en fälla om ni vill läsa högt

"Jack har intern-nät."

Hur man än uttalar det låter det som att man säger "jag har internet," men med en löjlig brytning av något slag. Det är lite roligt. Inget mer med det.

glada dagar i kassan

Idag var jag på ganska bra humör.

Jag skrattade mycket, oftast utan anledning tyvärr så ingen fattade varför. Men jag körde på, showade vilt, rörde mig som en robot i slow motion och gjorde ljudeffekter när jag vände på huvudet för att hälsa på nästa kund. Dans och komik, med steppande fötter och glada tillrop. Fenomenalt! Jag var grym.

Kunderna däremot, de var wörtless nästan hela bunten.

Först blev de förnärmade av mitt klagande på att de hade glömt sina bonuskort. Sen grymtades det att jag dansade dåligt. "VA?!" En tant som hade glömt pengarna förargades över mitt skratt. En grov illaluktande byggjobbartyp med oljigt hår och smutsiga kläder gjorde sig lustig åt en lapp där det stod ’kassörskan drar kortet.’ Och varje gång jag bad om att få behålla växeln fick jag en fnysning i ansiktet.

Trots detta höll jag humöret uppe. Dansade och spexade, förvisso utan gensvar men alltjämt duktigt och väldigt majestätiskt. Ibland förvandlas jag verkligen till en riktig entertainer! Någon räckte mig sitt Visakort, jag drog det ivrigt genom kortterminalen med ett häftigt ryck. DÅ GICK DET AV! ”Hmm.” Men jag sa bara som det var, att han får gå till banken och skaffa ett nytt.

Någon annan var osäker på sin kod. Jag varnade att om han slår fel 3 gånger i rad måste jag klippa kortet. Inget konstigt med det - standard procedure - eller hur? Inget att bli arg för. Visserligen hann han bara knappa fel 2 gånger innan jag gjorde det... för långsam för sitt eget bästa, stackarn. Men så började han tjafsa och ha sig, jag himlade bara med ögonen och schasade iväg honom. Jävla människa.

JAG VÄGRADE LÅTA MIG DRAS NED. Jag hade ju bestämt mig för att vara glad idag. Jag ville tolerera människor, hur töntiga de än var.

Då kom en sån där obehaglig typ. Han åt på ett äpple. Jag såg honom redan 3 kunder innan det var hans tur, och då satte han det i halsen och hostade upp äppelbiten på bandet. Fy, vad äckligt! Jag stirrade på äppelbiten, sen på gubben, sen på äppelbiten igen, och sen tillbaks upp på gubben. Han såg rädd ut. Jag plockade upp äppelbiten och slängde den över axeln. Någon skrek där bakom. Det var inte lätt, men jag samlade mig och valde att låta gå för den här gången. Tog ansträngt vänligt betalt för diskmedlet han köpte, sen ryckte jag krampaktigt tag i hans ärm, stirrade honom i pannan några sekunder och försäkrade sammanbitet att jag förlät honom. Han slet sig loss och gick.

Tiden går ju fort när man är glad, så dagen var snart över. Tack och lov. Avslutade med att lämna in kassan i kassarummet som vanligt, och sen hämta min slitna QB jacka för att gå. På vägen hem började jag gråta. Ännu en dag avverkad, ännu en dags energi och god vilja förbrukad. Hem och gör vad som orkas göra av återstoden, eller sov.

Här sitter jag nu och vet att imorgon blir det samma gamla igen.

Älskar att jobba helg.

förföljd av flugor

Det var i augusti och luften var fortfarande behagligt varm på kvällen. För att ta tillvara på solnedgången hade jag omsorgsfullt gjort i ordning en smörgås och kommit till ro ute på verandan. Det var sensommar och jag visste att det inte skulle bli många fler kvällar som den här.

Så där satte jag mig med smörgåsen och ett glas vatten och blickade betänksamt ut över gården. Härligt. Men plötsligt tog det stopp, för just som jag skulle ta min första tugga så kom en fluga och satte sig på den, rakt i marmeladen. Jag skrek. Sen kom nästa och landade på samma hand som höll mackan, och en tredje och fjärde började surra omkring mitt huvud. De hade hittat mig! Jag skrek igen, och i panik kastade jag smörgåsen över räcket och sprattlade vilt med handen för att skaka av mig den första och andra flugan. I tumultet vältes mitt dricksglas. Det blev en kaotisk kamp, jag fäktade med armarna och sparkade med benen men inget hjälpte. Flugorna gav sig inte, och de var fler än mig så det var lönlöst. Jag insåg snabbt underläget och bestämde mig för att fly.

In i hallen igen. Jag låste dörren och sjönk ned för att hämta andan. Tryckte örat mot dörren, tyckte mig fortfarande höra surret där utanför. Jag var så rädd. Alltid samma sak! Attackerad, förödmjukad och besegrad. Inte första gången, och förmodligen inte den sista på långa vägar.

"du var fantastisk, Konrad."

va fan. jag heter ju stefan.

när jag springer

1995. Vi skulle springa 100 meter på idrotten. Jag ställde mig i startfältet och väntade på visslingen. Klassen stod bredvid och såg på, jag var hypad. Visslingen ljöd snart och jag var genast på språng! Springstilen var bredbent trampande och skärande. Kroppsvikten pendlade från höger till vänster, vänster till höger, och det måste ha sett väldigt klumpigt ut. Fötterna var riktade utåt, rörelserna såg i stort sett ut som om jag åkte skridskor. Vilket var precis vad jag gjorde också.... på ett sätt. De andra fattade ingenting. När jag kom tillbaks fnissade några tjejer om att jag definitivt spelade hockey. Det var ett av mina stoltaste ögonblick den dagen. Att bli erkänd som en hockeyspelare var allt.

De som känner mig vet att jag är typen som går in för idéer lite väl mycket ibland. Exemplet ovanför är från när jag spelade ishockey som grabb, och för övrigt även samlade hockeybilder, skrev egna hockeytidningar, skjöt puckar på en planka varje dag, spelade hockeyspel på super nintendot, spelade in intervjuer med mitt framtida hockeyproffsjag på en bandspelare (och sjöng hockeylåtar!), och visste ungefär allt som fanns att veta om NHL och varje enskild spelare i ligan. Liknande vesäntliga perioder har involverat basket, hip hop, ninjor, final fantasy, sage francis, naruto, charles bukowski, och ungefär alla tjejer jag någonsin har varit mer eller mindre kär i (evelina, johanna, elin, åsa, rosanne, malin, sandra, jonna, cecilia, och alice hittills). Många av de här brinnande passionerna finns ju fortfarande kvar någonstans, men lite mer balanserat. De har ju alla varit med och format en på ett eller annat sätt.

2005. Jag var försenad till jobbet. Några hundra meter kvar, och jag hade just kommit till en lång bro som ledde till byggnaden jag skulle till. Andfådd, uppjagad, och utan att ens tänka på det började jag springa som en ninja. Armarna sträckta bakåt, överkroppen lutandes framåt och benen galopperandes galet. Jag hade sett dem göra det i Naruto... Det verkade fungera! Motvikten från armarna gav bättre balans i framåtlutningen, och eftersom överkroppen lutade så långt framåt hade benen inget annat val än att kuta på till max -- annars ramlade jag ju. Det gick snabbare och jag kände mig mäktig där i mörkret på bron med all morgontrafik nedanför. Men tyvärr kom jag ändå försent.

Jag, tönt?!

nya skor, nya vägar att gå

Det är så skönt med nya skor. Jag var ute till stan och köpte dem idag, väldigt slaskigt och blåsigt för övrigt, och sen kom jag hem till lugnet och katten igen. Nu är det kväll, jag är hemma och hämtar mig. Snörade just på mig skorna och traskade omkring i lägenheten för att prova. Härligt. Ställde mig i badrummet framför spegeln och klippte skägget med en sax. Och då jag stod där, naken med krökt rygg i mina nya skor och hanterade saxen i närbild framför ansiktet i spegeln, kunde jag inte annat än att tänka att det går framåt för mig. Jag är nästan helt återställd efter höstens plågsamma tumult i huvudet. De här skorna var ett stort steg i rätt riktning.

Jag köpte ett par vita k-swiss platinum förr-förra sommaren. De var mina bästa skor hittills, jag har talat många gånger om hur snygga de var, och hur bländande vita och rena jag höll dem så länge, som till exempel den där femte veckan när en kompis kom cyklandes på avstånd och skrattade till åt mina "nya" skor. Jag var så stolt. Och sen var det den där sommaren med världens sötaste och coolaste.... så jag köpte samma vita k-swiss platinum förra sommaren också, och hade dem under en minst lika skön tid, så hågkomstena och associationerna sitter fortfarande kvar i just den där modellen.

Nu hittade jag ett par nya som jag gillar. Dags att gå vidare i dem.

jag gav dem mitt blod

Jag satt fastbunden på en hård brits och visste inte vad jag gjorde där. Sparkade med benen, ryckte med armarna, försökte komma loss, men inget hjälpte. Den elaka systern skrockade och frågade om jag tyckte om blod, jag sa nej, men så drog hon upp en stor nål och började vifta. Jag skrek.

Nej, så farligt var det inte. Det var faktiskt en ganska dräglig pers på det stora hela. Blodbussen var inbjudande och gemytlig, sterilt dekorerad helt i min smak. Tanterna kacklade lyckligt när jag kom, sätet var bekvämt, och jag blev mottagen som en hjälte. De fjäskade för mig och skämde bort mig med sockerhaltiga drycker. Någon av dem nuddade mitt ben så att jag fick en orgasm. Jag fick fylla i ett formulär, visa legitimation, osv, och sen var jag beredd. Då kom hon med nålen, en kraftig nål med en slang fäst i den, och jag som hade förträngt det momentet fick en smärre chock av synen, så det blev lite stirrigt och förvirrat till en början. Men det gick bra, och snart låg jag där och klämde på en svamp och skrattade olustigt för mig själv. Blodet pumpade. Jag lyssnade på Jewel. ”Goodbye Alice In Wonderland” sjöng hon medans jag stirrade ut på motorvägen genom rutan och drömde mig bort. Nice. Och det dröjde inte länge förrän det var klart, systern kom och satte kompress på armen, jag fick lite mer att dricka, en karta järntabletter som tydligen gör en konstig i magen, och så fick jag en rolig teddybjörn som tack för blodet. Jag sa varsågod och tackade för teddybjörnen.

Sen blev det kassan på jobbet. Teddybjörnen satt bredvid och såg på. Vi pratade. Vid ett tillfälle blev jag arg på en kund, slängde teddybjörnen i huvudet på honom och ropade ”attack!” Lite roligt. Men så var kunden töntig och ville inte ge tillbaks min teddybjörn. Människor... efter allt man gör för dem. Respect the blood giver!

2007 måste bli bra

Jag var uppjagad redan när jag vaknade. Sparkade av mig täcket och rusade upp för att göra mig i ordning, men så snubblade jag över katten och kraschlandade i hallen utanför sovrummet. Katten väste och försvann in under sängen medans jag rumlade omkring bland skorna och jämrade mig ett tag, förtvivlad, funderade på att ge upp. Men jag insåg snart att det inte fanns tid för sånt så jag sprang istället upp och fortsatte vansinnesfärden runt i lägenheten, fick på mig alla käder och attiraljer, stoppade ned allt som behövdes i den tuffa ungdomliga midjeväskan jag köpte till mig själv i julklapp, spände på mig den, och sen var jag iväg.

2005 var bäst, 2006 red på vågen. Nu har jag tänkt göra 2007 lika bra som de två senaste åren tillsammans, och då får man jobba lite.

En ung grannkvinna stod ute på tomten med sin hund. Jag ropade "hej då och gott nytt år" när jag sprang förbi, och tyvärr fortsatte jag springa så jag vet inte om hon svarade någonting. Kanske ville hon ha mig? Jag fortsatte i alla fall ut på gatan för att stoppa en taxi. Den tvärstannade framför mig, och chauffören såg förbannad ut men det kunde inte hjälpas. Jag skyndade runt och hoppade in i baksätet bakom honom, sen befallde jag i nacken på honom att köra mig till närmaste storstad, men han vägrade. "Kör bara, köööör, det är bråttom, KÖÖÖÖÖÖRRRRRR!!!!" fortsatte jag, men han ville bara inte. Han verkade väldigt töntig, och

--

(neeeeeeeeej... skrev detta på en annan sida, och något hände så att resten gick förlorat. får skriva om det senare, nu vill jag bara sova. ÅTERKOM!!)

jag ger upp för i år

Okej, så här ser det ut på min kärleksfront just nu i slutet av året.

Mormontjejen har sagt slutgiltigt hej då till mig. Det är kört. Jag är djupt deprimerad in i benmärgen men vad gör man. Vad för andra alternativ som nu har funnits, prospekten på sidan om om jag ska vara kryptisk och använda ord i denna stil: den sekundära medarbetaren, rödtotten på Ica, den asiatiska stretcharen/sneglaren på gymet och den andra ljushåriga från pensionatet som har verkat flörtig... Jag har kommit fram till att ingen av dem är aktuella längre. Jag är ensam i världen.

Så jag har väl mest ägnat tankarna åt att avverka serier på datorn på sistone, hittills Death Note och The Office (US) och Entourage och även sen ett par dagar bakåt David DeAngelos teorier kring "vetenskapen" som uppenbarligen är något jag hade missat. I stunden förvandlas de i alla fall till mäktiga planer jag aldrig har haft en aning om, jag känner mig ibland som Sephiroth i det underjordiska biblioteket där jag går runt och skrattar galet för mig själv åt insikter jag tycker mig få. Är det någon som förstår min Sepiroth-referens? Hursomhelst så är jag väl snart på fötter igen, men för den närmaste tiden har jag nu givit upp.

Det är en märklig period bara.

Det är en dålig tid för imperiet.

bang-rajan ikväll

"Visst var det länge sen man hyrde en filmjävel?"

Jag låg och bänglade på soffan och så kom idén bara till mig. Det var en optimistisk ingivelse, ett inspirerat rus jag hade väntat länge på, och inte bara för det här med filmen, jag tänkte mer på möjligheterna i att ge mig ut och möta människor - kanske till och med en ny hjärtevän? Jag rodnade vid tanken.

Snart hade jag fått på mig morgonrocken, snurrat runt i ett par dustar Old spice och kommit iväg, ned till videobutiken en bit bort. När jag klev in i värmen visste jag att jag hade kommit helt rätt. En sån skådeplats för folkfest, jag kände verkligen energin i rummet. Jag såg mig omkring bland hyllorna, de hade många olika filmer där inne – cowboyfilmer, actionfilmer, tecknat japanskt, dokumentärer, thrillers, sexkomedier – men till slut fastnade jag för en film mest för titeln. Bang-Rajan hette den. Inget jag var stolt över, men den verkade faktiskt bra. Så jag tog den här Bang-Rajan och la den på disken med baksidan uppåt. ”Den här vill jag hyra.” Jag såg expediten uppriktigt i ögonen. Han nickade förstående och började knappa in något i kassaapparaten. ”Det verkar vara bra action i den”, fortsatte jag och frågade ”har du möjligtvis sett den själv?” Expediten nickade tyst och tog emot sedlarna, gav mig fem enkronor i växel. ”Okej, då ska man hem och stirra på den här då”, skämtade jag och tackade för mig.

Ut i kylan igen. Jag stängde morgonrocken och fick huttrande syn på pizzabageriet en bit bort. Jag insåg hur hungrig jag var, så äventyret fortsatte när jag svängde in för att fråga vad de hade för pizzor idag. Han svarade att det stod ”Där uppe”, och pekade på någon skylt ovanför disken. ”Jaha, men vad har ni då?” undrade jag och log. ”Det står ju där uppe!” svarade han igen, och så blev det konflikt. Jag blev förbannad. ”JaHA, men du kunde ju säga vad ni har så att jag vet” sa jag allvarligt. Han fattade inte. Till slut tog jag mig bara för pannan och suckade. ”Nej, du, vi lär aldrig komma överens, det blir ingen affär, ingen pizza idag." Och så tittade jag på honom, fick dåligt samvete för stämningen och fortsatta prata: "Jag får väl bara gå vidare, ska hem och kolla på Bang-Rajan nu faktiskt. Känner du till den?” Han låtsades inte höra, så jag gick.

Jag fortsatte hemåt igen och tittade på filmen i min hand. Det kändes meningsfullt, jag gjorde verkligen någonting med dagen idag. Ibland händer det bara. Ett par förtjusande kvinnor kom gående men svarade inte på mina tillrop när vi passerade. Beklagligt. Den ena var imponerande. Men väl hemma insåg jag trots allt att nej, det vore allt roligast med lite sällskap ändå. Bang-Rajan kändes som en sällskaplig film. Damsällskap helst, men de broarna var tydligen brända så en vanlig bekant fick duga. Jag kom hem och ringde min gamla vän Frans som jag inte hade sett på ett par år. ”Hej! Det är jag. Du, ska vi se på Bang-Rajan ikväll?” Men han la bara på telefonen. Jag hostade besvärat på soffan och knappade uppretat in numret igen. Inget svar. Vilken tönt, han satt säkert och krystade i badrummet eller någonting. Fuck it!

Filmen i sig var inte så bra, någon töntig krigshistoria bara. Jag såg den inte ens. Tog en smörgås istället och somnade på soffan.

brevet är skickat

Jag vet inte hur många förvandlingar den har gått igenom, hur många omskrivningar jag har gjort i jakten på den eller hur många timmar eller rent av dygn jag har lagt på att försöka fånga den. Allt med de senaste dagarnas formulerande har varit en upplevelse och jag undrar vad det var som drev mig till att jaga den så ihärdigt, det var ju ändå redan över, men nu blev det äntligen skrivet exakt som det behövde bli sagt, i sin renaste form, och jag skickade henne just sanningen som ett brev på posten. Sen sjönk jag utmattat bak i fåtöljen med blicken upp i taket, och overkliga rysningar och darrningar tog över hela mig som om ett gift just gick ut ur kroppen. Detta hände faktiskt just, för tio minuter sen.

"And it's the realest thing I've experienced."

cecilia har namnsdag

Jag gick in i fikarummet idag och så satt Minna och Cissi där. De nämnde en namnsdag och jag frågade vad de snackade om. De sa att Cissi hade namnsdag. Jag svarade att jag har varit kär i en Cecilia en gång och att det då hade varit det finaste namnet jag visste. Cissi sken upp. Då sa jag som det var, att nu i efterhand är det ett ganska fult namn när jag har tänkt efter.

flashback: "MAAAMMMMAAAAA!!"

Jag var 9 och min lillesyster Sandra var 7. Mamma åkte iväg och handlade och vi var ensamma hemma, och det här är så sjukt men av någon anledning fick vi för oss att börja gråta och skrika hysteriskt i hallen. Jag vet verkligen inte var det kom ifrån, först hade nån av oss börjat med ett skämtsamt "Mamma?" när hon hade sagt att hon snart skulle komma tillbaka och stängt dörren efter sig. Sen sa den andra av oss "... Mamma?!..." och vi skrattade till varann. Sen var det plötsligt igång, vi bara stod och skrek och skrattade, "MAAAAAMMMMMAAAAAAAA!!" och det var så intensivt, vi blev säkert röda i ansiktet och torra i halsen, började hosta och få ont i huvudet så mycket som vi tog i, vi försökte båda överrösta varandra. Jag har bara svaga minnesbilder av händelsen och vet inte hur länge det pågick, men jag minns i alla fall att det tvärt slutade med en grannes förskräckta knackningar på dörren. Vi blev tysta och tittade på varann, gick försiktigt och öppnade. Hon frågade hur det var fatt och vi förklarade chockat och oskyldigt. När hon hade gått började vi skratta i hallen, minst lika hejdlöst som vi just hade stått och gråtit och skrikit. Sen kom mamma hem och blev arg såklart när grannen hade berättat.

fortfarande ingen balans

För några dagar sen vaknade jag tidigt av att telefonen ringde i ett annat rum. Jag masade mig upp ur sängen, trött och eländigt, och svarade. Kommer inte ihåg vem som ringde eller vad som sades, men jag la snart på luren och snubblade yrvaket tillbaks till min säng.

Jag la mig sen bekvämt till rätta med handen under kudden. Sekunden senare kände jag ett välbekant obehag i näsan, något rinnande, så jag öppnade ögonen och mycket riktigt var det rött! Näsblod såklart, det började droppa samtidigt som jag insåg vad det var. Jag vet inte hur jag kunde reagera så snabbt, men innan jag ens hunnit tänka tanken hade min hand flyttat sig en decimeter och fångat upp blodet med ett ryck -- jag vill till och med minnas en skarp svischande ljudeffekt. Kudden var räddad och morgonen likaså. Jag stirrade på handen och tog in vad jag just hade gjort. Jäääävla mäktigt! Och sen fick jag springa till badrummet och vänta tills näsblodet hade slutat, men det kändes bara som en parantes.

Inte mycket senare låg jag i fåtöljen framför datorn och stretchade. Försökte tyda ett mail från tjejen jag är kär i.... något kryptiskt om att "Det är slut." Samtidigt fortsatte jag vigt att tänja på benen, och det värkte mer och mer i ljumskarna så jag fick gå och hämta lite tigerbalsam och smörja in dem. Fortsatte fundera över mailet medan jag stretchade och åt kakor. Men efter ett tag kände jag hur det började bränna och svida på penningpungen så att säga! Gaah! Nej! Tigerbalsamet hade letat sig ned dit alltså. iiiiihh!! Jag bestämde mig för att duscha av skiten i kallt vatten, för att bli av med det, men den metoden gjorde det bara värre. Vattnet gjorde tydligen att smärtan bara tiodubblades! Det brände olidligt innanför huden, och jag skrek. Men snart avtog det, och efter någon havltimmes kamp var det äntligen borta. Sen minns jag inte mycket mer från dagen, förutom svaret jag skrev men inte skickade.

När klockan var 21:47 på kvällen ringde det igen. Frans var fly förbannad för att jag hade "dizzat" hans hip hop party. Vad töntigt. Jag var trött. Jag sa att jag hade haft annat att göra. Han frågade vad jag hade gjort. "Inget" sa jag. "NäHÄ?" sa han. "Jovisst" sa jag och la på telefonen innan han kunde svara med sitt förutsägbara "Du respekterar inte mig!" som vanligt. Sen låste jag dörren och fönstrena innan jag konfunderat kröp till sängs, omstoppad av en rödhårig kassörska om jag minns helt fel. Och hon sa att hon älskade mig. Jo, Frans. Jag respekterar dig. På samma sätt som jag respekterar vissa tjejer och utomjordingar.

jordskred i haninge

Igår kväll, den 12e november, utsattes Haninge centrum för ett smärre jordskred. Det kom lika plötsligt som det var oväntat, och inom loppet av fyra minuter låg huvudbyggnaden raserad i en spricka i jorden. Många affärer har förstörts, därmed djuraffären där akvarierna har krossats och alla fiskarna har dött. Övrig media har valt att ignorera händelsen, då den egentligen inte inträffade, men här följer oavsett några sensationella intryck från inblandade.

Vanliga människan Tönte Danielsson berättar:
- Då jag stod och drog på mig mina tumvantar utanför McDonald’s såg jag plötsligt att marken började spricka sönder under mig och sakta men säkert föll byggnaden ned i den. Som tur var är jag begåvad med en bra studs i benen, så jag hann undan tumultet. Men min kompis dog.

Räddningschef Jaroslav Hooker var inte glad:
- Ja, det här var ju inte så bra. Än så länge har vi hittat 21 döda och 4 skadade, och fler lär det ju bli.... tyvärr.

Läkare Kurt Maximus verkade inte gladare.
- De flesta av de skadade kommer nog också att dö, men vi kämpar på för fullt.

- Skandal! Skandal! utbrast borgmästare Bernard Bister från sitt hem i Peking.

För att bidra till återuppbyggnaden av den magnifika facilitet, som för inte mer än en dag sen stilfullt reste sig över samhället Haninge, uppmanas nu världens befolkning till att försegla större summor pengar i vadderade kuvert och vänligen genast skicka dem direkt hem till skribenten av denna artikel. Adress och instruktioner kan givetvis ges vid godtrogen förfrågan.

Det spekuleras i att skredet kan ha varit anlagt.

den andra världen

Tänk dig mig liggande, sovande i sängen, dreglande på kudden, snarkande, och allmänt glåmig i håret. Det luktar unket och instängt i rummet. Jag är svag, omedveten, totalt inåtvänd och utan en tanke på hur det ser ut, djupt bortkopplad från den fysiska världen. Det är ingen vacker syn eller tanke. Verkligheten är inte snygg.

Tänk dig däremot vad som försiggår i det där lilla huvudet; vilken magisk värld som uppenbarar sig innanför ögonlocken. Logik tvistas och alterneras från höger upp till vänster, tillbaks ned till den söta rödhåriga kassörskan på ica. Den gråa vardagen sätts i sköna färger efter eget behag. Jag upplever rymdfärder och tidsresor genom de inre portalerna så att säga, glädjemöten i svävande hissar, och ibland till och med total överlycka i scenarion där gamla misstag tillfälligt har raderats. Scenerna utspelar sig i en alltid surrealistiskt välbekant och skyddad miljö. Det är stundtals hisnande, men jag lever runt i upplevelserna och lyckas ibland till och med ta kontrollen själv. Det är då jag börjar dansa och sjunga, och komma överrens med människor. De lyssnar på mig och jag inspirerar dem, oftast en viss rödhårig kassörska så att det bär tillbaks till den svävande hissen. Några tavlor och öppna landskap senare har jag hamnat på toppen av en höjd där jag får överblick, kanske gör nån stor upptäckt eller genombrott i mitt tänkande, bara för att glömma dem och springa vidare till en mörk landsväg där en arg skuggfigur plötsligt jagar mig. Han tänker döda mig! Men någonstans där framme ser jag den rödhåriga kassörskan som också springer ifrån honom, och jag måste rädda henne! Jag hinner knappt uppfatta hur men snart har jag lyckats och plötsligt befinner vi oss tillsammans i hissen igen. Så blir det ett lyckligt slut? Nja, där någonstans börjar hissen falla och just som den ska slå i marken vaknar jag med ett ryck.

Sen är man tillbaks i det där rummet. Varje morgon. Och oftast inte av mig själv, utan mest av frenetiska skrän från klockan - vid helt fel tidpunkt i ett avgörande skede i en dröm, där en viktig sanning just ska uppdagas - till en trist verklighet som inte alls stämmer in på vad jag just blev så upprymd över i drömmen. Upp, stress, iväg. Jobb, hem, kväll. Sen är det äntligen sömn igen. Repeat cycle. Släng in en mardröm eller två ibland, det kan ju inte alltid bli som man vill.

Klart att man tröttnar.

Men vad vill jag då? Vet såklart inte. Att leva i en behaglig dröm på heltid vore ju det ideala, men det går ju inte. Att gå tillbaks ett par månader till bättre tider vore ju också trevligt, men det går ju inte heller. Borde jag kanske gå till den där affären istället, ta tag i livet och se till att det verkligen blir på riktigt med den där kassörskan? Kanske. Jag får fortsätta sova på saken.

personalmötet, del 1

Vi satt samlade i fikarummet för ett kort personalmöte.

"Det finns fiender i det här rummet" sa jag och stirrade trängt mot väggen framför mig. ”De är FIENDER.” Jag syftade på kassakycklingarna som satt bredvid.

Det blev tyst.

Kassakycklingarna har vänt sig emot mig på sistone. De har fått för sig att jag är snurrig och inte respekterar mina arbetsuppgifter eller följer kassaschemat! Det har visserligen varit sant den senaste tiden, men de har sig själva att skylla efter alla hönor som har gjorts av småfjädrar, allt tissel och tassel och tjafs och gnäbb och all dynga som skvallras när jag är utom synhåll men inom hörhåll. De behöver uppenbarligen någon att hacka på, och verkar ha ställt in sig på att det är jag som är den galna. Och med ett annat bemötande hade jag inte behövt vara det, men ibland är den här metoden det enda som fungerar.

Så nu satt vi här på mötet och jag hade ordet.

Jag ställde mig stormigt upp, stolen ramlade bakom mig. Ingen rörde på sig, alla satt som förstenade och höll andan, tysta som möss. Det lät som att någon höll tillbaks gråt. De bara satt där, antagligen skräckslagna, och undrade vad jag skulle säga. Jag fortsatte stirra in i väggen medan jag harklade mig. Och så inledde jag min monolog:

”Kollegor! Kamrater! Underordnade! Fiender...
jag har något att säga till er alla.

Jag kom hit för ett och ett halvt år sen. Det var roligt till en början, jag blev snabbt kemiansvarig och blev allmänt hjälteförklarad. SEN, efter 10 månader, hände något. Jag blev störtad från tronen och chefen var plötsligt emot mig. Jag förlorade min titel, min avdelning, mitt ansvar och mitt allt. Försök gjordes på min karaktär och jag kastades till botten utan någon egentlig förklaring, och som om inte det vore nog satte man mig i kassan vilket inte kan tas som mycket annat än en skymf. Man sätter inte Gretzky på målvakt! Man tar inte en kompetent och kapabel ungtupp på väg upp och slänger honom till kycklingarna. Det är under min värdighet att sitta bland kycklingarna dag ut och dag in, framförallt sen kycklingtjafset vändes mot mig. Och så har jag även insett vilken dålig lön jag har till råga på vantrivseln... så ni kan ju tänka er hur trött jag är på många av er just nu, ledningen inkluderad, och på hela stället faktiskt!”

Jag stannade upprört upp och lät blicken vandra ned till bordet, granskade föraktfullt mina åhörare som bara satt där. Ingen vågade möta min blick. Vid det här laget var många av dem röda i ansiktet av gråtfärdighet och vanmäktig ilska, tagna av stundens allvar och sanning. Några gömde sina huvuden mellan armarna på bordet. De skämdes. Jag också, å deras vägnar. Men jag var inte klar:

”Vad jag behöver är en egen avdelning att ta hand om, mer frihet och mer att säga till om. Jag vill ha personal att sätta i arbete om något behöver göras. Mer rörlighet, mer omväxling och variation. Gärna ett eget skrivbord någonstans, det spelar ingen roll vart så länge jag bara får sitta och vara för mig själv ibland och drömma mig bort från era vakande ögon. Och lååångt borta från kassalinjen helst! Men skrivbordet är inget krav. Det är det däremot att ni tar tag i avfallsproblemet snart, jag tänker inte acceptera fler avskrädespallar i kemirummet. Inte heller några fler beordrande toner från "högre ort," du vet vem du är. Och nu tänker jag inte ta mig alltför stora eller många friheter, men är det orimligt av mig att vilja ha bättre betalt, så som jag har slitit för det här företaget? Jag kräver inte mycket, någon symbolisk krona över minimilönen bara. Ge mig det, och kemiavdelningen igen som sagt, så kan jag tänka mig att stå ut ett par månader till åtminstone."

Någonstans där började chefen skruva på sig.
(forts. följer)

brevet till henne

ninjor på taket, monster under sängen.
upp-och-nedvända spöken uppe på vinden.
konstiga ljud från kylskåpet.
telefonen är säkerligen avlyssnad, internet övervakat,
och ibland känns det som att TVn stirrar tillbaks på mig.
jag är inte så ensam som jag tror.

hittade ett långt hårstrå i sängen imorse.
så jag drömde det inte?

verkligheten stämmer inte riktigt överrens med sig själv längre.
inte sen hon försvann.

nu sitter jag vid datorn. det är midnatt.
borde sova, men jag skriver. för att kunna sova sen.
ser mig omkring, finner det meningslöst.
jag tycker mig fortfarande se henne i soffan ibland.
men det var då.

samma gamla brev, som alltid till henne.
försöker hitta ett avslut.
allting förändras, de gamla meningarna tappar relevans,
och så börjar jag om. måste hitta nya.
men egentligen finns det bara en enda sak jag vill säga.

äh, det kommer när det kommer.

liten och förkyld

Lite hemskare minne, från när jag var 7-8 och gick på fritids:

Det var mellanmål och vi satt samlade allihopa och åt äppelpaj, dessvärre i svåra förkylningstider så jag kände knappt smaken. Jag minns att jag snörvlade. Det var inte en särskilt kul situation, men tydligen lyckades jag finna någon humor i något för plötsligt skrattade jag bara till helt plötsligt. Näsan var inte beredd och kunde inte hålla tillbaks, så en massiv slemmig snorbubbla kom ned ända över hakan på mig! Det kan även ha kommit lite på äppelpajen. Det blev i alla fall en chockartad tystnad och alla såg på mig, tjejen jag var kär i också. Det är ett sånt overkligt minne men jag minns så väl hur allt kring bordet stannade upp och tystnade till. Var de äcklade eller imponerade? Det var inte direkt att jag stannade och spekulerade, jag reste mig bara och skyndande chockat till badrummet och stängde in mig i ett bås, därinne satt jag ett tag och begrundade hur min värld gick under. De andra hade börjat skratta där ute igen. Barn kan vara så grymma ibland.

snyggt, stefan-kun!

Jag kommer ihåg när jag var liten, vilken klantig grej. Jag var 7-9 år och skulle tjuvknacka på Johans dörr för att sen springa och gömma mig bakom elskåpet några meter bort. Men när jag knackade och satte fart därifrån så måste Johans mamma Leena ha stått precis innanför dörren, för jag hann bara iväg några steg innan den öppnades, så mitt i språnget vände jag bara på huvudet och frågade stressat men oskyldigt ”Hej, är Johan hemma?!!!” som ingenting och gick tillbaka till den öppna dörren för att ställa mig och vänta. Hahaha, vad hon måste ha genomskådat mig.

citat jag just kom ihåg

För ett tag sen satt jag ensam i någons bil och radion var på. Det var oväntat kul, man talade 90-talsskandaler och nämnde bland annat hur Stakka Bo hade tagits på bar gärning en gång och åkt fast när han stod och rökte nånting olagligt utanför en klubb. Senare ska han ha försvarat sig till nån tidning med att "egentligen är jag emot droger”. HAHA, vilken hjälte. Skrattade högt.

Det påminde mig om en annan roligt citat, när Mike Tyson med sårad röst hade irriterat sig på en artikel om honom: ”He called me a 'rapist' and a 'recluse'. I’m not a 'recluse'.” Och stackars Tyson men det är verkligen så sjukt roligt sagt. I alla fall om man tänker sig honom frustandes det till Michael Jackson i en avlång soffa med en guppande näsduk.

psykiskt instabil?

jaHA? Då är man tydligen "psykiskt instabil" nu också. BARA FÖR ATT MAN BLIR ARG och säger ifrån när folk inte fattar. Körde en fly-kick i magen på Henry för att han inte hörde vad jag sa. Men psykiskt instabil? Hur funkar logiken egentligen när de säger så? Förut var det "galen," "oschysst," "bråkig" eller "otrevlig" på sin höjd, men aldrig såna ord. De gick för långt den här gången, hur kan man säga så till en arbetskamrat? Jag blir så olycklig och måste få gråta. Ett sånt där påhopp på sin arbetsplats, vad fan. Men varför är jag ledsen egentligen, det var ju jag som vann diskussionen det började med, skådespelaren heter faktiskt Joe Pesci och INTE Danny DeVito!! Så jag är nog ganska glad faktiskt, och även stolt. Glad och stolt över att man åtminstone har koll, till skillnad från dem SOM INTE FATTAR!! Nej, nu tar jag på mig täckjackan och stövlarna och springer tillbaks genom regnet, tar med mig ett videobandsfodral så att de kan läsa namnet själva.

obehaglig tanke

jag blev ganska upprörd idag
när jag insåg att någon gång,
någonstans,
har någon säkert tagit en guldfisk ur ett akvarium
och lagt den på en upphettad spisplatta
så att den dog och brändes fast.
sjuka galningar, att de ens fick tanken.
jag blir så arg.

fönstret och vattenglaset

ok, låt oss klara upp det här en gång för alla.

Jag satt hos Daniel en vinterkväll, ca 2003. Han hade två datorer bredvid varandra i sitt rum och vi spelade arc över internet. Det var varmt, men lugnt och bra. Jag dog tillfälligt i spelet och Daniel passade på att fråga om jag kunde öppna fönstret. Jag skulle tillbaks in i matchen inom 7 sekunder men ställde mig snabbt upp och öppnade det, fick sträcka mig över en stor planta som stod ivägen så jag såg knappt vad jag gjorde. MEN, tydligen hade Alexi varit där kvällen innan och ställt sitt glas med vatten på fönsterbrädan! Det välte och spilldes ut över tangentbordet, och även ned där bakom vid hårddisken. Jag fick panik, visste bara att vatten och elektricitet är farligt tillsammans, så jag fruktade för både datorn och våra liv! Det var kaos och mina händer vevade omkring, jag hojtade förtvivlat, tog till handdukar för att få bort vattnet, väntade mig en explosion närsomhelst. Daniel satt lugnt kvar bredvid, han visste väl att det inte var nån fara eftersom det var "jordat" eller vad det var. Och så slänger han ur sig nåt så idiotiskt som "du kanske borde ha sett dig för." wtf. VARFÖR skulle jag ha sett mig för? Visst, i efterhand så "borde" jag ju såklart ha gjort det, tekniskt sett, för då hade jag ju sett vattenglaset och inte haft ned det. Men BORDE? VADÅ BORDE? Det fanns ingen som helst anledning för mig att se mig för i den situationen, han bad mig öppna fönstret och jag gjorde honom den tjänsten i all hast, trots monitorn och plantan och allt vad det var i vägen, och det borde förresten inte ha stått något glas där överhuvudtaget. Ingen varning fick jag heller, så det fanns ingen anledning alls för mig att anta att något kunde hända.... Vid det här laget var jag fortfarande uppe i varv och väldigt defensiv, så det blev en arg och galen diskussion där.

Men frågan kvarstår. Vem var skyldig? Jag, som hade ned glaset, Daniel som bad mig öppna fönstret, eller Alexi som ställde glaset där från första början. Notera att det omöjligt kunnat hända om alla inte gjort sitt. Och även att Daniel var den enda som var där genom hela förloppet; länken i kedjan alltså. Som jag ser det hade alla en viktig del i den, och det är inte rätt att jag får hela skulden bara för att jag råkade ha den sista. Fallet kommer väl upp någon gång varje år, och det blir alltid jag som hamnar med ryggen mot väggen och får låta de verbala armarna veva. Inte rätt. Det var ju omständigheterna, och vilka var det som ställde till dem nu igen? Just det. Så på ett sätt var jag till och med HELT oskyldig. *duckar*

sitter i kassan

Jag blev kallad genom högtalarsystemet på jobbet idag.

"Ett personalmeddelande: Kan Stefan komma till kontoret, tack? Stefan till kontoret."

"WHO SNITCHED!!" utbrast jag i förvirrat raseri, med stirrande ögon mot två praktikanter som plockade vid en hylla. "I know one of you rats did it," fortsatte jag argt på engelska, "you scumsuckers, cockaroaches, you little.... NOW DON'T YOU RUN AWAY FROM ME!!" och jag tror att självaste Pacino hade blivit imponerad av min vrede.

Väl vid kontoret visade det sig att de bara ville att jag skulle sitta i kassan ett tag. Visst. Jag har ju gjort det några gånger nu de senaste veckorna, tycker att det är ganska roligt faktiskt. Lite tjatigt ibland men småtrevligt och drägligt för det mesta. De flesta av kunderna håller sig på sin kant, ett fåtal får jag läxa upp med mummel och arga blickar. Det enda jag inte gillar är väl det där fåtalet och framförallt alla tekniska problem med kassamaskineriet. Kvittorullar som tar slut, kortterminaler som fryser sig, rullband som stannar så att jag hela tiden måste trycka på min pedal. Allt detta till otåliga blickar och harklingar från kön.

Ibland blir det stressigt. Då gäller det att inte låta sig påverkas, att behålla lugnet och sansen. Det gör inte jag. Jag skriker obehärskat på kunderna när de blir för många. ”Ni får ta en annan kassa! Jag ska stänga snart!” Sen går jag och tar ett glas vatten i fikarummet, bråkar kanske med någon kollega, gråter, kör ett snabbt ärende i badrummet. När man hämtat sig är det bara att återgå ut till sin kassa och kriga vidare igen. Vilket inte är så illa som det låter, det mesta går på automatik och man befinner sig ändå i ett drömlikt stadie för det mesta, tiden går rätt fort. Det brukar röra sig om en 4½ timme, om man har tur och inte får sitta en hel 9-timmars dag från öppning till stängning, sen loggar man ur sin kassa, samlar ihop alla kvitton och diverse dokument i sin kassalåda och lämnar in den i det hårdbevakade kassarummet. I bästa fall är differensen inte alltför stor, då kan det bli problem. Det ryktas tyst om en tortyrkammare i byggnaden, dit vill man ju inte.

Mycket pengar håller man i sin hand om dagarna. Många mynt och kort som man inte vet vart de har varit. Obehagligt. Om jag fortsätter tänka på det blir jag nog snart tvungen att ha silkesvantar på mig, som en kassörska på Ica Maxi hade förut.

andas i en påse

det lilla barnet vill ha snö till jul. jag ger det lite snö i en påse.

- var maten god?
- ja, godare än smuts och slaggprodukter i en påse.

vad har hänt med kinden, Björn? den ser ut som en påse.

- vilken söt undulat, den får nog plats i min påse.
- men då dör den ju!
- ja.

han heter egentligen Bosse, men du kan kalla honom påse.

- vill du ha kvittot?
- inget kvitto tack, men jag tar gärna en påse.

om detta är din ögonsten, är det där min ögonpåse?

oväder när jag vaknade

Inget gick min väg idag. Det bara blixtrade och åskade utanför mitt fönster, och hällregnade. Jag gick besegrat upp och drog ur alla sladdar till de viktigaste apparaterna. Sen ville jag ha frukost, men hittade ingen god mat. Det hela kändes bara så grått och eländigt. Blixtarna och dundret fortsatte där ute och jag la mig i soffan och grät när det åskade som värst. Jag tog ovädret väldigt personligt. Öppnade olyckligt ena fönstret och stirrade ett bra tag upp mot himlen, försökte till slut överrösta regnet: "Have I done something wRONG!!" röt jag i min bästa Stefano DiMera röst. Som svar fick jag en blixt i huvudet och ramlade ned på soffan och grät igen.

geting på en handske

en geting som hade satt sig
på en handske ute i trädgårdslandet
sitter helt orörlig i blåsten
kanske död, kanske levande
jag lyfter handsken, viftar på handsken
och getingen sitter kvar
ja, kanske död,
det är den, kanske
stackars geting, kanske död
och jag petar
och getingen sticker mig ändå
och jag skriker förfärat ut i blåsten.
Hade behövt en handske

han blev arg på visa-kortet

För några veckor sen var jag i en tv-spelsaffär och köpte en ny handkontroll. "Har du bonuskortet?" undrade en kille kassan. "Ja, men det ligger hemma tyvärr" svarade jag och la märke till en rolig affisch bakom kassan. Sen tittade jag upp och såg att han blängde irriterat. "ALLTSÅ, HUR BARA GLÖMMER MAN BONUSKORTET EGENTLIGEN?" Och jag trodde han skämtade först, men efter några långa sekunder insåg jag att han menade allvar trots allt. Han tog upp ett platt silvrigt litet etui och visade menande hur han själv brukar förvara sina kort... "HAR DU INGEN SÅN HÄR?" Duktigt, tänkte jag och frågade "Men det är okej, jag kan väl köra utan bonuskortet då?" Och så räckte jag fram mitt Visa, han tog emot kortet, och så började han trycka det väldigt hetsigt och hårdhänt genom terminalen på ett märkligt sätt, fram och tillbaka, alldeles för hårt som sagt, i flera sekunder. Jag förstod verkligen ingenting. Ville han ha sönder kortet som hämnd för att jag glömde bonuskortet? När han räckte tillbaks det och vi var klara hade jag en olustig känsla, jag var lite för paff för att ha något att säga och gick bara. Men mycket riktigt skulle det visa sig att magnetremsan har fungerat dåligt sen dess! Funkar varken i bankomater eller vanliga terminaler längre, kassörskorna måste knappa in för hand när jag handlar numera, det är inte så kul! Jag lämnade in kortet på banken idag och får vänta några dagar på det nya! Va fan. Och jag VET att det var han som gjorde det, är ganska säker i alla fall. Så vad gör jag? Borde jag döda Bill? (Han hette Bill.) Nej, det borde jag såklart inte, men jag borde gå tillbaks och säga nånting i alla fall. Så där kan man ju inte göra.

True story.

jonna blev ett ärr

Jag har ett litet ärr på insidan av min vänstra hand, precis under tummen. Det hände för fem år sen, sommaren 2002, då jag i min tidigare ungdom var en simpel sommarjobbare i en läskfabrik. Det var tidigt på morgonen och jag stod bara och skar upp några sega snören med en slö kniv. Men plötsligt gick ett snöre av när jag inte var beredd, och med ett ryck åkte kniven in i den motsatta tummen som höll snöret! Det blev ett ganska otäckt sår, blödde inte så värst mycket men det var väldigt öppet och köttigt. Jag var chockad, började vackla därifrån för att hitta någonstans att plåstra om handen, och just då kom en söt sommarjobbare gåendes där framme. Hon hette Jonna och betydde allt för mig. Jag var ju lite förtjust i henne, och hoppades väl på sympati antar jag, så jag stack fram handen för att visa vad som hade hänt. Men då blev hon arg, och skällde ”Vad fan gör du! Vad äckligt! Ta bort det där från mig!” och jag blev ju såklart både förskräckt och förkrossad. Inte så kul, det var verkligen hemskt, på den tiden en av de största tragedierna i mitt liv. Och varje gång jag ser det här ärret på min tumme väcks minnena till liv, för det är allt jag har kvar av henne. Så man kan säga att Jonna blev ett ärr.