sina kunder. Han stirrar ned dem, förlöjligar och gör narr av dem, hostar besvärat och kommenterar gärna att de fyller år på samma dag som hans mamma när han får se deras legitimation. Håller på så sätt ett psykologiskt övertag och kommer undan med det mesta. Han manövrerar ryckigt och ilsket, knappar hårt och bestämt på kassaknapparna, stirrar upp med galna ögon om någon misstycker om något.

Han heter Stefan, och ja, ni vet nog redan vem jag talar om.

--

Idag stod jag argt på en pall i kassan och tänkte på mitt nya motto om att vara en boss. Jag var extra inställd på det här med psykologiskt övertag, gjorde allt för att sätta mig över människorna som strömmade fram. Någon buskig typ tyckte att jag gick för långt när jag ropade "hoppas att de tar dig i dörren" bara för att han vägrade ta emot ett kvitto. "Jag är inte otrevlig, jag är överlägsen" rättade jag markerande. Han verkade inte fatta skillnaden.

Just då gick någon förbi kassan utan att betala, och jag skymtade något i handen på honom. "GUARDS!!" utbrast jag, men fick ingen respons. NäHÄ? Trodde vi hade civila väktare som tog hand om sånt där, men nähä?! Jag bestämde mig för att ta det i egna händer, hoppade över disken och kom snabbt ifatt. Jag kastade mig över kräket och brottade ned honom på entrégolvet, fick slänga in ett par dagsedlar för att lugna ned honom där han låg och sprattlade. Men tyvärr visade det sig att jag hade tagit miste; det var hans egna nyckelring, den såg bara ut som en liknande modell som vi har.

Hedersknyffet från förut stod kvar, och människan jag just brottat ned var ilsken som ett bi. Damn it, nu hade jag två galningar efter mig och jag hade inte ätit på två timmar. Kände mig svag och inte alls redo för strid, då de stod där med uppkavlade ärmar, så jag försökte skrämma iväg dem med ett bestialiskt skrik. Funkade inte. Jag fortsatte; ”YOU WILL DO AS YOU’RE TOLD!!” Men de verkade inte vilja lyssna, så jag hade inget annat val än att fly.

Tog mig med stor möda ut till parkeringen där jag hittade en bil att gömma mig under. De hann se mig, så det dröjde inte länge förrän jag öppnade ögonen och såg fyra fötter och två arga huvuden där vid kanten. Så var det bara att kravla mig ut igen och klå upp dem.

Hur konfrontationen tedde sig och slutade är ovesäntligt, men snart satt jag vid min kassa igen och körde på som vanligt. Kan möjligen ha haft bandage kring huvudet och plåster på axeln, men det tror jag inte. Och grät gjorde jag nog inte heller. Minns knappt.

Dagens lågpunkt kom när någon skulle betala med en hundralapp, och jag skar mig på den. ”AAAAAAAJ!!!” ekade det i lokalen. Visserligen blev det bara ett pyttelitet skärsår, och det kändes knappt förutom att det sved till lite, men chocken var tillräcklig för att bedöva en ofantlig elefant. Det var verkligen hemskt, men kunderna i ledet stod bara och stirrade oförstående på mig, ingen medkänsla alls. Då fick jag nog.

”Ni har kommit hit för att stirra på odjuret va!!!” Ingen svarade. ”JAG SKA NOG GE ER EN --” Men så ryckte någon tag i min axel, just där jag hade ont sen uppgörelsen tidigare idag, och jag fick jätteont och segnade ned på golvet. ”Va fan, men för i helveta, vad tror du att du tar dig till!?” utbrast jag och stormade upp, och så var det såklart chefen som hade avbrutit mig. Nu stod han där, barskt och skitstövligt, och han yrade hetsigt att jag inte fick slåss med kunderna och att jag inte kan beté mig hursomhelst. Och så frågade han om jag inte fattade det. Då blev jag arg. ”VADÅ FATTAR?”

Vi lämnade kassorna och gick in till hans kontor för ett samtal, bossar emellan. Vad som sades och vad vi kom fram till lämnar jag även det osagt, men eventuellt kan jag kanske vara på väg utför. Jag är inte längre så förtjust i stället och funderar på att sluta snart.

tholeck var en kämpe

Han hade kommit från ett annat land, ett baltiskt land, och väldigt prompt bosatt sig i min klädkammare. Det började med en fråga. "Got room for one more?" när jag stod och låste upp dörren, nyss hemkommen från jobbet. Han hade gömt sig bakom pelaren på verandan och överraskat mig. Jag sa nej och gick in, låste efter mig. Men nästa morgon stod han fortfarande där, den här gången med en smörgås i handen. Han förklarade på trasig engelska hur han lagt sin själ i smörgåsen, handplockat brödet och granskat varje gurkskiva mot gatlyktan med en lupp innan han omsorgsfullt lagt på dem. "Mm? Jag undrar om den är god..." tänkte jag högt. Den var ok. "NOW YOU OWE ME!" utbrast han med desperata ögon innan jag ens hunnit ta en andra tugga, och jag hade inte hjärta att säga emot.

(15% av historien. gör klart senare)

--

Angående semestern: Myyyycket bra vecka. Inget mer med det.

jag lever, är vaken

ok, seriously. nästan en månad nu.

ALL TIME LOW FOR STEFANMEDO.
(egentligen inte, men ja, dåligt)

frisörskan imorgon, sen uppdaterar jag.

mästerplan på 7 dagar

Sen några timmar tillbaks är jag på semester.

Behöver den här veckan för att stanna upp och andas lite, tänka över mina nästa drag. Jag insåg nyligen att jag inte ens vet vad jag vill; med det här året, de kommande månaderna, sommaren, om jag ens vill vara kvar på mitt nuvarande jobb eller göra nåt annat, vilka tjejer jag är mest intresserad av och hur jag ska göra med skaran som jag inte är lika förtjust i. Hur ska jag göra för att bli rik och lycklig så fort som möjligt? Jag behöver en ny mästerplan.

Jag ska inse vad jag verkligen vill, vilka ambitioner jag vill prioritera den närmaste tiden, sen återgå till vardagen med en skön nystart.

hjälpte gärna till

Idag var jag betrodd att röra mig ute på butiksgolvet för ovanlighetens skull! Då kom en snygg mamma med sitt barn och ville köpa en sparkcykel. Hon talade i telefon så jag pekade dem bara i rätt riktning, men när de gick alldeles för långt och förbi jagade jag ifatt och visade dem personligen till sparkcyklarna. Barnet sken upp, och mamman tackade så mycket, det kändes bra. Jag vände mig om och började gå mot lagret, men så hörde jag även ett "puss och kram!" från mamman bakom mig. Mm? Jag vände mig generat om för att besvara tillropet, men så visade det sig såklart att hon bara hade sagt det till telefonen. Hon såg att jag vände mig om och skrattade hjärtligt åt missförståndet. haha. Jag skrattade också lite. Men när hon hade gått började jag gråta.

en fälla om ni vill läsa högt

"Jack har intern-nät."

Hur man än uttalar det låter det som att man säger "jag har internet," men med en löjlig brytning av något slag. Det är lite roligt. Inget mer med det.

glada dagar i kassan

Idag var jag på ganska bra humör.

Jag skrattade mycket, oftast utan anledning tyvärr så ingen fattade varför. Men jag körde på, showade vilt, rörde mig som en robot i slow motion och gjorde ljudeffekter när jag vände på huvudet för att hälsa på nästa kund. Dans och komik, med steppande fötter och glada tillrop. Fenomenalt! Jag var grym.

Kunderna däremot, de var wörtless nästan hela bunten.

Först blev de förnärmade av mitt klagande på att de hade glömt sina bonuskort. Sen grymtades det att jag dansade dåligt. "VA?!" En tant som hade glömt pengarna förargades över mitt skratt. En grov illaluktande byggjobbartyp med oljigt hår och smutsiga kläder gjorde sig lustig åt en lapp där det stod ’kassörskan drar kortet.’ Och varje gång jag bad om att få behålla växeln fick jag en fnysning i ansiktet.

Trots detta höll jag humöret uppe. Dansade och spexade, förvisso utan gensvar men alltjämt duktigt och väldigt majestätiskt. Ibland förvandlas jag verkligen till en riktig entertainer! Någon räckte mig sitt Visakort, jag drog det ivrigt genom kortterminalen med ett häftigt ryck. DÅ GICK DET AV! ”Hmm.” Men jag sa bara som det var, att han får gå till banken och skaffa ett nytt.

Någon annan var osäker på sin kod. Jag varnade att om han slår fel 3 gånger i rad måste jag klippa kortet. Inget konstigt med det - standard procedure - eller hur? Inget att bli arg för. Visserligen hann han bara knappa fel 2 gånger innan jag gjorde det... för långsam för sitt eget bästa, stackarn. Men så började han tjafsa och ha sig, jag himlade bara med ögonen och schasade iväg honom. Jävla människa.

JAG VÄGRADE LÅTA MIG DRAS NED. Jag hade ju bestämt mig för att vara glad idag. Jag ville tolerera människor, hur töntiga de än var.

Då kom en sån där obehaglig typ. Han åt på ett äpple. Jag såg honom redan 3 kunder innan det var hans tur, och då satte han det i halsen och hostade upp äppelbiten på bandet. Fy, vad äckligt! Jag stirrade på äppelbiten, sen på gubben, sen på äppelbiten igen, och sen tillbaks upp på gubben. Han såg rädd ut. Jag plockade upp äppelbiten och slängde den över axeln. Någon skrek där bakom. Det var inte lätt, men jag samlade mig och valde att låta gå för den här gången. Tog ansträngt vänligt betalt för diskmedlet han köpte, sen ryckte jag krampaktigt tag i hans ärm, stirrade honom i pannan några sekunder och försäkrade sammanbitet att jag förlät honom. Han slet sig loss och gick.

Tiden går ju fort när man är glad, så dagen var snart över. Tack och lov. Avslutade med att lämna in kassan i kassarummet som vanligt, och sen hämta min slitna QB jacka för att gå. På vägen hem började jag gråta. Ännu en dag avverkad, ännu en dags energi och god vilja förbrukad. Hem och gör vad som orkas göra av återstoden, eller sov.

Här sitter jag nu och vet att imorgon blir det samma gamla igen.

Älskar att jobba helg.

förföljd av flugor

Det var i augusti och luften var fortfarande behagligt varm på kvällen. För att ta tillvara på solnedgången hade jag omsorgsfullt gjort i ordning en smörgås och kommit till ro ute på verandan. Det var sensommar och jag visste att det inte skulle bli många fler kvällar som den här.

Så där satte jag mig med smörgåsen och ett glas vatten och blickade betänksamt ut över gården. Härligt. Men plötsligt tog det stopp, för just som jag skulle ta min första tugga så kom en fluga och satte sig på den, rakt i marmeladen. Jag skrek. Sen kom nästa och landade på samma hand som höll mackan, och en tredje och fjärde började surra omkring mitt huvud. De hade hittat mig! Jag skrek igen, och i panik kastade jag smörgåsen över räcket och sprattlade vilt med handen för att skaka av mig den första och andra flugan. I tumultet vältes mitt dricksglas. Det blev en kaotisk kamp, jag fäktade med armarna och sparkade med benen men inget hjälpte. Flugorna gav sig inte, och de var fler än mig så det var lönlöst. Jag insåg snabbt underläget och bestämde mig för att fly.

In i hallen igen. Jag låste dörren och sjönk ned för att hämta andan. Tryckte örat mot dörren, tyckte mig fortfarande höra surret där utanför. Jag var så rädd. Alltid samma sak! Attackerad, förödmjukad och besegrad. Inte första gången, och förmodligen inte den sista på långa vägar.

"du var fantastisk, Konrad."

va fan. jag heter ju stefan.

när jag springer

1995. Vi skulle springa 100 meter på idrotten. Jag ställde mig i startfältet och väntade på visslingen. Klassen stod bredvid och såg på, jag var hypad. Visslingen ljöd snart och jag var genast på språng! Springstilen var bredbent trampande och skärande. Kroppsvikten pendlade från höger till vänster, vänster till höger, och det måste ha sett väldigt klumpigt ut. Fötterna var riktade utåt, rörelserna såg i stort sett ut som om jag åkte skridskor. Vilket var precis vad jag gjorde också.... på ett sätt. De andra fattade ingenting. När jag kom tillbaks fnissade några tjejer om att jag definitivt spelade hockey. Det var ett av mina stoltaste ögonblick den dagen. Att bli erkänd som en hockeyspelare var allt.

De som känner mig vet att jag är typen som går in för idéer lite väl mycket ibland. Exemplet ovanför är från när jag spelade ishockey som grabb, och för övrigt även samlade hockeybilder, skrev egna hockeytidningar, skjöt puckar på en planka varje dag, spelade hockeyspel på super nintendot, spelade in intervjuer med mitt framtida hockeyproffsjag på en bandspelare (och sjöng hockeylåtar!), och visste ungefär allt som fanns att veta om NHL och varje enskild spelare i ligan. Liknande vesäntliga perioder har involverat basket, hip hop, ninjor, final fantasy, sage francis, naruto, charles bukowski, och ungefär alla tjejer jag någonsin har varit mer eller mindre kär i (evelina, johanna, elin, åsa, rosanne, malin, sandra, jonna, cecilia, och alice hittills). Många av de här brinnande passionerna finns ju fortfarande kvar någonstans, men lite mer balanserat. De har ju alla varit med och format en på ett eller annat sätt.

2005. Jag var försenad till jobbet. Några hundra meter kvar, och jag hade just kommit till en lång bro som ledde till byggnaden jag skulle till. Andfådd, uppjagad, och utan att ens tänka på det började jag springa som en ninja. Armarna sträckta bakåt, överkroppen lutandes framåt och benen galopperandes galet. Jag hade sett dem göra det i Naruto... Det verkade fungera! Motvikten från armarna gav bättre balans i framåtlutningen, och eftersom överkroppen lutade så långt framåt hade benen inget annat val än att kuta på till max -- annars ramlade jag ju. Det gick snabbare och jag kände mig mäktig där i mörkret på bron med all morgontrafik nedanför. Men tyvärr kom jag ändå försent.

Jag, tönt?!

nya skor, nya vägar att gå

Det är så skönt med nya skor. Jag var ute till stan och köpte dem idag, väldigt slaskigt och blåsigt för övrigt, och sen kom jag hem till lugnet och katten igen. Nu är det kväll, jag är hemma och hämtar mig. Snörade just på mig skorna och traskade omkring i lägenheten för att prova. Härligt. Ställde mig i badrummet framför spegeln och klippte skägget med en sax. Och då jag stod där, naken med krökt rygg i mina nya skor och hanterade saxen i närbild framför ansiktet i spegeln, kunde jag inte annat än att tänka att det går framåt för mig. Jag är nästan helt återställd efter höstens plågsamma tumult i huvudet. De här skorna var ett stort steg i rätt riktning.

Jag köpte ett par vita k-swiss platinum förr-förra sommaren. De var mina bästa skor hittills, jag har talat många gånger om hur snygga de var, och hur bländande vita och rena jag höll dem så länge, som till exempel den där femte veckan när en kompis kom cyklandes på avstånd och skrattade till åt mina "nya" skor. Jag var så stolt. Och sen var det den där sommaren med världens sötaste och coolaste.... så jag köpte samma vita k-swiss platinum förra sommaren också, och hade dem under en minst lika skön tid, så hågkomstena och associationerna sitter fortfarande kvar i just den där modellen.

Nu hittade jag ett par nya som jag gillar. Dags att gå vidare i dem.

jag gav dem mitt blod

Jag satt fastbunden på en hård brits och visste inte vad jag gjorde där. Sparkade med benen, ryckte med armarna, försökte komma loss, men inget hjälpte. Den elaka systern skrockade och frågade om jag tyckte om blod, jag sa nej, men så drog hon upp en stor nål och började vifta. Jag skrek.

Nej, så farligt var det inte. Det var faktiskt en ganska dräglig pers på det stora hela. Blodbussen var inbjudande och gemytlig, sterilt dekorerad helt i min smak. Tanterna kacklade lyckligt när jag kom, sätet var bekvämt, och jag blev mottagen som en hjälte. De fjäskade för mig och skämde bort mig med sockerhaltiga drycker. Någon av dem nuddade mitt ben så att jag fick en orgasm. Jag fick fylla i ett formulär, visa legitimation, osv, och sen var jag beredd. Då kom hon med nålen, en kraftig nål med en slang fäst i den, och jag som hade förträngt det momentet fick en smärre chock av synen, så det blev lite stirrigt och förvirrat till en början. Men det gick bra, och snart låg jag där och klämde på en svamp och skrattade olustigt för mig själv. Blodet pumpade. Jag lyssnade på Jewel. ”Goodbye Alice In Wonderland” sjöng hon medans jag stirrade ut på motorvägen genom rutan och drömde mig bort. Nice. Och det dröjde inte länge förrän det var klart, systern kom och satte kompress på armen, jag fick lite mer att dricka, en karta järntabletter som tydligen gör en konstig i magen, och så fick jag en rolig teddybjörn som tack för blodet. Jag sa varsågod och tackade för teddybjörnen.

Sen blev det kassan på jobbet. Teddybjörnen satt bredvid och såg på. Vi pratade. Vid ett tillfälle blev jag arg på en kund, slängde teddybjörnen i huvudet på honom och ropade ”attack!” Lite roligt. Men så var kunden töntig och ville inte ge tillbaks min teddybjörn. Människor... efter allt man gör för dem. Respect the blood giver!

2007 måste bli bra

Jag var uppjagad redan när jag vaknade. Sparkade av mig täcket och rusade upp för att göra mig i ordning, men så snubblade jag över katten och kraschlandade i hallen utanför sovrummet. Katten väste och försvann in under sängen medans jag rumlade omkring bland skorna och jämrade mig ett tag, förtvivlad, funderade på att ge upp. Men jag insåg snart att det inte fanns tid för sånt så jag sprang istället upp och fortsatte vansinnesfärden runt i lägenheten, fick på mig alla käder och attiraljer, stoppade ned allt som behövdes i den tuffa ungdomliga midjeväskan jag köpte till mig själv i julklapp, spände på mig den, och sen var jag iväg.

2005 var bäst, 2006 red på vågen. Nu har jag tänkt göra 2007 lika bra som de två senaste åren tillsammans, och då får man jobba lite.

En ung grannkvinna stod ute på tomten med sin hund. Jag ropade "hej då och gott nytt år" när jag sprang förbi, och tyvärr fortsatte jag springa så jag vet inte om hon svarade någonting. Kanske ville hon ha mig? Jag fortsatte i alla fall ut på gatan för att stoppa en taxi. Den tvärstannade framför mig, och chauffören såg förbannad ut men det kunde inte hjälpas. Jag skyndade runt och hoppade in i baksätet bakom honom, sen befallde jag i nacken på honom att köra mig till närmaste storstad, men han vägrade. "Kör bara, köööör, det är bråttom, KÖÖÖÖÖÖRRRRRR!!!!" fortsatte jag, men han ville bara inte. Han verkade väldigt töntig, och

--

(neeeeeeeeej... skrev detta på en annan sida, och något hände så att resten gick förlorat. får skriva om det senare, nu vill jag bara sova. ÅTERKOM!!)

jag ger upp för i år

Okej, så här ser det ut på min kärleksfront just nu i slutet av året.

Mormontjejen har sagt slutgiltigt hej då till mig. Det är kört. Jag är djupt deprimerad in i benmärgen men vad gör man. Vad för andra alternativ som nu har funnits, prospekten på sidan om om jag ska vara kryptisk och använda ord i denna stil: den sekundära medarbetaren, rödtotten på Ica, den asiatiska stretcharen/sneglaren på gymet och den andra ljushåriga från pensionatet som har verkat flörtig... Jag har kommit fram till att ingen av dem är aktuella längre. Jag är ensam i världen.

Så jag har väl mest ägnat tankarna åt att avverka serier på datorn på sistone, hittills Death Note och The Office (US) och Entourage och även sen ett par dagar bakåt David DeAngelos teorier kring "vetenskapen" som uppenbarligen är något jag hade missat. I stunden förvandlas de i alla fall till mäktiga planer jag aldrig har haft en aning om, jag känner mig ibland som Sephiroth i det underjordiska biblioteket där jag går runt och skrattar galet för mig själv åt insikter jag tycker mig få. Är det någon som förstår min Sepiroth-referens? Hursomhelst så är jag väl snart på fötter igen, men för den närmaste tiden har jag nu givit upp.

Det är en märklig period bara.

Det är en dålig tid för imperiet.

bang-rajan ikväll

"Visst var det länge sen man hyrde en filmjävel?"

Jag låg och bänglade på soffan och så kom idén bara till mig. Det var en optimistisk ingivelse, ett inspirerat rus jag hade väntat länge på, och inte bara för det här med filmen, jag tänkte mer på möjligheterna i att ge mig ut och möta människor - kanske till och med en ny hjärtevän? Jag rodnade vid tanken.

Snart hade jag fått på mig morgonrocken, snurrat runt i ett par dustar Old spice och kommit iväg, ned till videobutiken en bit bort. När jag klev in i värmen visste jag att jag hade kommit helt rätt. En sån skådeplats för folkfest, jag kände verkligen energin i rummet. Jag såg mig omkring bland hyllorna, de hade många olika filmer där inne – cowboyfilmer, actionfilmer, tecknat japanskt, dokumentärer, thrillers, sexkomedier – men till slut fastnade jag för en film mest för titeln. Bang-Rajan hette den. Inget jag var stolt över, men den verkade faktiskt bra. Så jag tog den här Bang-Rajan och la den på disken med baksidan uppåt. ”Den här vill jag hyra.” Jag såg expediten uppriktigt i ögonen. Han nickade förstående och började knappa in något i kassaapparaten. ”Det verkar vara bra action i den”, fortsatte jag och frågade ”har du möjligtvis sett den själv?” Expediten nickade tyst och tog emot sedlarna, gav mig fem enkronor i växel. ”Okej, då ska man hem och stirra på den här då”, skämtade jag och tackade för mig.

Ut i kylan igen. Jag stängde morgonrocken och fick huttrande syn på pizzabageriet en bit bort. Jag insåg hur hungrig jag var, så äventyret fortsatte när jag svängde in för att fråga vad de hade för pizzor idag. Han svarade att det stod ”Där uppe”, och pekade på någon skylt ovanför disken. ”Jaha, men vad har ni då?” undrade jag och log. ”Det står ju där uppe!” svarade han igen, och så blev det konflikt. Jag blev förbannad. ”JaHA, men du kunde ju säga vad ni har så att jag vet” sa jag allvarligt. Han fattade inte. Till slut tog jag mig bara för pannan och suckade. ”Nej, du, vi lär aldrig komma överens, det blir ingen affär, ingen pizza idag." Och så tittade jag på honom, fick dåligt samvete för stämningen och fortsatta prata: "Jag får väl bara gå vidare, ska hem och kolla på Bang-Rajan nu faktiskt. Känner du till den?” Han låtsades inte höra, så jag gick.

Jag fortsatte hemåt igen och tittade på filmen i min hand. Det kändes meningsfullt, jag gjorde verkligen någonting med dagen idag. Ibland händer det bara. Ett par förtjusande kvinnor kom gående men svarade inte på mina tillrop när vi passerade. Beklagligt. Den ena var imponerande. Men väl hemma insåg jag trots allt att nej, det vore allt roligast med lite sällskap ändå. Bang-Rajan kändes som en sällskaplig film. Damsällskap helst, men de broarna var tydligen brända så en vanlig bekant fick duga. Jag kom hem och ringde min gamla vän Frans som jag inte hade sett på ett par år. ”Hej! Det är jag. Du, ska vi se på Bang-Rajan ikväll?” Men han la bara på telefonen. Jag hostade besvärat på soffan och knappade uppretat in numret igen. Inget svar. Vilken tönt, han satt säkert och krystade i badrummet eller någonting. Fuck it!

Filmen i sig var inte så bra, någon töntig krigshistoria bara. Jag såg den inte ens. Tog en smörgås istället och somnade på soffan.

brevet är skickat

Jag vet inte hur många förvandlingar den har gått igenom, hur många omskrivningar jag har gjort i jakten på den eller hur många timmar eller rent av dygn jag har lagt på att försöka fånga den. Allt med de senaste dagarnas formulerande har varit en upplevelse och jag undrar vad det var som drev mig till att jaga den så ihärdigt, det var ju ändå redan över, men nu blev det äntligen skrivet exakt som det behövde bli sagt, i sin renaste form, och jag skickade henne just sanningen som ett brev på posten. Sen sjönk jag utmattat bak i fåtöljen med blicken upp i taket, och overkliga rysningar och darrningar tog över hela mig som om ett gift just gick ut ur kroppen. Detta hände faktiskt just, för tio minuter sen.

"And it's the realest thing I've experienced."

cecilia har namnsdag

Jag gick in i fikarummet idag och så satt Minna och Cissi där. De nämnde en namnsdag och jag frågade vad de snackade om. De sa att Cissi hade namnsdag. Jag svarade att jag har varit kär i en Cecilia en gång och att det då hade varit det finaste namnet jag visste. Cissi sken upp. Då sa jag som det var, att nu i efterhand är det ett ganska fult namn när jag har tänkt efter.

flashback: "MAAAMMMMAAAAA!!"

Jag var 9 och min lillesyster Sandra var 7. Mamma åkte iväg och handlade och vi var ensamma hemma, och det här är så sjukt men av någon anledning fick vi för oss att börja gråta och skrika hysteriskt i hallen. Jag vet verkligen inte var det kom ifrån, först hade nån av oss börjat med ett skämtsamt "Mamma?" när hon hade sagt att hon snart skulle komma tillbaka och stängt dörren efter sig. Sen sa den andra av oss "... Mamma?!..." och vi skrattade till varann. Sen var det plötsligt igång, vi bara stod och skrek och skrattade, "MAAAAAMMMMMAAAAAAAA!!" och det var så intensivt, vi blev säkert röda i ansiktet och torra i halsen, började hosta och få ont i huvudet så mycket som vi tog i, vi försökte båda överrösta varandra. Jag har bara svaga minnesbilder av händelsen och vet inte hur länge det pågick, men jag minns i alla fall att det tvärt slutade med en grannes förskräckta knackningar på dörren. Vi blev tysta och tittade på varann, gick försiktigt och öppnade. Hon frågade hur det var fatt och vi förklarade chockat och oskyldigt. När hon hade gått började vi skratta i hallen, minst lika hejdlöst som vi just hade stått och gråtit och skrikit. Sen kom mamma hem och blev arg såklart när grannen hade berättat.

fortfarande ingen balans

För några dagar sen vaknade jag tidigt av att telefonen ringde i ett annat rum. Jag masade mig upp ur sängen, trött och eländigt, och svarade. Kommer inte ihåg vem som ringde eller vad som sades, men jag la snart på luren och snubblade yrvaket tillbaks till min säng.

Jag la mig sen bekvämt till rätta med handen under kudden. Sekunden senare kände jag ett välbekant obehag i näsan, något rinnande, så jag öppnade ögonen och mycket riktigt var det rött! Näsblod såklart, det började droppa samtidigt som jag insåg vad det var. Jag vet inte hur jag kunde reagera så snabbt, men innan jag ens hunnit tänka tanken hade min hand flyttat sig en decimeter och fångat upp blodet med ett ryck -- jag vill till och med minnas en skarp svischande ljudeffekt. Kudden var räddad och morgonen likaså. Jag stirrade på handen och tog in vad jag just hade gjort. Jäääävla mäktigt! Och sen fick jag springa till badrummet och vänta tills näsblodet hade slutat, men det kändes bara som en parantes.

Inte mycket senare låg jag i fåtöljen framför datorn och stretchade. Försökte tyda ett mail från tjejen jag är kär i.... något kryptiskt om att "Det är slut." Samtidigt fortsatte jag vigt att tänja på benen, och det värkte mer och mer i ljumskarna så jag fick gå och hämta lite tigerbalsam och smörja in dem. Fortsatte fundera över mailet medan jag stretchade och åt kakor. Men efter ett tag kände jag hur det började bränna och svida på penningpungen så att säga! Gaah! Nej! Tigerbalsamet hade letat sig ned dit alltså. iiiiihh!! Jag bestämde mig för att duscha av skiten i kallt vatten, för att bli av med det, men den metoden gjorde det bara värre. Vattnet gjorde tydligen att smärtan bara tiodubblades! Det brände olidligt innanför huden, och jag skrek. Men snart avtog det, och efter någon havltimmes kamp var det äntligen borta. Sen minns jag inte mycket mer från dagen, förutom svaret jag skrev men inte skickade.

När klockan var 21:47 på kvällen ringde det igen. Frans var fly förbannad för att jag hade "dizzat" hans hip hop party. Vad töntigt. Jag var trött. Jag sa att jag hade haft annat att göra. Han frågade vad jag hade gjort. "Inget" sa jag. "NäHÄ?" sa han. "Jovisst" sa jag och la på telefonen innan han kunde svara med sitt förutsägbara "Du respekterar inte mig!" som vanligt. Sen låste jag dörren och fönstrena innan jag konfunderat kröp till sängs, omstoppad av en rödhårig kassörska om jag minns helt fel. Och hon sa att hon älskade mig. Jo, Frans. Jag respekterar dig. På samma sätt som jag respekterar vissa tjejer och utomjordingar.

jordskred i haninge

Igår kväll, den 12e november, utsattes Haninge centrum för ett smärre jordskred. Det kom lika plötsligt som det var oväntat, och inom loppet av fyra minuter låg huvudbyggnaden raserad i en spricka i jorden. Många affärer har förstörts, därmed djuraffären där akvarierna har krossats och alla fiskarna har dött. Övrig media har valt att ignorera händelsen, då den egentligen inte inträffade, men här följer oavsett några sensationella intryck från inblandade.

Vanliga människan Tönte Danielsson berättar:
- Då jag stod och drog på mig mina tumvantar utanför McDonald’s såg jag plötsligt att marken började spricka sönder under mig och sakta men säkert föll byggnaden ned i den. Som tur var är jag begåvad med en bra studs i benen, så jag hann undan tumultet. Men min kompis dog.

Räddningschef Jaroslav Hooker var inte glad:
- Ja, det här var ju inte så bra. Än så länge har vi hittat 21 döda och 4 skadade, och fler lär det ju bli.... tyvärr.

Läkare Kurt Maximus verkade inte gladare.
- De flesta av de skadade kommer nog också att dö, men vi kämpar på för fullt.

- Skandal! Skandal! utbrast borgmästare Bernard Bister från sitt hem i Peking.

För att bidra till återuppbyggnaden av den magnifika facilitet, som för inte mer än en dag sen stilfullt reste sig över samhället Haninge, uppmanas nu världens befolkning till att försegla större summor pengar i vadderade kuvert och vänligen genast skicka dem direkt hem till skribenten av denna artikel. Adress och instruktioner kan givetvis ges vid godtrogen förfrågan.

Det spekuleras i att skredet kan ha varit anlagt.

den andra världen

Tänk dig mig liggande, sovande i sängen, dreglande på kudden, snarkande, och allmänt glåmig i håret. Det luktar unket och instängt i rummet. Jag är svag, omedveten, totalt inåtvänd och utan en tanke på hur det ser ut, djupt bortkopplad från den fysiska världen. Det är ingen vacker syn eller tanke. Verkligheten är inte snygg.

Tänk dig däremot vad som försiggår i det där lilla huvudet; vilken magisk värld som uppenbarar sig innanför ögonlocken. Logik tvistas och alterneras från höger upp till vänster, tillbaks ned till den söta rödhåriga kassörskan på ica. Den gråa vardagen sätts i sköna färger efter eget behag. Jag upplever rymdfärder och tidsresor genom de inre portalerna så att säga, glädjemöten i svävande hissar, och ibland till och med total överlycka i scenarion där gamla misstag tillfälligt har raderats. Scenerna utspelar sig i en alltid surrealistiskt välbekant och skyddad miljö. Det är stundtals hisnande, men jag lever runt i upplevelserna och lyckas ibland till och med ta kontrollen själv. Det är då jag börjar dansa och sjunga, och komma överrens med människor. De lyssnar på mig och jag inspirerar dem, oftast en viss rödhårig kassörska så att det bär tillbaks till den svävande hissen. Några tavlor och öppna landskap senare har jag hamnat på toppen av en höjd där jag får överblick, kanske gör nån stor upptäckt eller genombrott i mitt tänkande, bara för att glömma dem och springa vidare till en mörk landsväg där en arg skuggfigur plötsligt jagar mig. Han tänker döda mig! Men någonstans där framme ser jag den rödhåriga kassörskan som också springer ifrån honom, och jag måste rädda henne! Jag hinner knappt uppfatta hur men snart har jag lyckats och plötsligt befinner vi oss tillsammans i hissen igen. Så blir det ett lyckligt slut? Nja, där någonstans börjar hissen falla och just som den ska slå i marken vaknar jag med ett ryck.

Sen är man tillbaks i det där rummet. Varje morgon. Och oftast inte av mig själv, utan mest av frenetiska skrän från klockan - vid helt fel tidpunkt i ett avgörande skede i en dröm, där en viktig sanning just ska uppdagas - till en trist verklighet som inte alls stämmer in på vad jag just blev så upprymd över i drömmen. Upp, stress, iväg. Jobb, hem, kväll. Sen är det äntligen sömn igen. Repeat cycle. Släng in en mardröm eller två ibland, det kan ju inte alltid bli som man vill.

Klart att man tröttnar.

Men vad vill jag då? Vet såklart inte. Att leva i en behaglig dröm på heltid vore ju det ideala, men det går ju inte. Att gå tillbaks ett par månader till bättre tider vore ju också trevligt, men det går ju inte heller. Borde jag kanske gå till den där affären istället, ta tag i livet och se till att det verkligen blir på riktigt med den där kassörskan? Kanske. Jag får fortsätta sova på saken.

personalmötet, del 1

Vi satt samlade i fikarummet för ett kort personalmöte.

"Det finns fiender i det här rummet" sa jag och stirrade trängt mot väggen framför mig. ”De är FIENDER.” Jag syftade på kassakycklingarna som satt bredvid.

Det blev tyst.

Kassakycklingarna har vänt sig emot mig på sistone. De har fått för sig att jag är snurrig och inte respekterar mina arbetsuppgifter eller följer kassaschemat! Det har visserligen varit sant den senaste tiden, men de har sig själva att skylla efter alla hönor som har gjorts av småfjädrar, allt tissel och tassel och tjafs och gnäbb och all dynga som skvallras när jag är utom synhåll men inom hörhåll. De behöver uppenbarligen någon att hacka på, och verkar ha ställt in sig på att det är jag som är den galna. Och med ett annat bemötande hade jag inte behövt vara det, men ibland är den här metoden det enda som fungerar.

Så nu satt vi här på mötet och jag hade ordet.

Jag ställde mig stormigt upp, stolen ramlade bakom mig. Ingen rörde på sig, alla satt som förstenade och höll andan, tysta som möss. Det lät som att någon höll tillbaks gråt. De bara satt där, antagligen skräckslagna, och undrade vad jag skulle säga. Jag fortsatte stirra in i väggen medan jag harklade mig. Och så inledde jag min monolog:

”Kollegor! Kamrater! Underordnade! Fiender...
jag har något att säga till er alla.

Jag kom hit för ett och ett halvt år sen. Det var roligt till en början, jag blev snabbt kemiansvarig och blev allmänt hjälteförklarad. SEN, efter 10 månader, hände något. Jag blev störtad från tronen och chefen var plötsligt emot mig. Jag förlorade min titel, min avdelning, mitt ansvar och mitt allt. Försök gjordes på min karaktär och jag kastades till botten utan någon egentlig förklaring, och som om inte det vore nog satte man mig i kassan vilket inte kan tas som mycket annat än en skymf. Man sätter inte Gretzky på målvakt! Man tar inte en kompetent och kapabel ungtupp på väg upp och slänger honom till kycklingarna. Det är under min värdighet att sitta bland kycklingarna dag ut och dag in, framförallt sen kycklingtjafset vändes mot mig. Och så har jag även insett vilken dålig lön jag har till råga på vantrivseln... så ni kan ju tänka er hur trött jag är på många av er just nu, ledningen inkluderad, och på hela stället faktiskt!”

Jag stannade upprört upp och lät blicken vandra ned till bordet, granskade föraktfullt mina åhörare som bara satt där. Ingen vågade möta min blick. Vid det här laget var många av dem röda i ansiktet av gråtfärdighet och vanmäktig ilska, tagna av stundens allvar och sanning. Några gömde sina huvuden mellan armarna på bordet. De skämdes. Jag också, å deras vägnar. Men jag var inte klar:

”Vad jag behöver är en egen avdelning att ta hand om, mer frihet och mer att säga till om. Jag vill ha personal att sätta i arbete om något behöver göras. Mer rörlighet, mer omväxling och variation. Gärna ett eget skrivbord någonstans, det spelar ingen roll vart så länge jag bara får sitta och vara för mig själv ibland och drömma mig bort från era vakande ögon. Och lååångt borta från kassalinjen helst! Men skrivbordet är inget krav. Det är det däremot att ni tar tag i avfallsproblemet snart, jag tänker inte acceptera fler avskrädespallar i kemirummet. Inte heller några fler beordrande toner från "högre ort," du vet vem du är. Och nu tänker jag inte ta mig alltför stora eller många friheter, men är det orimligt av mig att vilja ha bättre betalt, så som jag har slitit för det här företaget? Jag kräver inte mycket, någon symbolisk krona över minimilönen bara. Ge mig det, och kemiavdelningen igen som sagt, så kan jag tänka mig att stå ut ett par månader till åtminstone."

Någonstans där började chefen skruva på sig.
(forts. följer)