superveckan

Jag är inne i en supervecka, alltså har stängt in mig för att nästan bara superskriva i en hel vecka och komma igen med projektet. En vecka är 168 timmar, och på den tiden ska det bli minst 20-25 sidor till. Jag älskar att gå in i såna här intensiva perioder och vi får se hur det går!

Nu är det två dagar in.
Jag har klockat 12½ timmar.
Jag har gjort 3 nya sidor och bearbetat.
5 dagar kvar. Minst 17 sidor till.
Jag har druckit.
Jag har gråtit.
Jag ska fixa det här, Natasha*. Don't worry.

* = Natasha är en älskarinna till mig som ni får hålla lortklorna borta från! Nej men dessvärre finns hon inte, faktiskt var det en löjlig fix idé som förmodligen inte ens kommer att vara rolig längre nästa gång jag kommer tillbaks till den här sidan, men jag raderar inte, hellre skriver jag en lång ursäktande asterisk.

ingen bra lekkamrat

Vi brukade springa omkring på gården och jaga varann och skrika och skratta och bygga slott i sanden, och det ofta roligt och hysteriskt. Det var jag och Teddy. Men så blev vi osams en dag för att jag sparkade på hans sandslott och Teddy gick hem. Vid dörren vände han sig och sa "Jag tycker inte att du är en bra lekkamrat", och så stängde han med en smäll. Jag blev stående där ett tag. Meningen ekade i mig och jag blev helt paff. Inte en bra lekkamrat, sa han? Det var oväntat dräpande sagt från den annars så schyssta Teddy, åtta år. Fast jag själv var de tjugo. Han är fortfarande inte förlåten.

going going back to back to stockholm stockholm

Imorgon åker jag upp till stockholm igen.
då blir det mer av det här:

oh shIT

kraftigt förkyld

I tre dagar har jag varit kraftigt förkyld, det är inte så kul. Min röst går upp och ned, försvinner och kraxar och tycks vara utom kontroll. Och när jag skrattar låter det som Christer Petterssons gråtgrymtningar. Det är inte kul alls. Och jag ska inte tjata om rösten, men ibland låter den även som Lars Leijonborgs vilket är roligt eftersom den då även låter som min gamla rektor Svante. De var varandra upp i dagen.

Ja, ni. Svante. Den gamle ärkerivalen, ärkenöten. Vi kom inte alltid överrens på min mellanstadietid och högstadietid, Svante och jag. Han ackshepterade inte mina rebelliska tilltag. Till exempel om jag uttryckte ointresse för ämnena töntkunskap och matematik, eller om jag fick för mig att tala engelska på gymnastiken och vara hoppetoss på engelskan, då uppskattades det då visst inte och man behövde gå upp och få skäll av Svante. Och så förblev vi osams. Men i efterhand måste jag få förklara att jag ngo aldrig ogillade Svante egentligen. Han var bra. Eller i alla fall okej. Och jag är rätt säker på att det var ömsesidigt, men hursomhelst kom just en ny hostattack medan jag skriver och det är verkligen hemskt att vara sjuk, måtte jag snart bli bra igen. Det här funkar inte längre. Och för nån kvart sen hittade jag numret till den gamla högstadieskolan, så jag ringde med min nya kraxande röst och sa att det var rektor Svante som ringde. Men det gick inte att hålla masken, så mitt i meningen började jag skratta och kraxa åt mig själv eftersom det hade låtit så likt, och då la de bara på.

Men i alla fall, någon som har några bra tips mot förkylningar? I förrgår natt försökte jag skrämma bort den med whisky. Det funkade inte, det blev bara värre. Sen provade jag att sitta helt tyst i 5 timmar, det funkade inte heller. Sen provade jag att dricka te med honung, lägga hackad vitlök på en nattmacka och även att äta glass, men ingenting har funkat. Så nu sitter jag här och hostar igen och kraxar och vet inte vad jag ska göra.

filmen underdogs

Så här var det: Gabriel som jag bor med hade fått tag i 16mm analog film och ville göra nånting snyggt. Vi pratade om idéer och landade i en underjordisk fight club av nåt slag. Vi snackade om Fight Club och Desperados och ville ha med saker man oftast inte ser i skolfilmer - stor brutala bestar, onda cirkusdirektörer med puckelrygg, drogade tjejer som står och dansar i ett hörn osv osv, och det som hade börjat som ett roligt snack hade plötsligt blivit att vi jobbade på en film ihop. Vi fick med oss Pät till att regissera och då var hela 30 G-kollektivet inblandat, vi brukade säga "skolans bästa fotograf, skolans bästa regissör, skolans bästa författare" hade råkat hamna under samma tak och borde göra nåt, nu hände det. Och Gabriels bror Emil kom ned från Stockholm som producent och kom även med 10,000 kr från Dalarnas filminstitut för att göra filmen. Och det var som ett enda Entourage-avsnitt att göra filmen, många stora med- och motgångar och stora besked från olika håll, t.ex var två huvudskådespelare tvungna att hoppa av så jag fick hoppa in i filmen som cirkusdirektören. Iaf, snyggt skulle jag säga att det blev och Gabriel vann pris för bästa foto. RULLA BANDET!

Speltid: 6 min

ropen från kassan

Om vi är flera i kassan och det blir lugnt brukar man kunna stänga och gå ifrån ett tag. Så kan man t.ex ta ett ärevarv i butiken, klättra i lagret, köra truck, plocka varor eller nåt. Sen ropar de från kassan när det blir köer igen. "Steeeefaaaan", från Kassa-Kerstin med sin gälla röst. Då är det bara att gå dit och köra igång igen.

Jag är inte så förtjust i de där ropen från kassan. De påminner mig om förra och förr-förra året när en tjejmaffia i kassapersonalen var emot mig, och det där extra antydande "STEEEFAAAAN" var ännu ett sätt att klanka på mig. Från det gänget är det däremot bara Kassa-Kerstin som är kvar numera och utan underhuggarna är hon harmlös.

Själv gastar jag aldrig efter folk, jag har kommit på en roligare metod. Jag har lärt mig att låta kön byggas upp lite så att kunderna blir otåliga och vilda, sen får jag dem att i kör ropa "KASSA-KERSTIN!" åt mig på mitt kommando. Så kommer hon fram och skelar under puckelryggen som en livs levande Quasimodo, blir uppjagad och skyndar till kassan så att frisyren studsar, och vissa av kunderna fortsätter leva sig in i det arga när de går till hennes kassa. En liten revansch till mig.

Det känns bra att vara en gangster.

jag har skapat ett monster

Jag har skapat ett monster. Ett uppriktigt försök till en födelsedagstårta. Den blev inte helt korrekt, den ena halvan skulle ha marsipan och den andra något annat, men istället blev det en enda spräcklig röra som jag till slut bara hällde gul tjock vaniljsås över och sprinklade på lite strössel. Fuckit. Sen kom Blondinbella förbi och fick syn på fiaskot, och hon skrattade och då skrattade även jag och vi bara skrattade och skrattade tills vi båda hade kiknat. Sen fnissade vi ännu mer och åt en bit tårta medan hon flätade mitt hår och vi var alla så lyckliga.

födelsedagsmannen

Imorgon (26e juli) är det min födelsedag. Jag delar den med Mick Jagger, Jeremy Piven och två olika kompisars mammor. 25 år blir jag nu. Och min plan har länge varit att bli vuxen vid 25, så från och med imorgon tänker jag göra trettio armhävningar och springa tre kilometer varje dag, minst i ett år framöver. Kanske ända tills jag blir 30 år och måste sänka till tio armhävningar och en kilometer per dag. Trehundrasextiofem dagar från och med imorgon, minst, det fixar jag. I min nya vuxna skepnad.

Förresten sa jag aldrig hur det gick med armhävningarna förut. Jag hade en vecka på mig innan avslutningen att höja rekordet från 43 till 50, och.... "YO ADRIAN I DID IT!" 52 armhävningar med Gabriel som vittne! Sen gjorde han 61.

roligt i kassan

Det har inte blivit så många inhopp i kassan för mig, bara ett fåtal de senaste veckorna. Märkligt. Men ännu märkligare är att jag faktiskt har varit glad i kassan. Trevlig! Tillmötesgående! Kommit överrens med människorna! Förutom när någon till exempel inte säger hej tillbaks, då kommer den arga Stefan tillbaks och vägrar stämpla ihop kvitton och så. Och så håller det i sig några kunder i ledet, tills jag återhämtar mig. Det är okej.

Jag har även börjat jonglera med mynten innan jag ger dem, det är roligt. Kunderna väntar oftast tålmodigt och klagar knappt. Så avslutar jag med att slänga upp mynten i luften och fånga dem med tröjan, och rycka till i den så att mynten flyger fram mot kunden vars armar flyger upp i fäktande förvirring.

Det enda tråkiga är att en sommarjobbande tönt har snott min frisyr. Det ser inte klokt ut. Tvärtom, störtlöjligt, och mycket irriterande. Jag brukade ju också ha en sån där tilltufsning högst upp, men nu är det förstört, så jag har fått komma på en ny. Och jag har inte kommit på någon bra än så det har bara fått vara platt på huvudet.

foxtrot recenserad

Foxtrot har blivit recenserad av Helsingborgs Dagblad och jag är omnämnd:

Om vi fortsätter i "Foxtrot" så hittar vi Stefan Borglyckes botemedel mot livsmonotoni i stort och kassörstristess i synnerhet. Bestående av plumpa överraskningsrepliker som: "Å nej, häftklamrarna är slut, om häftklamrarna är slut." och "Så du ska hem och förlänga avgas du…" när någon köper en avgasförlängare. Små attentat som trasslar till löpande band. Nyttigt.

Alright, thank you very much!

getting heated

Jag kommer med skurmaskinen genom gången.
Hon står kaxigt i vägen, flyttar på sig i sista stund.
S: Om jag hade haft en keps hade jag slängt den i golvet för mindre.
L: Och om jag hade haft en hatt hade jag slängt den på dig!

oh oh, OH OH!

300 knivar hemma

Förra året blev jag intervjuad av Felicia för ett personporträtt. Det var coolt överhuvudtaget, men en rolig grej står ut över de andra för mig: Vi kom in på musik och jag nämnde att jag hade 300 skivor hemma, på vilket hon svarade "oj" och verkade dölja något slags förskräckelse. Jag noterade den plötsliga nervositeten men sa inget, och så visade det sig till slut att hon hade hört "Jag har 300 knivar hemma" istället. Faktiskt en ganska fantastisk sak att säga till någon man just har mött.

red bull mot försovningar

I gymnasiet försov jag mig ofta, och på morgnarna brukade mamma stå i trappen och ropa. Till slut sa hon att jag verkligen måste ta tag i det där. Då gick jag till affären och köpte några red bull, så istället för att behöva stå där och ropa kunde hon bara komma upp och väcka mig och räcka över en burk. Och så vaknade jag och drack den sömnigt med huvudet knappt uppe från kudden, under tiden som ögonen vande sig med ljuset och den kall red bullen började verka. Det var ett mycket behagligt sätt att vakna. Så kom jag upp till skolan och det var på det hela taget en väldigt gemytlig tid. Men sen tog burkarna slut efter några dagar och framförallt hade mamma fått nog, så det var det med den metoden.

43 armhävningar

Igår gjorde jag 43 riktiga armhävningar i rad.
Det är ett av mina bästa rekord.

Innan avslutningen om en vecka tänker jag klara 50.

istället för "prosit"

Tycker ingen annan att "prosit" verkligen är ett töntigt svar på när någon nyser? Jag vet inte ens vad prosit betyder. Det har alltid stört mig. Så istället brukar jag bara säga "schhh!" eller "å, fy!" när det händer i min närvaro. Eller åtminstone ett förskräckt "OOH! gud..." om någon gör det för plötsligt. Bättre det än att pjoska och ställa sig in med ord man inte ens vet vad de betyder.

barnet och tanten

Det lilla barnet sitter och ritar. En fågel som flyger ikapp ett flygplan. Tanten kommer in.
- hej stefan! har du roligare nu?
Barnet svarar inte.
- stefan?
Barnet skriver besvärat på en lapp och räcker fram det.
- mm? tappat talförmågan och rösten?
Barnet nickar.
- det går nog över ska du se. samma sak hände walter en gång, när han hade förlorat båda tummarna i en toalettolycka. han kunde inte prata på flera dar. trauma eller vad det var. men sen släppte det och nu är han i stort sett i samma skick som förut, förutom det där med tummarna.
Barnet skriver på lappen igen.
- okej. ska jag stänga dörren efter mig? okej.
Det lilla barnet andas uttråkat och fortsätter att rita fågeln. Den är snart klar. Tiden går, sakta.

odågan christoffer

På min gård när jag var liten bodde det en jobbig liten odåga som hette Christoffer. Runt ansikte och blont hår, gäll hög röst, och han sprang alltid omkring naken på gården och ropade irriterande med uppspärrade ögon och rullande uttal i sina r. Plus att han nog var lite förtjust i min lillesyster Sandra, för han brukade ropa efter henne. "SANDRRRA! SANDRRRA!" En sommarkväll hade han tjatat om att få låna mitt Nintendo och mamma hade till slut övertygat mig, för att få slut på tjatet. Så hade han spelat Super Mario på det, och min familj satt i köket och åt mat, ytterdörren var öppen. Då hörde vi och såg plötsligt genom fönstret hur han kom springande mot oss över gården. "SANDRRRA! SANDRRRA! SÄG TILL DIN MAMMA ATT JAG HAR KLARAT DRAKEN!" Och mammas bestick slog med en bestört smäll mot bordet, hon tittade menande upp på oss med omisstagbar avsky över vad hon just hade hört. Hon hade hört "Sandrrra! Sandrrra! Säg till din mamma att jag är naken!"

romantiker

Det är söndag och jag har en glassbomb på skrivbordet och även en påse chips. Tanken var från början att jag skulle fira en eventuell lottovinst, men så blev trisslotten en NIT istället och det var det. Nu får det bli plan B: att vara besviken och arg och äta glass av den anledningen istället. Och även äta massor av chips. Och i kylskåpet har jag en rabarb. Fuck it.

Fönstret är öppet. Jag hör sommaren pågå där utanför och måste medge att det finns ju mycket fint med sommaren. Så långt är vi väl överens! Faktiskt låter jag mig ryckas med av bilderna som osökt börjar fladdrar omkring i huvudet: en jordgubbe  handen att bita på, gräset under fötterna, fåglar som seglar omkring och solsken över staden med alla damer som guppar omkring och stönar i lyckliga parader på gatorna osv. Och så minns jag vad någon en gång sa till mig:
”Du är en romantiker, Stefan. Låt ingen jävel säga något annat.”
Och det kan mycket väl vara den största komplimangen jag någonsin har fått. Men det ligger även något av en förbannelse i ordet. Romantiker. Okej om man har en romans att roa sig med, men om inte? För vad är väl sommaren utan någon att frusta med tillsammans i välbehag?

Jag blir arg igen. Jag tänker på alla par som har picnick i parkerna, lyckligt grillandes kyckling, med sina filtar och korgar och små grillar, och hur de skyltar med sina enfaldiga kärlekar som om det vore ett ofantligt offentligt spektakel för hela befolkningen. Snåla kräk dessutom, som inte ens kan slänga ett kycklingben åt mitt håll när jag knackar på axlarna och ber om ett. Inget till övers för en ensam?

Nej, jag stänger fönstret och dämpar ut ljudet en aning. Sätter mig framför datorn och låter korvfingrarna smattra, får till några irriterade rader och stirrar upp i taket ett par minuter. Tänker på kycklingben och rabarben i kylskåpet. Sen slår det mig. Nitlott? Otur i spel, som det heter? Jo, visst hade jag väl just en hemsk och förskräcklig otur i ett spel. Plötsligt känner jag mig mycket vidskeplig. Det känns som när jag köpte trisslotten tidigare under dagen, om inte bättre. Jag kraxar med ännu ett chips, sträcker mig girigt efter skeden och äter mer glass. Kanske firar jag just något i förväg.

Sommaren är kommen.

angående matematik

I gymnasiet hade jag två mattelärare.

Den första minns jag inte namnet på men han var slående lik Barney Granit i Flintstones och såg alltså mycket rolig ut. Underlig typ, men oförtjänt ogillad på det stora hela, och så försvann han tidigt på första höstterminen efter rabalder om att han brukade gå ut och ta en klunk whisky vid sin bil ibland mellan lektionerna. Men jag kommer aldrig att glömma honom eller hans komiska utseende.

Sen fick vi Helge. Han var en legend, för han hade fått en blixt i huvudet och blivit ett geni. På riktigt. Så han kunde det där med matematik och brukade verkligen gå upp i varv över talen han skrev på tavlan och gestikulera häftigt så att håret fladdrade vilt på huvudet. Det var en mycket underhållande syn, och jag glömmer såklart aldrig den mannen heller. Helge, jubelgeniet.

Själv var jag inte så förtjust i ämnet. Det blev IG, och Helge var lite bekymrad, men det var okej. Sen har åren gått och bara det viktigaste består.

foxtrot

Antologin kom från tryckeriet igår. GRYYYMT. Jag har 10 sidor i den och en bild. Om någon vill ha kan den beställas av skolan för 50 kr, eller av mig för 70 kr inklusive frakt. Den heter Foxtrot och är mycket bra. Det är allt.

(nu blev det ingen överraskning, Alexi, men fuuck it)

rockymästare

Jag var förresten obesegrad flera veckor i rad på Rockyspelet tills en kväll nyligen när någon utifrån kom och tog ned mig från tronen. Det skärrade mig mer än väntat, och mitt i förvirringen kom till och med Gabriel och fick ned mig en match, och efter det var jag officiellt mänsklig. Myten var bruten. Och det är lite löjligt att gå ned sig för ett tv-spel kanske, men det kändes tungt. Det gick ett par veckor, sen bestämde vi för några dagar sen att det skulle avgöras en gång för alla i en ny stor titelmatch oss emellan. YES. Förväntningarna byggdes upp, jag jobbade upp mig med training mode och knockade datastyrda spelare en efter en, och Gabriel likaså när jag var borta. Så var det äntligen dags ikväll 23:00 för det stora mötet. Och hur tror ni det gick? Jo, som jag skulle ha gjort för länge sen. "Uppercuts to the body! THE BODY!" Och stackars Gabriel hade inte en chans, ett par minuter in och så var ordningen återställd igen, och likaså min bortvillade lycka.

Men det Gabriel inte visste var att den lilla katten Tyoutin hade gått fram till mig och mjauat "Win", det var därför jag inte kunde förlora.

en bingohistoria

Det händer väldigt sällan att jag spelar bingo. Sällan. Inte ofta. Sällan. Men det händer.

Och när det väl händer brukar jag slå på stort och gå på massage först. Skämmer bort mig själv, låter mig smörjas in med krämer och oljor, blir knådad på, frustar, fokuserar intensivt på bingon med ett stirr mot väggen där framför. Jag funderar på hur jag ska lägga upp spelet, lever mig in i vilken bokstav i B-I-N-G-O jag tycker bäst om när de säger.

Väl vid bingohallen bankar jag på dörren tills jag blir insläppt, struntar i deras klagomål och snack om att dörren egentligen var olåst. Slår mig ned vid bästa bordet och blir uppvaktad med lottförsäljning av värdinnan. Nekar till den första lotten, och även den andra och tredje, brukar till sist rycka åt mig den fjärde hon sträcker fram. Det är viktigt att man väljer rätt lott från början, annars blir det fel vilket är lika med förlust. ”Jag hoppas på vinst”, säger jag till henne med tummen i luften. Hon förstår. Sen är spelet igång.

Det kan bli ganska stressigt och förvirrande ibland. Spelet går så fort. Man stirrar sig blind och kanske inte hittar en viss siffra eller så, men rösten tar ingen hänsyn utan fortsätter bara snabbt från nummer till nummer. Snart har man missat fler siffror än man kan hålla reda på, och då är det kört. Jag slår pennan i bordet med vrede.

Men vad som verkligen är förbaskande är när jag får problem på grund av rösten i högtalaren. Ibland byter ju utroparna av, så rösterna varierar från trevliga till obehagliga, roliga till tråkiga, tydliga till sluddrande. Kommer en dålig röst är ofta hela spelet förstört. Värst är det när jubelidioten dessutom håller mikrofonen fel så att det sprakar och det bara hörs hackiga delar av vissa ord och siffror! Man stirrar irriterat upp mot högtalarna och spetsar öronen, försöker tyda men det går inte. Och när man som mest förtvivlat irrar omkring med pennan efter till exempel ”Ivar 22” nånstans på pappret plingar det dessutom till, allting stannar upp och tanten några bord bort ropar som vanligt "BINGO", lycklig som en tönt på cirkus. "Jättekul, grattis...", mumlar jag otåligt och bankar till i bordet. Fuck it. Nästa spel. Det sprakar vidare och jag fortsätter förlora. Förlorar sammanlagt 70 kr. Fuck it igen.

Jag lägger ned för stunden, lutar mig trotsigt tillbaka med armarna i kors i väntan på nästa utropare. Samma tant vinner till slut även nästa spel, såklart, och jag bara suckar. Visst, alla är där och gör sitt bästa och det är ju kul när någon vinner, men det är ju inte så kul om bara samma person vinner hela tiden. Inte en person med den frisyren i alla fall. Det är en bingohall, ingen freak show, skriver jag elakt på baksidan av en lott som jag funderar på att be värdinnan gå och räcka över till henne.

Men då, äntligen, hör jag den plötsligt igen. Den underbaraste rösten! Den återkommande damen med den varma ljuva stämman har tagit vid från högtalarna, och hon vet däremot hur man hanterar en mikrofon. Jag blundar och ler när jag lever mig in i vad hon säger, eller sjunger kanske jag ska säga att hon gör, hon sjungpratar på ett hypnotiskt, förföriskt sätt: ”IVAR TJUUGOO...” och ”BERTIL FYYRAAA...” med melodisk skön stämma. Jo men visst. Jag föreställer mig att hennes namn är Maluma eller något liknande exotiskt: Maluma, den sexiga sångfågeln från söder. Så lugn och behaglig, hon vaggar säkert långsamt ett glas rödvin framför mikrofonen innan hon lutar sig fram igen och säger nästa ord: ”GUSTAAAV FEMTIO-EEETT...” Det låter som att det är mig hon talar direkt till, och vet vad hon gör med mig. Ingen annan verkar höra det i alla fall. Så jag fortsätter lyssna noga och tar in stämningen, och jag tänker mig tillbaka till massagen, och-

Just då kommer någon och lägger en hand på min axel. Jag sprattlar till och får en orgasm. Det är värdinnan som undrar om jag vill ha en ny lott inför nästa gång. Jag frustar till och mumlar nåt om "hrm, nej..." Sen ändrar jag mig och säger att "jo, en sista 20-kronors då" för att inte vara oartig. Spelar vidare, helt matt i kroppen efter vad jag just hade varit med om, och Maluma fortsätter att sjunga sina siffror, den omättliga skökerskan. Men jag försöker ignorera henne och koncentrerar mig istället med en sista ansträngning på den lotten, och ta mig fan om det inte är en vinnare! Yes! Jag har prickat in en hel rad och ropar med nöje ”BINGO” åt tanten en bit bort. Hon vänder sig och ser förskräckt ut. Jag skrockar. Och tydligen har jag vunnit 90 kronor, exakt så mycket som jag hade lagt, och jag bestämmer mig för att låta jämnt vara jämnt. Och så går jag bara hem helt enkelt. Hej!

FROG PUNCH - THE VICTORIOUS BLOW!

Nu finns det inget mer jag kan göra.
Ansökan är inlämnad.
Men det känns bra.
Eller ja, okej åtminstone.
Nej, jag vet inte.
Men vi får se.
FUCK IT.

spider rico is back

Förresten är spindeln tydligen inte alls död. Survivor Rico! För några dagar sen kröp han omkring i badrummet igen som ingenting och inspekterade smuts på väggarna. Coolt! Han var snabbare och större och inte alls lika blyg längre, jag blev mycket stolt. Jag välkomnade honom lyckligt som en siciliansk gammal farfar, log varmt och fridfullt med händerna framför mig, fick äntligen utbrista "my boy! you came back..." med svag åldrig röst. Det kändes bra. Sen försvann han igen på kvällen, in i något gömställe i ventilationen antar jag, men nu vet jag i alla fall att det älskvärda lilla krypet fortfarande lever.

krigar i det tysta

I tre dagar har jag suttit inlåst på kammaren. På måndag är det deadline för att söka till tvåan, och då måste man även ha ett längre utdrag ur sitt projekt. Jag vill ladda upp det med all min kraft till en mäktig frog punch. Men just nu vill jag bara att det ska bli natt så att jag kan gå och göra en nattmacka. Mest för namnet, nattmacka är ju ett ganska roligt ord, men också för att jag är så hungrig.

baksmälla i malmö

För några dagar sen hade Amanda i tvåan releasefest för sin nya bok, Hey Dolly. Det var roligt. Men sen missade jag tåget hem och fick irra tillbaks genom city istället. Då fortsatte kvällen inte lika roligt, för till exempel försvann min mp3-spelare någonstans på KB! Jag var mycket bedrövad när jag äntligen hade hittat hem till Linnea och Anna och somnade på en madrass i köket.

När jag vaknade var bedrövelserna kvar. Ont i huvudet och elände. Jag låg och jämrade mig ett tag men kom till slut upp och lämnade en lapp på diskbänken där jag tackade för kvällen men insisterade på att jag måste gå. Sen gick jag. Solen sken alldeles för starkt och jag kände mig inte alls upplagd för promenaden. Det borde bara ha tagit ca 45 minuter men blev säkert uppemot 2 timmar istället då jag stannade upp då och då och satte mig på trappsteg och bänkar och stannade till vid olika affärer. Det enda positiva var att jag hittade ett Rocky-spel till playstation 2 på vägen hem.

På tåget från stan ville jag egentligen bara lägga mig över sätena och somna, men satt självklart upprätt som man ska. Så kom ett barn och började jollra framför mig, lyfte upp en nallebjörn mot mig och skrattade. Bedårande på ett sätt, lite störande på ett annat. Jag rullade ihop en tidning och måttade ett slag så att det skulle lämna mig ifred, men så började det gråta och mamman kom och skällde istället. Ja, ja.
Jag kom hem och slog på spelet. GRYMMMT, och där började det kännas bättre. Boxning är bättre än vanliga fighting-spel har jag insett, det är mycket enklare och tydligare. Och Rocky-stämningen gjorde ju även sitt. Jag körde movie mode och tog mig igenom alla motståndare från filmerna, det kunde gå väldigt intensivt till mot vissa av dme. För intensivt till och med, ett problem är att jag hela tiden skav hårt på tummen medan jag spelade. Efter ett tag hade det uppstått en blåsa som efter ett tag hade blivit till ett sår. Fan. Så jag tänkte "Yo, Rocko! Should I stop the fight?" Och jag föreställde mig hur han ropade till mig, "DON'T STOP THE FIGHT!" och naturligtvis fortsatte jag. Och nu får det bli vårdcentralen imorgon tyvärr.

Men nu verkar i alla fall bakfyllan ha hunnit lämna kroppen. Det är bra.

ett fotbollsminne

Nu med fotbollen på tv-spel hela tiden har det börjat bubbla upp gamla minnen. Jag var nio år, ny i laget och det var match i en inomhushall. Jag kände mig överflödig och förvirrad i det nya laget, joggade mest omkring på planen och fick aldrig bollen. Och så hade vår målvakt just fångat den och skulle skjuta ut den när jag sprang förbi och så träffade bollen mig hårt i sidan, och studsade rakt in i vårt egna mål. Hemskt. Alla blev arga på mig och skrek, vi förlorade matchen och det blev officiellt min sista fotbollsmatch i ett lag någonsin. Sen började jag med hockey istället, vilken skulle få ett liknande öde.

handlade med mynt

Jag har som bekant slut på pengar, men lönen kommer ju om ett par dagar så det är okej. Men igår behövde jag ändå gå till affären och köpa bröd och mjölk så att jag kunde överleva. Jag samlade ihop alla mina mynt i en necessär, upp emot en 73-74 enkronor, sen tog jag mig till Ica och plockade ihop brödet och mjölken. Lite quornbitar också ifall jag ville göra kvällsmat. I kassan satt som vanligt den notoriskt otrevliga mustaschtanten, hon blev arg över mynten, stirrade och suckade och töntade sig, men jag krigade på och fortsatte stoppa i. Inget mer med det till en början, men så visade det sig att mynten inte räckte! Jag var 9:50 kort. Och då kände sig kassörskan ännu mer befogad, himlade väl med ögonen åt kön bakom mig, och nederlaget var nära. Men just då hände det. Jag hörde en dansk röst som sa "Stiifen! Heuo mie bihyvir dou?", och jag förstod inte ett ord, men jag vände mig om och som en uppenbarelse var det den danska gamla mattanten Maude från skolan. Min fantastiska favorit, hon hade kommit för att rädda mig! Maude stoppade i den avgörande tian i behållaren och log sitt vinnande leende över glasögonen. Problemet var ur världen. "50 öre tillbaks, och kvitto tack!" Haha. Kassörskan mumlade besegrat, besviken över att jag kom undan så lätt, och jag skrattade. Sen sa jag tack och hej då till Maude och svävade en meter över golvet ut i solskenet med kassen i handen.

Idag ordnade jag en skinande guldtia till henne och hade med den på lunchen. Hon blev glad. Det var fint.

pojken är tillbaks

Jag har just kommit hem från en resa. Jag har levt livet i Prag och det kostade mig nästan livet självt. Jag har brottats med demoner i en mörk bar. Dessutom var det inte en fyra dagars resa som jag hade trott. Den var sex dagar, fick jag reda på först när planet hade lyft. Vilket både var ett bra besked och ett dåligt besked. Pengarna tog slut efter fyra dagar och jag fick leva hårt de två sista, det blev mer öl än mat eftersom jag behövde vara ekonomisk. Och så skrev jag en loggbok i realtid och antecknade märkliga händelser under resan, som t.ex att jag besegrade en dödsparanoia.

fyra dagar i prag

Det är inte så ofta jag åker utomlands, men det ska bli roligt att åka till Tjeckien med klassen. Vi åker om ett par timmar.

gymdebutanten

Det kanske kommer som en nyhet att jag går till ett gym, men så är det. Jag gjorde det några gånger i höstas men det har blivit oftare på sistone. För det mesta håller jag till i det lilla rummet med medicinbollar och springband, jag föredrar det framför fängelsestämningen ute bland vikterna. Där finns det nästan alltid en eller ett par brölande arga giganter som stapplar omkring och jämför sig med varandra, det är väldigt störande tycker jag. Då är man hellre i den behagliga miljön bland tjejer och tanter och töntar som är mer trevliga och lugna. Jag springer länge på springbandet, springer av mig sexuell energi och kommer i form inför fotbollen. Jag känner redan av fantastiska resultat. "Best shape of my life, dunny", som jag sa till någon som gick förbi. Och om jag får överdriva så har jag blivit till ett livs levande klockspel, och alla tjejerna stirrar och stönar och vi är alla så lyckliga.

vårväder och roligt

Jag har provat på flera saker i 2008. Bland annat att lära mig jonglera, vilket inte gick, och att dansa i hotpants på gården, vilket jag inte fick. Men en av de bästa sakerna var att börja gå med gångstavar. Det känns bra. Snart ska det bli mycket träning och spring också, för i början av juni kommer den stora fotbollsturneringen som alla är så hispiga inför. Med mig i spetsen kommer min klass minst att ta sig till femteplats, tänker jag. MINST. Det är sex lag och vi ska fan inte komma sist i alla fall. Jag är väldigt glad att våren är här överhuvudtaget. Solen börjar värma upp, inspirationen är där och det händer att jag stannar upp och bara lägger märke till hur glad jag är. Jag tänker på hur roligt vi har det på skolan egentligen. Och som sagt, nu är man igång med gångstavspromenader. 2008 är ett nytt lovande år som redan har börjat bra. Det är bra.

spider rico is dead

Spindeln i badrummet är borta. Kvar är bara nätet i taket, och alla minnen. Jag minns hur det började, hur vi kom överens om att han skulle få leva där uppe i hörnet och hur han tycktes växa mer och mer för varje dag. Man var på sin vakt, men samtidigt verkade han så lugn där i sitt hörn. Sen kom jag tillbaka från påsklovet och la märke till att han var borta, och nu har det gått flera veckor. Vad hände? Tappade han greppet i ångorna och föll ned till badkaret och och spolades ned när någon duschade? Mördade någon honom i smyg medan jag var borta? Eller var han ens död? Kanske ville han bara att vi skulle tro det, och har egentligen gömt sig i förberedelse för en fruktansvärd attack? Kusligt. Om någon faktiskt dödade honom hänger det i alla fall i luften för det är en lite otäckare stämning på toaletten nu. Det är en fasa att det ska bita till i nacken varje gång man har stått inne i badrummet en längre stund. Winner even in death: Spider Rico (R.I.P.)

plan för cigaretten

Någon har tappat en cigarett på golvet i mitt rum. Jag hittade den under sängen idag, och sen dess har den legat i en låda i väntan på ett speciellt tillfälle. Töntigt och barnsligt, men samtidigt coolt och spännande.

där kommer lille erik

Jag minns en affisch från sjuksysters väntrum när jag gick i lågstadiet. Det var en anti-mobbing affisch, och på bilden gick en ledsen liten kille förbi några tuffa grabbar i en korridor. I grabbarnas pratbubblor stod det:

"Där kommer lille Erik."
"Vilken fjant."
"Han tror han är nåt."
"Kolla hans dojjor!"

Och så pekade den sista mot lille Eriks skor, och höll sin andra hand hysteriskt roat för pannan. Lille Erik såg som sagt ledsen ut. Det var en gripande bild.

Det fanns en Erik i min klass på den tiden, och ibland gick jag fram och mumlade de första replikerna till honom för att sen utbrista "kolla hans dojjor!" med rolig inlevelse. Men tyvärr var han ganska stark, och galen, så han brukade bli arg och sparka in mig i en dörr.

tiden är nyckfull

- du är sen!
- nej, du är tidig.
- okej.

true story.

jag heter stefan

En gång skulle vi fylla i ett formulär på gymnasiet, och istället för att skriva ut mitt namn skrev jag bara "jag heter stefan" på linjen och gick vidare till nästa fråga.

Det var kul.

ghostbusters t-shirt

En gammal man med en iögonfallande t-shirt gick förbi mig idag, jag tyckte mig skymta ett ghostbusters motiv på den. Det var i affären och jag hade annat i tankarna, jag reagerade knappt till en början men snart insåg jag att jag inte kunde sluta tänka på det. Va? Hade han verkligen en ghostbusters t-shirt? En sån skrumpen gammal man. Kunde det verkligen stämma? Ghostbusters måste väl ha varit långt efter hans tid så att säga, så det vore ju väldigt roligt i så fall. Jag vände mig om och började leta men så var han som försvunnen. Försvunnen! Jag irrade omkring bland alla hyllor, vagnar, stolpar och folk, jag trängde mig fram och letade uppjagat men gubben var helt försvunnen. Jag hittade honom inte. Så till slut gav jag upp, och just då kom han plötsligt runt hörnet med sin fru och det visade sig att det inte alls hade stått 'ghostbusters' på tröjan. Det var bara någon tråkig verkstadströja eller nåt. Irriterande.

en freak accident

När jag var 21 år och skulle se Kill Bill 2 på bio fick jag visa legitimation på att jag var över 15. Det var rakt igenom obefogat, en freak accident som de bad så mycket om ursäkt för och misstaget säger nog mer om dem än det säger om mig, för i helvete, men det hände faktiskt. Kort därefter lät jag lite skäggväxt börja växa ut på hakan, och sen dess har förhoppningsvis ingen tagit mig för yngre än 21. Nu tror man istället att jag har komplex.

krypet bogdan mutu

En av alla mina kamrater skulle köpa en keyboard för något år sen, och så hittade han en billig på ebay från någon i Rumänien. Men det verkade suspekt från början. Bogdan Mutu som säljaren hette betedde sig konstigt, svarade undvikande på frågor och ville till exempel bara ha betalt i förväg genom western union. Så till slut skrev vi ett komiskt frågvist mail för att en gång för alla konfrontera honom, men vi fick aldrig något svar från krypet Bogdan Mutu. Det blev naturligtvis ingen affär. Och nu dök namnet just upp i huvudet från ingenstans, så jag sökte, och tror någon att jag blev förvånad av att en lista på internetbedragare kom upp bland träffarna? Nej, inte förvånad alls. HAHA... Bogdan Mutu, you motherfucker.

förslag till pratbubblor

"Jag ska döda dig" är underanvänt i pratbubblor.

Varje gång jag ser en dagens pratbubbla i t.ex Metro där läsare får skicka in förslag till vad de på bilden säger, tänker jag alltid på hur "Jag ska döda dig" 99 gånger av 100 vore roligare än det som vann. Det är oprovocerat och rakt på sak - vare sig det kommer från ett gulligt djur, en artig politiker eller en ödmjuk drottning Silvia till ett sjukt barn - och det är oftast roligt på minst en nivå. Så där har ni ett bra förslag till när ni ser en pratbubbla.

tillbaks till skåne

Det har varit ett bra lov i Stockholm.

På jobbet har jag stått i kassan.
Katterna är fortfarande välbehållna, roliga och galna.
Töntigt nog vill jag säga detsamma om familjen.
Jag har handlat på Ica av både den rödhåriga och en annan ny kassörska som jag gillar, och båda verkade ovanligt trevliga. iiiihh
Påsken skippade jag helt.

Bra lov. Men ännu bättre ska den här sista tiden bli.
Svaulouw väntar. Imorgon blir min återkomst.

jagad av monster

När jag var liten var jag livrädd för att spola toaletter. Det var som om det kraftiga ljudet försökte säga mig något, den plötsliga forsen kanske ville dra med mig eller nånting. Jag brukade få förbereda flyktvägen och göra allt klart innan jag tryckte på knappen, sen sprang jag i panik ut och slängde igen dörren efter mig innan spolningen ens hade lagt sig.

Jag undrar om det är relaterat till de liknande impulserna som händer idag, mellan lägenhetsporten upp till dörren några trappsteg upp. Det blir alltid samma skenande uppför trappan på kvällarna i tron att det är ett monster eller en yrkesmördare i trapphuset, medan portdörren stängs.

Vad är det som händer där egentligen? Nån urgammal instinkt eller nåt förmodligen. Folk som är insatta i psykologi osv vet säkert.

standardrepliker i kassan

”Samma födelsedag som min lillesyster” när jag ser på någons legitimation.

”Två fel till så måste jag klippa kortet” om någon knappar in fel kod.

”Å nej! Häftklamrarna är slut” om häftklamrarna är slut.

”Kom tillbaks och var lite arg bara” vid krångliga frågor om bytesrätten, och ”Hälsa från Stefan så ordnar det sig” om kunden ändå fortsätter att fråga.

”NICHT!!” med vrede om någon frågar om jag talar tyska.

”Du ska väl inte använda den som vapen?” om huggmejslar, ispickar och liknande.

”You’re cutting in the line, yo” när en engelsktalande tränger sig i kön.

”Det blir tjugo krigare” istället för tjugo kronor.

”Så du ska hem och förlänga avgas du...” när någon köper en avgasförlängare.

”Behåll kvittot! Det är en värdehandling” med vänlig informativ röst.

”Varsågod! Din personliga kopia” med samma skenheliga röst när jag räcker fram kvittot.

”Hoppas att de tar dig i dörren” i smyg för mig själv om de inte vill ha kvittot, alternativt ”Fuck outta here” när de har hunnit gå en bit.

chipspåse

Ett snedvridet plågat ansikte utan kropp närmar sig obehagligt ur mörkret. Du tvekar och vill vända bort blicken, tänka på annat, men du är som förstenad av avsmak och trauma. Måste titta tillbaks. Ansiktet är nu någon decimeter ifrån, fortfarande med samma bedjande uppsyn. Du vet inte vad det vill. Och så rör det till slut ansträngt på munnen, vrider sig ännu mer i inlevelse och viskar ”chipspåse...” med pösiga mungipor och tom blick.

Mardrömmen förföljer dig.

dynamisk i diskussioner

Min morfar var en mästare. Om han satt vid ett bord och någon kritiserade honom brukade han bara stirra ned på bordet och långsamt irriterat samla smulor med handen. Han väntade tills motståndaren var klar eller gjorde ett misstag, och DÅ svepte han ilsket högen i luften och stormade upp så att stolen ramlade bakom honom, och plötsligt hade han vänt på hela situationen. Nu var det han som hade övertaget.

Mäktigt.

Jag har ett liknande sätt i diskussioner. Som idag i affären, när jag hade klättrat på en hylla och en personal sa att jag inte fick. Då hoppade jag ned och var först lite på defensiven och visste inte vad jag skulle göra. Då provade jag att bara vända ryggen mot henne ett par sekunder för att nollställa situationen, sen vände jag mig med ett ryck och ett hyttande pekfinger och galen uppsyn som för att säga "JO". Det blev hon för paff och hade inga fler argument att säga! Hehehe... Men just när jag skulle klättra upp på hyllan igen kom det såklart en väktare och visade ut mig.

Såklart.

Jag har förresten fått tag i Sun Tzus Art of War och Machiavellis Fursten! Bra grejer, jag har vetgirigt bläddrat igenom blad efter blad och blivit listigare och listigare. Kanske borde jag skriva ett liknande projekt, om det här med att komma överens med människor.

farmor på busshållplatser

Vill ni förresten veta hur min farmor får tiden att gå när hon väntar på bussar?

(utgår från ett "ja, det vill vi.")

Tydligen brukar hon räkna alla bilarna som åker förbi och varva med att se på klockan. Men, hon får bara se på klockan efter var tionde bil så det blir som ett slags belöning. Har ni tänkt på hur smart detta är?

(utgår från ett "nej, det har vi inte hunnit tänka på.")

Det är verkligen smart, för då sysselsätter man sig och får något att fokusera på. Man tänker mindre på tiden. Och så är det roligt om man kan jämföra med tidigare gånger, ibland kan det till exempel bli rekord och sånt. Sånt kan ju också vara ganska hisnande i sig.

(utgår från ett "okej.")

spider rico moved today

Det är en spindel i vårt badrum, den har varit där i över en månad och håller sig alltid i samma hörn. I vanliga fall gör jag mig av med spindlar (dödar dem inte, låter dem bara kliva upp på lite papper och kastar ut det genom fönstret) men den här verkar okej. Den skulle inte attackera en människa. Den stirrar inte ondskefullt planerande som de brukar, den här spindeln har bara ett sympatiskt stirr. Den tycker om oss. Det enda som bekymrar mig är att den nästan aldrig rör på sig och verkar ha så tråkigt. Jag skulle gärna se att den gav lite mer respons när man pratar med den, t.ex. Det händer väl att den vickar lite på ett ben mot en som för att vinka, och visst har jag märkt att den emellanåt får för sig att väva lite väv, men att den bara sitter på samma ställe hela tiden är ju inget kul. För att vara ärlig måste jag erkänna att det kan kännas lite otillräckligt från spindelns sida ibland, den kunde ha varit liiite lite roligare. Samtidigt som man verkligen måste respektera den, när man tänker på att det är en riktig överlevare som dagligen står ut med varma ångor från duschen och badkaret, hemska stankpuster från mina lägenhetskamrater och eventuellt obehagliga syner, osv. Det är en tuff, stark, bra spindel som får göra vad den vill. Vi döpte honom förra veckan till Spider Rico, som Rockys första motståndare heter, och sen dess sticker vi in huvudet ibland när vi går förbi badrummet och säger "Yo, Rico! Have you moved something today?" som Rocky brukade säga till sin sköldpadda. Men då blir man besviken varje gång som sagt. Nej, inte rört sig. Och jag hade vant mig vid det, till och med accepterat det som en del av hans charm, så därför var det en riktig upplevelse imorse när jag stod och borstade tänderna: För plötsligt vaknade Rico till liv och satte i fullt språng! Han sprang från sitt vanliga hörn hela vägen till ett annat hörn, det hände framför ögonen på mig, och sen så stannade han där i det nya hörnet. Det hade bara tagit några sekunder men det var en häpnadsväckande och magisk händelse som jag var där och bevittnade. Och vi på 30G är alla väldigt rörda och stolta och har pratat om det några gånger under kvällen.

Jag gick just in och kollade igen. Spider Rico trivs på sin nya plats, han verkar fullkomligt lysa av glädje och stoltserande iver över att ha gjort mig till lags. Det är bra. Men det är värt att nämna för framtida referens, att han får självklart ändå hålla sig på sin kant. Förhoppningsvis fortsätter han vara lika anspråkslös och passivt sällskaplig som nu, för om ett åttafotat småkryp med det där springet i benen kommer för nära och vill para sig med mina ögonfransar kommer jag att behöva döda det direkt tyvärr. Motvilligt men utan att tveka.

"Men det skulle du aldrig göra, skulle du det, Rico?"
Inget svar.

drömde om rufus

Imorse drömde jag olustigt om Rufus, katten hemma i Stockholm. Han var rädd och ville mig något, och jag skulle just lugna honom men hann inte. För då vaknade jag. Klockan var 7:41 på morgonen och jag insåg att jag var i Skåne. Rufus är 60 mil bort och har inte sett mig på 34 dagar. Han förstår inte varför jag bara försvann igen. Det gör mig väldigt ledsen att tänka på.


Saknar Rufus.

utesluten ur schacksällskapet

"Ska vi spela schack?" undrade Björn.
"Sschack?" svarade jag med visslande s. "Är du ssäääker på det?"

Jag var segerviss, satte mig tillrätta vid bordet och ställde upp mina pjäser lite här och var.
"Så där får man inte göra. Va fan, du fuskar!" utbrast Björn uppriktigt förbannat.
Jag valde den vuxna vägen och lät honom ställa ut pjäserna som de tydligen ska stå istället. Jag stirrade lite och tog ett par klunkar ur min öl medans han höll på. Då kom även Magnus och slog sig till bords. Jag välkomnade honom hjärtligt med en komplimang för hans fluffiga frisyr, i hopp om att få med mig honom i kampen mot Björn, men till inget nytta. Magnus pekade och började gasta även han när han såg mitt första drag; en så kallad niotaktare med min bästa bonde.
"Du vet ju inte hur man spelar! Lägg ifrån dig ölen och spela seriöst för fan!"
och så blev det sån där arg stämning igen, de satt båda ivrigt på sin vakt och granskade min varenda rörelse, reagerade högljutt och viftande så fort jag gjorde ett försök. Och på den vägen var det. Jag tog mig i kragen och gjorde till slut en bra match. Knockade ut minst en två tre bönder, och tack vare en spektakulär kamikaze med damen fick jag med mig en av Björns löpare också, innan det tydligen var "schackmatt" eller vad det var.

"DU LURADE MIG!!" sa jag med skrovlig röst.
"Du är utesluten ur schacksällskapet" sa Anna i egenskap av ledare för deras gäng.
Tobias satt vid en dator och grät.
Jag stormade ut.

morgonrock hela dagen

Idag fick jag göra straffet efter monopolförlusten, att behöva ha en morgonrock på mig hela dagen. Det kändes ovanligt och var lite kallt utomhus men det var okej. Förutom när jag skulle till affären och gick förbi en barnfamilj och vinden tog tag i rocken nere vid benen och den flög upp, och de började skrika och jag försökte springa när någon ilsken jävel jagade ifatt och brottade ned mig. Då ropade jag att han för i helvete skulle vara försiktig med min nya morgonrock som jag älskar. En pöbel samlades kring mig, jag låg och stödde mig på armarna som en sjöjungfru och undrade vildsint va fan som skulle hända nu. Och innan nån hann reagea så kravlade jag mig bara snabbt in i affären och ropade "FRRRRRIIIIIISTAAAAAAAAAAAAD" som Quasimodo. Och då fanns det inget mer de kunde göra.

Hrmrhm. Och nu är dagen över i alla fall.

monopol som bossar

Det har blivit mycket monopol på sistone. Det är roligt. Men idag kom jag tvåa, och alla som förlorar får ett straff, så imorgon måste jag ha morgonrock på mig i skolan. Det blir inte så kul.

Det här är en tradition importerad från min gode vän Gabriels familj. Man tar spelet på yttersta allvar och sitter som bossar runt ett bord, man måste vara artig och tilltala varandra "med all respekt". Om någon säger nåt och alla är överrens om att det är det minsta respektlöst mot en annan så tilldelas den personen en varning, alternativt böter. Fiffel och båg är strängt förbjudet. Dessutom hedras vinnaren på en tron efteråt med "The Godfather Theme" spelandes på en bandspelare. Förlorarna får komma i turordning och erkänna denne som den för kvällen obestridde konungen/ drottningen.

Och så får alla förlorare ett varsitt straff som sagt. En får hålla tal imorgon på lunchen, en annan knackar på hos en granne i bara boxershorts, jag måste ha morgonrock, osv osv. Det är roligt, och samtidigt INTE. Det är inte meningen att vara roligt. Det handlar om respekt.

- Ey Paulie, take a walk, okay?
- I'll be around.

2008 blir bäst

Jag har rapporterat, hmm, INGENTING sen sist. Dåligt.

Men nu är jag tillbaks. Hej!